disco, baby

Igår var det sommarens antagligen sista flip-flopdag och jag dödade mina sommarblommor. Resterna av min trädgård ligger i en deprimerande hög och väntar på att vi någon mörk kväll ska kunna gå och smygdumpa det i åkern här bakom. Idag känns det plötsligt väldigt mycket som höst och jag håller just som bäst på att få nytt golv i "kontoret". Det blir väldigt tjusigt och jag är lite smått exalterad! Jag föreslog just att vi inte alls behöver inreda något kontor där utan har det som ett hippt litet partyrum där våra gäster kan stå och dricka sina välkomstdrinkar och glögg och sånt medan de lyssnar på obskyr lounge musik . Som ett kuddrum, ungefär, fast glöggrum. "Det blir ganska små bjudningar då", sa N. den praktiske. So? Ganska sällan har vi ändå särskilt stora bjudningar och folk får väl turas om ifall det blir trängsel...

Förutom att göra mej av med sommarblommorna så har jag också skördat tomater och klippt mitt äppelträd (det lilla på bakgården) med stor entusiasm men absolut ingen kunskap eller expertis alls. Det blev inte så bra och jag fick sågspån i ögat. Trädgårdsodlande är svårt. Jag var ganska duktig på balkongodlande, men riktigt utomhusodlande är svårt och lite skrämmande, jag kan ingenting om sådant. Man måste bry sig om saker som frost t.ex, helt nytt för mej som brukar ha pelargonerna ute ännu i december. Och man blir tvungen att handskas med små söta gröna larver som äter upp ens blad. Jag blir helt ställd av gröna larver, jag vet inte vad jag ska göra, för man kan ju inte krossa dem (squishy och baaad karma!) så jag beslöt mig en gång för att plocka ihop dem i en kopp och gå och föra ut dem i skogen. Så jag hämtade husets största emaljmugg och stod där och kände mej lika genomfalsk som Hans och Gretas pappa, men sen hittade jag bara en ynka larv och blev sedan avbruten mitt i av något, minns inte vad. Sen tog det typ tre dagar innan jag igen hittade min mugg med en ensam stackars grön mask skramlande på bottnen och då fick jag ju så dåligt samvete att jag tippade ut honom på gräset och lovade att aldrig göra så mer. Så nu har jag stora hål i alla mina blad. Vi försöker på nytt nästa sommar. Vi har för övrigt ägnat hela sommaren åt att utmattat spana ut över trädgårdsförödelsen och försökt uppmuntra varandra med tillrop av typen "nästa sommar kommer det nog att bli fint här!" För mej har det en lite illavarslande klang. "Sen, nästa sommar?" var nämligen mitt förhoppningsfulla mantra när jag var liten och denna tidsangivelse användes om allt jag hade blivit lovad att få göra i någon väldigt avlägsen och vag framtid. Det är nära besläktat med "sannolikt aldrig, not in this lifetime".

Det enda som jag har lyckats med i år är mina dahlior, jag har haft blommor att sätta i vaser i två månader nu, det är så lyx, jag känner mej lite som en engelsk överklassdam när jag går ut i trädgården och bara klipper nya blommor när det behövs. Fast egentligen så skickar de kanske butlern istället, but still. Nästa sommar när jag har bättre pli på mina grödor så kanske jag också skickar butlern, vem vet? Tills vidare får jag nöja mej med mina nya höstblommor. De är verkligen växtrikets svar på lightprodukter - låter som ett bra koncept men är i själva verket en ständig besvikelse och inte ens nära på the real thing. I hate höstblommor, de blommar fult eller inte alls och är fuktiga och stickiga och bara påminner en om att alla ens riktiga darlings ligger dumpade som prolemavfall i trädgårdens risigaste hörn.