snabb uppdatering

Under vecka ett har lilla radhuset fått sovrum och vardagsrum målade, nytt golv i klädrummet och en vägg så gott som nästan nerriven. Ny spis och kylskåp/frys kommer på fredag.

Vi har campat på försök där en natt och det gick bra, men samtidigt har jag nu plötsligt ångest över att lämna gamla hemmet. Det är så ljust och stort och fint och folkvimmel utanför fönstret och ån är somrig och cityträden är så mycket ståtligare än våra svajiga björkar och ynkliga rönnar in da hood, som bara är snäppet högre än jag själv. Och jag vet att det blir bra där och det är trevligt att alla grannarna hejar och pratar och hälsar oss välkomna och så småningom kommer det säkert, antagligen, att kännas som hemma där också. Kanske till och med ännu mer.

Men nu när jag håller på och pendlar mellan två ställen så blir jag helt manodepressiv; jätteglad när jag kommer ut till nya hemmet och slår upp terrassdörren och kikar ut över mina trastar och maskrosbollar och heartbroken med stor klump i halsen när jag kommer hemhem och inser att hey, det är ju här jag bor och här som det känns som hemma och alldeles snart är det över och mitt hem kommer att vara någon annans hem och det blir aldrig mera några varma sensommarkvällar med konstiga egenkomponerade drinkar på balkongen och sen bara gå ut genom ytterdörren och befinna sig mitt i händelsernas centrum.

Igår när jag klagade över att nu blir vi rahusmedelålderstråkiga på riktigt och sen är det definitivt för sent att bli de där hippa, snygga solbrända, välklädda coola människorna som sitter nere vid ån och dricker cider med alla sina miljoner likasinnade vänner, så konstaterade N. helt lugnt (han angstar inte alls över sådana här saker) att 90 % av de där coola människorna nog också bor någon helt annanstans de också. När/om vi känner det behovet infinna sig så är det tydligen inget som hindrar att vi tar och åker in till stan och fejka vi också. Ah, there is a plan, me likes. Vi packar vår pussikalja och hoppar på förortsbussen!