Jag är ännu hemma. Nu är allt tvättat så nu kunde jag åka igen. Det känns så. Fast nu måste jag verkligen jobba lite, nackdelen med att ha semifrilansstatus är att när man är ledig och ute och svirar på landsvägarna så droppar det verkligen inte in några pengar. Om jag är riktigt snäll och jobbar exemplariskt nu så kanske jag får lön i september. Det skulle vara helt okej nu, ja tack.

Gårdagen bara gick, jag hann inte göra just någonting. Var och förde blomvattningspresenter och fick kaffe och kanelsnurror. Snattade en bukett vita någontingblommor som någon snäll tant lagt ut så folket i blomvattnarnas hus skulle få ta hem. Fast jag inte bodde där. Sen kände jag mig skyldig och paranoid hela kvällen.

På fredag ska jag träffa mina gamla högstadiekompisar, det ska bli intressant. Vissa håller jag kontakt med annars, andra har jag inte sett på säkert 10 år. Jag vet inte om vi har något gemensamt längre, men jag hoppas att det blir roligt... Om det blir lyckat så borde jag kanske återuppta projektet med reunion för studiekompisarna också, som förföll i allmän brist på motivation och gemensamma lediga helger. Blir det traumatiskt så kanske jag inte vågar. Vi får se...

En oväntad grej med äppelträd: de skräpar big time. Vi har fyra kassar ruttnande äppel stående bredvid trappan nu. Det känns sådär. När vi bodde i höghus och producerade någon gurka och the odd purjostjälk i form av bioavfall fanns det alltid bioavfallskärl. Nu när vi har trädgård och det kommer kompostmaterial så man storknar finns det ingenstans att göra av det.