alldeles snart

...blir det jullov! Jag återkommer senare så snart jag hittat ut ur glöggångorna och skinkträsket. Ha det så bra och god jul till alla vänner och bekanta som läser och helt förståeligt känner sig snuvade på sitt rättmätiga julkort och till alla andra också!

I was having a whale of a time until your uncle Psychosis arrived, why do we have to half kill ourselves just to prove we're alive?

ååh, jag har ännu lite stela vader efter att ha tillbringat hela lördag kväll och natten till söndag i högklackat. Och då menar jag riktigt högklackat och inte sån där tanthöjd som är var jag i vanliga fall brukar dra gränsen. Det var en prestation. Jag tycker jag får vara lite stolt. Och om jag vinglade så kan det lika bra bero på den spetsade kiddiebålen som något annat. Sedan fick jag även råd om hur man bäst applicerar ögonskugga av systerysters sambo R. Tydligen börjar man genom att ta en borste och sätta någon diskret färg över hela ögonlocket, ifall det är någon annan som också undrar. Tyvärr kom vi inte längre än lektion ett, och just sådär pass långt behärskar jag det någorlunda själv också. Men ser med spänning och stor tillförsikt fram emot fortsättningen. Ibland stöter man på expertis i den mest oanade skepnad. Så som man kan notera så har det varit stora landvinningar för min feminina sida på senare tid. Är dock inte helt fullärd ännu för jag skulle locka håret också och lyckades inom loppet avnågra minuter både bränna mig på handen och fastna med huvudet så jag nästan inte kom loss.

Ja, och så har jag bokat in en playdate med en svart cockerspanielflicka till januari.

loppisfynd

Glömde helt bort min princip att det inte ska shoppas utan bara säljas och kom hem med en liten grön vas att ha lila penséer i och ett litet tredelat fat. Tänkte också köpa en ganska stor japansk-futuristisk mjukisräv i turkost och med jättestora ögon och ett funky guldkoppel att ge åt min syster men N. sa nej. Och nu ångrar jag mig lite.

Suck, vad är nu en bal på slottet...?

Hinner aldrig skriva något här längre, all min internettid går numera åt till att bevaka Doris intressen på google. Det går inte så bra, nu har vi trillat bort igen. Google hatar oss. Yahoo däremot gillar oss, men vem använder nu yahoo? Extremt frusterande. Däremellan plockar vi ihop mera lump att sälja på loppis; efter att ha köat i över två månader fick vi plats nu när vi för länge sedan gett upp hoppet. Lite dålig timing, men vi har nu inte så stort val: no way att Lill-Saku firar jul med oss!

Och med ett halvt öga kikar jag dessutom på presidentbalen, inte så mycket för att jag är så värst intresserad utan mer för att kunna hänga med på jobbet imorgon. Jag är inte bjuden i år heller. Jag tycker verkligen att det är lite konstigt, både Ville Valo och Metropoliten Ambrosius verkade ju vara utan dates?! Jag hade bra kunnat gå med någon av dem.

lugnet är återställt

Vår tid som outcasts är över för denna gång, puh, så gott som en hel helg har nu gått åt till att först ängsligt och sedan alltmer desperat lirka och trixa för att få google att acceptera Doris igen. Och plötsligt, synbarligen helt utan anledning så finns hon där igen som om hon aldrig varit borta.

Hurra! Googla oss! Vi finns där...

Va?!

Vad är nu detta? Google har helt plötsligt slarvat bort Doris julkalender 2006? Så sent som kl 9 kom hon snällt upp om man sökte på "julkalender 2006", men inte nu längre? Så fräckt...

årets julkalender 2006!

Doris presenterar härmed 2006 års julkalender!

jahapp, what now?

På jobbet har det fixats och trixats och släpats möber och stuff i en vecka nu och allt som absolut ingen kan tänka sig att ha på sitt rum mera står i den smala korridoren, mittemot det gamla datorskrotet. Framför bokhyllan. Så numera når vi bara vissa böcker (med stor möda) och andra inte alls. Mitt rum har alltid sett för eländigt ut eftersom jag har aldrig brytt mig om att fixa till det men nu när alla andra fått det så fint så ville jag också försöka: har nu slängt fjolårets tomtelöpare i papper som mirakulöst nog överlevt hela året och istället släpat hit en stycken svartspräcklig löpare hemifrån som jag lagt i fönstret tillsammans med min vita adventsljusstake och den enda levande krukväxt jag har (som A. panikinförskaffade när vi skulle få kundbesök så vi skulle slippa skämmas så). Sen var jag till indiska och köpte ett fint mönstrat glas (för snyggare slags pennor) en liten mönstrad lackerad burk (för gem) och en röd liten värmeljuskopp. Skulle jag ha haft en kamera med hade jag dokumenterat.

Man kanske inte kan säga att det gjorde någon avgörande skillnad, en ensam liten lackburk har ju naturligt nog svårt att hävda sig mot ett helt fult kontor, men åtminstone ser det ju ut som om jag lite håglöst har försökt, om det var det jag eftersträvade. Fast egentligen vill jag jobba någonstans snyggt, typ reklambyrå kanske? Eller redaktionen för något glossy magazine? Helst någonstans där det inte alls finns några saker om folk plockat med sig från gamla arbetsplatsers utrensningar eller som ärvts av mormödrar.

svammel

Men! Är så jäkla ofokuserad idag. Har ett jobb som jag bara borde släppa iväg nu, men det är jobbigt för a) det är inte så särdeles välgjort, tror jag, och b) då borde jag börja med något annat istället och under tiden är jag så dazed att jag inte ens riktigt förmår komma ihåg i vilket program jag jobbar. Sitter och stirrar på balken längst ner på dataskärmen och försöker minnas vad det var jag hade tänkt göra och sen är jag där och yrar på inne i någon av mina två mailboxar (no news) och sen läser jag lite bloggar och lite tidningar och plötsligt ha jag läst allt jag kommer på och så sitter jag där igen alldeles senildement och försöker komma på var det var jag riktigt hade tänkt klicka för att hamna rätt och kunna jobba lite igen och hejbara, mailen igen. Sidu, sidu.

Sydde och pysslade igår igen, mitt pysslande börjar bli helt tvångmässigt. Men det blev snyggt! Tyvärr gillar jag bara att planera pyssel och spottar och fräser åt själva utförandet. Och N. satt och tindrade med ögonen och föreslog att kanske du skulle bli textilkonstnär och jag: maybe I won't quit my day job just yet... En textilkonstnär som måste ha 150 g smågodis och glögg och massamassa beröm och teknisk support på ständig standby och tar hela kvällen på sig för att sy en ynka kudde känns nästan lite tragisk.

Lightyoghurt till frukost och nu är jag så hungrig att jag nästan hallucinerar också. När jag kommer hem vill jag ha laxpasta med tomat- och gräddsås och små, gröna ärter. Varit obsessed av tanken på laxpastan ända sedan i lördags när systeryster dissade alla mat som innehåller ärter med motiveringen att den "ser billig ut". Det var roligt. Trashy laxpasta. Jaa...

jullov

Har just bokat in mellandagarna som lediga!!! Så i år kommer jag att ha ett riktigt, ordentligt jullov. För första gången sedan, ja, någon gång på 1900-talet? Se där, nu lät det extra dramatiskt, som jag bara skulle vara ledig ungefär vart hundrade år, men det är så det känns ibland.

Men nu ska jag vara ledig under julen: sitta under granen och äta praliner och ägna mig åt osunt frossande i film och dvd-boxar och typ beundra snö.

födelsedag!

... födelsedag idag och lyxfrukost med rosa champagne och croissanter med aiolikräftor. Fått en massa, massa fina paket och saker: tröjor och halsband och väskor och första säsongen av Veronica Mars på dvd-box ♥! Allt som inte finns någon annanstans finns uppenbarligen på Åland...

Ikväll: födelsedagsmat på Sergio's.

OHM

..är det bara jag eller är Sverige det land i världen som producerar flest sångerskor som låter som om de sjunger inifrån en kakburk i plåt?

Det är fascinerade, men hur har det blivit så?

Marie Antoinette

Ok, nu har jag äntligen sett den. Och, ja, den var bra. Storyn var ju ganska bekant, om man säger så: Marie Antoinette och franska revolutionen har alltid varit en av mina favoriter i fråga om historiska personer och händelser (förutom när jag var liten och efter ett besök på Åbo slott var en stor fan av Katarina Jagellonica, mest för att jag tyckte hon hade ett så cool namn. Jag vet inget om henne annat än att hon kom från Polen och hamnade i Åbo och här var kallt och regnigt och jävligt och hon vantrivdes och hatade det. Fair enough.) När jag var abi och under en kort period av mitt liv - säg 2-3 veckor - verkligen kunde något om historia hade jag memorerat hela händelseförloppet, med Bastiljen och Robespierre och vad hette han nu igen - han som blev mördad i badet? (Ah, Marat!) - men allt det där har som synes fallit i glömska för länge, länge sedan. Men grejen med Sofia Coppola's alla filmer är att de är så stämningsfulla och så jäkla snygga, så att fast handlingen är tragisk och man är medveten om det, så vill man ändå liksom vara med och själv vara lika glamoröst olycksdömd.

Så vi kan alltså konstatera att jag med största sannolikhet hade gått samma öde till mötes om det hade varit jag som var drottningen av Frankrike: jag hade också velat ha de sena festerna, champagnen, Blahnik-skorna, bakelserna, klänningarna, sidenbanden, småhundarna och Axel von Fersen. Det verkade i det stora hela alldeles förträffligt, om man bortser från själva kungen då...



Tyärr kan man ju konstatera att filmens uphottade version av Axel till utseendet inte påminner så värst mycket om originalet. Den riktige Axel såg mer ut så här:



Som en gemytlig och snäll farbror som har ont i halsen.

Tyvärr gick det inte så bra för honom heller, först misslyckades han med att rädda sin tjej från att bli halshuggen och själv blev han ihjälslagen av en lynchmob i Stockholm, fast typ 20 år senare.

Jag tänkte avslutningvis sätta in en bild på Marat också för att fullgöra min folkbildande uppgift (om jag har någon), men det vill bara inte lyckas så ni får lov att googla honom själva om ni är intresserade. Jag beklagar.

ok, min inre farmor har tagit över helt och hållet nu...

Versailles, here I come...

... ups, vattnade just min basilikaplanta med Pellegrino-mineralvatten. Är det dåligt? Knappast väl? Mest kanske lite onödigt extravagant. Inte kan det väl vara dåligt med avslaget bubbel och mineraler? Plantor gillar mineraler?

dagens mejl

skåp

...glömde säga att nya skåpet är grundmålat nu. Jag började skrapa färg av det redan i somras - trettio grader varmt och 80 år gammal färg och en varmluftspistol är inte en kombination jag desto vidare rekommenderar - men sen i något skede övergick hela projektet lite vagt i N:s händer och han har stått ute på balkongen och slipat och gnuggat och kommit in och spottat färgdamm allt emellanåt medan jag har suttit i soffan och läst och ätit choklad och inte riktigt kommit mig för att hävda min feministiska rätt till att själv slipa mitt skåp och sedan, i förrgår, så drog han plötsligt helt utan förvarning in hela skåpet och bredde ut tidningar och började måla!

Så jag blev tvungen att hastigt se lite ynklig ut och antyda att nog är det ju konstigt att jag aldrig är betrodd med att måla och sen fick jag - surprise, surprise - överta målandet och nu är hela skåpet grundmålat. Hoppas kunna måla på riktigt ikväll, ifall N. har tid att spackla och slipa lite, för jag har klottat lite och målat så tjockt att det har runnit. Bara litelite, men ändå. Pappor och pojkvänner hatar som bekant när det blir rinnigt. De ger en den där blicken som att de inte kan förstå hur man blev så misslyckad och hur de sjäv kan ha någon som helst koppling till en. Och så visar de på skåpet och säger "oj, här har det visst droppat lite" på ett väldigt menande sätt så att man ska förstå precis hur dåligt det är.

Jag gillar bara att måla, jag har aldrig påstått att jag är duktig.

dagens osannolikheter

för det första: att solen skiner - ja, det låter otroligt, men den ser verkligen ut att göra det så jag utgår från att det är sant, solen verkar svår att fejka - och för det andra, att min nötta, älskade frottékanin Doris nu uppenbarligen också är inblandad i en love story in the making (?). Åh, blir nostalgisk och lite avundsjuk, saknar osäkerheten och spänningen och intensiteten i något så nytt, när allt som sägs känns betydelsefullt och laddat och speciellt, och hela ens tillvaro går ut på att analysera varför han sa så och blickar och leenden och bara att skriva det här får mig att känna mig som typ hundra år. Men lycka till alla inblandade - Doris meddelar att hon vill bli bjuden på bröllopet sedan! - och för det tredje: frangipani-blommor - N. frågade vad jag önskade mig i födelsedagspresent och jag sa Sofia Coppolavin i rosa plåtburk och en massa frangipani-blommor (och en ponny då, men alla flickor önskar sig en ponny, så det behöver man inte säga).

all new

... en ny och mer ombonad vinterlook för bloggen nu när julen nästan är här och allt. Igår inleddes årets glöggsäsong! Vi överträffade oss själva med två dagar jämfört med ifjol. Nästa år siktar vi på oktober.

storebror

En sån här storebror hade jag också behövt som 13-åring. Eller varför inte än... Hjälp, vad fint.

Hejbara! - fast inte riktigt än...

Nu bara en ynka liten månad kvar (panik!) tills Doris & friends will proudly present:

Doris julkalender 2006

i väntan på inspiration...

Det har inte hänt så mycket nytt: jag har varit sjuk och lite lätt apatisk (det börjar bli tröttsamt, kan vi ta någon annan sinnesstämning nu? Eufori, t.ex., eufori tror jag blir bra.)

Som alla andra hade jag stora förväntningar på Den Stora Stormen, men det blev ju inte så mycket av den. Lite dimma och regn, typ. Och jag som hade sett framför mig översvämning i ån, bilar kvaddade under kullblåsta träd och små knähundar som hjälplöst virvlar förbi som höstlöv. Men det blev alltså inget med den saken. Jag lär mig aldrig: de säger storm och jag förväntar mig katastroforkan och evakuering, men det som de menar är att det kan eventuellt både blåsa och regna samtidigt om det riktigt vill sig.

Var till IKEA och jag kände mig som tre år med matpanik igen - där fanns absolut inget som jag kunde äta. Jag gillar inte sådan där otäck "traditionell" mat men med en modern twist, vilket i klartext betyder smaklös skolmatsalsmat med seg potatis som piffas upp med något obskyrt som hjortronsås eller rödbetssalsa. Jag blir galen på den här take-it-or-leave-it-filosofin, det här att man aldrig får välja utan det är samma tre fula klädslar som finns till alla soffor och bara renkött i alla wrapsen. Så jag drack ett halvt glas vatten och åt sedan världens godaste kycklingfiléburgare på ABC i Salo istället.

Nu snöar det. Snyggt.

vi gillar stenar och pinnar!

Det har varit en stillsam vecka i förkylningens tecken. Igår var mina ständigt kringflackande föräldrar in av och an på väg till Sverigebåten, de medförde Spanienpresenter och fick a sad excuse for a snack som kompensation.

-Har ni ROSMARIN? utbrast min far med ett lätt indignerat tonfall. "Får man KÖPA det i Åbo?!"

Ja, jo, så förtappade är vi här att vi inte ens har infört förbud mot kryddörter. Vi behöver inte ens smygodla själva utan köper dem helt öppet i butiker och när de dör (as they do) köper vi nya och ibland blir de t.o.m. till mat och allt utan att jag riktigt ens förstår hur priviligierad jag uppenbarligen är. Som vanligt. I Vasa får man tydligen inte längre köpa färsk rosmarin. Och det förstår man ju att det blir ett problem för folk som gärna imponerar på sina grannar med en ljuvligt god rosmarinklyftpotatis. Så nu har jag fått i uppdrag att langa rosmarin, om ganska exakt en vecka ska jag stå med min kasse med en eller flera små kryddplantor och slänga in den bilen när de hastigt igen passerar genom stan på väg upp.

Ute är det extremt oktobergrått och allt ser smutsigt och äckligt ut, det är en sån där dag då man borde ta sin sydväst, om man ägde någon, och iklä sin katt en lysande orange apelsinhjälm och ta en liten, sofistikerad promenad och titta på stenar och pinnar och löv och sånt. Om det skulle finnas nån natur. Stan är så deprimerande.

nu även i en stilfull grön nyans

ynk

Det har varit en genomgående unhappy week och nu är jag förkyld också. Vi ska ha gäster ikväll och jag är sjukligt blek med feberrosiga kinder och glansiga ögon. Jag ser så där dramatiskt 1800-talslungsjuk ut, jag vet ingen som är så bra som jag på att se just lungsjuk ut. Som stilideal är det det som ligger allra närmast mina naturliga förutsättningar. Ont i halsen, ont i ryggen. Ynk.

Igår tittade vi på Lost in Translation för jag vet inte hur mångte gången. Den var lika bra som vanligt. Alltid när man är ledsen borde man se Lost in translation. Man kanske inte blir gladare, men den får åtminstone ens ledsenhet att verka cool och bright lights-big city-chic. Och det är alltid något. Och så kan man vara lite triumferande över att stackars Sofia Coppola som mobbades så av alla för sin medverkan i Gudfadern 3, sedan gjorde två helt underbara filmer: the Virgin Suicides och Lost in Translation. Nu väntar jag med spänning på att få se Marie Antoinette också - med Kirsten Dunst och Marianne Faithfull(?!). Den är säkert bra. Och så vill jag ha en sådan där ljusrosa peruk som Charlotte/Scarlet har som jag ska ha på mig när jag sitter och sörplar Sofia Coppolas eget vin ur en rosa konservburk, med sugrör. Gud så classy. Hur ska jag få tag på Sofia-vin när jag inte bor i USA? Kan man beställa? Häller tullen ut det då? Skulle de göra något så grymt mot en som är både ledsen och lungsjuk? Man vet inte. Antagligen...

bah!

Hjälp vilken dag och vilken vecka, bloggen har försummats och nya babybokbloggen har försummats, och nu är jag bara tom i huvudet efter att ha mailtjafsat jobbsaker en hel kväll och en hel dag och ytterligare en hel kväll. Inte fått något konkret jobb gjort på två dagar. Bara heltidsgnäll. Så fed up på allt just nu. Och avslutningvis har jag skrivit världens längsta jävla mail någonsin. På finska. I kid you not, så übermånga finska ord i rad och satsförkortningar och skit har jag aldrig tidigare presterat.

så sorgligt...

Stackars, stackars lilla räven!

urk

...rimligtvis borde tiden för att känna sig queasy efter alltför mycket Mango ofelia (!) vara förbi för en, tja, 20 år sedan, men gud vad det är städat och prydligt i vårt spritskåp nu!

Vi måste sluta köpa sprit utgående från färg...

Kåren

Jag var på Kåren igår! Och nej, det var inte ens RÅA, men hjälp vad nostalgiskt det kändes... Jag blev alldeles lycklig, och vet inte riktigt varför jag har verkligen spenderat min share av genomsega kvällar med totalt fel utgång på det stället, men ändå... Det var lite samma känsla som när man kommer tillbaka till en gammal skola eller nåt ställe där man bott för länge, länge sedan. Som att själva byggnaden känner igen en och blir glad över att se en.

De har visst renoverat lite i nåt skede sedan jag senast var där, men annars var allt sig likt. T.o.m. en av killarna i garderoben var samma som jobbade där då när jag brukade vara på Kåren för nåt decennium sedan, jag tror han kände igen mig. Jag försökte se vuxen och kulturell ut. Jag vet inte hur det gick. Efteråt var jag på skolan också, men det har jag inte några särskilda känslor för så det passerade ganska obemärkt.

Idag har vi möblerat om och nu fick jag ett ryck och skulle börja göra klyftpotatis så nu har jag skalat potatis för uppskattningsvis 12 pers samt en normalstor gris.

hemma hos...

Bah, jag gillar egentligen inte listor, men däremot gillar jag inredning, så den här kunde jag ju bara inte motstå när jag hittade den hos Siv.

Hemma hos mig: Står det alltid något skåp på balkongen som på något sätt är under bearbetning. Kommittén för hemmets förbättring är ständigt upptagen med att planera vad som kunde göras bättre eller åtminstone annorlunda.

Jag beskriver min stil som: Ganska vit och flickig med mycket kuddar och fina saker och bling. Lite dansk loppisstil uppblandat med mycket ikea.

Gäster brukar oftast säga: "Vad stort det är här?!"

Jag samlar på: Jag samlar egentligen inte på något särskilt, men färgat glas, tidningar och böcker, kuddar och allehanda kitschigt krafs har en tendens att söka sig till mig.

I mitt hem hittar du inte: Hmm, en digibox? I vårt hem hittar man dessvärre det mesta bara man vet var man ska leta. Det är betydligt svårare att ha fasta principer när man bor tillsammans med någon än när man bodde ensam.

Jag skulle gärna ha: Ett hus! Med trädgård och gärna pool.

Gammalt eller nytt: Gärna blandat; en mix av gamla, ommålade möbler, mystiska uddaföremål och nyköpta grejer fungerar bäst. Jag gillar allt som är fint.

Favoritsaken hemma är: Jag gillar min midsummer light och mitt loppisbord. Och min elefantfontän på balkongen.

Jag skulle gärna byta ut: Skrivbordet och all kringutrustning, det är alldeles för stort och klumpigt och kontorsaktigt för min smak.

but of course...what other way is there?

You sit there in your heartache
Waiting on some beautiful boy to
To save you from your old ways

The Killers - When You Were Young

playing hooky

Eftersom jag numera har den oehörda lyxen att ganska bra kunna bestämma över mina egna arbetstider, så tog jag ledigt imorse för en så pass patetisk sysselsättning som att gå på Galna Dagar. Jag hade extremt dåligt samvete och kände mig som en Mycket Ytlig Människa. Men ändå. Det går snabbt, tänkte jag, för i min naivitet hade jag trott att det skulle vara jag, ett gäng morgonpigga pälspensionärer och någon enstaka lattemamma som är där när de öppnar.

Men nej. Ingen jobbar längre, ingen går i skola, alla är lediga! Alla var där och alla ville shoppa. Samhället, eller åtminstone de städer där det finns ett Stocka, måste ha avstannat helt?! Fascinerande. Fem över åtta var vissa lådor redan helt tomma och zombietanterna vacklade under bördan av allt de drog runt med, famnen full med blandade plagg och sen de där evinnerliga tre förpackningarna med vadd överst. (What's the deal med vadden, varför hamstrar alla just vadd - det är ju inte som just den skulle vara så väldigt dyr annars heller? Hur tänker folk då?)

Så jag greps av den alltmänt upprymda stämningen och tokshoppade jag också. Kom hem med ett par jeans, 2 basictoppar med trekvartsärm, svart läderbälte, en sköna hem samt Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère i pocket. Allt i enlighet med min systers senaste bevingade visdomsord "flickor behöver så mycket".

Jo, det är sant. Det är det verkligen. Allt var bara bra saker som jag verkligen behövde. Men nu, efter att ha varit ledig hela förmiddagen, vill jag verkligen inte jobba. Det är lite dåligt.

ta-daa!

Får jag presentera den nya bokboggen! Den är ganska luftig än så länge, men inlägg följer förhoppningsvis senare...

bodjubileum

Idag är det jämt ett år sedan vårt minihus tröttnade på sina gamla vanliga åkrar och syrener och beslöt sig för att byta till sjöutsikt!

Vi har firat på distans med pannacotta och passionsfrukt.

mera Steven...

Björnen Steven mms:ade just från Barcelona. Han var en mycket happy camper med ny t-shirt och nytt miniatyrtorn. Tyvärr har jag en så ynklig telefon att bilden blev så liten att man inte riktigt såg hur tornet såg ut, det påminde mest om en suddig prick.

Det som är lite konstigt att det i alla större europeiska storstäder tycks finnas hur stort utbud som helst av t-shirts med turistmotiv i storleken ca 27 centilong. Det måste alltså finnas fler än en småbjörn som är ute och reser och shoppar souvenirer. De måste ju vara nästan hur många som helst?

Idag har jag dessutom kompenserat för mina tidigare tillkortakommande gällande jobbets elektriska infrastruktur och själv bytt lysröret ovanför mitt skrivbord. Tänkte ringa vår handyman men med beaktande av att han på sitt senaste uppdrag hos oss lyckades falla från stegen och var fem före att krascha med huvudet före ut genom fönstret så tänkte jag att kanske det blir väl så bra om jag försöker själv. Det blev utmärkt. Väldigt ljust. Girlpower - yeah!

mera blogg/buddiesar efterlyses?

En idé: jag och enola funderade lite på att starta en ny kollektiv "bokblogg" (fast under ett något klatschigare namn, förhoppningsvis). Lite som numera döda(?) Fountain, fast om böcker/tidningar/liknande grejer då istället för smink... Men bara två känns som för få om man vill hinna göra något annat i sitt liv än bara läsa böcker och blogga, så nu undrar jag om det är någon som vill/kan tänka sig att vara med och bidra?

Man får naturligtvis skriva om vad och hur och hur ofta man orkar. Själv hade jag inte tänkt skriva bokrecensioner i sig, utan mer "hej här är en sån här krokodilbok jag bara måste ha..."

Kingdom Hearts II

Ojdå? Plötsligt påstår sig citymarket sälja Kingdom Hearts 2:an. Typ nu, genast?! Det är ytterst sällan jag blir exalterad inför spel, men det här vill jag ha... Även om jag vet att jag så gott som genast kommer att bli extremt frustrerad över all tid det tar och vilja sälja hela playstationen på loppis för 1,50.

Nu väntar jag bara på uppföljaren till världens bästa spel också. Sheep 2 - anyone???

blandade nöjen

... idag såg jag förresten den mest bisarra populärkulturella manifestationen hittills: Albus Dumbledore som vevade positiv med en handdocka som föreställde en dansande björn på ena handen och studentmössa på huvudet. Världens revival för dansande dockor, man kan knappt gå ut på stan utan att se dem lite överallt. Och varifrån har alla positiv dykt upp nu plötsligt? Är inte allt det här lite omodernt, rent av? Och då kommer jag ändå från landet, så mina referensramar är ganska begränsade och jag kräver liksom inte det allra hippaste. Eller lever vi på 1800-talet nu igen? Skäggiga damen nästa?

Just sms från Spanien - föräldrar och en liten gul björn skulle ge sig av ut på stan för att leta efter torn.

Lite avundsjuk.

jobbigt

Vi bakade världens största äppelkaka igår (tack enola för päpplisarna!) och på diskbänken ligger svärmors kryddkaka lite småanklagande och förstås är det ju kanelbullarna som har sin fucking dag just idag.

mest om tja, film kanske?

Åh, jag hörde just vinternoll2! och plötsligt sitter jag här och nästan väntar på en långkallvinter. och jag är verkligen inte den som brukar ha något till övers för sådana. Där ser man.



Annars vet jag inte. Vi var och vinterbonade boden i helgen, den fick tre splitter nya knutar, så nu hoppas vi att den inte läcker så ohejdat mycket. På fredagen när vi åkte upp hamnade vi mitt i en bilolycka, eller lyckligtvis var vi inte inblandade i själva olyckan, utan kom strax efter. Till först var det bara lätt obehagligt men sedan när vi satt där i skymningen och Anna Ternheim sjöng "Calling Love" och MediHeli landade hundra meter framför oss så kändes det plötsligt som bilolyckan i Wild at Heart, när Sailor och Lula på sin roadtrip genom den amerikanska södern mitt i natten kör förbi en olycksplats och Sherilyn Fenn irrar runt och hysteriskt söker sin handväska (var det handväskan?) innan hon slutligen faller ihop och dör. Och först då blev det av någon anledning riktigt hemskt... Konstigt nog.

Det var på det hela taget en märklig upplevelse: först höll N. nästan på att bli påkörd av en galning till motorcyklist som brände igenom hela bilkön och avspärrningen och allt i jättehög hastighet och sedan irrade vi på i ett industriområde i nästan en timme och försökte komma ut på huvudvägen igen. Först när vi följde en tysk paketbil kom vi rätt (N. var tveksam "det där är ju en polack, hur skulle nu han hitta här?" Men jag trodde på den, tyskar är praktiska, de har säkert GPS även i en hundra år gammal skåpbil, och se så bra det gick?)

Måndag och tisdag hade vi systeryster här, det är alltid roligt. Vi gjorde konstig fancy mat som började som utmärkta råvaror och slutade som "ser det inte litelite ut som lever?" och sen gick vi på bio: Lady in the water. Den var bra. Även om den var lite oklar på sina ställen och även om hela det där uppläggget med stirrig vän flicka som universums ovetande räddare kändes lite Fifth Element, så jo, jag gillade den. Den var oväntat rolig och det fanns en pool och det är alltid befriande med filmer utan stora stjärnor (jag kände inte ens igen Frederico från six feet under, eller killen såg onekligen bekant ut men hans minspel påminde snarare om Joey, storebror i tv-serien Blossom - om nu någon minns en så pass avlägsen forntid? - så jag kopplade inte...).

Plus att jag utan att jag visste om det har en sån där Skrunt hemma i badrummet. Jag hör den krafsa så där metalliskt vasst alla nätter... Så igenkänningsfaktorn kan ha spelat in.

sverigepresenter

och bloggdöden fortsätter breda ut sig...

Mitt livs blogg slutar också. Nu får vi inte läsa något mer roligt som hans fina barn har sagt - så synd. Sen har jag ju också helt själviska invändningar också: det var härifrån som den första (och enda?) externa länkningen till min lilla ponnyblogg kom, om man alltså inte räknar med kompis- och bekantingsbloggar.

Min länk med stora världen och det finlandssvenska kulturetablissemanget är alltså seriöst hotad nu?!

Känns otryggt.

Jarvis

Vad tror vi om detta?

Jarvis bloggar också. Och låter som han brukar. Tryggt.

katharsis

Jag har städat mitt badrumsskåp. Donerat lite styling gel till bättre behövande med kortare hår, plockat bort alla ultrahårsprayer jag fått som gåva för att jag köpt 2 produkter av något märke, slängt misslyckade foundations och gamla lotions i varierande grad av förruttnelse (mest ett antagande från min sida; de flesta såg nog helt ok ut) och alla fådda varuprover på lumenekrämer som ändå inte funnits på marknaden under de senaste sju åren. Jag vill ändå inte prova produkter som kanske inte ens finns att fås längre, tänk om jag skulle råka gilla något av det och jag som hatar besvikelser. Kastat lipbalms, ledsna ögonskuggor och en massa nagellack. Nästa gång jag känner mig stark ska jag ge mig i kast med parfymerna.

Det blev nästan en full soppåse och då är jag ändå en flicka med Mycket Liten Produktsamling. Det var ljuvligt. Nu vill jag ha nya krämer. Gärna finare, dyrare och bättre.

härifrån till evigheten?

Jag kan inte fatta att det ännu finns webbsidor som på fullaste allvar använder sig av den där funktionen som gör att det inte enkelt går att backa bort med tillbaka-pilen, utan om man inte går tillbaka till sin sökning via den där lilla nerfällbara menygrejen (words are sadly lacking me here) så blir browsern att att hacka helt hjälplöst på indexsidan! Om något ger mig webb-rage så är det sådana fullkomligt hjärndöda 90-tals funktioner. Vad är det för en slug typ som kommit på att det är en bra idé: "jag veeet, vi gör så att back-knappen inte funkar, det ger en bra bild av vår sida sådär som att vi är tvungna att lura folk för få någon att stanna kvar och läsa, ja så gör vi..." Och alla andra helt hänfört: "jo, så GÖR vi, vad sluuugt.

Vad är det man hoppas på? Att folk helt hjälplöst ska bli kvar på deras webbsidor i all evighet och förnöjsamt surfa runt där inne och upptäcka hur strålande företaget i fråga är - liksom bara för att vi inte har förmågan att ta oss därifrån? - "för back-knappen fungerar ju inte, duh, det här är den enda sida jag kan kika på forever and ever eller åtminstone tills datorn går sönder och jag får köpa en ny. Jo, lite jobbigt är det ju, men..."

TV-hösten

Igår borde första avsnittet av sjunde säsongen av Gilmore Girls ha sänts i USA och nästa tisdag är det dags för säsongsstart för tredje omgången av Veronica Mars. Den andra november börjar fjärde säsongen av O.C.

Så ni ser, det tar sig, det finns hopp även för oss som i själ och hjärta är amerikanska tonåringar och för evigt lever kvar i något slags mentalt limbo mellan high school och college.

"Beneath this manly exterior, beats the heart of a 14-year-old girl"
- Seth Cohen

bored senseless

Jag har inte sett så här mycket skum tv på åratal. Inte för att jag ännu aktivt mopar över att jag inte är på Marit Bergman-konserten (eller: jo, lite) men försöker trösta mig med att mamma och dotter som stylar om varandra, OC, ett halvt avsnitt Pimp my ride (!) och nu senast en dokumentär om folk som vill vara anorektiker också kan anses vara någon slags kulturell upplevelse.

Bah.

Kisse är så sur över att det bara är vi två hemma nu igen att hon av ren princip vägrar umgås förutom de tre gånger i dygnet när hon vill ha sin mat. För övrigt ligger hon i hallen och stirrar på dörren till halvnio-tiden på kvällarna och sedan i fönstret och tittar ut. Jag tror att hon tror det är mitt fel.

Marit Bergman

Nej, nej, nej varför missar jag allt? Jag kan inte gå redan nu på tisdag. Det är så stökigt, varför är allt mitt i veckan? Och nästa vecka, vem ska jag gå med nästa vecka? Fan.

glamourfaktor = negativ

Det här är en särdeles olämplig dag för bloggläsning. Man får lätt känslan av att man är den enda i det kända universum som inte minglar på bokmässan i Göteborg. Här minglas inte, här är skittråkigt. Jag späker mig med sommarens överblivna ponnyknäcke i väntan på att att se något slut på arbetsdan och få gå ut och prova tröjor och äta "After Work Puffet" på Sevilla.

freaky

Ibland känner man sig så här. Och vissa dagar ser man ut ungefär så här. Jag har visserligen varken papiljottkrull eller lila städrock, men det känns som en difference in degree rather than in kind och när man då får den här bilden per mail av en kompis som bor 100+ kilometer bort börjar man nästan kika sig över axeln och känna sig lite paranoid.

"problemet med unga vuxna"?

Hade tänkt kommentera vad någon gubbe på nordea, minns inte namnet, uttalade sig på gårdagens (?) ÅU om hur det är problematiskt att unga vuxna är för "ointresserade" av att pensionsspara utan istället naivt nog utgår från att det kommer att finnas statliga pensionspengar sedan när det är dags. Tyvärr hann jag inte igår och nu är tidningen försvunnen och jag hittar inte artikeln på nätet så jag kan länka, och det känns helt enkelt lite misslyckat när jag inte ens minns what's his face och vem han var...

Men ändå. Tänkte bara försynt påpeka att man sitter ganska tryggt i sin väletablerade medelåldersbubbla när man med bekymrad rynka i pannan låter antyder att nutidens "unga vuxna" i största allmänhet bara är slappa och ansvarslösa (för att inte säga dumma) för att de inte pensionssparar. Jag var typ 30 innan jag ens hade ett jobb som sträckte sig längre än för ett år framåt. Jag bor fortfarande i hyresbostad. Jag inser att pensionssparande säkerligen är väldigt fiffigt, men det finns många som inte har den möjligheten (som kanske inte har t.ex. en trevlig och rikligt tilltagen ledandebanktjänstemannalön?) eller som anser att andra saker kanske kommer före. Plus då misstanken om att det kanske inte kommer att finnas några pengar att betala ut sedan oavsett hur mycket dagens unga vuxna än skulle spara - för mitt i allt går de pengarna också åt till pensioner åt de som pensioneras före oss. Eller sedan slösar någon bort dem just for the hell of it och står sedan där och rycker nonchalant på axlarna.

Hur många av de ultrapräktiga ur 40-talistgenerationen var förresten så förutseende att de pensionssparade i 25-årsåldern?

övervintring

I helgen skulle vi bygga knutar, men det gick inte så bra för vi köpte fel bräder. Så istället tänkte vi att vi kunde hacka upp lite lingonris för att sedan kunna köra dit matjord och plantera roliga saker (växter, företrädelsevis) i vår. Det gick inte heller så bra för när jag hade hållit på en stund och hackat och slitit och grävt så stack Herr Padda upp sitt lilla reptilansikte ur torven cirka 2 cm från min fot. Efter att ha tittat sig runt en stund så kravlade han sig mödosamt upp och spottade ut lite jord.

Herr Padda is suffering from a bad hair day

Sedan satt han och blängde ilsket tills han uppenbarligen i något skede fick tillbaka blodcirkulationen i bakbenen och hoppade iväg. Men sedan var det ju färdiggrävt för i höst, det var knappt så jag vågade gå där.

Hemma hos föräldrarna slog jag upp vårt Bra Böckers lexikon från 1973- (kändes mycket vintage) och jo, visst "Paddor övervintrar genom att gräva ner sig i marken".

Så nu visste ni det. Djuret på bilden är en padda, paddor kan leva nergrävda i marken med munnen full av jord och nu är det officiellt vinter.

improduktiv

Slöade hemma så jag kom mig inte på jobb före kl 9, har nu läst precis ALLT i fyra ÅU och Husis samt alla bloggar jag hittar. Druckit beskt kaffe. Fastnat med knät i hörlurssladden och föll sedan nästan av stolen på ett mycket effektfullt vis. Den rullade bakåt när jag böjde mig neråt och framåt för att stöpsla i hörlurarna på nytt (och inga fotor i golvet - förstås). Jag roar mig kungligt. Beräknar kunna skjuta upp allt obbehagligt till åtminstone efter lunch.

Bah.

wow!

Ok, varför är inte jag också mer sån här?

önskebok

Det här är en jättebra bok! Tidigare fanns den på Akademen i Helsingfors, men tyvärr missade jag att köpa den då. Kan dock beställas från franska Amazon.



"Tous les matins, maman crocodile donne à son garçon de bonnes bananes. Mais un matin, Achille refuse de manger. Ses parents vont tout essayer pour qu'il mange des bananes mais lui, ce qu'il veut manger, c'est un enfant!"

Kolla, vad han surar när han blir tvungen att äta bananer när han vill ha små människobarn istället!

new career plans

Nya Sujata Massey-boken är slut och nu är det ett år tills nästa kommer. Abstinens!

Hur ska jag klara mig utan Rei? Hon har det perfekta livet - jag vill också vara spion i Japan och bara ha dyra designerkläder och vara modig och atletisk och eftertraktad av alla. Och äta skumma saker som mest består av sjögräs.

Personlighetskris.

Borde lära mig japanska och skaffa sjögräsmat, för att börja från den lättaste ändan...

Hesa och Runsala

För första gången i mitt liv har jag varit på ikea och inte köpt så mycket som ett paket servetter, och redan det är ganska anmärkningsvärt, men ännu mer konstigt var att jag inte ens hittade en enda liten sak jag ville ha! I och för sig så var jag kanske lite omtumlad och skuldmedveten efter min tidigare hejdlösa shopping-extravaganza inne i city (blev tvungen att tröstshoppa fina men onödiga kläder i ren panik över att jag bara gick vilse inne på Stockmanns hela tiden. Jag förstår inte, jag har varit där hur många gånger som helst men hittar fortfarande lika förbannat dåligt. Hur man än går så hamnar man i en återvändsgränd med bara slipsar. Hur tänker man då man beslutar sig för att designa en butik på det viset? Jag fattar inte, det är helt hopplöst att hitta där och dessutom är det otrivsamt). Eller så är det mitt nya, mogna jag som har vuxit ifrån ikea eller så har Kamprad och co. misslyckats kapitalt i år. Mycket märkligt i vilket fall som helst.

Vi lyckades fiffigt nog tajma vår resa till samma dag som ASEM-mötet, vilket vi inte riktigt insåg innan vi redan bestämt oss för att IDAG tar vi bilen (gör vi aldrig annars, vi brukar ta tåget) och redan var 100 km på väg. Hela centrum verkade mer eller mindre avstängt så vi blev tvungna att ta the scenic route, men sen hamnade vi ändå väldigt centralt på ren tur - perfekt. Alla andra hade dessutom förstånd nog att hålla sig borta så man fick köra ganska ensam. Jag börjar dessutom äntligen få känslan av att hitta i centrum (förutom då inne på vissa butiker) så det känns ju som ett framsteg, det har alltid känts lite dumt när man hittar typ överallt i Stockholms centrum och glatt promenerar fram och tillbaka överallt, men i Hesa blir man lätt ängslig så fort man inte har antingen tågstationen eller Stocka inom synhåll. Jag rekommenderar annars internationella toppmöten om man är intresserad av att bonga poliser - jag har aldrig i mitt liv sett så många poliser på en och samma dag, jag visste knappt att det fanns så många? Det var lite nordirlandstämning över det hela, speciellt när jag höll på att försöka ta mig över ett övergångställe och hamnade mitt i en busslast med baskerklädda gränsbevakare. Fast den nordirländska polisen åkte i.o.f.s. inte skolresebuss, utan små pansarbilar.

I dag var vi ute på Runsala och jag passade igen på att peka ut vilken typ av hus det är jag gillar, så där för säkerhets skull om det skulle ha blivit oklart.



Nu har jag både ekollon och fina solrosor. Nästa sommar hoppas jag ha någonstans att planera mina små babyekar.

Robbie live in Leeds

Här sitter jag i soffan i min gröna Robbiehuppare och ser precis allt när jag skulle kunna vara i Leeds och inte se någonting alls? Darn.

mer om min Milla

Kisse är snäll och tyst nu. För första gången på en vecka så kan man se henne i ögonen och märka att det är nån hemma där inne... Jag har fått tillbaka min katt!

Nu åker vi till Hesa, hejdå!

det var på det hela taget en bra dag mail-wise eller vadheterdet? - eh, postalt? (int' väl? men låter ganska pampigt), postmässigt? (kanske) - sett: inte bara födelsedagskort utan också tredje OC-boxen. Blev lite besviken först, för det var en sån där otäck med många separata små tunna plastfodral. Usch, fult! Till råga på allt så har tre av dem enhetliga ryggar, medan den fjärde är helt avvikande. Sådant gör mig lite nervös, fast jag inser ju att det får mig att låta som en potentiell psyko...

Vad är nu det här, varför har de börjat göra boxarna så här? Det är mycket olyckligt. Det är liksom en trend. Jag skulle ha föredragit om den skulle ha varit helt i paff så där som ettan och tvån, de är mycket finare. Överlag är pappersfordral alltid mycket finare. Men i vilket fall som helst så är den här nu, det blir nog bra....

Sedan kunde jag inte motstå Fazers nya chokosmak med tranbär och hallon. Jag skulle ju inte ha något godis, men N. såg att den innehöll 13 % frukt, och som han så förståndigt påpekade så är det mer än de flesta myslin. Då är det tillåtet. Intrycket var tja, ja, jo, okej. Med tvekan. När någon seg liten bärskrutt fastnade i tänderna kändes det lite vagt hälsosamt, så det får väl anses vara ett plus, men den får minus för att den samtidigt kändes lite russinaktig. Hittade också så många roliga grönsaker jag skulle ha velat ha, typ grön blomkål, lila kålrabbi, kiwano och en hårig liten typ som såg ut att kunna bo i avloppet och kallade sig galanga. Fast jag fick nöja mig med broccoli, en rödbeta och en palsternacka. Vanliga tråkiga grejer bara, de skulle ingå i en grönsaksgratäng vi hittade recept på. Fast sedan verkade det lite jobbigt så vi åt pasta med pesto istället. Story of my life. Fast nu är jag stoltägare till en palsternacka. Det är min allra första alldeles egna!

Nu: Lost.

Grattis till mig!

I alla dessa år har min morbror alltid varit den som varit först ute med gratulationskort; om min födelsedag t.ex. inföll på en torsdag brukade kortet ligga på hallmattan när man kom hem på måndagskvällen. Även innan man såg handstilen, så visste man vem det var ifrån för ingen annan jag känner tar gratulationskort på lika stort allvar.

Men i år får han slutligen, efter 30+ år, se sig besegrad och det ganska rejält. För idag när jag kom hem så låg det ett grattis på födelsedagen-kort och väntade på mig. Den sjunde september. Min födelsedag är i november, så där om två månader och elva dagar ungefär. Tack!

welcome to the sideshow...

eller "har mamma klubba' kisse?!?

Ja, alltså, jag är ju inte den som vill säga hur andra bör leva men vill man prompt jobba hemifrån så kan man med fördel välja en dag då ens honkatt inte löper. Det blir så mycket trevligare då. Vi håller, allt i enlighet med bipacksedelns anvisningar, p-pilleruppehåll av någon slags hälsoskäl och istället lider allas psykiska hälsa grovt. Nytt är att katt av någon anledning fått för sig att det är okej att revirmarkera knutarna, liksom uppåt, på själva tapeten. Och detta upprepas dessutom 2 gånger inom ungefär en kvart. Där går liksom gränsen, det blev piller och ögonblicklig badrumsarrest.

Efter många högljudda protester blev det sedan tyst. Oroväckande tyst och oroväckande länge. Dålig matte med ännu sämre samvete blev orolig och undrade om kattskrället alls lever, och efter ytterligare än timme eller så blev jag tvungen att glänta försiktigt på dörren och kika. Yrvakna förvirrade ögon stirrar anklagande (Puh! Bra, bra.).

Lämnade dörren öppen och det gick igen kanske en timme så stolpar det ut ett ruggigt djur som ser sig förvånat omkring som om hon var på en helt ny, hittills osedd, plats. Tar några prövande steg rakt fram och häver ur sig att avgrundsvrål. Ser lite rädd ut själv och rinner sedan ner på rygg,nytt bröl. Repeat until exhaustion. Så håller vi på här. Nu är det arrest igen, hejbara!

a little knowledge can be such a dangerous thing...

Vi har precis läst på internet att liten exponering för dagsljus kan förhindra löpperioder hos djur katt. Och det känns onekligen som något mycket eftersträvansvärt nu för tillfället. Så nu går N. runt och släcker noggrant alla lamporna i syfte att lura kisse att det är mitt i smällkallaste mörka vintern.

Jag bävar lite och förutspår en extra lång och mörk vinter här hos oss i år: fördragna mörkläggningsgardiner och bara små, små darrande stearinljuslågor som enda ljuskällor och en katt som ständigt går runt och ylar och råmar som ett jättelejon.

Fast hon har i.o.f.s. adrig verkat ha någon skillnad tidigare om det är mörkt eller inte - så jag är skeptisk...

Happiness!

Har fått ny bok och nytt täcke. Och ny kudde. Lycka! Det är inte säkert att jag alls stiger upp imorgon. Speciellt inte med tanke på den känsla av imminent doom som karaktäriserade jobbet idag, istapparna hängde minst sagt lågt och det exploderades lite till höger och vänster. Bah. Vissa dagar är värre än andra och somliga är mest bara bisarra. I dag var en sån. Jag borde ha insett det redan i det skede som jag glömde mitt bubbeldricka i kassan på Stocka, sedan fick jag pina mig igenom hela eftermiddagen med halvljummet kranvatten istället. Jag kunde ha glömt mina äpplen istället, för dem vill jag egentligen sällan ha. Deras huvudsakliga uppgift är ändå bara att balansera upp andra utsvävningar och bibehålla min matkarma på en acceptabel nivå.

for my sister

Ett stycke kalhygge, med tillhörande nästan helt nymålad bod.

Pluto, my darling

Okej, det här har hunnit bli lite inaktuellt i och med att jag missade att blogga om det då för en vecka sedan när det var nytt. Men jag tänkte bara meddela att jag är emot det här med att Pluto inte länge får vara en planet! Så här säger Nationalencyklopedin:

"På IAU:s möte i Prag genomfördes den 24 augusti en votering om en resolution som definierade begreppet planet. Resolutionen antogs med bred majoritet. Dock var endast en tjugondel av alla röstberättigade IAU-medlemmar på plats, vilket av meningsmotståndare till resolutionen har ansetts underminera beslutets förankring. Meningsmotståndarna ansåg att resolutionen var förhastad och inte hade hunnit diskuteras tillräckligt och att en definition baserad delvis på celest mekanik var svårtolkad.
Enligt resolutionen har en planet följande tre egenskaper:
• att gå i omloppsbana kring solen • att ha tillräcklig massa för att självgravitationen ska övervinna materialets hållfasthet och skapa en i det närmaste rund kropp • att ha rensat bort material nära sin bana
Enligt denna definition har solsystemet åtta planeter, även benämnda de klassiska: Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.
Kroppar som uppfyller de två första kriterierna men inte det sista och som dessutom inte är satelliter till någon mer massiv kropp benämns dvärgplaneter. Då detta skrivs hänförs åtminstone tre objekt till dvärgplaneterna: de största kända transneptunska objekten Pluto och 2003 UB313 samt den största asteroiden, Ceres."

Vad är det här? Pluto får inte vara planet för att den "inte har rensat bort material nära sin bana"? Nu blir ju min "Så funkar världen"-bok helt inaktuell, för att inte säga felaktig! Allt jag kan om rymden, åska och jordbävningar kommer från den boken, så det här känns inte riktigt rättvist, faktiskt. Pluto var ju gubben med det lilla, lilla huvudet som hamnade att springa det allra längsta varvet och nu får han inte ens vara med längre?

Jag är precis som de antika människorna som trodde att jorden bärs upp av jättesköldpaddor och solen cirklar runt oss och månen är en stor gulgrön ost och tyckte det var ett trivsamt och bra system och att Copernicus och Galilei & co var irriterade knäppskallar så där i största allmänhet. Precis sådan är jag, fast i modern tappning. Jag gillar min världsbild, so don't mess!

sista desperata försöken till sommar

Vi burit ut tonvis med jord och kvistar och semidöda växter och kvalster och löss och gegg, så nu är kompostbehållaren full och vår balkong alldeles ovanligt luftig. Den stolta vinbärsbusken står och ser helt kal ut som om det var mitt i februari.

Sorgligt, men det är same procedure everrry year, James: förr eller senare slår den stora massdöden till och det kryllar av ohyra överallt och det är bara att häva ut rubbet. Egentligen klarade vi oss ganska länge i år, men nu såg det verkligen helt bedrövligt ut. De som klarade sig undan var 2 st vingliga pelargoner, en liten planta salvia, fem sladdriga stjälkar rabarber och så två halvdöda buskar (vinbär och björnbär) samt den svårt sjuka oleandern Blümchen från Italien.

Och sen helgens nytillskott som står och håller sig försiktigt på sin kant och vet att deras dagar nu är räknade.

I som här inträder, låten hoppet fara -Dante Alighieri

Anledningen till att jag så sällan behöver gå ut med soporna...

Till husse i Montreal, Canada.

Snälla människor har räddat mig, din plyschhund, ur containern i soprummet. Jag sitter nu i en trädgårdsstol i deras bastu och torkar. Man kan bara inte slänga mjukisdjur i roskis, så gör man helt enkelt bara inte...

Hälsningar, en hund

Muminmamman modebloggar

Det gick jättebra i Hesa, alla vi skulle träffa var mycket trevliga och ingen var så där överdrivet angststylish. Men jag har ändå lite problem med att komma över höstens mode: det förutsätter en hel massa saker, som att man har långa, smala ben och markerad midja och en hel massa sådant som man glatt har kunnat glömma under de senaste säsongerna. Jag vet inte hur många par byxor - alla jättesmala - som jag har provat denna vecka och som alla fick mig att se ut mer som Muminmamman än som Kate Moss; rund mage som övergår i en allmänt spolformad kropp och med ett par korta små ben som sticker ut undertill. Det känns inte sådär väldigt lyckat. Vart får man klaga? Annars märkte jag att de blanka, glansiga tightsen kommit tillbaka. Åh, monumental nostalgitripp: jag hade sådana på typ vartenda skoldisco hela åttan... Och alla mina kompisar också. Jag undrar om tiden är mogen för a second coming?

Saker på min önskelista just nu: ett murmeldjur, hus med trädgård, en snygg höstkappa och nytt lipgloss.

villaavslutningen, lite sent

new nerd in town

Hmmm? Här sitter jag och on line-supportar i datafrågor till höger och vänster bara... Mycket ovan känsla, så brukar det verkligen inte vara.

nygammal vän!

...eller typ min äldsta vän, om man räknar i år vi känt varandra och inte i absolut ålder, nu här med en brand spanking new blogg och tillhörande liv. Se länklistan: Times are achanging.

bah

Ja, jag borde blogga lite bilder från villaavslutningen, jag borde städa i länklistan till andra bloggar för största delen är ändå inaktiva eller har storslaget meddelat att nu, nu slutar de, och så borde jag äntligen byta ut de där eländiga böckerna som jag inte har läst i på tre månader nu. Jag vet, jag vet, och bloggbilden är från fotbollsvm och det är dåligt ställt här nu på det hela taget.

Tyvärr måste jag jobba lite först bara. Och så måste jag ha kläder till ett semiformellt tillfälle i Hesa och jag har ingen aaanning om vad det skulle kunna vara? Hur klär man sig i Hufvudstaden? Snyggt men casual? Jag har bara slafsiga sommartoppar, alltför varma tröjor och bootcuttade jeans, typ, och det är det allra sämsta och mest bespottade man kan ha i klädväg nu just. Fråga vemsomhelst. Det är lite synd om mig.

utkonkurrerad

Imorse när jag stod och väntade på Föri på väg in till stan träffade jag världens finaste hund. Tyvärr hade jag förstås ingen kamera med, men den var grå och lockig och halvstor och såg mest ut som en blandning mellan Benji och en irländsk varghund. Typ, så här:

+

Den var en hittehund från Estland men har nu bott i Finland i en två tre år och hela Föri-överfarten satt den snällt och fint på mina fötter och lutade sig tungt mot mig, medan matte stod tre meter bort. Sedan när vi kom till andra stranden så hann den plötsligt inte med mig längre, för den fick så fullt upp med att skälla glatt på en bassetflicka. Så fin!

too much of everything is just enough...

okej, att vilja få exakt rätt proportioner och alla ingredienser ska gå jämt ut är en behjärtansvärd strävan och allt det, men en hel 2 liters mixerkanna med hallonsmoothie är ganska mycket för en person.

mer om böcker

...det är för övrigt svårt att köpa en bok som enbart citerar recensioner från Woman & Home magazine och The Denver Post, även om den annars verkar vara en sån man skulle kunna tycka om. Det verkar lite suspekt.

Jag har inget problem med oseriös litteratur i sig, jag gillar oseriös litteratur, men jag vill åtminstone ha den sortens oseriösa litteratur som blivit omnämnd i riktiga tidningar som någon någonsin hört om. Husmorstidningar och t.ex. typ alla irländska tidningar är liksom automatiskt illavarslande, för då tror jag att det rör sig om något riktigt otäckt klämkäckt.

Så det gick inte. Jag ska försöka på nytt imorgon. Annars kikade jag också på en tunn men svår röd bok med ett långt, obegripligt förord av T.S. Elliott som handlade om det glammiga 1920-talet samt en som jag redan har på italienska och inte läst mer än baksidespärmen av. Den är ganska fin för den har ett svartvitt foto på en flicka med en trollslända på pärmen. På Borgåvillan finns det mycket trollsländor och de verkar vara roliga djur, om än något meningslösa. Och fladdermöss. Fast bara tio minuter per kväll och dessutom bara ibland. Men jag har alltså inte läst boken och vet inte riktigt vad den handlar om.Typ relationer eller något annat lika originellt. Existentiell angst kanske? I vilket fall som helst är den säkert bra.

Note to self: det är lite onödigt att köpa böcker på språk man inte kan läsa.

observation

Franska tjejer pratar btw världens coolaste engelska (om de är duktiga på det alltså), jag vill också vara fransyska! Eller isländska, de har också en underbar accent, fast fransk brytning är nästan ännu bättre.

Jag borde alltså flytta till Frankrike för att få en sexig accent på min engelska? Så jobbigt.

inte tycka om aktivist...

Jag vet ju inte hur det är på andra håll i världen, men här i Åbo har det blivit så att man övehuvudtaget nästan inte kan röra sig på stadens gågata. På de kanske 200 metrarna som det är mellan mitt jobb och Stockahörnet, påträffar man varje dag, vardag som helg, en cirka 8 olika människor som alla vill värva ens själ och cash för olika behjärtansvärda syften: Unicef, Röda Korset, Greenpeace, WWF och Amnesty utgör kärntruppen som alltid finns representerade och så finns det en liten klick, typ Hare Krishna och diverse mer obskyra djurrättsorganisationer, som alternerar.

Att alla de här människorna håller på och attackerar folk hela dagarna har liksom lämnat sina spår i gatubilden: ingen vågar längre titta upp utan alla glor envist ner i backen och försöker undvika ögonkontakt med allt och alla och kryssar sedan fram och tillbaka för att hålla sig så mycket ur vägen som det bara går. Klarar man sig in på antingen Anttila eller Stocka är man räddad, där är det lugnt och tryggt, bara enerverande muzak och tanter med knotiga fingrar och hundra ringar på var hand att akta sig för. Ibland råkar man gå och tänka på något annat och då får man skylla sig själv, då är det bara fråga om sekunder så står någon ivrig världförbättrare där med sin irriterande uppsyn och sitt käcka "Hei, kiinnostaisiko ihmisoikeudet"? Och då kan man a) stanna och prata, b) ljuga och säga att man har bråttom eller c) glatt säga nej. Det har jag börjat med, det är alldeles lysande: man känner sig inte bara som en genomdålig människa utan dessutom som en komplett idiot. "Nä, liksom, jag tycker inte mänskliga rättigheter verkar vara så viktigt, jag är bara bimbo här"... Hur intelligent verkar man?

Men eftersom jag inte står ut med alla de här påflugna människorna så har jag blivit en sådan som inte tycker mänskliga rättigheter verkar vara så himla intressant, inte kunde bry mig mindre om östersjöns tillstånd och är kallt likgiltig inför de svältande barnen som inte får gå i skola. Om fler är som jag så bådar det inte gott för världen.

Vad är det ni vill, egentligen? Är inte det här ett något märkligt sätt att värva anhängare? Ni behöver inte oroa er, jag känner till era organisationer och betalar t.o.m. till flera av er, men man måste kunna få röra sig fritt på stan. Som det är nu så är det bara löjligt. En "mr sensitive ponytail-guy"-kille (minns någon Kyra Sedgwicks loserpojkvän i Singles? Där har ni ärketypen!) halvsprang bredvid mig i flera hundra meter och ville berätta för mig om amnesty," ja alltså vi tycker mänskliga rättigheter är viktiga och vi jobbar i typ många olika länder bl.a. bl.a.", men sen när jag sa "okej, ge mig ett inbetalningskort" så hade han inget att ge mig, utan han ville jag skulle fylla i mina uppgifter på stående fot på den blankett han hade i sin djävulska lilla pärm. Give me strength. Vad är det för ett system? Går han tillbaka till moderskeppet och får kvittera ut en ny bankgiroblankett när den första är ifylld då, eller? Är man ute och värvar folk måste man kunna ge ut inbetalningskort, man kan inte behöva stå och anmäla sig till världsförbättring mitt i hällregnet. Det eventuella ekonomiska svinn som eventuellt uppkommer av att folk ändå kastar sina lappar får man bara ta.

Jag vägrar gå med i något som inte kan ge mig ett inbetalningskort med hem och jag vill inte stå och diskutera något. Vad är det för vits? Hur många, förutom någon liten dikatator här och där, är emot mänskliga rättigheter så där av princip? Hur konstruktiv diskussion blir det?

babyface strikes again...

Var och shoppade på JC och igår och titta vad jag fick! En ♥ skolkalender ♥! Expediten frågade inte ens om jag ville ha eller nåt utan stuvade bara beslutsamt ner en i påsen. N., som verkligen på riktigt studerar, fick ingen och blev inte ens tillfrågad om han skulle ha velat ha. Och det här var alltså utan att jag hade mina nya, preppy skolflickskläder på mig, dessutom.

Den verkar för övrigt riktigt bra, synd bara att jag inte har några läxor & prov att skriva upp. Och så finns det en massa specialfeatures, bl.a. färdiga lappar där det står "olet söpö" som man kan klippa ut och skicka åt söta pojkar. Mycket praktiskt.

Young folks - Peter Bjorn and John feat. Victoria Bergsman

När ni tittat klart på katten och nu ska jag verkligen jobba lite.

Förklaringen till de tokhöga vattenräkningarna

...äntligen vet vi vad kisse roar sig med hela dagarna!




(ja, alltså, katten Gizmo i filmen är inte vår katt och inte flickan som skrivit brevet heller, för den delen...)

and then, friends again...

efter allt vaga missnöje och gnäll, så visar sig stan plötsligt från sin bästa sida; svänger om och blir mjuk och glad med lyktor i träden under ljumma mörka augustikvällar och människorna har kommit tillbaka men ännu inte hunnit bli vinterfula och ilskna och Moulin Rouge som oväntat flimrar på en mörk bakgård och jag smälter fullkomligt.

regn? skor? höst?

i dag regnar det och jag har för första gången sedan i typ april? riktiga skor på fötterna. Skor som gör att man inte ser sina egna tår. Det känns nästan lite exotiskt.

16 000 km sedan i mars?

...dessutom är jag ibland avundsjuk på folk som kommer från stora städer, inte för att det nödvändigtvis är något så extremt coolt i sig, utan för att det verkar ge en så självklar identitet. En sån som man bara får om man vuxit upp, utbildat sig och sedan börjat jobba i en och samma stad där också största delen av ens barndomskompisar bor kvar, och ens syskon, kusiner och mostrar och farfar och ingen har behövt eller ens reflekterat över att flytta, för det naturliga är ju att man bor kvar. Sådana städer där man tycker att alla andra pratar konstiga dialekter utom en själv, för själv kommer man ju från staden och pratar på det enda rätta sättet, ju!

Det är liksom helt fundamentalt annorlunda mot att komma från landet eller en småstad där hela ens liv cirklar kring dagen då man ska få flytta därifrån, och sen flyttar man och trivs bra med det, men sen då? När man sakta inser den nya staden inte heller känns som hemma på riktigt för att allt i ens liv händer någon annanstans - alla fester, bröllop, dop, begravningar och 50-årskalas som plötsligt dyker upp, antingen i hålan man lämnat bakom sig eller så på andra motsvarande hopplösa ställen dit ens f.d. studiekompisar - med motsvarande småstadsrötter - hamnat... Med det resultatet att man ständigt står med kattburen i högst hugg och all sin lediga tid tillbringar man i bilen eller på tåget. Och det känns ju också lite konstigt.

Så det jag undrar är: om man en gång börjat flytta, hur vet man när man har flyttat klart?

hösttermin

Ni vet hur människor som tillbringat lång tid i t.ex. fängelse eller på andra anstalter lätt blir institutionaliserade och får svårt att klara sig ute i riktigt världen? Jag är sån, åtminstone när det kommer till terminer. Så stor del av mitt liv hittills har hänt i skolor av olika slag att jag har skadats för livet. Allvarligt, jag vill införa terminer ute i vuxenlivet, snällasnälla?

Det är så skönt med ny kalender, nytt år när man börjar på nytt i augusti-september, det känns som om det ändå är då, om någonsin, som alla stora avgöranden och livsval borde ha bäst chans att lyckas. Nyår är ju bara så slumpmässigt och smälter in i det där allmänna julfirandet då energinivån ändå är bottenlåg. Men alltid när det drar ihop sig till höst börjar jag gnälla om hur jag vill flytta, byta jobb eller åtminstone studera: nya kurser, nya människor, nya möjligheter, nya skor, pennor, luktsuddisar, häften, gradskivor och TERMINER (ja, jag har en överromantiserad bild av studieliv, jag vet) och N. ser skeptiskt på mig med den där kännspaka theresamadwomaninmyhouse-blicken och säger: verkligen?

Ja, verkligen. Hellre det än att komma tillbaka år efter år till samma arbetsuppgifter, samma kaffebord, samma allt. Och sedan ger man varandra sådana där tillkämpat tappra blickar och konstaterar att "så var man här igen" och sen slår någon på hat-radio nova och de spelar alltid bara "Hazard". Och skulle det inte vara för att ens krukväxt tydligen har dött så märks det absolut ingen skillnad, det känns som om man inte varit därifrån en sekund och att ens liv från och med nu aldrig kommer att handla om något annat än att försörja Richard Marx.

Dagens sinnesstämning

Mother: What's the death stare for?
Pouty teen girl: I'm waiting for someone to piss me off so I can intimidate them.

/från Overheard in New York

Dagens låt: Laleh - Det är vi som bestämmer (Vem har lurat alla barnen?)
Bubblare: Wilmer X- För dum för pop

Ofokuserad. Dum. Och slö. Vill gå hem.

darn!

...nu är det igen en sån där vecka då alla plötsligt ska sluta blogga: igår Katrine Kielos och nu Isobel också.

Nu får inga fler sluta på ett tag, jag hinner/orkar inte surfa fram nya favourites, det är för jobbigt och tidskrävande.

charmen med husdjur

Serierna från www.pvponline.com, dessa två finns här respektive här

så briljant!

Hej, hej, det är länge sedan jag riktigt skrivit något som verkligen skulle handla om något, jag är för okoncentrerad och ofokuserad och suger-rushad... Men läs det här istället - det är så bra ! - Therese skriver så här om det mycket märkliga fenomen som hon kallar p-pillervänskapen: Det känns så ofta som att det på något vis anses bortkastat att diskutera något annat än tjejgrejer, "nu när det bara är vi tjejer", det ska liksom vara en frizon (jag har alltid haft svårt att fatta från vad), nu ska vi analysera förhållanden och prata om preventivmedel.

Shit, vad jag känner igen mig och hjälp, vad uppenbart det plötsligt blev varför jag inte har några vänner.

Jag står inte heller ut med folks gynekologiska krämpor, eller vilka som helst krämpor för den delen, jag är dålig, dålig människa, men I really couldn't care less och jag orkar inte, det kryper i hela mig och jag sitter och stirrar ner i min kaffekopp och kan bara inte förstå att det inte skulle finnas något liksom intressantare att känna samhörighet kring.

Rugg.

a friend in need's a friend indeed

Valfrid II



...a friend who smells of vinyl is better.

mangaflickslook för hösten?

Jag hittade just den perfekta höstkjolen: en ganska kort, veckad, krösamajagrå yllekjol.

Men kemtvätt? Varför? Så onödigt och omständigt.

boklistan

Bara for the record vill jag ju påpeka att jag inte hållit på och tragglat med de där två böckerna på bilderna sedan i juni eller när de nu kom sig dit. Men grejen är att jag bara kan byta ut dem från en dator som jag just inte varit i närheten av på en evighet, så det har inte blivit av. Två böcker som oförtjänt har missat chansen att få sin bild publicerad här är John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda och Joshilyn Jacksons gods in Alabama.

Det är lite synd om dem av den anledningen att det var riktigt bra böcker och dessutom med snygga omslag (säger jag dessutom att de var både lättlästa och spännande låter jag som en bokrecension i högstadiet, men det hjälps inte för det är sant: de var spännande men inte direkt överdrivet komplicerade och svåra. Det är inte mitt fel.). Och så håller jag för närvarande på med bl.a. Kate Moses Övervintring, men jag misstänker att den också kommer att slut innan jag hinner åtgärda boklistan.

Ja, jag vet att jag är slapp.

semestern i bilder

... ja alltså,

skulle nån komma stickandes med en sån där "Mina vänner"-bok som man hade på lågstadiet, så skulle jag nu veta precis mitt svar på frågan "Avskyr mest". Arkeologi, Marie Serneholts humtidum:ande och alla som sjunger släpigt på skånska. En hel dag med P3 Svea sätter sina spår.

Och så "krig och blodbröd", förstås. Men det säger ju sig själv.

förresten...

Har jag berättat om hur jag på senaste tiden, typ sedan igår klockan 3, utvecklat en djup motvilja mot arkeologi?

Jepp. Så illa är det.

No Party!

Marit Bergman borde alltid bara få sjunga kaxiga depptexter till sina glada melodier. Vi vill ha mer drama, svek, otrohet, skilsmässor, porslin som slängs, vemod och inget party & inga vänner - ja tack!

nu har jag igen inte kunnat motstå

...att läsa kvällstidningarna. Marie Söderqvist på Expressen har semestrat en vecka i Finland och kommer tillbaka och sammanfattar sin vistelse med observationen att "Ingen dricker kaffelatte, alla är rågblonda och ingen verkar ha upptäckt högklackat, smink eller dyra handväskor."

Haha. Fast jag håller med henne i allt hon skriver om Muminvärlden i Nådendal. Och när jag senast var i Muminbutiken hade de inte ENDA svensk Muminbok att säljas. Det är så dåligt att det inte är likt nåt.

yep, that's me

Ni vet hur det ibland är svårt att placera in sig själv i relation till alla ideologier och rörelser som dyker upp, men sen, ibland, faller allt bara på plats helt naturligt?

Hej, jag heter Maria och jag är en popkatolik!

tillbaka igen

Iiiik! Jag har massor av jobb och av ren panik (och trots) så gör jag inte ett skit. Så moget.

Tillbaka i stan efter fem veckor i Oravais, Vasa, Stockholm, Göteborg(2 gånger), Skagen, Århus, Köpenhamn, Jeppis, Munsala och kanske en par, tre ställen till som jag nu glömt men som åtminstone då alla kändes betydligt mer appealing än här. Det är en så otroligt ofräsch stad det här! Jag orkar inte med alla som jamsar om "jamen, det är så vackert vid Aura å, och Domkyrkan och bla bla..." Folk är ohygieniska och det städas aldrig och urk. Mycket folk är det också, för en som tillbringat fem veckor på landet. Igår krockade jag bara med folk hela tiden och när jag klagade över hur ingen liksom ser sig för utan de bara är överallt och i vägen, så undrade N. om jag liksom förväntar mig att alla ska väja och liksom gå runt mig? Och sen när jag igen drog den där historien om stackars litet barfotalantisbarn som inte är van vid så många människor och intryck överallt, så fick jag bara en tveksam blick och motfrågan hur jag aldrig verkar ha några problem när vi är i riktiga storstäder, utomlands, med verkligt mycket folk?

Bra går det, men så kan folk där i allmänhet också ta sig fram utan att bumpa i folk till höger och vänster; det är det där att man bara försöker gå igenom mig som jag opponerar mig mot.

I övrigt var stan sig ganska lik, förutom Akademen som var helt omgjort och kändes mycket otryggt. Strök olyckligt omkring en lång stund och förstod ingenting tills jag igen hade lokaliserat mina gamla vänner och favoriter. Förutom att de fått nya hyllor, har de också gjort något mer genomgripande, som typ sorterat om? Enligt ämne? Men på ett nytt sätt än förr? Sedan träffade jag Bamse och Lille Skutt också, på Universitetsgatan. Bamse var 2,5 meter lång och Lille Skutt bara obetydligt kortare. Konstigt, jag hade föreställt mig dem som tja, mindre?

Var och såg på ett hus igår igen. Det var jättefint, men gården var mystisk/icke-existerande och sen var det alldeles för dyrt. Tyvärr missade vi den öppna visningen med ca en timme, så senare på kvällen när det blivit så pass mycket svalare att det gick att både nästan gå och tänka samtidigtvi cruisade vi bara lite nonchalant fram och tillbaka. Det var ett konstigt område; vartannat hus var nytt och blankt och fint och vartannat såg ut att vara senaste renoverat 1938. De sistnämnda kompletta med öldrickande farbröder i wife beaters och gamla lädersoffmöblemang som stod och vinglade ute i gruset.

Lite white trash i amerikanska södern, fast i centrala Åbo. Ganska exotiskt.

all set

Nåja. Nu har jag min outfit klar: det blev en liksom beige och lilarandig, ganska lång t-shirt. Det låter kanske lite skumt när man ser det så här i skrift och knappast något jag skulle ha köpt åt mig så där annars, men känns som en väldigt lämplig utstyrsel att stå och slå upp kaffe i. Nu fattas bara det svarta förklädet, men det får jag försöka klara mig utan.

Så om det är någon som har vägarna förbi Purmos hippaste happening/uteservering nu på lördag så kan jag ju bara meddela att vi börjar vara redo nu.

livet på landet

Okej. Nu har jag både gräsmatta och strand och hav på plats här, nu skulle jag kunna ta den extrema värmen från förra veckan, tack! Nu kan jag hantera den, i motsats till förra veckan när jag försmäktade i världens varmaste höghuslägenhet. Hallå? Det skulle passa nu...

Men nu regnar det förstås. Och när man går ut så är det så mycket olika grejer som flyger att man blir alldes yr: flygor och bromsar och mygg och knott och en miljon saker till som jag inte ens vet vad de heter och helst inte sväljer. Har det alltid varit så här eller är det jag som blivit känslig och vek och bortklemad? Urk, lantlig idyll kanske ändå är bäst på vykort. Eller på tv.

På lördag ska jag närvara på en bondauktion. Jag ska hjälpa till med att sälja kaffe och munkar och trip och loppisgrejer. Hurra, jag vill ha en t-shirt med "crew" på och tillbehör (som typ? öh? ja, vaddå? lämpliga accessories bara.) och penningskrin och gå runt och se cool och upptagen och betydelsfull ut. Det blir bra.

Forza Italia!

VI VANN!!!

ruisrock 06

...blev den kortaste versionen hIttills; vi kom fyra och var på väg därifrån halv nio. Nytt personbästa på sätt och vis, beroende på hur man ser det. Cardigans blir bättre och bättre och Nina Persson blir bara coolare. Men vad är det för fel på folk som står och skriker efter lovefool - please, har vi inte hört lovefool alldeles tillräckligt redan? Jag tycker hela Cardigans känns som ett helt annat band än på den tiden så kan vi inte lämna den bakom oss nu? Jag hade däremot trott vi skulle få höra Communication, men tydligen inte. Men Cardigans har så trevliga fans; ingen som trampar ner eller häller öl på en utan alla är hela och rena och glada. Och korta, framförallt, Cardigansfans består främst av den kategori människor som i festivalsammanhang är kända som s.k. "korta brudar". Yes.

Morrissey var också bra när jag väl kommit över chocken över att han såg ut som en farbror som borde undervisa på engelska insten. Typ nästa Realia-lärare. Jag antar att being British does that to you och det är något som bara inte kan hjälpas? Det blev en lite konstig känsla där ett tag, men när jag lyckades trycka undan de tankarna och han tuffade till sig så det blev bra till slut.

Men vad festivaler är ofräscht! Finns det inte något värdigare sätt att lura band till Finland? Har vi faktiskt försökt alla andra trick? Jag är för gammal och jag är för känslig, jag vet, men vad festivaler är fullkomligt vidriga tillställningar, egentligen. Hur går det ens till? Hur kan Åbos mest natursköna område på två dagar sabbas fullkomligt att det ser ut som om ett överfyllt flyktingläger på tredje året? Jag är enextremt olämpllig festivalbesökare, helt värdelös. När jag är på festival metamorferas jag till Linda Skugge, jag går runt och vill skrubba allt och alla med klorin, fast sen inser jag ju att old people inte överhuvudtaget borde gå festival utan hållas hemma med sin bacillskräck. Så jag gick hem och duschade och slängde alla kläderna i tvättmaskinen och är himla nöjd.

Bäst: How soon is now?'
Sämst: Hennaflickan med ullgarnshåret som bara skvätte svett omkring sig. Rugg. Jag är en överkänslig gamling som blir extremt olycklig om jag måste få svettiga hennaflickors kroppsvätskor på mig.

What does this city have to offer me?● I just can't see ● I just can't see...

Efter en rekordkort tripp till Sverige och så hem igen - hej bara! - så har jag spenderat veckan contemplating, thinkin' about thinkin' och i lätt chock över hur mycket roligare det alltid blir när man kommer bort och hur snabbt allt var över och man bara kraschlandar hemma igen: lite Vänernplask, lite magisk Ullevi-allsång och öl och chips och den grymmaste luftfuktighet jag någonsin upplevt insvept i ett miniatyrtält och lösviktspärlor i en litenliten påse: eufori och girly heaven.

Och sedan sitter man här i en sjukt dyr grön huppare och en skrynklig papperslapp som enda bevis på att I, too, was there. Faktiskt. Jag såg ingenting, så fråga inte vad som hände. Har ni tänkt på hur STORA svenskar är? Man är som en pygmé bredvid en svensk tjej som är i genomsnitt bortemot 178 cm lång och hennes biffige viking till pojkvän som är där runt mellan 196 och, tja, 210. Stora delar av konserten visste jag inte ens var - i vilken ända av scenen - hela Robbie befann sig.



Men jag tror vi tyckte om det. Väldigt mycket. Men note to self: Ullevi lämpar sig bättre för att se artister som själva befinner sig över tomtegränsen. Längdmässigt sett. Vi får se Robbie någon annanstans, helt enkelt, typ i Asien tror jag blir bra.

Sedan vi kom hem har vi mest ägnat kvällarna åt att köra runt och titta på olika hus och radhus. Det är en mycket deprimerande sysselsättning. Det finns nämligen tre olika kategorier av boende med gräsmatta (och det är det vi är ute efter):

1) De fina husen. Stora, ljusa luftiga med ljuvliga grönskande trädgårdar. Ett sånt hus som man skulle bli lycklig i. De är alldeles bisarrt och overkligt dyra.

2) De vanliga husen. Lagom stora och lagom fina. Sådana hus som man är van vid för att man själv och nästan alla man känner har vuxit upp i sådana, inget man blir jätteupphetsad över, men man tror att det skulle kunna bli riktigt bra i ett sådant, man vet liksom att de funkar. Kruxet är att de också är ungefär dubbelt så dyra som det som på något sätt skulle känns rimligt och möjligt att kunna betala inom de närmaste 50 åren.

3) De möjliga husen. Dessa finns antingen långt ute i buschen och beskrivs som "Mummonmökki" (= inget rinnande vatten, inget avlopp, ingen isolering, boendeyta 32 m2) eller är radhus modell bunker: mörkt tegel, små/inga/konstigt formade (10 cm höga, en meter breda) fönster. Ligger i områden som stilmässigt för tankarna till forna sovjetrepubliker och där frustrerade familjefäder plägar provskjuta hagelgeväret från balkongen på lördagkvällarna.

So, slummen here we come!

puh..

Det har varit lite turbulent den senaste veckan och typ alla har varit arga och det har varit allmänt jobbigt, så bloggen har i största allmänhet försummats och det har känts som ett ganska litet problem. Jag vet inte om man kan säga att det är "bra" nu, men det är åtminstone lite lugnare. Ikväll åker jag på en kort tripp till Sverige, tillbaka igen på måndag. Hejhej.

håller ställningarna på kontoret

Jag hade just besök av en lite äldre farbroderlig individ i blårutig skjorta och två yngre killar i någon slags official-looking blåställ. Jag har ingen aning om vem de var och vad de ville för jag är a) från österbotten (snabba och oväntade presentationer som innehåller en massa företagsnamn och är på finska går mig lätt förbi) b) bimbo (VVS-, el-, data-,? Hey - it's all the same to me...) och c) närsynt (försökte läsa i smyg vad det stod på den ena killens id-kort som var tejpat på bröstfickan, men lyckades inte).

I vilket fall som helst kikade de på olika el- och datakablar och ville veta var elskåpet var? Eh, ja, alltså nu har jag ju aldrig hamnat byta några proppar på jobbet, så jag visste verkligen inte. Jag hade inte ens reflekterat över att det kunde finnas ett. De kikade misstroget på mig som om jag hade sagt att jag inte visste vilken årstid det var och jag kände mig allmänt useless på det där sättet som man bara gör i sällskap av hantverkare.

Lite lyckades jag återskapa lite cred genom att vara den som slutligen hittade elskåpet - i vår pyttelilla köksskrubb, ovanför mikron och bakom vattenkokaren. Där var det nog inte i går, jag är ganska säker. Men farbrorn blev jätteglad och log uppmuntrande. Sedan gick de och sa att de kanske kommer tillbaka senare (för att göra vaddå sa ni?, på kvällen?, som med kofot då eller, typ som Björnligan?).

Så jag sa hejdå och vinkade (nä, inte egentligen) och gick tillbaka till min plats och försökte minnas vad det var jag höll på med och varför och sedan lyckades jag tappa ett gem i urringningen och gud vad det är jobbigt och fullt upp nästan jämt.

kolla!

- Totti! ♥

...who said life with imbecils would be easy?

Vi har fått ett ryck och börjat med kattuppfostring by the book här nu. Lite sent påkommet, kan det kanske tyckas, men ändå. Mat som inte äts tas genast upp igen, får plastfolie på sig och sätts in i kylskåpet på nytt. Nästa gång det skriks efter mat så försöker vi igen med samma portion. Hittills idag har Latz' oxköttsbitar åkt ut och in i kylskåpet fem gånger.

Det behöver knappast ens påpekas att Milla inte har något annat än förakt till övers för ett dylikt förfarande.

Hemkomna från vår extremt sommaridylliska Borgåhelg. Alldeles som planerat så har vi solat och badat och tittat på havet.


Lupiner fanns, men tyvärr blir jag tvungen att meddela att PONNYN inte var där. Några andra hästar fanns på plats men det var för varmt för att de riktigt skulle orka bry sig om att ta sig ända fram till någon okänd galning som stod borta vid grinden och tjoade och prasslade med knäckebröd (knäckebröd som f.ö. var enkom inköpt i den söta lilla butiken med kopieringsservice, så vi nu har vi sett den också; den påminde om den kiosk som mina farföräldrar hade: instant nostalgitripp!).


På lördag var vi in till stan och gick runt lite, det kändes som att vara i Rom - hett som bara vad och byggnadsställningar och kravallstaket framför kyrkan.


Annars var det jättesomrigt och lummigt och, som sagt, mördande idylliskt (Jag har ändrat mig! Sedan när jag börjar skriva en deckarserie ska den vara förlagd i Borgå; det är bättre än Nådendal - det blir perfekt! Mordiska galningar som förgiftar varandra med lupiner utanför WSOY..?). Jag skulle kunna tänka mig att bo på ett sådant ställe, om det inte skulle vara så långt borta från alla jag känner och om det inte skulle vara så att jag får rysningar av dialekten. Så det går nog inte. Men fint...


Medan vi gick där kom en något påstruken äldre herre fram och ville veta var knappaffären fanns, för han behövde absolut få en till knapp av samma typ som han hade i handen. Det visste vi ju inte, det gör man ganska sällan som turist. Men han verkade inte riktigt vara mottaglig för den sortens argument så vi smet diskret undan. Sedan började jag fundera på om det månne alls fanns någon knappbutik i Borgå mera sedan den ilskne knapphandlarn reste på sin egen vendetta upp till Jeppis för att spränga deras knappaffär - när det nu var, i början av -90 talet ? - och så tragiskt strök med själv istället. Men sedan kunde jag inte minnas om det i själva verket inte var så att den killen var i dragkedjebranschen istället och kanske inte alls hade något med knappar att göra annat än att knappar och dragkedjor brukar säljas på samma ställen...?

Anyway, det hela förblev väldigt oklart, men det kan alltså hända att det finns en farbror i Borgå med ett otillfredsställt knappbehov i det fall att någon har vägarna förbi och vill göra en insats.

so long

Nu snart ska jag och mina nylackade naglar i kulören "sommarbimbo" (förstår inte hur det gick till) åka till Borgå över helgen. Jag är mycket förväntansfull och spänd på om my darling ponnyn och alla lupinerna och den lilla bybutiken som marknadsför sig med glass och kopieringstjänst fortfarande finns kvar? Jag ska grilla och simma och shoppa onödigheter och försöka undvika att gå in i elstängslen. Gotta remember that one.

Saker jag inte får glömma: vattna på balkongen, packa sele och koppel åt Milla så hon kan tjudras och inte äter upp alla kaninerna samt köpa ponnyknäcke.

fullt upp

En av de största skillnaderna mellan att jobba hemifrån och verkligen gå till kontoret är att det går åt så förtvivlat mycket kläder när man jobbar hemma. Jag skojar inte! Ta t.ex. idag:

kl. 7.30-11.00 Gårdagens blommiga kjol och en röd topp.

kl. ca 11.00-11.30 Svarta träningsshorts och turkos träningstopp.

kl. 11.30-12.30 Bekväm jeanskjol (bra att jobba i) och röda toppen igen.

kl. 12.30-12.45 (hungrig, ingen mat hemma och ser inte så varmt ut ute) Militärgröna byxor och fortsättningsvis röda toppen + vit ribbad bomullskofta och röda fina Peak flipflops. Farligt nära Britneys beryktade sunkmammastil, och det utan barn t.o.m.

kl. 12.55 Laxpotatissallad på gröna byxorna.

kl. 13.00 - Tillbaka till jeanskjolen. Röda toppen kämpar fortfarande tappert.

Och klockan är inte ens två än! Vissa dagar hinner man nästan inte jobba alls.

men nu är det så här igen!

Gud, vad alla har blivit bruna helt plötsligt! Det har varit varmt i tre ynka dagar och nu idag var det bara jag och hårdrocksflickan kvar som fortfarande var klädsamt blåvita. Hur gick det till? Varför är det alltid så? Vad jag hatar att ha fräknar och inte bli brun! Alla andra blir bruna, utom just då jag och hårdrocksflickor och säkert också the odd gothflicka och och flickor i andra populärkulturella subgrupper som tillåter dem att vara vita. Man undrar alltid om de valt stil och musiksmak efter sin pigmentering eller om de tvärtom får anstränga sig för att bibehålla sin Nemi-look? Jag tippar det förstnämda: fiffiga tjejer väljer att identifiera sig med något där deras look är helt rätt, istället för att slåss mot någon ouppnåelig snyggbrun idealbild. Och så finns det jag då. Som inte insett mitt eget bästa och att antagligen jag passar bäst i Korn-tshirt,utan fortsättningsvis hoppas? Jag skiter i all 1700-talsestetik och är relativt mainstream och vill bara bli liksom bli lite lätt ljusbrun.


Som en kanin ungefär?