hösttermin

Ni vet hur människor som tillbringat lång tid i t.ex. fängelse eller på andra anstalter lätt blir institutionaliserade och får svårt att klara sig ute i riktigt världen? Jag är sån, åtminstone när det kommer till terminer. Så stor del av mitt liv hittills har hänt i skolor av olika slag att jag har skadats för livet. Allvarligt, jag vill införa terminer ute i vuxenlivet, snällasnälla?

Det är så skönt med ny kalender, nytt år när man börjar på nytt i augusti-september, det känns som om det ändå är då, om någonsin, som alla stora avgöranden och livsval borde ha bäst chans att lyckas. Nyår är ju bara så slumpmässigt och smälter in i det där allmänna julfirandet då energinivån ändå är bottenlåg. Men alltid när det drar ihop sig till höst börjar jag gnälla om hur jag vill flytta, byta jobb eller åtminstone studera: nya kurser, nya människor, nya möjligheter, nya skor, pennor, luktsuddisar, häften, gradskivor och TERMINER (ja, jag har en överromantiserad bild av studieliv, jag vet) och N. ser skeptiskt på mig med den där kännspaka theresamadwomaninmyhouse-blicken och säger: verkligen?

Ja, verkligen. Hellre det än att komma tillbaka år efter år till samma arbetsuppgifter, samma kaffebord, samma allt. Och sedan ger man varandra sådana där tillkämpat tappra blickar och konstaterar att "så var man här igen" och sen slår någon på hat-radio nova och de spelar alltid bara "Hazard". Och skulle det inte vara för att ens krukväxt tydligen har dött så märks det absolut ingen skillnad, det känns som om man inte varit därifrån en sekund och att ens liv från och med nu aldrig kommer att handla om något annat än att försörja Richard Marx.