What does this city have to offer me?● I just can't see ● I just can't see...

Efter en rekordkort tripp till Sverige och så hem igen - hej bara! - så har jag spenderat veckan contemplating, thinkin' about thinkin' och i lätt chock över hur mycket roligare det alltid blir när man kommer bort och hur snabbt allt var över och man bara kraschlandar hemma igen: lite Vänernplask, lite magisk Ullevi-allsång och öl och chips och den grymmaste luftfuktighet jag någonsin upplevt insvept i ett miniatyrtält och lösviktspärlor i en litenliten påse: eufori och girly heaven.

Och sedan sitter man här i en sjukt dyr grön huppare och en skrynklig papperslapp som enda bevis på att I, too, was there. Faktiskt. Jag såg ingenting, så fråga inte vad som hände. Har ni tänkt på hur STORA svenskar är? Man är som en pygmé bredvid en svensk tjej som är i genomsnitt bortemot 178 cm lång och hennes biffige viking till pojkvän som är där runt mellan 196 och, tja, 210. Stora delar av konserten visste jag inte ens var - i vilken ända av scenen - hela Robbie befann sig.



Men jag tror vi tyckte om det. Väldigt mycket. Men note to self: Ullevi lämpar sig bättre för att se artister som själva befinner sig över tomtegränsen. Längdmässigt sett. Vi får se Robbie någon annanstans, helt enkelt, typ i Asien tror jag blir bra.

Sedan vi kom hem har vi mest ägnat kvällarna åt att köra runt och titta på olika hus och radhus. Det är en mycket deprimerande sysselsättning. Det finns nämligen tre olika kategorier av boende med gräsmatta (och det är det vi är ute efter):

1) De fina husen. Stora, ljusa luftiga med ljuvliga grönskande trädgårdar. Ett sånt hus som man skulle bli lycklig i. De är alldeles bisarrt och overkligt dyra.

2) De vanliga husen. Lagom stora och lagom fina. Sådana hus som man är van vid för att man själv och nästan alla man känner har vuxit upp i sådana, inget man blir jätteupphetsad över, men man tror att det skulle kunna bli riktigt bra i ett sådant, man vet liksom att de funkar. Kruxet är att de också är ungefär dubbelt så dyra som det som på något sätt skulle känns rimligt och möjligt att kunna betala inom de närmaste 50 åren.

3) De möjliga husen. Dessa finns antingen långt ute i buschen och beskrivs som "Mummonmökki" (= inget rinnande vatten, inget avlopp, ingen isolering, boendeyta 32 m2) eller är radhus modell bunker: mörkt tegel, små/inga/konstigt formade (10 cm höga, en meter breda) fönster. Ligger i områden som stilmässigt för tankarna till forna sovjetrepubliker och där frustrerade familjefäder plägar provskjuta hagelgeväret från balkongen på lördagkvällarna.

So, slummen here we come!