vi gillar stenar och pinnar!

Det har varit en stillsam vecka i förkylningens tecken. Igår var mina ständigt kringflackande föräldrar in av och an på väg till Sverigebåten, de medförde Spanienpresenter och fick a sad excuse for a snack som kompensation.

-Har ni ROSMARIN? utbrast min far med ett lätt indignerat tonfall. "Får man KÖPA det i Åbo?!"

Ja, jo, så förtappade är vi här att vi inte ens har infört förbud mot kryddörter. Vi behöver inte ens smygodla själva utan köper dem helt öppet i butiker och när de dör (as they do) köper vi nya och ibland blir de t.o.m. till mat och allt utan att jag riktigt ens förstår hur priviligierad jag uppenbarligen är. Som vanligt. I Vasa får man tydligen inte längre köpa färsk rosmarin. Och det förstår man ju att det blir ett problem för folk som gärna imponerar på sina grannar med en ljuvligt god rosmarinklyftpotatis. Så nu har jag fått i uppdrag att langa rosmarin, om ganska exakt en vecka ska jag stå med min kasse med en eller flera små kryddplantor och slänga in den bilen när de hastigt igen passerar genom stan på väg upp.

Ute är det extremt oktobergrått och allt ser smutsigt och äckligt ut, det är en sån där dag då man borde ta sin sydväst, om man ägde någon, och iklä sin katt en lysande orange apelsinhjälm och ta en liten, sofistikerad promenad och titta på stenar och pinnar och löv och sånt. Om det skulle finnas nån natur. Stan är så deprimerande.

nu även i en stilfull grön nyans