Monday, August 21, 2006

inte tycka om aktivist...

Jag vet ju inte hur det är på andra håll i världen, men här i Åbo har det blivit så att man övehuvudtaget nästan inte kan röra sig på stadens gågata. På de kanske 200 metrarna som det är mellan mitt jobb och Stockahörnet, påträffar man varje dag, vardag som helg, en cirka 8 olika människor som alla vill värva ens själ och cash för olika behjärtansvärda syften: Unicef, Röda Korset, Greenpeace, WWF och Amnesty utgör kärntruppen som alltid finns representerade och så finns det en liten klick, typ Hare Krishna och diverse mer obskyra djurrättsorganisationer, som alternerar.

Att alla de här människorna håller på och attackerar folk hela dagarna har liksom lämnat sina spår i gatubilden: ingen vågar längre titta upp utan alla glor envist ner i backen och försöker undvika ögonkontakt med allt och alla och kryssar sedan fram och tillbaka för att hålla sig så mycket ur vägen som det bara går. Klarar man sig in på antingen Anttila eller Stocka är man räddad, där är det lugnt och tryggt, bara enerverande muzak och tanter med knotiga fingrar och hundra ringar på var hand att akta sig för. Ibland råkar man gå och tänka på något annat och då får man skylla sig själv, då är det bara fråga om sekunder så står någon ivrig världförbättrare där med sin irriterande uppsyn och sitt käcka "Hei, kiinnostaisiko ihmisoikeudet"? Och då kan man a) stanna och prata, b) ljuga och säga att man har bråttom eller c) glatt säga nej. Det har jag börjat med, det är alldeles lysande: man känner sig inte bara som en genomdålig människa utan dessutom som en komplett idiot. "Nä, liksom, jag tycker inte mänskliga rättigheter verkar vara så viktigt, jag är bara bimbo här"... Hur intelligent verkar man?

Men eftersom jag inte står ut med alla de här påflugna människorna så har jag blivit en sådan som inte tycker mänskliga rättigheter verkar vara så himla intressant, inte kunde bry mig mindre om östersjöns tillstånd och är kallt likgiltig inför de svältande barnen som inte får gå i skola. Om fler är som jag så bådar det inte gott för världen.

Vad är det ni vill, egentligen? Är inte det här ett något märkligt sätt att värva anhängare? Ni behöver inte oroa er, jag känner till era organisationer och betalar t.o.m. till flera av er, men man måste kunna få röra sig fritt på stan. Som det är nu så är det bara löjligt. En "mr sensitive ponytail-guy"-kille (minns någon Kyra Sedgwicks loserpojkvän i Singles? Där har ni ärketypen!) halvsprang bredvid mig i flera hundra meter och ville berätta för mig om amnesty," ja alltså vi tycker mänskliga rättigheter är viktiga och vi jobbar i typ många olika länder bl.a. bl.a.", men sen när jag sa "okej, ge mig ett inbetalningskort" så hade han inget att ge mig, utan han ville jag skulle fylla i mina uppgifter på stående fot på den blankett han hade i sin djävulska lilla pärm. Give me strength. Vad är det för ett system? Går han tillbaka till moderskeppet och får kvittera ut en ny bankgiroblankett när den första är ifylld då, eller? Är man ute och värvar folk måste man kunna ge ut inbetalningskort, man kan inte behöva stå och anmäla sig till världsförbättring mitt i hällregnet. Det eventuella ekonomiska svinn som eventuellt uppkommer av att folk ändå kastar sina lappar får man bara ta.

Jag vägrar gå med i något som inte kan ge mig ett inbetalningskort med hem och jag vill inte stå och diskutera något. Vad är det för vits? Hur många, förutom någon liten dikatator här och där, är emot mänskliga rättigheter så där av princip? Hur konstruktiv diskussion blir det?

1 kommentarer:

The Fairy Godmother said...

Dom finns här också....