...dessutom är jag ibland avundsjuk på folk som kommer från stora städer, inte för att det nödvändigtvis är något så extremt coolt i sig, utan för att det verkar ge en så självklar identitet. En sån som man bara får om man vuxit upp, utbildat sig och sedan börjat jobba i en och samma stad där också största delen av ens barndomskompisar bor kvar, och ens syskon, kusiner och mostrar och farfar och ingen har behövt eller ens reflekterat över att flytta, för det naturliga är ju att man bor kvar. Sådana städer där man tycker att alla andra pratar konstiga dialekter utom en själv, för själv kommer man ju från staden och pratar på det enda rätta sättet, ju!
Det är liksom helt fundamentalt annorlunda mot att komma från landet eller en småstad där hela ens liv cirklar kring dagen då man ska få flytta därifrån, och sen flyttar man och trivs bra med det, men sen då? När man sakta inser den nya staden inte heller känns som hemma på riktigt för att allt i ens liv händer någon annanstans - alla fester, bröllop, dop, begravningar och 50-årskalas som plötsligt dyker upp, antingen i hålan man lämnat bakom sig eller så på andra motsvarande hopplösa ställen dit ens f.d. studiekompisar - med motsvarande småstadsrötter - hamnat... Med det resultatet att man ständigt står med kattburen i högst hugg och all sin lediga tid tillbringar man i bilen eller på tåget. Och det känns ju också lite konstigt.
Så det jag undrar är: om man en gång börjat flytta, hur vet man när man har flyttat klart?
Wednesday, August 16, 2006
16 000 km sedan i mars?
Upplagd av maria kl. 13:42
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
10 kommentarer:
ah, den eviga frågan som alltid är lika aktuell. Vart ska man flytta för att känna "piece of mind"? I'm clueless. Just nu har jag in tre båtbokningar före slutet av september så det här känns ju inte rätt.Bah.
Och som bakgrundsmusik när jag skrev det förra hör jag:
We'll find a cathedral city
you can convince me I am pretty
we'll pick berries and recline
let's hit the road dear friend of mine
wave goodbye to our thankless jobs
we'll drive for miles maybe never turn off
osv...
"let's get out of this country" med Camera Obscura
Yes. let's!
Men så är det ju, jag är aldrig så lugn och fin i själen som när jag bilsemestrar... Det är något djupt rogivande i det där att bara få köra förbi om man vill.
...så det är ju en himla motsättning mellan det där att genuint vilja känna sig rotad och hemma någonstans och att alltid vara lyckligast när man är på väg någon annanstans?
Jag vet inte om jag någonsin har känt mig rotad och hemma någonstans? Jag vet inte hur det ska kännas egentligen. Kanske det är det som är problemet, för mig då.
Men saknar du det då och tror du skulle vilja ha det? Inte vet jag väl heller hur det känns, men föreställer mig att det ska finns en känsla av att "ok, här är det bra, här stannar vi".
Tror inte det bara kommer av sig själv, "här känns bäst, här stannar jag". Kanske man helt enkelt man bara måste bestämma sig att det är är ok, här blir jag eller så resignerar man eller stannar av gammal vana. Men det är väl inget fel att flytta runt ett tag heller om man nu är en rastlös själ, hur praktiskt genomfört det är vete sjutton!
Annars: Jag vill också ha terminer!!Kan vi införa det nu, please?!
enola: aah, är det så det fungerar?
Jag tror alltid att sådant där bara ska komma som en blixt från klar himmel, this is it, liksom...
:(
tyvärr, tyvärr, tror inte på klarar blixtar mera.
Men vad är det som gör att man gillar en stad egentligen? Utbudet, människorna, vännerna, jobbet, arbetskamrater???? För det är väl så, kommer man på det så kanske staden egentligen spelar mindre roll? eller är det självklart?!
enola: jag vet inte - jag antar du har rätt, både om blixtarna eller avsaknaden av och att det är det andra som räknas: vänner, jobb - men samtidigt känns det ju att som att det är mycket fler människor som utan att ha varit där tror sig kunna trivas i säg Toscana, Provence eller New York än t.ex. Novosibirsk?
Post a Comment