håller ställningarna på kontoret

Jag hade just besök av en lite äldre farbroderlig individ i blårutig skjorta och två yngre killar i någon slags official-looking blåställ. Jag har ingen aning om vem de var och vad de ville för jag är a) från österbotten (snabba och oväntade presentationer som innehåller en massa företagsnamn och är på finska går mig lätt förbi) b) bimbo (VVS-, el-, data-,? Hey - it's all the same to me...) och c) närsynt (försökte läsa i smyg vad det stod på den ena killens id-kort som var tejpat på bröstfickan, men lyckades inte).

I vilket fall som helst kikade de på olika el- och datakablar och ville veta var elskåpet var? Eh, ja, alltså nu har jag ju aldrig hamnat byta några proppar på jobbet, så jag visste verkligen inte. Jag hade inte ens reflekterat över att det kunde finnas ett. De kikade misstroget på mig som om jag hade sagt att jag inte visste vilken årstid det var och jag kände mig allmänt useless på det där sättet som man bara gör i sällskap av hantverkare.

Lite lyckades jag återskapa lite cred genom att vara den som slutligen hittade elskåpet - i vår pyttelilla köksskrubb, ovanför mikron och bakom vattenkokaren. Där var det nog inte i går, jag är ganska säker. Men farbrorn blev jätteglad och log uppmuntrande. Sedan gick de och sa att de kanske kommer tillbaka senare (för att göra vaddå sa ni?, på kvällen?, som med kofot då eller, typ som Björnligan?).

Så jag sa hejdå och vinkade (nä, inte egentligen) och gick tillbaka till min plats och försökte minnas vad det var jag höll på med och varför och sedan lyckades jag tappa ett gem i urringningen och gud vad det är jobbigt och fullt upp nästan jämt.