oooh, ny Rei-bok!

För alla er som saknat euforikänslan över en ny Kitty-bok vill jag rekommendera Sujata Masseys böcker om Rei Shimura. Just nu läser jag den nyaste Typhoon Lover som jag fick i julklapp. Titeln i sig är såpass förskräcklig att jag riktigt rös när jag först såg den, så jag bara visste att det här måste vara vara något riktigt extrabra! Och yes, Rei sänds ut på hemligt uppdrag för att spionera på sin ex-pojkvän och hamnar på Grand Hyatt Tokyo och det är Lost in Translation all over igen och finns det nåt storstadshotell där man hellre skulle vilja få bo??? Vi bodde en vecka på Hyatt Regency Hua Hin när vi var i Thailand och det var så ljuvligt: alla var söta och maten var underbar och det var pooler och stenelefanter och små gröna grodor och svärmorstungor som växte i rabatterna.


Anyway, Rei gillar vegetarisk japansk mat och antikviteter samt går alltid omkring och är stylish i sin preppy:ga mammas gamla avlagda designerkläder från diverse olika decennier. Hennes antikintresse gör också att hon på äkta Kittyvis ständigt snubblar in i olika osannolika mysterier som involverar allt från gamla antika tansu-byråar till mangaserier. Hon sätter lätt fast alla bovarna och däremellan hinner hon gå på nattklubb med sin gay roomie och göra ikebana-blomsterarrangemang med sin japanska faster. Dessutom har hon två förtjusande stereotypa men passionerade pojkvänner - en löjligt störtrik japansk naturfantast och en ganska så störtrik skotsk jurist - som båda är helt galna i henne och som hon inte riktigt kan välja mellan. Som ni kanske märker så är böckerna om Rei perfekta Kitty-böcker för vuxna. De känns som att de befinner sig på ungefär samma intellektuella nivå och intrigerna är ungefär lika trovärdiga och sannolika, men man blir så glad och jag älskar henne. Rei är min idol. Jag vill ha hennes liv.

introducing the band...

Säg välkommen till det nyaste tillskottet till familjen! Han är uppkallad efter en annan liten vit hund, så han heter Raket och är hund hos oss.

God jul!

Jag hade tänkt blogga så mycket stämningsfulla bilder och så mycket tinder, men istället var det så mycket annat och så mycket stress att godiset blev okokt (f'låt - får jag komma hem ändå?) bilderna blev otagna och tindret ligger långt in under soffan och slokar med svansen.

Sen dör fina fina Amaryllisen också, men det tror jag är orelaterat. Men så lessamt. Förstås inte på långt när lika lessamt som att alla isbjörnarna drunknar p.g.a. växthuseffekten, för det är årets sorgligaste och hemskaste, men ändå lite illavarslande, så här strax före jul. Vad beror det på när en amaryllis får en ful brun fläck mitt på stjälken som gör att den bara välter sig åt sidan? Nästan som om den skulle vara rutten där mitt på? Jag är så dålig på blommor fast jag så gärna vill ha dem, jag funderar ibland på att det skulle vara coolt att ha en exotisk liten handelsträdgård, men då skulle jag nog alldeles svälta ihjäl. Så det går tyvärr inte.

Ni får nöja er med en bild på lite hyacinter + friends istället:

omvända julmartyrer bortskänkes!

Sådärja, nu har jag kommit över den första och mest exalterade euforin över att man - även jag! - kan påverka textens utseende, så nu ska jag skärpa mig och återgå till vanliga banala vardagsbokstäver (sannolikt till mina anhörigas stora lättnad). A little knowledge can be such a dangerous thing. Speciellt i kombination med ett allmänt klåfingrigt sinnelag.

På jobbet är vi uppdelade i två läger: vi som bara vill ha jul nu och bara är så pass mycket mentalt närvarande att vi uppfattar och engagerar oss i det allra mest väsentliga (som kaffe, lunch, hemfärd) och the scrooges som bara inte kan sluta utgjuta sig över hur mycket det inte rör dem det minsta att det ska bli jul och hur de verkligen inte kunde bry sig mindre om julmat och klappar. Och man får en stark känsla av att själva statementet att inte (kom igen, kursivering är väl okej, det kan ju inte räknas?) bry sig om julen och inte ägna sig åt några förberedelser verkar vara betydligt mera stressande än att göra det. Om det nu är så att ingen tycker det är kul med jul längre, var finns då alla de som verkligen genuint inte bryr sig och inte gör något och dessutom kan göra det på ett cool sätt utan att terrorisera sin omgivning med omvänt skryt om vem som egentligen, på riktigt, gör allra pytteminst och har de allra, allra simplaste och mest intetsägande presenterna till sina barn?

Varifrån kommer allt det här dåliga samvetet och allt martyrskap ifrån? Klart att man får äta spaghetti och köttfärssås på jul om det är det man vill. Det är lugnt, go for it.

reklampaus

Ni glömmer väl inte Doris som är ute och räddar julen???

...

Oanade möjligheter uppenbarar sig. Hehe.

Men seriously, varför visas man automatiskt den flik där det tydligen inte är meningen man skall skriva sina inlägg? Åtminstone jag har aldrig tydligen kommit längre än så, och då har jag ändå letat?

insikt

Jag fattar inte var de här knapparna man kan påverka fonten med har varit i hela mitt liv???

lunch

Idag hade jag för ovanlighetens skull matlåda med mig. Med kycklingsås, ris och grönsaker. Och i mig bor en liten, i vanliga fall noga undantryckt, Martha som fullkomligt jublar och bubblar av belåtenhet och nickar uppmuntrande och vänligt godkännande. Hemkokt mat. Rester med sig till jobbet. Kostcirkeln. Lycka.

Sen åt jag choklad också. Men jag tryckte i mig hela så snabbt att hon knappt ens hann reagera. Tror jag.

cold feet

Jag har aldrig några vinterkläder. Jag tänker i allmänhet som så att ok, jag gillar inte vintern men om jag låtsas som om att den inte är en så stor grej så blir det snabbare vår och världen blir dräglig igen. Vareviga år. Så nu halkar jag runt här igen i sommarskor och fryser. Varför gör jag så? Jag skulle aldrig nånsin tänka att det bara är tre månader sommar och av den anledningen avstå från sommarkläder... Det skulle bara aldrig hända. Not in a million.

Och nu har min fina kappa gått sönder också, så nu har jag ingen sån. Och indirekt så innebär det att jag inte har nån halsduk heller, för den jag har är absolut otänkbar ihop med jackan jag tvingas ha istället för den trasiga kappan. Och mössan har krympt och vantarna glömde jag hemma.

Det är patetiskt. Och de har lovat en lång, kall vinter...

my soul mate!

Här. Stackars honom som egentligen bara vill vara med Nathalie Portman i nåt visst ögonblick i Closer fast han vet att det inte funkar så i verkligheten. Verkligheten sucks!

kattskräck

Det är den 14:e december och min morfar firar postumt sin 100-årsdag idag (grattis!) och luciadagen kom och gick utan att jag såg till ens skuggan av ett vingesus, förutom att jag blev väckt av en enda ensam stjärngosse iförd vinglig struthatt och toga. Katten Milla som låg och dåsade bredvid mig fick också syn på vår vilsne ljusspridare och så skräckslagen har hon nog aldrig tidigare under sitt snart treåriga liv blivit! Men jag tror nog inte att han var farlig, egentligen, han hade nog bara kommit bort från sin posse. Och det var nog lika bra att vi inte hade ett helt luciatåg, det är inte säkert att ett litet katthjärta hade klarat av en sådan syn.

mer om pyssel...

Finns det nån som verkligen gillar att pyssla, också när själva pysslet verkligen pågår? undrade jag igår när jag satt och knåpade ihop årets julkort. De blev inte riktigt fullt så stilfulla som det var tänkt, nämligen. De ser mest ut som resultatet av någon slags terapeutisk arbetsterapi. Och det är väl okej i och för sig, om det inte skulle vara så att jag mest bara blir stressad som fan av att pyssla... Det är inte en tillstymmelse till terapeutiskt. Det är mer full fart och limmet stänker och nödvändiga bitar fattas och det blir snett och vint och sen får jag sjukt i ryggen och blir irriterad och man och katt drar sig diskret undan till andra rum. Och ger mig samma slags blickar som de som brukar reservera för att användas i samband med repliken "är du säker på att du vill baka, du behöver nog inte... (and Captain Subtext says: "för vi är lite rädda för dig då").

Det är precis samma känsla som när jag var tre och just hade tippat ut mammas stora gula låda med fådda kort på vardagsrumsgolet. Varenda gång trodde jag att det här skulle bli roligt, men i praktiken drabbades jag ofelbart av en känsla av absolut tristess och en omdelbar tötthet som går ända in i själen. Varför är det så? Varför är pysslande, för att inte tala om all slags sömnad och bakning så jäkla trist egentligen? Och varför gör man det ändå? Jag vacklar mellan två teorier: antingen är det nånslags ondsinta hormoner eller så är man bara ute efter att folk ska ooa:a och aaa:a och tycka att man är så oerhört kreativ och begåvad. Jag vet inte själv.

Men nu skulle jag alltså ha en bunt sneda julkort som ser ut att vara pysslade av en motoriskt underutvecklad förstklassist som jag kan försöka sända ut om nån kan lova lite jubel?

a match made in heaven...

Jag härstammar, på min fars sida*, från en lång rad med happy-go-lucky dyslektiker som glatt och t.o.m. relativt framgångsrikt slarvar sig fram genom tillvaron genom en slumpmässigt användning av tillräckligt många och tillräckligt rätta bokstäver och siffror sammanfogade lite ditåt.

Det är bara om man jobbar inom en bransch som uttryckligen bygger på noggrann och omsorgsfull språkanvändning, som det blir en lite tveksam livsstrategi.

I dag har jag med stor övertygelse bedyrat att jo, jo, "kymmenen vuoden aikana" mosvaras nog av "i tio" på svenska. Nej, nej, det fattas inget ord i den meningen. Den meningen är alldeles bra så på svenska. Trust us, we're professionals. Storligen förvånad kund tycker då att svenskan är ett särdeles behändigt språk som har den där årsbetydelsen inbakad i själva räkneordet, för så kan man nämligen inte alls säga på finska...

Nähä? Jo, svenskan är ett fiffigt uttänkt språk på så vis.




(*Däremot präglas hela min ordningsamma mammas släkt av ordning och reda och rättskrivning och raka kolumner. Men av det har jag lyckats undvika precis allt.)

På stan just nu

... heter den rubrik under vilken Aftonbladet rapporterar att nya påven har setts iförd röda Pradaskor och Gucci-solglasögon. Så fint det låter med röda Pradaskor på sådana där gamla farbrorfötter... Underbart! Så glam! Eller har Prada skilda kollektioner för åldriga kyrkliga dignitärer? Och setts var då på stan? Shoppar han hejvilt runt Sturegallerian eller liksom vinkandes hemma från påvebalkongen eller...? Frågorna hopar sig. Oooh, jag älskar påvar och dekadens och kvällstidningar! Men vi skulle ha velat ha en bild också, please?

resurfacing

Ohmygood, äntligen, äntligen, äntligen har jag fått undan ett stort amöbaliknande jobb som plågat mig de senaste tre veckorna. Aaah!

Nu har bloggen kanske en chans igen, och julen och allt annat som varit på standby. Jag gillar inte jobb, det är ett otäckt påfund!

free-floating

Idag har ingen ännu hunnit vara gnällig, elak eller annars förstöra något, så jag mår bra och är glad. Det kan bero på att jag bara har pratat med totalt typ två personer hittills idag, eller så är det bara annars bra. Men bara det droppar in fler människor här på jobbet så blir det nog säkert seg och håglös tristess och allt som vanligt igen. Jag oroar mig inte.

Så länge tänkte jag dela med mig av dagens värdelösa vetande: nämligen att älgen i själva verket bara är ett slags hjortdjur! Visserligen ett ganska stort sådant, men ändå! Jag som trodde att de var sig egen sorts djur: liksom "älgdjur". Men nej. Jättenära släkt med Bambi!

Fast det här kanske är något som alla redan visste. På samma sätt som att alla andra tycks ha fattat det där med att man ska trycka på neråtpilen när man vill åka hiss neråt och uppåtpilen när man vill åka upp. Jag var typ 28 när jag fick det förklarat för mig, innan dess fattade jag ingenting om hissar. Jag är världens mest självcentrerade så jag utgick från mig själv, där jag stod, och tänkte att det gör väl ingen skillnad för mig om hissen som ska flytta mig kommer till mig uppifrån eller nerifrån. Vilken väg den måste ta beror ju bara på var den råkar finnas. Så jag brukade bara förvirrat trycka på alla knappar jag såg och när jag fick nån lämplig hiss så klev jag in. Men förvånansvärt ofta var det redan folk inne i den som redan var på väg åt fel håll. Mycket störande.

undecided

Alltid när det har slaskat i flera dagar i sträck och varit så där alltigenom otrevligt med jeans som är våta upp till knäna och skor som bara har gett upp, så börjar jag sucka och säga att skulle det inte kunna blir lite riktig vinter med åtminstone nån minusgrad, så man slipper det här slasket. Och sen blir det vinter och minusgrader och slasket blir till halka och det är kallt och jag fryser och sen tvingas jag än en gång inse att nej, inte heller detta är vad tigrar tycker om.

i morgon: december!

Eftersom det är Doris gästinlägg som har den största chansen att mötas med jubel och kommentarer från allmänhet, så vill hon nu igen passa på att påminna om att i morgon så är det äntligen dags att öppna årets första lucka (och man ska inte bli besviken och orolig om Doris inte finns med där, det blir nog bättre sen...!).

mina lockar!

...glömde ju alldeles bort att visa hur det blev med high tech-locktången! Här isprinsessa på väg på party! I alldeles brunt hår.

bling bling

Här kommer nu äntligen de utlovade bilderna på julpyntet:

ostrategisk

Ibland oroar jag mig över att jag inte har några intellektuella intressen eller aspirationer över huvudtaget.

Vi kikade på nya brädspel i helgen. Det fanns många fina. N. tittade andäktigt på alla de tjocka lådorna med Årets Spel-utmärkelser. De var förvillande lika varandra: seriösa vuxenspel med minst 4 pluppar i kategorin strategi och uttänkta av någon tysk. Han ville ha dem alla.

Och jag? Jag ville helst ha ett som handlar om ett gäng tjyvaktiga skator som stjäl glittriga föremål av varandra. Man slår med en färgtärning och flyger runt i varandras bon och plockar på sig små brickor med bilder på olika slags skatter... Verkar hur roligt som helst!

Så, nån som har något bra spel att rekommendera?

jag vet inte om jag vill veta vem ni är...

I lördags skulle vi köpa potatis till vitlökspotatis och tänkte för en gångs skull göra det systematiskt. Så vi läste noga på plakatet som förklarade ca 20 olika potatissorters egenskaper och kom fram till vilka som skulle kunna funka i en gratäng. Sen kikade vi på de fyra-fem potatissorter som verkligen fanns i butiken och märkte att de bara skojade. Inga av de sorter som fanns på planschen fanns i butiken och tvärtom. Hahaha, jovisst, men...?

Det nya däremot, när man säljer potatis, är att man sätter ut odlarens namn, adress och foto ovanför respektive sort. Det är liksom som en kontaktannons tillika, very catchy! Vi var ju med så långt, problemet var bara när vi sen skulle ta av den som såg snällast ut (Förstås! What other way is there?)... För sällan har jag sett så många skräckinjagande män på en och samma gång!

- Jag kan inte äta de här hemska gubbarnas potatis, kved jag olyckligt, de ser alla ut som om de potentiellt har frun nergrävd i åkern! Och sen fick jag vända ryggen åt medan N. som är modigare valde slumpmässigt.

Huhuhu. Sedan hade jag en mardröm i natt: jag var Kitty och skulle fånga bovar och jag låg i ett snöigt dike vid landsvägen utanför min mormors hus och spanade på skummisar och sen kom det en bil körande och lyste mig rakt i ögonen och en gubbe med pistol klev ut och skulle skjuta mig. Jag var så paralyserad av skräck att jag inte kunde röra mig, fast jag var Kitty(!). Och tror ni inte att den mystiske pistolmannen såg ut precis som en potatisodlare!

Så snälla potatisodlare, försök le lite nästa gång det är dags att ta promobilder! Ni är säkert hur snälla som helst innerst inne, men nu drömmer alla barnen mardrömmar och vågar inte äta potatis.

shoppingproblematik

... en sak jag undrat över är att om man ofta brukar köpa puder av ett visst märke - skulle de inte då kunna låta bli att byta ut namnen på nyanserna hela tiden? Jag menar, puder känns ju inte som en sak som är lika trendkänsligt som t.ex. läppstift eller ögonskuggor, utan puder är puder och ska ändå inte synas, typ. Eller är det jag som bara inte fattar...? Jag tycker det är jobbigt att behöva prova och fundera och välja om jag råkar ha bråttom och vill kunna ta det jag är van vid att funkar.

För är t.ex. en nyans 02 med nytt namn samma som den gamla 02:an som hette nåt helt annat? Och vad är då vitsen? Att man ska bli glad och uppiggad över att ha fått nåt nytt att välja bland och därför mer shoppingbenägen, eller att man i förvirringen ska köpa nåt som man inte alls passar i och sen inte kan använda? För om det är så att man infört helt nya nyanser vid sidan av de gamla så är det ju bara att ge nytt namn OCH nytt nummer, för det är ju ingen större risk att siffrorna plötsligt ska ta slut?

nu har vi jul

..förutom all skönhetsvård hann vi också med att placera ut guttaperkatomten (the one and only!) och allt det övriga julkrafset. Ska lägga ut lite bilder bara jag hinner! Speciellt nöjd är jag med årets nykomlingar: ikea-ljuskronan och en lten grej som Milla och jag pysslat ihop med ståltråd och pärlor. Vi älskar ståltråd och pärlor båda två och jag är bara snäppet bättre än hon på själva pysslandet, så vi är ett utmärkt team och det är ganska sällan som vi sväljer något vi inte borde...

the teaches of Peaches

...vad ni än gör, akta er noga för avfärgning hemma om ni inte har en undertryckt inre clown i er!

Lillajulfest från jobbet i kväll, så jag tänkte jag skulle göra något åt mitt utväxta rödfärgade hår (som enligt all logik borde ha varit mörkbrunt, för det var vad som utlovades på förpackningen, men det är en annan historia). Så för att få tillbaka något som skulle likna min egen naturligt mörkblonda hårfärg så testade jag avfärgning. Vilket resulterade i ett glatt aprikosfärgat hår med alldeles underbart konstgjord ljusgul nyans på rötterna! Tänk Cyndi Lauper på True Colorsskivan så vet ni ungefär var vi rör oss. Det var definitivt inget hår att gå på julfest i utan mer vapphår (eller möjligtvis påsk-) - till och med katten såg road ut. Som tur var så hade jag även en förpackning brun färg hemma, så efter sammanlagt tre timmar så såg jag förhållandevis normal ut igen. Det är tröttsamt att vara fin. I kväll ska jag djärvt kasta mig över min splitternya, mycket högteknologiska locktång med vippor och spiraler och klämmor hit och dit och innan jag är färdig med den kan det nog bra hända att jag skulle vara glad åt att ha lite gult hår...

the return of the broccoli

Ännu om broccolin: vi var på Prisma och storhandlade samma dag som den firade sin dag och jag blev bara tvungen att köpa en bunt fast jag inte behövde broccoli till nåt, eftersom de bara låg där och inte ens visste om att det var fest och just deras dag - och ingen annan tog av dem, fast de just hade vunnit och allt!

Jag har överhuvudtaget ett något märkligt förhållande till frukt och grönsaker, jag vet inte hur många knöliga och sneda frukter jag har köpt genom årens lopp för att jag tyckt synd om dem. Jag är liksom den missformade fruktens räddande ängel. Dock drar jag gränsen vid sådant som är ruttet, även om det ju borde vara synd om dem också.

Igår blev vi alltså tvungna att göra vegetarisk pastasås. Dit gick en tredjedel ungefär. Så nu har vi ännu pity-broccoli kvar till två rätter till, och jag som inte riktigt gillar broccoli... Men idag på lunchen insåg jag att det kunde vara värre, man kunde t.ex. ha 4 liter avkok på kål, morot och paprika - "som innehåller nästan inga kalorier alls" - som väntar hemma i kylen... Eugh! Så långt får man inte låta värnandet om oskyldiga grönsakers välbefinnande gå.

inte skrämmas!

Häromdagen fick bloggen sitt första beställningsuppdrag; bloggens allra trognaste läsare ville ha något långt inlägg om vad som helst som skulle ta henne igenom den sista halvtimmen på jobbet. Den stackars bloggen har inte riktigt hämtat sig sen dess, utan funderar ännu på vad i hela världen den kan ha varit med om som skulle kunna bli en så lång story att den skulle ta en hel halvtimme att läsa? Sedan har det inte heller hänt så mycket värt att noteras den senaste tiden.

Programmet för idag är att skaffa något snyggt julfestligt plagg att ha ovanpå en svart klänning och nån lämplig grej att locka alldeles för kort hår med (någon idiotsäker mojäng, helst), att avfärga håret och sedan eventuellt färga det kaninbrunt samt städa hela lägenheten och plocka fram julgrejerna. Pust och stön och utmattning!

nedräkningen fortsätter

... bara en vecka kvar nu till lanseringen av Doris julkalender 2005!


Doris säger: Wow!

fruktblogg

Vem bestämmer månne och på vilka kriterier kan något sånt som årets grönsak (se nedan) utses? Personligen skulle jag vilja passa på att föra fram den mycket underskattade blodapelsinen som nominerad till årets frukt (fastän lunchbananen nu morrar ilsket i väskan). Då för miljoner år sedan när jag var liten fanns nästan all frukt bara på bestämda tider på året, så är det inte nu - nu finns allting hela tiden utom blodapelsiner som inte verkar finnas just alls längre. Blodapelsinsäsongen har krympt till ca två dagar. Alltså, blodapelsin som årets frukt och en rejäl statushöjning omgående, tack. Och ja, jag känner starkt i frågan...

Grattis!

...till broccolin, som enligt radionyheterna har vunnit utmärkelsen "Årets grönsak".
Hurra, hurra!

come undone

Oj. Efter en annars totalt grå och händelselös icke-dag så blev slutresultatet att vi ska fara och se Robbie Williams på Ullevi den 2.7! Såg att det hade släppts nya biljetter först vid sjutiden på kvällen och efter en del fixande och trixande och ringande och datorhaveri och ett litet, litet semigräl och platser som bara försvann under näsan på oss och telefonnumret felaktigt och kaos och stress och "oj-tryckte-du-nu-vad-hände?" så satt vi slutligen där med en bokningsbekräftelse. Sedan infann sig alla de förvirrade frågorna. Hur ska vi komma dit? Hoppas vi kan få ledigt? Hoppas de sparar biljetterna tills nån kan lösa ut dem???

Lite lustigt var att alla utom jag tydligen hade sett den där artikeln om de nysläppta biljetterna redan på eftermiddagen. I'm so slow, men ibland funkar det ju tydligen ändå...

Dalarna = Österbotten?

Igår kom jag mig äntligen för att se Masjävlar och jag tyckte det var helt hysteriskt roligt på den där pappans födelsedagskalas när det var tal om altaner. Först hade de en vanlig altan, men det blev för kallt, sen byggde de en glasverande och då blev det för vamt och så blev de tvungna att bygga en tredje, med bara tak.

Det kändes väldigt, väldigt bekant! Mina föräldrar leder klart den lokala altanligan i sitt bostadsområde och det finns nästan inte något hörn av trädgården som inte varit påtänkt för brädgolv i något skede... Nu senast utrymmet mellan garaget och huset: "för cyklarna att stå på". Där ser ni, det är ganska stately living att vara cykel hemma hos oss.

verkligheten kallar

Fyfyfy, efter en hel vecka av prefirande, postfirande och egentligt firande av min och andras födelsedagar och bio och teater och jättefina presenter och whatnot så sitter jag nu här och kan inte annat, som det så käckt heter, och nån sån där grej som hackar upp asfalten för att man ska kunna lägga ner kablar i gatan har nu tuggat på här precis utanför mitt fönster hela jäkla dagen. Min hjärna känns som finhackad lök och det är plötsligt väldigt mycket måndag.

Ett brutalt uppvaknande, I must say.

Och folk är ledsna, av varierande anledningar, det är svårt och att trösta och hjälpa, och jag är bortskämd som bara vill ha fest & kalas och inte alls orkar med nån vardag utan att bli rastlös. Och ute är det bara grått och sen till råga på allt såg jag att de nu kränger samma Nalle Puh-kalendrar som ifjol och de senaste fem åren. Vem vill ha samma kalenderbild flera år i rad? Hur svårt kan det vara att få fram en ny Puh-bild eller gjorde de hundra miljoner kalendrar när de ändå höll på och nu hamnar vi att äta gammal 1900-tals choklad i tre generationer framåt? Hu.

Tacka vet jag Bamsekalendern, måste köpa Bamsekalender snarast för att bli lugn och fin i själen inför jul. Och mera pysselmaterial, är skitdålig på att pyssla men älskar tillbehören och bara tanken på att jag överhuvudtaget äger pysselmaterial får mig att känna mig som en Mycket Kreativ Person.

bara en sak till...

När kan vi få slippa höra James Blunts banalt sentimentala You're beautiful på alla radiokanaler och i alla affärer och på bio före filmen och precis hela tiden? Snälla, bara vara mig till lags, säg att det är snart? (Och ungefär i de här trakterna brukar N titta förebrående på mig och säga att "du avskyr ju allt romantiskt", varpå jag svarar att det gör jag inte alls, det måste bara göras på rätt sätt. Det här är inte rätt sätt. Det här är inte ens närapå rätt, det här är bara förskräckligt. Och det allra värsta är att fast de slutar spela den på radion så kommer den att misshandlas av Sverigebåtstrubadurer i decennier framöver. För alla andra är romantiska och fina och tycker det är så bra. Jaja, men alla andra tyckte om the final countdown också, så de har inte så mycket case, tycker jag.

andra det är synd om?

Linda Skugge bloggar om hur fruktansvärt det är att att Ebba von Sydow bara tjänat 412 800 och varit "mkt underbetald". Jaha, och hur är det med oss andra då? Varför är just sådana som jobbar med att skriva i tidningar så himla speciella? Hur många tycker synd om just Ebba?

Neeej, jag är inte bitter och avundsjuk. Bara lite.

ångest

... fast sen är det ju den där födelseångesten också. Att man börjar bli för gammal för allt coolt och ändå känns det som om inget riktigt spektakulärt och storslaget ens har börjat hända än. Jag borde ha rest en massa och lyckats få ett bra jobb och tjäna en massa pengar och skaffat ett fint hus och kanske gift mig och fått en par-tre barn och - hjälp!!!

Istället har jag mest jobbat med tråkiga saker och studerat en massa - och det om något borde ju ha varit glam och party och mycket sprit&hångel&djupsinniga rödvinsdiskussioner, men tyvärr tycker jag att förhållandet mellan det förstnämnda och den rena tristessen och alla fullkomligt meningslösa men ändå stressande kurser är på nåt sätt sorgligt skevt. Och då gillade jag ändå att studera. Okej, paus för hyperventilerande nu... Och så tar vi oss samman, det är ju ändå kalas!

barbie girl?!

Jag fick en Barbie (fast egentligen heter hon Tessa) i födelsedagspresent?! Blev alldeles fnissigt förvånad, för tror att det är typ 27 år sedan jag senast fick jag en Barbie till födelsedagen. Men hon har lite indiestil med långt brunt hår och vinröd sammetskavaj och smälter nog säkert bra in gemenskapen hemma... Dessutom fick jag ett headset till datorn (om nån är intresserad av att ringa utan rundgång) och ett jättefint silverarmband. Och jordgubbar och champagne till frukost! Jag sa åt N att det här tyckte jag var en bra idé, det här med champagnen, det här kan vi införa som tradition, men han missuppfattade och trodde att jag menade alltid när det är födelsedag, fast jag egentligen menade alltid på fredagar...

Och igår såg vi nya Harry Potter-filmen, den största behållningen var den lilla tjejen i publiken med stram svart skoluniformsdräkt och gul och röd skolslips och så my darling Jarvis! Åh, vad jag har saknat Jarvis! Men man fick bara se honom någon futtig liten sekund - det var lite fult gjort.

the world is saved...

Nu när jag håller på med Doris tredje julkalender, så insåg jag att det finns vissa likheter mellan mig och Dan Brown! Riktigt sant! Inte så att jag skulle sälja miljontals böcker och vara läst av alla, nej. Men det där att glatt prångla ut olika versioner på vad som är i princip samma grundhistoria, skriva alldeles för lååångt med konstiga förvecklingar och sen alldeles plötsligt inse att ups, nu borde jag hastigt få ett slut på det här och så sno ihop en totalt osannolik upplösning utan några trovärdighetsbetänkligheter alls och sen är det än en gång happy ending och alla glada... Så nu återstår bara en fråga - hur ska jag komma över de stora pengarna också?

Doris säger: Hej bara, bara 2 veckor kvar nu...

... would you go swimming beyond the coral reefs looking for me?

Vi tjuvstartade lite med födelsedagsfirandet igår kväll och for till Nådendals Spa, och först när vi kom dit var det nästan alldeles tomt. Bliss! Allt var nästan bara mitt vatten! Min sälsjäl blev så lugn och fin av allt det där turkosa klordoftande och jag plaskade och gled och flöt alldeles lyckligt och öronen blev helt igentäppta.

Sen åt vi jättegod pizza och drack vin (först mitt eget och sen hälften av N:s, hehe) under ett jättestort fake plastic träd med små diskret lysande småjävlar i sig och det var nästan lite som utomlands. Till efterrätt ville jag ha mango- och hallonsorbet, men servitören såg uppfordrande och lite generat på mig och sa att det är ganska stora bollar, faktiskt, som om jag var den glupskaste flicka han nu nånsin sett, så då tog jag bara mango. Det var gott, man fick vispgrädde och jordgubbe och myntablad.

Och sen kom jag hem och insåg att TPD nog måste vara kvällens soundtrack så jag hamnade höra på "dolpins" och hoppa lite till den och sen var kvällen bara helt plötsligt slut...

Grattis pappa!

Idag fyller vår snälla och duktiga pappa år! Grattis! Tyvärr blir det inget firande förrän på lördag, så det finns ännu nån dag kvar att fundera ut en bra present.

Pappor gillar i allmänhet presenter som är lite småfarliga och som man kan skada sig på: är det något som enkelt och snyggt kan kapa fingrar eller tår, eller som man kan skada t.ex. synen med, så är det sannolikt en bra och åtråvärd grej. Eller om det är från Clas Ohlson. Min pappa vill ha nästan allt som Clas Ohlson säljer, tror jag, han anser att de bara har bra saker där... Och så tycker han om torkad frukt också, men det är lite tråkigt att ge bort.

blogg med förhinder

Ibland tänker man att ikväll ska man blogga, men så blir det en jäkla massa skönlitterär plyschkaninstext istället... Jag antar att det är sånt som bara händer?

vadärnudethärförstorm?

Fråga till vädermakterna: om det en gång är storm hör det inte till att det ska blåsa lite då? Det är helt vindstilla här, det enda utmärkande för det här vädret är att det duggregnar lite just nu, annars är det så nära icke-väder man bara kommer.... Skumt. Om jag inte får snö, så ge mig åtminstone lite ordentligt busväder!

bonjour tristesse

Urk. Väntar på lunch, hemfärd, den utlovade stormen, anything & everything...

mera bilder på skåpet

Skåpet har nu fått leopardkläder!

det är här!

Nu har mitt rosa verktygsset anlänt! Det är ännu lite plastigare än jag riktigt hade väntat mig, och tången var lite sned, men när jag försiktigt började ifrågasätta hur pass gediget det riktigt var, så tittade N så konstigt på mig. Tydligen får man inga gedigna verktygsset för 3,95. Så vår vänskap var lite shaky at first, men vi börjar vänja oss. Det blir nog bra, tror jag. Jag brukar tycka synd om allt snett så tången och jag blir nog snart vänner.

dagens citat

..kommer från Pontus. Han är ettagluttare (ännu ett underbart ord,tror ni de kan vara avlägset släkt med guttaperkatomtarna?) och gillar att räkna, fast han är lite missnöjd då han tycker att det blir för små summor, han vill att det ska bli roten ur hundra! Vi gillade inte heller de där ynkliga 2:orna och 7:orna när vi gick på ettan (alldeles i synnerhet inte jag som ritade så små mängdcirklar att det rymdes alldeles för många siffror att skriva runt om dem på häftsidan. Resultatet var att jag alltid satt sist och skrev mina siffror och ännu är lite traumatiserad av 2:or. Sambandet mellan cirkelns storlek och antalet siffror fattade tydligen aldrig jag, har aldrig varit tillräckligt street smart...), men vi var inte lika visionära utan såg mest fram emot tal större än hundra...

regn hos mej

Isobel (som f.ö. måste ha bland Sveriges coolaste namn), skriver i sin blogg om varför Wonder Boys är en så bra film. Och hon har rätt i mycket hon säger, men jag tror att det är ännu enklare än så: det är snön!

Det snöar genom nästan hela den filmen och det blir aldrig otäckt smutsigt slask som det blir i verkligheten och ingen verkar bli våt eller frysa. Det är bara vitt och vackert och soft och liksom magiskt. Det är ungefär allt jag kräver av en film: snö och folk som irrar runt planlöst i sina småstäder och är slentrianmässigt olyckligt kära. Just därför är Beautiful Girls också en så underbar film. Jag är så lätt att göra nöjd, oavsett vad dom säger. Snö på film är så fantastiskt, just för att snö i verkligheten oftast är så brutalt oglamorös. Så släng hit alla uttjatade filmklyschor bara, ha huvudpersonen att kika uppåt och med längtan i rösten säga "it feels like it's going to snow" och jag kommer antagligen att köpa filmen på dvd.

Jag vill vara som Lorelei i Gilmore Girls, jag vill vakna av att det känns som om det ska börja snöa och gå ut och sätta mig på trappan hela natten och bara vänta på den. Fast jag inte ens har nån trappa.

Lite snö nu, please.

besynnerligt

När kommer det sig att Runar blivit hipp? När hände det? Blev förvånad redan i våras när han var på några poolpartymingelbilder med Paris Hilton och vemdetnuvar, nu vad är nu detta? Hur konstig känns inte världen nu? Hur kommer det sig att de här frikyrkopastorerna har sån himla appeal? I don't get it, liksom?

misfit?

Ibland, som när jag sitter och leker Queen of the damned helt själv med tuperat hår och sotiga ögon och alla andra har något varmt och praktiskt höghalsat på sig och ser ut som de är på väg på tur i de norska fjällen - fast det är Halloween - så funderar jag om det är ett på symtom på något... Och i så fall på vad? Hur kan man inte tycka om tiaror, tyll, fjäderboor och obskyra paljettplagg? Jag som blir glad bara av att se en fjäderboa!?

På mitt födelsedagskalas i lördags försökte jag medvetet begränsa den trashiga glamstilen till ett absolut minimum och hade söt rosa femtiotalskjol från illum i Köpenhamn och princesstiara, lite så där Audrey Hepburn - och ändå fick jag frågan om jag själv hade "pysslat" min kjol för att den såg ut som en påskkjol... Och eftersom jag ändå känner mina gäster så hade jag medvetet valt bort både min coola Summer i O.C.-topp och min dramatiskt lungsjuka Nicole Kidman i Moulin Rouge-topp och allt annat potentiellt "konstigt"... jag hade verkligen ansträngt mig för att se så okontroversiell ut som det bara gick? Boring.

Annars gick kalaset bra och idag var vi och såg Elizabethtown på bio och sen ut och åt på Amarillo med syster och systerpojkvän. Det var gott, men lite mycket frityr och majonnäs. Mätt nu. Gurgel. Nu ska jag göra nån slags mysko frozen strawberry margaritas åt oss och så ska jag dricka den iförd en bloody tyll-spets-paljett-glitter-overkill-topp. Stillsam söndagsglam i ren protest... So there!

'cause that's the kind of girl I am...

förberedelser...

Ett gäng Prima Partyhattar:

Stella och jag

Jag vet inte hur det är i andra städer, men här är det bara småbarnsmammor som kommer att gå klädda i Stellakläder. Det är bara sådana som inte jobbar som har möjlighet att infinna sig på HM när de öppnar kl tio och parkera barnvagnen strategiskt framför klädställningarna så att ingen annan ska komma åt medan de själva roffar åt sig famnen full. Så när jag väl dök upp vid lunchtid var nästan allt slut?!

Men Stella, den gröna klänningen? What's the deal? Eller, jag förstår att tanken nog är att man ska känna sig som ett skogsrå i den och det funkar säkert bra på Kate Moss, men det funkade inte alls för mig. Jag kände mig inte det minsta som en älva, och det var inte för att jag inte skulle ha försökt, jag vill jättegärna, men hur jag än vände och vred på mig så var det mer som om jag skulle ha haft min farmors för stora nattlinne på mig.

Så det blev en kavaj. Som impulsköp, för att de mammalediga inte har behov av några sådana och de fanns kvar. Jag kanske hamnar att returnera den ännu. Jag hade ju så mycket hellre velat vara en älva...

bara lite...

Bloggar bara pikulite nu och återkommer sedan när jag fått mitt liv tillbaka..
Här är lite bilder på skåpet som vi pysslat på hela helgen. Nu väntar vi mest på sol & bad!

24

...dagar kvar till Doris kalender! Och sen liksom 24 dagar till efter det. Oj. It must be a sign...?

men, neeej, passar dåligt!

Jag ska jobba outside the office i morgon och på onsdag och så långt okej då, även om det inte är något jag ser fram emot direkt. Men nu hotas det om att det även skulle gälla torsdagen! Så får man inte göra. Ingen övertid och obygd och skit på torsdagen, då ska jag till H&M och se på Stella-kollektionen. Det är redan bestämt.

Jag lovar inte att jag köper något, för jag köpte inget av den tråkiga Lagerfeld-kollektionen och risken är att även om plaggen är roliga så är de ändå sydda i otäckt, billigt H&M-tyg - vilket enligt min mening förtar hela idén med designerkläder -men jag vill åtminstone titta. Snälla? Inget sitta fast ute i skogen på torsdag. Stellakollektion på H&M istället? Titta bara?

lyx!

Min älsklingslyx för tillfället är jordgubbar på vintern. Vintergubbar från något intetsägande land, som typ Holland eller Belgien. Idag fick vi holländska jordgubbar till glöggen. Gott! Extra bonus för att man känner sig som någon hittills oupptäckt avkomling till ryska tsarfamiljen med lika excentriska som exklusiva matvanor: kaviar på frukostflingorna och jordgubbar till glöggen...

Lite konstigt bara att de holländska novembergubbarna kan vara så mycket godare och bättre i skick än Pargasgubbarna man köper på torget på sommaren. Jag vet att jag låter som en bitchig tant, men ändå!? Torggubbarna är som om de skulle stå och hoppa på sina gubbar dagarna i ända och de hinner bli dåliga på vägen hem, medan holländarna som fått ligga i fred på bubbelplast håller sig i flera dagar i kylskåp. Men hur gör man om man är traditionellt lagd och vill ha jordgubbar på sommaren?

nytt rekord?

I år inleddes glöggsäsongen rekordtidigt - redan den 5 november! Det kändes nästan lite alternative... Vi försökte vara lite classy när det var lördag och allt och drack Vipset:s nya alkoholhaltiga tetrasaftglögg. Den var riktigt god. Det kommer att bli en lååång jul i år om det fortsätter i den här takten. Men med tanke på att vi nu har firat Halloween i snart tio dagar, så antar jag att det är fullt berättigat med två månaders uppladdning inför jul?

alla helgons dag

kväll i dekonstruktivismens tecken

Förutom några alltför långa bräder, ryms en normalstor 3-sitssoffa bra i en ikea-kasse och 5 vanliga små plastpåsar ... Den ser bara ganska annorlunda ut.

Nu är nog det slutgiltiga beslutet fattat - vi behöver nog inte fundera på om vi kommer att restaurera problemsoffan mer. Det blev alldeles för många bitar.

jelly cat

Milla the cat kan inte äta mat i sås. Nu har hon haft en tiopackslåda med Friskies i sås och svultit sig igenom åtta av påsarna utan att överhuvudtaget röra en enda bit av maten. Hon bara blir smalare och smalare för var dag. Sedan köpte vi en lösviktspåse i gelé och fatet var totalt renslickat. Varefter vi på nytt försökte smyga emellan med en såspåse. Hon åt ingenting. Nytt försök med gelémat och tomt fat igen. Det konstigaste av allt är att hon nog kan äta själva såsen, det är liksom själva matbitarna som besudlats med den som är komplett oätliga. Man skulle tro att själva maten är ganska samma, när det rör sig om samma fabrikat, men nej. Så nu har vi bara gelémat och husfriden är återställd.

Kattvatten serveras numera i ett IItalas Verna-glas på fot, för det är det enda som riktigt går att dricka ur nu när fågelbadet är intaget. Annars går hon bara runt och krafsar på alla dörrar och ser ut som om hon överhuvudtaget är snäppet före en plågsam uttorkningsdöd. Vår katt har överlag vissa krav på standard och en mycket stark vilja.

utvärdering

Nu har jag bloggat i en vecka, det känns som alltid. Om jag nu vågar mig på en försiktig liten utvärdering av processen hittills, så kan man konstatera att inget ligger min läsekrets lika varmt om hjärtat som guttaperkatomtarna! Sådant vet man aldrig på förhand...

prioriteringar

Att man har få bloggläsare är ett väldigt, väldigt litet problem. Just nu är det svårt att tänka på något annat än en av mina närmaste vänner som befinner sig i en alldeles ofattbart jobbig situation. Det är svårt att föreställa sig hur man själv skulle reagera i en sådant läge: där man inte har den minsta chans att påverka utgången, oavsett hur gärna man än skulle vilja.

ps 2

Mer dialog:

N: Ska vi gå och sova nu, klockan börjar bli 12?

M: Ja, jo, men borde blogga mera för det är ingen som läser och om de råkar hitta mej så måste de ju ha nåt att läsa...

N: Det finns ett sånt här mjukt, madrasserat rum här (sagt i det försiktiga tonfall tonfall man företrädelsevis använder mot obalanserade och oberäkneliga personer och trilskande småbarn)

M: Jo, men jag borde bara blogga nånting till, för nu tror jag att alla missade det jag bloggade alldeles just och nu räknas det inte längre, för man borde blogga som en madwoman hela tiden så att man syns ofta i den där listan över nypostade och nån amerikan av misstag förirrar sig in på sidan.

N: (djup suck)

M: Men dom kommer inte tillbaka, varför kommer dom inte tillbaka?

N: Ja det kan man ju fråga sig? Kanske för att de inte förstår nåt av vad som står där?

M: Men ponnyn då? De kan väl komma och titta på ponnyn???

ps

Dialog här hemma:

M: ...men jag vill att dom läser mig, varför är det inga som läser???

N: Men när dom inte ens vet att du finns - hur ska dom då kunna läsa.

M: Tack, tack, nu känns det så mycket bättre...

mer jul!

Här är bild på årets nyförvärv i kategorin "småjävlar". De hänger i sovrumsdörren och sprider en vagt asiatisk känsla kring sig. Man kan låtsas att man är i Shanghai. Det är inte så särdeles juligt, men annars stämningsfullt. Och till jul hamnar vi nog ändå att ta ner dem så att det burrigt plastiga granriset får tillbaka sin hedersplats.

Det rosa verktygssetet lyser ännu med sin frånvaro. Vi hoppas på imorgon!

Gonatt!

November's child

Fredrik Virtanen på Aftonbladet anser att november är ett monster.

Han fortsätter med att "förr fanns det en strimma av hopp i november", den 15:e, för han fyllde år då. Det gör han i.of.s. ännu, fyller år den 15:e, men nu är det "bara ännu ett steg mot döden". Han är lika gammal som jag, tror jag. Och visserligen tycker jag också att jag börjar bli onödigt gammal, men ändå?

Vilket svek! November är fest! Jag fyller i november. Min pappa fyller i november. November är paket och kalas och en cool månad, bara själva ordet låter vacker och dovt och olycksbådande. Den är mörk och grå och glamour och dekadens - tillägnad alla nedsupna absintpoeter och självskärande tonårsrävflickor.

Grattis till alla oss som fyller i november, en födelsedag måste alltid få vara orsak till fest. Om man så är 90.

welcome to happiness!

Ikea kommer till Raisio 2007!!! Eller så sägs det åtminstone på dagens tidning.

eagerly waiting

Mitt rosa verktygsset är på väg! Det är olidligt spännande... Det är min första sms-shoppade sak nånsin, och det känns lite konstigt och inte riktigt som min grej. Brukar inte handla på postorder och har aldrig heller köpt något från tv-shop eller sådana där kuponghäften. Tänk om det här nu gör att jag blir helt hooked och som en besatt börjar sitta uppe på nätterna och skicka efter köksredskap som hackar och smackar och en hel hop sådana där jumpparedskap som gör att man blir muskulös och smal och snygg utan att behöva göra något själv... Det känns som en väldigt ovärdig addiction. Inte bra.

såg ni, såg ni, såg ni???

Tv visade just världens ljuvligaste program om vildhamstrar som bor på ett fält invid en tysk motorväg: Hamsterns år.
Hamsterns år består av att man största delen av året sitter och trycker i sin håla under jorden med sina förråd och sen några fina sommarmånader om året så får man vara uppe på åkern och äta men då måste man å andra sidan akta sig för illrarna!
Stooora halvkiloshamstrar, fläckiga i många olika färger! Jättefina!

Jag har egentligen bara känt en hamster i mitt liv. Den bodde hemma hos mig i några dagar innan den flyttade till sina riktiga ägare och jag ville inte alls släppa den ifrån mig för jag hann bli så förtjust i den på den korta tiden. Men den fick ett jättebra hem och sen fick jag en katt istället så att jag inte skulle vara ledsen.

Nu finns inte Juni mera. Det är mycket sorgligt.

your personal shopper

...kan meddela att Stocka nu håller på att plocka fram julsakerna på allvar. Det luktar alldeles nymålat och hundratals tomtar bligar från alla hörn. Skoj! Det som bekymrar mig bara är att det inte i år heller finns några sådana där små tomtar med kroppar av sånt där piprensliknande material. De brukar ha sällskap av små kottar eller en bit plastgranris eller nåt annat skoj och så har de rosiga kinder i ett sånt där skumt material som vittrar sönder med tiden. Sådana som fanns när jag var barn på sjuttio-åttiotalet. Nu finns det bara stora dyra tomtar i sten och porslin och lera och jag vet inte vad. Vem vill ha tomtar som är stora som en genomsnittlig sällskapshund? Vad var det för fel på de där små piprensgubbarna? Tillverkas de inte längre? Någon som vet?

festen som inte blev av

I natt drömde jag att jag fick en så himla bra idé: jag skulle ordna en jättestor fest för mig själv för att fira att jag blivit klar. Det skulle vara glitter och glam och jag skulle bjuda alla som jag kände och alla som någonsin hjälpt mig med något eller som på något sätt varit snälla. Eller som jag tyckt varit söta. Alldeles i synnerhet skulle jag bjuda dem. Det skulle bli århundradets party! Och sen vaknade jag och var upprymd ända tills jag insåg att det snart är fyra år sedan jag slutade studera. Det börjar vara lite sent påkommet att fira det nu och alla de där tilltänkta gästerna kan antingen vara svåra att få tag på eller också är det sannolikt att de glömt mig vid det här laget.

Lite ledsamt, det skulle ha kunnat bli en så bra fest.

vill ha!

Igår fick jag en metro av en tjej på stan och där fanns det mest oemotståndliga kombinationserbjudande! För 3,95 fick man både ett rosa verktygsset och anttilas julkatalog. Ett rosa verktygsset! Julanttilakatalogen! Julanttilakatalogen är ju min trogna gamla barndomsvän! Den var alltid full av julsaker och mjukisdjur och lukttuschpennor. Man ville ha nästan allt som fanns i den. Men lukttusch var nog det allra coolaste som fanns, en av mina kompisar hade sådana.

Nu kan man alltså få den hemskickad tillsammans med ett rosa verktygsset bestående av 150 delar (alla spikar och pluggar räknas enskilt) och det är bara att sms:a efter dom och så kommer de snällt hem till en. Wow. Vill ha!

Sen ska jag spika julklappar hela december med min rosa hammare.

katalogväder

Idag är det sånt där perfekt väder som det annars bara är i postorderkataloger: så där att man kan ha stickad tröja och luddväst och det känns alldeles lämpligt. Det är väldigt ovanligt här ute i riktiga världen. Åtminstone på alla de platser där jag har bott. Nya stövlarna är också ute och bekantar sig med världen...

nedräkning!

Nu är det 30 dagar kvar till lanseringen av Doris julkalender 2005!

borde sova, inte blogga...

Det är synd om sådana med både händelsefattiga liv och dålig fantasi, kombinerat med en lätt manisk läggning. Som jag. Då blir man tvungen att hela tiden bekymra sig så mycket över sin stackars blogg som inte får några nya fräscha inlägg så att man nästan inte kan sova för att man oroar sig så över allt som blivit obloggat... Man bara ligger där och vet att nu borde man verkligen sova för att orka jobba, men i själva verket ligger man där alldeles klarvaken med vild blick och och det enda man kan tänka på är "borde blogga, borde blogga..." Det är väldigt konstruktivt. Och på dagarna börjar man se på sina medmänniskor på ett koncentrerat och alldeles nytt sätt (hmm, är det där något jag kunde blogga om...? Snälla, säg nåt roligt/upprörande/kontroversiellt), men det mesta de säger är antingen extremt vardagligt eller annars totalt obloggbart. Otäcka människor!

Nä, skoja bara. Riktigt så farligt är det inte. Men ändå, visst borde man ju, bara litelite...

Repeat after me: borde sova nu, borde inte blogga...

varulvskaniner & blomkål

Det är bråda tider nu, vi är båda två helt upptagna med att rusa runt och suga upp småbunniesar i vår bunvac 6000 och rädda stadens blomkåls- och rovbestånd från doom & destruction. Det är mycket nu, nästan så att man inte ens hinner se Desperate Housewifes! Nya Wallace & Gromitspelet verkar lite klurigt att manövrera - rovorna bara yr hit och dit - men en bra grej är att man kan spela det tillsammans och blast:a grönsaker på varandra. Och så kan man suga på förbipasserande små tanter med sin vakuumsug. Då säger de: "You ruffian!" och hötter med käppen. Underhållningsvåld på hög nivå alltså.

Halloween

Pumpagubbar och marshmallowspöken.

My little pony 2

Det här är då förstås inte en shetlandsponny, men den illustrerar ändå ponnydrömmen ganska bra, tycker jag. Här är en häst som är bra mycket smartare än jag. Den stod med sina buddies i en ponnyhage i somras och fast jag försökte ge den gott gräs så vågade den inte riktigt sig fram till mig. Det var lite konstigt, tyckte jag, så jag lockade och viftade med mitt gräs och plötsligt kändes det märkligt obehagligt i kroppen och innan jag hade förstått vad det var kände jag samma otäcka känsla igen en gång. Sen kom min pojkvän och mer eller mindre drog bort mig därifrån och förklarade fenomenet elstängsel. Aha...

Min kompis och jag blev alltså tvungna att stå på flera meters håll och bara titta på varandra. Det var fint, men nästan lite sorgligt.

...

och det finns inte en så liten pseudohändelse att den inte skulle ha ett nyhetsvärde. Jaja, ska sluta nu...

The Great Pumpkin

... som jag har hemma har nu fått ett helt gäng småsystrar! På mitt skrivbord ligger två små orangea pumpor och en grön och en fläckig och de är så fina, även om det är lite bisarrt med prydnadsgrönsaker. Eller frukter?

Nu vill jag bara ha en lämplig outfit också så är jag redo att börja fira Halloween på allvar.

In the meantime

... medan jag finslipar min strategi för att bli en bra bloggare, läs my sweet sister istället! Hon är snäll och rolig, tycker illa om ohyfsade föräldrar & kan göra goda pajer.

Tittade på Majros...

Så hur gör man sen då? När man startat i stor stil och sen händer det bara inget? Hur lätt är det då att vara underhållande och intelligent och skriva saker som är fascinerande och tankeväckande och som verkligen berör? Det blir lätt lite något av "En kos dagbok" över det hela. Och kor är trevliga djur, det är inte det... Men alla andra, som bara bloggar och bloggar - vad skriver de om? Hur gör dom?

"Gick till jobbet. Stirrade ut genom fönstret. Åt Lunch. Jobbade lite. Gick hem. Åt middag. Städade. Tvättade. Tittade på tv. Gick och la mig. Sov. ZZZ"

kalaset tar sig

Hurra! Nu på förmiddagen har två kompisar jag inte har träffat på år och dag anmält att de kommer på mitt födelsedagsparty. Glad! Nu måste jag ut och köpa glitter & pärlor för att det alls ska kunna bli några partyhattar...

missriktad hurtighet

Nu har jag fått vinterskorna. De är mocka, så man kan inte ha dem när de regnar och tunna, så man kan inte ha dem när det är kallt. Så en Åbovinterdag när det varken är kallt eller regnar så är de säkert perfekta (haha- planerar kunna ha dem nån dag nästa september). Eftersom jag nu har fått Nya Skor som behöver plats tänkte jag nästan börja städa undan alla sommarkläderna igår (nu när det har börjat snöa så känns det också mer och mer osannolikt att vi ska få ett hastigt påkommet behov av att gå ut i flipflops). Tyvärr kom jag inte mycket längre än till att tänka på saken, för det första jag såg var jackan från i våras som jag använt kanske tre gånger och som ledigt kvalar in på listan över årets sämsta köp. Motiveringen till att jag skulle ta just den var något så konstigt som att den är "praktisk och så kan jag ha den när jag är i skogen och så..." Hur tänkte jag då? När jag är i skogen? När är jag nånsin i skogen? Och när har jag velat ha på mig något som är praktiskt?

vi tar den en gång till...

Som alla andra har jag nu också varit och inspekterat IKEA:s julutbud och kom tillbaka med hela bilen full av julgardiner, bollar och pynt och diverse onödigheter. Sen gick jag runt en hel kväll och sjöng "Snart så kommer julen, nu är julen hääär, lite mörk och kulen men ändå så kääär." Man kan sjunga den i falsett och vanligt, men allra bäst blir den om man gör den som de hemlösa i Karl-Bertil Jonssons jul: med lite dov alkoholiströst. Väldigt stämningsfullt. Efter de 400 första gÂngerna började pojkvännen leta på internet för att se om det finns fler textrader till den än de där två. Det finns det, men de är inte alls lika bra. Det är det där kulen som gör hela grejen…

erase/rewind

Ibland händer det att man befinner sig på stan på lunch och har en obestämd känsla av att det var något man skulle köpa men inte minns vad. Så var det för mig, jag var helt säker på att det var något jag bara skulle ha, så handlingskraftigt slet jag till mig 2 st. Zara-linnen och var vagt tillfredsställd ända tills jag kom tillbaka till jobbet och insåg att det var VINTERSKOR jag behövde.

Inte riktigt samma sak.

Epiphany/My little pony

Alla flickor vill ha en egen ponny, men för de allra flesta förblir det en ouppnåelig dröm. Förra veckan när jag satt på jobbet fick jag en plötslig insikt: för första gången i mitt liv skulle jag faktiskt kunna skaffa mig en egen ponny och ingen skulle kunna säga att jag inte får. Det skulle inte vara särskilt praktiskt eftersom jag bor i lägenhet, men ändå - en shetlandsponny? En liten med mjuk nos som travar glatt på sitt ponnyfält och kommer fram och buffas för att få äpplen. Tanken svindlar! Det är svårt att tänka sig att det finns något som mer definierar vuxenliv: man bestämmer själv om man har ponny!

Min syster säger att om man inte har haft kanin som barn så kunde det funka med en sådan också. Och det är säkert sant. Äppelåtgången blir mindre också.