borde sova, inte blogga...

Det är synd om sådana med både händelsefattiga liv och dålig fantasi, kombinerat med en lätt manisk läggning. Som jag. Då blir man tvungen att hela tiden bekymra sig så mycket över sin stackars blogg som inte får några nya fräscha inlägg så att man nästan inte kan sova för att man oroar sig så över allt som blivit obloggat... Man bara ligger där och vet att nu borde man verkligen sova för att orka jobba, men i själva verket ligger man där alldeles klarvaken med vild blick och och det enda man kan tänka på är "borde blogga, borde blogga..." Det är väldigt konstruktivt. Och på dagarna börjar man se på sina medmänniskor på ett koncentrerat och alldeles nytt sätt (hmm, är det där något jag kunde blogga om...? Snälla, säg nåt roligt/upprörande/kontroversiellt), men det mesta de säger är antingen extremt vardagligt eller annars totalt obloggbart. Otäcka människor!

Nä, skoja bara. Riktigt så farligt är det inte. Men ändå, visst borde man ju, bara litelite...

Repeat after me: borde sova nu, borde inte blogga...