jag vet inte om jag vill veta vem ni är...

I lördags skulle vi köpa potatis till vitlökspotatis och tänkte för en gångs skull göra det systematiskt. Så vi läste noga på plakatet som förklarade ca 20 olika potatissorters egenskaper och kom fram till vilka som skulle kunna funka i en gratäng. Sen kikade vi på de fyra-fem potatissorter som verkligen fanns i butiken och märkte att de bara skojade. Inga av de sorter som fanns på planschen fanns i butiken och tvärtom. Hahaha, jovisst, men...?

Det nya däremot, när man säljer potatis, är att man sätter ut odlarens namn, adress och foto ovanför respektive sort. Det är liksom som en kontaktannons tillika, very catchy! Vi var ju med så långt, problemet var bara när vi sen skulle ta av den som såg snällast ut (Förstås! What other way is there?)... För sällan har jag sett så många skräckinjagande män på en och samma gång!

- Jag kan inte äta de här hemska gubbarnas potatis, kved jag olyckligt, de ser alla ut som om de potentiellt har frun nergrävd i åkern! Och sen fick jag vända ryggen åt medan N. som är modigare valde slumpmässigt.

Huhuhu. Sedan hade jag en mardröm i natt: jag var Kitty och skulle fånga bovar och jag låg i ett snöigt dike vid landsvägen utanför min mormors hus och spanade på skummisar och sen kom det en bil körande och lyste mig rakt i ögonen och en gubbe med pistol klev ut och skulle skjuta mig. Jag var så paralyserad av skräck att jag inte kunde röra mig, fast jag var Kitty(!). Och tror ni inte att den mystiske pistolmannen såg ut precis som en potatisodlare!

Så snälla potatisodlare, försök le lite nästa gång det är dags att ta promobilder! Ni är säkert hur snälla som helst innerst inne, men nu drömmer alla barnen mardrömmar och vågar inte äta potatis.