veckans naturschema

- Oroa sig för hormonstinn katt som högljutt vrålar och släpar sig Österbotten runt med brustna morrhår och oro i sitt lilla kattbröst. Snälla bilister, kör extra försiktigt, vi försöker få nya små svanstippsförsedda varelser, s.k. småtippar. Den blivande modern är en fin familjeflicka uppvuxen under skyddade förhållanden och vet inte nödvändigtvis hur allt ska gå till så vi är lite extra ängsliga.

- Köpa mossdödarmedel för att kunna utrota mossa på vår gräsmatta och ca 395 m2 annat gräs.

- Oroa sig för nya grönfinksparet så de inte kväver sig i sina mosstufsar när de stressar så med att bygga bo i världens snedaste en alldeles ovanför där ovan nämnda katt vanligtvis brukar sitta och spana på myror. Första parkett för småtipparna att öva sig att fånga småtippor.

- Köpa en massa säckar jord och plantera dahliaknölar och sladdriga småplantor.

- Oroa sig för beskäftiga tuppen som överhvudtaget inte verkar hitta nån tjej.

- Hoppas att fruktträden på något mirakulöst sätt skulle klippa sig själva, eftersom vi varken har den utrustning eller kunskap som krävs.

le coq sportif

- Öh, har ni fest, eller?

Ovan ser ni vår nya inneboende (eller snare uteboende, kanske?) - tillika självutnämnd väktare och överste odlingsinspektör. Han struttar omkring ganska självsäkert och kaxigt och muttrar högt och missbelåtet när han noterar något som inte är till hans fulla belåtenhet (och lite annars också, bara för säkerhets skull) , men han är lite blyg och pratar inte gärna så om han får syn på någon annan invånare travar han iväg förvånansvärt snabbt och graciöst. Han befattar sig helst inte med annat än asfalterade och vid behov plogade vägar så ibland kan han bli tvungen att springa långt innan han bedömer att faran är över; spikrakt framåt fast med nacken svängd 180 grader bakåt och magen guppandes boing, boing, boninggg.

snäll och bara lite konstig familj söker...

Senaste update på trädgårdsfronten: ni minns hur jag planterade krokus och pärlhyacinter och det genast samma natt blev minusgrader för typ första gången på en månad? Igår sprätte jag ut några överblivna tulpanlökar och nu har hela tundran brett ut sig hit ända.


Idag när vi kom hem hade det drivat snö framför ytterdörren. Det var helt nytt och lite småexotiskt, sådär som att kanske, kanske vi snöar-in-och-får-stanna-hemma-från-skolan imorgon. I alla fall om vi skulle bo i något anglosaxiskt land; i Finland existerar det överhuvudtaget inte så mycket snö och is och djävulskap att det någonsin skulle ursäkta någon form av passivitet och behov av kura ihop sig inomhus, men det kändes lite hoppfullt där ett tag.

Påsken kom och gick och den följde standardmodellen till punkt och pricka: obscena mängder mat och mer moderata mängder vin, alltför få påskhäxor och en brasa som inte ville brinna trots att sammanlagt tre karlar stod och stampade och drog i den och försökte se ut om om de visste vad de gjorde. Vi tröttnade, vi gick in och satte oss vid den riktiga brasan som verkligen brann och med jämna mellanrum rusade vi upp när hela himlen lystes upp och det hördes dova "pouff!" utifrån isen. Det var den enträgne patriarken gick till attack med allehanda flaskor och burkar som han hittat i vedlidret. Det visade sig vara helt lönlöst dock, det finns nog inget som kunde få det där riset att brinna... I vilket fall som helst inget som normala pappor har i sina förråd.

I övrigt så har jag just kommit på vad det är vårt påskfirande saknar: några trevliga renässansmänniskor med lämplig klassisk bildning! Gärna med inriktning på konst, biblisk historia (påsken gör oss alltid så osäkra: mamma hävdar att två olika Barabbasar var involverade vid korsfästningen - kan det vara sant? En slump???), svarta hål, och böldpest. Botanik och övrig naturvetenskap är mer valfritt, men man får gärna spela luta eller något annat pling-plonginstrument (men bara små korta stunder). Det skulle vara en sån enorm tillgång i våra kvasiintellektuella wanna-be diskussioner om ämnen vi saknar all tillstymmelse till kunskap i. Vad vi söker är alltså någon som kunde fungera lite som en levande wikipedia. Man får vara lagom excentrisk, bara man är rolig och snäll. Är man snygg är det naturligtvis ett extra plus. Och man får väldigt god mat.

Ja, och så har vi uppenbarligen helt oförhappandes dragits in i någon slags small-town vendetta, det är nytt. Eller nytt och nytt, det är åtminstone inget som jag traditionellt förknippar med just påsken.

bah, en extra arm hit eller dit är väl inte hela världen?

Det här var en ganska rolig blogg om hur det kan gå när man blir alltför caught up i sitt photoshoppande...

nästan jubileum

Idag är det nästan ett år sedan vi mötte radhuset!

Onsdag 21.3 började vi nätdejta lite smått och följande söndag var vi och hälsade på för första gången. Men sen tog det visserligen ända till 1.7 innan vi flyttade ihop...

Det gick ganska snabbt där i början, så sedan dess har det här första året mest gått åt till att vi försiktigt har lärt känna varandra.

Albert II

Neeej - Albert har dött?!

Vad ledsen jag blev.

(Kondoleanserna strömmar in per sms nu, det hade nog Albert uppskattat!)

gnällig konsumentblogg - ännu en gång

Dagens tema är: transvestitunderkläderna - eh, what's the deal with that?

Närmare bestämt, hur i hela världen kommer det sig att det verkar som om alla de stora klädkedjorna - men HM är som vanligt värst - enbart fokuserar på transvestitmarknaden när de saluför sina underkläder? Kan det verkligen vara en så stor kundgrupp att det lönar sig? Är det någon annan som har märkt att det liksom inte är ingen skillnad längre vad det står i en bh att den är för storlek, för med stigande storlek så tycks mängden stoppning också öka exponentiellt, så fast den ser större ut så känns det inte som om utrymmet inne i den tycks öka just alls? Är det inte lite märkligt tänkt? Är det inte nästan så att själva idén med att alls ha olika storlekar går om intet just precis där någonstans?

Den här utvecklingen har visserligen pågått i flera år redan, men det här sista halvåret eller så har förhållandet bh/stoppning blivit helt absurt löjligt. Det värsta av allt är att nu är uppenbarligen ute med sådana lösa "kuddar", så nu kan man inte ens ta bort nåt av allt extra stuff de har klämt in i den, utan nu är hela skiten insydd och omöjlig att komma åt.

Jag är så nyfiken, har det gjorts marknadsundersökningar om det här? Vill folk verkligen HA det så här? Är det så att alla oavsett kupstorlek står utanför fabrikerna och skriker efter vadd och skumplast och butikerna har inget annat val än att foga sig?

Kom igen nu, börjar inte det här kännas omodernt snart? Det är obekvämt och gör att hela plagget känns styvt, oföljsamt och bylsigt, plus att det är skitfult.

***

Och ja, jag inser att det finns präktiga tantmärken med säkerligen en hel massa olika käcka hudfärgade modeller utan minsta lilla tillstymmelse till padding någonstans. Not helping!

5

Babyn är definitivt ingen baby längre. Vi har firat med Snellmans tunn-tunna kalkonskivor och en tjock gummisnodd som kom runt dagens post.

nån slags egendesignad skohylla

Tappert och tålmodigt målad och skruvad av N. Själv har jag mest varit i vägen.

Fashion

Vad är det för fel på den här stan? Varför får vi inga roliga utställningar hit längre, varför känns det som om Salo av alla ställen är where it's at? Om ni har möjlighet så gå och titta på fotoutställningen Fashion på Salon Taidemuseo (med fotograferna Bruce Gilden, Martin Parr och Alec Soth). Jättefina lokaler, coola foton och billigt inträde, 3 euro för vuxna, 2 euro med S-bonuskort och 1 euro för studerande. Och låt er inte skrämmas av temat, man behöver verkligen inte vara någon fashionista extraordinaire för att se den, modetemat är minst sagt fritt tolkat.

Pyttelitten bild på glittersandaler

Och efter moget övervägande kom jag fram till att detta nog kommer att bli min look inför sommaren 2008.

Plymturbanen - känd för att gå bra med det mesta!

This Life + 10

Okej, i korthet ungefär så här: Först är man 25 och livet är struligt och man är lite olycklig och sen går det tio år... och man är 35 och fortfarande olycklig och ensam men bättre på att dölja det, tills allt plötsligt rasar ihop under en och man inser att det kanske ändå inte är så farligt.

När This Life först kom var den en av mina absoluta favoritserier, och de två originalsäsongerna är ännu med det bästa jag har sett i tv-serieväg, så igår kväll när jag av en slump märkte att SVT sände uppföljningsfilmen, blev jag helt extatisk. Efter en halvtimme var jag djupt förbryllad och lite oroad, efter en timme lite deprimerad och när den slutade visste jag varken ut eller in.

Efter att inte ha haft någon kontakt på många år så träffas Miles, Anna, Egg, Milly och Warren på Ferdys begravning och eftersom Egg nu är en framstående författare efter att ha skrivit en bok om deras liv i Londonhuset så följs hans liv av en ung dokumentärfilmare. Idén om att filma hela gänget tillsammans föds och de träffas ett veckoslut på Miles märkliga fängelseliknande lantgods. Upplägget i sig är så långsökt att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen, ofta minns man inte riktigt om man tittar på Midsomer Murders, någon gammal Agatha Christiefilm, en Norénpjäs eller Poppes folklustspel. Det är lite konstigt, det tjoas och springs runt i buskarna och samtidigt är det bitterhet och ångest och konflikter all around. Och man blir lite ledsen över vad tio år har gjort med personerna, för ingen har blivit trevligare direkt: Milly är en snipig och bitchig hemmafru, Warren är maniskt inne på allehanda piller och life coaching, Miles har blivit 60-talsbohemisk businessman med ny asiatisk ex-modellfru och Anna är en rehab:ad alkoholist. Egg är Egg, fast framgångsrik.

Min darling Anna och Miles är ännu så Wuthering Heights som det bara är möjligt, fast nu med betydligt större självinsikt än tidigare, så om man inte ska se This Life + 10 av någon annan orsak så tycker jag man kan se den för att se hur det gick för dem. För Anna på trappan utanför Miles bröllop med Francesca är bland det sorgligaste jag någonsin har sett på film...

Nu blev det okej. Både Anna och jag är nöjda och kan gå vidare.

Komsi, komsi, let the virvning begin!

Jag har bortemot 2 kg godis på köksbordet och har frivilligt stigit upp kl 9 en söndagsmorgon, så om ingen kommer och virvar och varvar mej kommer jag att bli väldigt besviken och därefter falla i sockerkoma.

and then the great outdoors strikes back on whiney indoor kind of girl

Nej, alltså, det passar hemskt dåligt att komma dragandes med -1 till -4 och light snow i minst en veckas tid framåt. Jag planterade pärlhyacinter och krokus i förrgår! Och mina försummade klichétulpaner från Amsterdam ligger som bäst i blöt i en väldigt oaptitlig sörja på diskbänken (för att jag är en lousy gardener som glömde bort att plantera dem i höstas, då jag istället var fullt upptagen med att sitta inomhus och kura och äta godis framför tv-serier). Blötlagda tulpanknölar är extremt oestetiska. Så här kan jag inte ha det över hela påskhelgen: allt kommer att ruttna och Kissen kommer att med stor förtjusning dricka upp allt slime som bildas och det blir allmänt snuskigt och otrevligt.

Som ytterligare ett naturrelaterat glädjeämne kan jag ju meddela att vi nu har freakin' MYROR också! De kommer insläntrande från under golvlisten i vardagsrummet. När man sitter i soffan händer det att deras promenadstråk går rakt över en. Igår låg Milla och halvslumrade på ryggstödet bakom mig då hon plötsligt dök ner i mitt hår och rumsterade runt lite innan hon hittade något att knastra i sig. Och trots att jag uppskattar den otroligt söta gesten, vill jag helst inte ha några extra insekter vare sig på mej eller runt omkring mej så nu har jag raidat allt och alla och själva burken står där som en varning bredvid golvlisten: vi konstruerar fast flamethrowers om vi måste, men håller ni er bara inne hos grannens istället är det lugnt.

Peace!

Down girl, down!

Efter att ha bott här i nio månader så har vi nu en vardagsrumsmatta! En sån där fluffig grågrön som vi tittade på kring jul, men nu till -50% p.g.a. att en för mej helt okänd inredningsbutik nära bussstationen råkade ha flyttrea. Vi hamnade egentligen där av en ren slump, för jag trodde att de enbart sålde lampor, men tydligen hade de allt möjligt.

Sedan var jag på en ny loppis där säkert 30 gubbar satt och såg på nån obestämbar sport på en rese-tv i miniatyr. Alla var helt uppslukade och verkade ha suttit där helt orörliga sedan ca 1957. Loppis är verkligen helt fantastiskt när det gäller att framkalla behov man inte visste att man hade. Jag räddade 4 gula shotglas, enbart för att de var gula och trots att jag just inte shottar, och lämnade mycket motvilligt både en hylla och en ribbstol (!) efter mig. Åh, vad det skulle vara käckt med en alldeles egen ribbstol! Näst efter en trapets tycker jag ribbstol verkar vara ett av de trevligare skolgymnastikredskapen att ha för hemmabruk... om man vill ehum, klättra... eller något. Visserligen kan jag inte riktigt se mej själv som någon särskilt flitig nöjesklättrare ribbstol or not, men möjligheten skulle ju kunna finnas där - allt till det facila priset av 30 euro!

N. har bara en otrevlig och småirriterande vana att alltid fråga var vi ska HA olika saker och då blir jag ibland lite ställd. Jag brukar inte engagera mig så mycket i sådana petitesser på förhand utan mer tänka att alltid hittar man väl ett ställe för en ribbstol, den hänger ju längs med väggen och tar just ingen plats alls...? I det här fallet gav jag mig och tog mina gula glas och dröp muttrandes mot bilen, men jag varnar bara: när jag väl hittar en trapets tänker jag inte lyssna på några förnuftighetsargument. Över min döda kropp om den inte ska skruvas upp någonstans i vårt klena gipstak, så jag får leka Moulin Rouge.

We had a time. Didn't we?

Transport av våt sand någonstans torrt.

Har ni tänkt på hur det i alla familjer/grupper finns händelser och fenomen som egentligen är ganska obetydliga, men som vuxit till sig med tiden och i den interna mytologin av någon anledning antagit långt mer uppblåsta proportioner än vad de antagligen förtjänar?

Vår förra katts djupa och engagerade intresse för Öresundsbron, t.ex. som jag tror att jag berättat om tidigare någon gång. Ännu idag ser vi på varandra med förundran och kan bara inte förstå hur hon gång på gång kunde sätta sig tillrätta och verka helt uppslukad av just de nyheterna? (Ett så intelligent djur vi hade, tänker vi i hemlighet och är mycket nöjda, som om det skulle vara vår förtjänst).

Ett annat exempel är "Lapplandsresan"! Om den kan jag dock inte berätta så mycket, ty jag var inte med. Det enda jag kan säga är att den sommaren jag jobbade i England, så spenderade min syster och mina föräldrar tre fullkomligt legendariska tältnätter i Lappland och ingen, jag menar verkligen ingen, resa som någon i min näromgivning har företagit har fått så stor uppmärksamhet och refererats till så ofta och med lika stor entusiasm.* Buddhisttempel, Peterskyrkan och Frihetsgudinnan har liksom inte så mycket att komma med jämfört med en riktigt tvättäkta polcirkel och glädjen över att äntligen på dag tre bonga en skabbig sommarren! Något som jag och Orange aldrig lyckades med under vår snabbtur till Lapplandsresa, fast jag tyckte att det började se lovande fjällaktigt ut redan när vi körde förbi någon hjortronmosse nära Larsmo. Den road-trippen avklarades på en dag och då hann vi både med Kalajoki, turista i Uleåborg, shoppa smågodis i Ylivieska och se Kaustbyfestivalen på vägen hem. Jag tror vi t.o.m. var i Brahestad.

Sen har vi då Pappas och min semester. Året var (sannolikt) 1976, mamma sommarvikarierade på den lokala sparbanken, pappa hade sin första riktiga semester, jag hade mina första frottéshorts och min syster var ännu inte född. Vi gjorde så mycket, det var så roligt, men förutom en utflykt till Det Stora Havet och ett gigantiskt fingerfärgsprojekt så är det ingen som riktigt minns vad. Bara att det var fantastiskt. Jag tyckte så synd om min mamma som inte fick vara med. Men samtidigt bygger ju de här händelsernas storhet på att någon inte var med, det måste nästan finnas någon som kunde och borde ha varit där, men av någon anledning inte var det och därför är dömd till att för evigt sitta och himla med ögonen när det kommer på tal.

* och som god tvåa i fråga om ryktbarhet: den lokala skolmusikkårens Norgeresa i mitten av 80-talet(?)

Albert

För alla er stackare som liksom mig bor där ljuset och sveriges tv inte naturligt når har jag bara ett råd: skaffa kabel-tv omgående. Vi gjorde det i höstas och för 9 euro i månaden bänkar vi oss smått religiöst varje måndagskväll kl. 21 och titta på dessa två herrar:



Och särskilt då Albert! Jag vill också att Albert ska komma och sova så där sött i mitt gästrum...

Albert - jag låser in kattskrället och köper hem nåt gott och så får dina hussar måla om hela mitt hem i orange om det behövs och gjuta av varandra i gips, I don't care. Huvudsaken är att du kommer! Har du alla nödvändiga shots och chip i örat?

En intervju med Alberts husse, Simon Davies, kan man läsa här.

postfeministisk slöjdskola

Om man bor med en man och har något projekt av småslöjdskaraktär som man entusiastiskt gett sig i kast med men nu inte kan förmå sig till att slutföra så finns det två saker man kan säga: antingen "int' behöver väl den här slipas, visst kan jag bara måla direkt?" eller så "vad ska man riktigt ha för spikar till den här?" (Facit: det ska alltid slipas, man får aldrig ha spikar det ska alltid alltid vara skruvar).

- du vet den där skohyllan?
- Mmm?
- Vad sku man riktigt borda ha för spikar till den?
- Ja, alltså den där skohyllan var ditt projekt, den blandar jag mej inte i.
- Mitt projekt?! Var den mitt projekt? Jag trodde den var vååårt, gemensamma projekt!
- Nej, det var ditt.
-Int' väl?

I går grundmålade N. några bräder till vår skohylla. Sen borde någon slipa bort allt damm och skogsrosk och gratistidningsfladder på själva hyllplanen som härstammar från när yours truly var ute och målade i höststorm. Och så måla hela eländet ännu en gång. Ikväll eller imorgon kanske vi hinner spika ihop den (nej, förlåt...). Sen har jag alla förutsättningar för att bli en real girl som intresserar sig för skooor och, eh, nagellack.

and an inspiration to us all...

Jag är lycklig, jag har lärt mig ett nytt och extremt användbart ord idag, nämligen luddtant.

Definition: beskäftig granne, gärna äldre, som håller reda på vem som inte rengör torktumlarens luddfilter efter sig i den gemensamma tvättstugan.
Slang för dam med åsikter/klagande kärring.

För övrigt är hon med stor sannolikhet gammelfaster till rävflickan.

För övrigt tackar jag ännu en gång gudarna över att inte behöva befatta mig med gemensamma tvättstugor, särskilt som jag för närvarande har inte mindre än två (2!) tvättmaskiner till mitt förfogande, och ändå allvarligt överväger att införskaffa en tredje. En fin och glamorös en (men som tragiskt nog inte längre tycks finnas i sortimentet. Hrmpf!).

Sen läste jag en artikel i DN där fenomenet privatägda lägenheter beskrivs som en pittoresk nyordning som norrmän och andra underliga utlänningar ägnar sig åt, och fattar först ingenting, tills jag inser att de inte skämtar det allra minsta utan att det verkligen är så: att en lägenhet i Sverige antingen är hyreslägenheter eller bostadsrätter... med tilhörande gemensam tvättstuga OCH luddtanter.

Coming soon to a loppis near you: prima, så gott som oanvända akrylfärger

Ni vet det där peppiga talesättet om att man inte vet att man inte kan förrän man har försökt?

Nåväl: Jag kan inte måla med akrylfärg. Visserligen hade jag redan tidigare en stark misstanke om att så kunde vara fallet, men nu är det bevisat.

Mitt porträtt av Fundersam Mink i Postapokalyptiskt Urbant Landskap är nog inte nyckeln till en bekymmersfri och sorglös ålderdom i sus och dus. Tyvärr.

Skulle jag inte nu vara helt emotionellt utmattad och dessutom ha antydan till huvudvärk av eftermiddagens session av konstnärligt skapande så kunde jag förstås fortsätta att utröna om mina talanger måhända är bättre lämpade för någon annan artsy genré - potatistryck, origami, makramé eller kanske figurklippning av buskar...? Nu känner jag mig mest som om jag har gjort mig förtjänt av en rejäl dos absint och lite lössläppt leverne. Eller åtminstone middag och sju timmars slöstirrande på tv.

How to instantly make new friends.

liten genompräktig shoppingblogg

Nej! Nu är det kris på gång, blogger vill inte släppa in mig så att jag får glädja världen och mina medmänniskor genom att dela med mig av dagens shoppingextravaganza. Skandal...

Eftersom det fortsättningsvis bara snöar så att kaninmorötterna jag satte ut knappt ens syns längre kände jag ett desperat behov av lite nya sommarkläder. Formeln för detta fenomen lyder: ju kallare och högre snödjup, desto intensivare craving för konstiga sommarplagg. Barndomens -30 graders vintrar innebär stark dragning till bikini och frottéshorts, såna här moderna mesiga kring noll-vintrar nöjer jag mej med vårjacka med trekvartsärm i det snöblandade regnet.

Var så gott som ensamma på stan och jag lyckades komma över en vit och rödprickig liten femtiotalsinspirerad sommarblus med fina knappar, ett spräckligt tantarmband och någon slags konstig grön scarf-fundering (sedan när använder jag sånt?) samt ett no-brand och mycket förmånligt moppset (eftersom N. till sin stora sorg moppat sönder det skurämbar vi ärvt efter systern, och vi behöver nu en värdig efterträdare till detta föremål som i besvikelsen över dess plötsliga frånfälle hastigt utsågs till ”Världens Bästa Skurhink Riktigt På Sant!”).

Bisarr och totalt otippad shopping om något, men jag skyller på någon form av weird och lite scary kosmisk obalans som eventuellt kan bero på internationella kvinnodagen: för att man inte ska bli alltför kaxig och jämlik haglar desperate housewife-tillbehören över en så fort man vågar sig ut genom dörren och påminner en om hur glamorös och eftertraktansvärd tillvaron var på femtiotalet när man fick moppa dagligen iförd små prickblusar och rosa papiljotter.

Vem ska rädda Baby nu?!

Patrick Swayze är döende, påstår expressen (ironiskt nog naturligtvis under rubriken "nöje"...). Nej! Så tragiskt. Det får inte vara sant. Han som var världens coolaste cirka 1987, året då alla ville semestra på en amerikansk medleklassresort.

När jag var ung och bodde ute i skogen dit ingen kultur nådde fram och utom räckhåll för alla moderna serviceformer så packade vi hela familjen i bilen och åkte 50 km in till stan och för att hyra Dirty Dancing så fort den väl kommit ut på VHS. Sen åkte vi hem och tittade på den två gånger i sträck samma kväll, sen såg jag och syster den ytterligare en gång följande dag efter skolan innan det var dags att köra hela vägen tillbaka med den igen. Precis så gärna ville man vara Baby.

what's wrong with this guy?

Men snälla, sluta tjura nu, det finns nog inte en jävel som har läst den där boken, det finns väldigt få som har intresse av att läsa den, så vitt jag vet finns det ingen som knappt ens har sett den, annat än på bild. Den är, såvitt jag förstår, utgiven i några få tusen ex, varav just inga har sålt och på ett litet totalt okänt no-brand förlag. Skulle det inte vara sån kalabalik om den jämt och ständigt skulle ingen ens komma ihåg att den nånsin funnits. Det verkar ju inte ens finnas något vidare skandalöst innehåll att vaska fram ens fast man skulle försöka, så hur skulle någon orka bry sig?

Skulle inte den här högst ordinära lovestoryn hela tiden hålla på och valsa runt i rätten skulle inte DN ha någon anledning att leta fram favorit i repris-headlinen om hur Finlands statminister gillar sex och potatis. Borde man inte om man nu en gång är statsminister kunna dra ett streck över det här nu och förklara det för ett avklarat kapitel? Bad hon inte t.o.m. om ursäkt i tidningarna i förra veckan? Let it go, kiss and make up (haha). Och, om man nu en gång är en i allra högsta grad offentlig person och samtidigt så mån om sin privacy, är det fiffigt att överhuvudtaget ge sig i kast med nätdejtande?

here comes the sun

Fördelen med hemmajobbande: vårens första förmiddagskaffe i solskenet på altanen. Det var varmt och skönt men eftersom vi för första gången denna vinter faktiskt har snö nu så står tulpanerna och hänger lite ängsligt bredvid dörren så där för säkerhets skull och Milla beslöt sig för att överhuvudtaget inte ta risken (trots att hon kastade långa, längtansfulla blickar på sin älskade fårfäll) utan hon studerade istället hela processen från värmen ovanpå elementet. Sedan slog min lutheranska sida till och jag fick dåligt samvete och gick in igen.

Nästa gång blir det nog paraplydrink!

mars

Idag är det mars. Då säger fröpåsarna att man får börja så dem. Jag har säkert 20 olika blomsorter varav största delen är sådana att jag knappt ens hört talas om dem tidigare, tur att jag har stort hus och stora ägor (ehum). Och nej, jag följer inte den minimalistiska skolan som rekommenderar stora partier av några få sorter och högst tre färger. Jag tänker klämma ner allt jag hittar där jag bara kan och så får det bli survival of the fittest. Här mesar vi inte med växter i onödan.