Sunday, March 16, 2008

This Life + 10

Okej, i korthet ungefär så här: Först är man 25 och livet är struligt och man är lite olycklig och sen går det tio år... och man är 35 och fortfarande olycklig och ensam men bättre på att dölja det, tills allt plötsligt rasar ihop under en och man inser att det kanske ändå inte är så farligt.

När This Life först kom var den en av mina absoluta favoritserier, och de två originalsäsongerna är ännu med det bästa jag har sett i tv-serieväg, så igår kväll när jag av en slump märkte att SVT sände uppföljningsfilmen, blev jag helt extatisk. Efter en halvtimme var jag djupt förbryllad och lite oroad, efter en timme lite deprimerad och när den slutade visste jag varken ut eller in.

Efter att inte ha haft någon kontakt på många år så träffas Miles, Anna, Egg, Milly och Warren på Ferdys begravning och eftersom Egg nu är en framstående författare efter att ha skrivit en bok om deras liv i Londonhuset så följs hans liv av en ung dokumentärfilmare. Idén om att filma hela gänget tillsammans föds och de träffas ett veckoslut på Miles märkliga fängelseliknande lantgods. Upplägget i sig är så långsökt att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen, ofta minns man inte riktigt om man tittar på Midsomer Murders, någon gammal Agatha Christiefilm, en Norénpjäs eller Poppes folklustspel. Det är lite konstigt, det tjoas och springs runt i buskarna och samtidigt är det bitterhet och ångest och konflikter all around. Och man blir lite ledsen över vad tio år har gjort med personerna, för ingen har blivit trevligare direkt: Milly är en snipig och bitchig hemmafru, Warren är maniskt inne på allehanda piller och life coaching, Miles har blivit 60-talsbohemisk businessman med ny asiatisk ex-modellfru och Anna är en rehab:ad alkoholist. Egg är Egg, fast framgångsrik.

Min darling Anna och Miles är ännu så Wuthering Heights som det bara är möjligt, fast nu med betydligt större självinsikt än tidigare, så om man inte ska se This Life + 10 av någon annan orsak så tycker jag man kan se den för att se hur det gick för dem. För Anna på trappan utanför Miles bröllop med Francesca är bland det sorgligaste jag någonsin har sett på film...

Nu blev det okej. Både Anna och jag är nöjda och kan gå vidare.

2 kommentarer:

Syster Sara said...

Jag älskade också Livet kan börja (kallade den så, helt i enlighet med tv-tablåerna i vasabladet)!! Mina favvosar var Milly och Egg. Milly var mitt kvinnoideal hela gymnasiet tror jag, trots att - eller eftersom - vi inte är lika alls. Lite tillfredsställande att märka att vi numera är betydligt mer lika: småilskna hemmamammor med mörklockig son.

Maria said...

Mmm, jag gillade också Milly och Egg, därför blev jag först lite ledsen att se att det inte kändes som om de kommit någonstans: serien slutade ju med deras relation in shambles och sen när man hoppar in i handlingen 10 år senare så är det fortfarande/på nytt så att de knappt pratar...