bion

Ja, alltså, av de hela sex filmer som erbjöds så blev det sedan Failure to launch.
- Var den kort?
- Ja, det tycker jag, 1:34 bara.
- Var den dålig?
- Oh ja. Det var en sån film där man alltsom ofta blev tvungen att skämmas för skådespelarnas räkning... Den enda räddningen var Zooey Deschanel som SJP:s moody rumskompis på näktergalsjakt. Hon var fantastiskt rolig.

Det är alltid så, den missanpassade tjejkompisen är alltid den intressanta. Ta nästan vilken film eller tv-serie som helst: Lily i Veronica Mars, Rayanne i My So-Called Life, eller min barndomsidol Lynne i Girls Just Want to Have Fun. Det är birollskompisen med tufft hår som skolkarsuperhånglarrebellerarochblirmördad som är den coola. Det är hon man vill vara, inte den mer välartade och analytiska huvudpersonen.

tantkris?

Idag stod jag helt ovetande och fingrade intresserat på en topp som visade sig vara Marimekko! Hjälp - omedelbar personlighetskris - jag intresserar mig för tantmode! Det är nästan lite synd om mig.

Jag vet att både Marimekko och Nanso har hottat upp sig och vill vara modernt och ungdomligt och varför inte småhippt, men inte i min värld, jag är inte redo än. Det kan bra hända att det är helt ofrånkomligt och mitt i allt står man där som den finlandssvenska kulturtanten själv i Marimekkokläder från topp till tå och stora klumpiga träsmycken från Aarikka och skrikigt läppstift och, värst av allt, det där ytterplagget som är till hälften kappa och till hälften yllepläd. Men jag har redan gått obskyra ÖPU-kurser så det räcker för flera decennier till och jag passar inte i läppstift och sjalar kan jag inte heller ha för jag är rädd att jag, i brist på cabriolet, ska fastna i nån svängdörr och dö en tragisk Isadora Duncandöd. Dessutom gillar jag mest bara ytlig populärkultur, gärna amerikanska highschoolserier om jag får välja, tack. Så marimekkotoppar passar hemskt dåligt in i mitt liv nu just och jag måste bli mer selektiv, och bara titta rakt framåt när jag är på väg genom Stocka mot Zara. Men den var konstigt nog ganska fin, tyvärr hittade jag bara ingen bild på den.

Nu ska vi snart gå på bio, kriterierna för dagens filmval är lite udda: vi vill ha en film som är så kort som möjligt för vi har gratisbiljetter som går ut imorgon och det finns inget vi riktigt vill se och we're really only in it for the complimentary popcorn and the limsa. Lite som sån där pensionärsbio alltså: det är snacksen som är hela grejen och sen sjåsar det visst på nån film där i bakgrunden också. Jaja.

utflykt

Greps av en sudden urge efter lite natur igår, så vi åkte ut till Nådendal. Men Muminshoppen var stängd så jag kunde inte köpa någon Hemulhåv och någon glasskiosk hittade vi inte och sedan började det regna och vi blev lite modfällda och insåg att bara natur utan tillhörande shoppingopportunities inte kanske riktigt var vad vi var ute efter, trots allt. Så vi gick en kort sväng, för att se var man skulle kunna promenera om man bodde i Nådendal och hade en hund och det var så öde och folktomt överallt och bedrägligt idylliskt med blommande hägg, så där som det alltid är i små städer i gamla deckare alldeles precis innan det börjar dyka upp lik i buskarna. Så vi beslöt oss för att det nog får lov att bli en stor och scruffy hund och sedan åkte vi hem igen och ungefär 200 meter från vår port så köpte vi glass av världens gladaste hesa glassflicka och sedan satt vi i bilen och panikåt den för det var så kallt.

Total naturhalt: ca 7 %.

show me new tricks, you can get me on the beeper, I'm a pure new pleasure seeker

Vi har firat långhelg med hela familjen och det gick som vanligt i renoverandets tecken: nu är taket på andra våningen äntligen klart och så har jag fått ett nytt, fint trägolv nere. Och så har vi målat, målat, målat.

Det lustiga med familjeliv är hur likadant det alltid är och hur alla har sina givna roller som man automatiskt glider in i och hur svårt det är att komma ur det. När jag kommer hem är jag t.ex. alltid hon som har så hopplöst kort tålamod och aldrig, aldrig kan göra något klart utan lämnar allt vind för våg för att skutta vidare till nästa grej. Det är helt oifrågasatt att det är så, det vet alla. Det spelar liksom ingen roll att jag i mitt "egna", separata liv har slutfört två universitetsexamina, att jag alltid fortsatt gå till jobb där jag har vantrivts och alldeles oavsett hur mycket jag än syr, slipar, målar och bygger. I Åbo, med N., är det snarare tvärtom: där är jag den nästan maniskt envisa som sitter med mina projekt tolv timmar i sträck om det behövs utan att ens riktigt hinna äta och som skrev gradu långa varma sommarkvällar efter jobbet med bara en timmes simpaus mellan 21 och 22. Men hemma är jag känd för att vara den som är hopplöst inkapabel att slutföra ens den simplaste grej och jag tror att den uppfattningen baserar sig på att a) jag som barn gillade att tömma ut min mammas låda med fådda vykort över vardagsrumsgolvet medan det var ganska tråkigt att plocka in dem i lådan igen, b) att jag en gång som 4-5 åring har jag slängt min cykel i diket och gått hem istället för att snällt lära mig cykla och c) kanske också för att jag som sexåring fick en korsstygntavla med en katt på som jag sydde ungefär sju rader gräs på innan jag tröttnade och gav upp.

Det lustiga är att alla dessa händelser inträffade för cirka tjugofem-trettio år sedan och ingen av de här grejerna i efterhand framstår som speciellt extrema eller unika för just mig (vilken fyraåring gillar att plocka upp?, hur energiskt handarbetar man i förskoleåldern?). Men ändå har jag i en hel massa år själv också gått runt och liksom trott på den här definitionen av mig själv bara för att den allmänna övertygelsen om att det är sån jag är har varit så dominerande.

nya skor!

Jag funderade vad jag kunde blogga om idag och det enda jag kom att tänka på var mina nya skor, men sen tänkte jag att är det väl ytligt och det här är ju ändå ingen modeblogg, bla bla, men sen å andra sidan så vet jag inte om det nånsin förr ens hänt att jag kommit ut från en butik med två par nya impulsshoppade skor. Så här kommer en bild på mina praktiska "hasa runt på stan i"-skor:



Samt mina kalasskor, för att gröna skor är så himla roliga och för att det är ca 20 år sedan jag senast hade sådana:



Och jag vet inte riktigt varför det är bara en sko på bilderna, men jag tänkte whatthehell och slog på stort och tog både vänster och högersko av bägge paren. Det kändes mest symmetriskt så och jag är en stor anhängare av symmetri

boxmissbruk

Jag och syster sitter som klistrade framför OC-boxen, liksom helt oförmögna att stänga av. Känslan är lite samma som när man ligger och fryser hela natten så man knappt kan sova utan är halvvaken hela tiden men ändå inte tillräckligt vaken för att kunna agera och åtgärda sin situation. Ungefär så kändes det. Seth och company snurrar runt timme efter timme, utan avbrott, och varje gång det var nytt avsnitt var vi lika förvånade. "Kommer det ännu ett?" "Hur många finns det"? Lite lätt klagande och in disbelief. Tvåan var en underlig säsong på det sättet att det fokuserar så mycket på alla de här personerna man vet är ovidkommande och som kommer att försvinna snart: Lindsey, Alex, Caleb... Så det känns mest som ett nödvändigt ont innan vi igen är tillbaka på huvudspåret.

Speciellt Lindsey känns jobbig, jag väntar bara på att hon ska försvinna, varför vet jag inte. Hon är liksom ingen ordentlig person utan bara utfyllnad i en storyline som inte ledde nånstans. Eller kanske det är bara det att hennes hår ser så onaturligt friskt och blankt ut... Något spooky är det.

nobody's wife!!!

Idag blev jag kallad "rouva" av en tjock farbror i mjukispolyesterdräkt vars shopping bestod av ett oändligt antal burkar rödmjölk och 3 öltaxar. Han hade redan gått igenom kassan och jag stod och betalade mina varor när han märkte att han inte hade tagit några plastkassar. Så sluga farbror greppar sin kundvagn och tar den med sig när han börjar backa hela vägen tillbaka till kassarna. Och jag, som är så ovan vid att fru:as, fattar ju inte att han pratar med mig och märker knappt vad som sker innan han bestämt och med stor kraft har prejat in mig i kassaväggen.

Jag inser att jag länge varit tant för barn under skolåldern men har jag kommit till det skedet nu att farbröder som varken kan inta fast föda och eller gå fem steg utan stöd ser mig som en fruindivid?

Boken!

Jag hittade en bok på pocketshopen på Centralen i våras som jag ville ha, men inte köpte då och som jag senare inte hittat någonstans för jag visste varken vad författaren eller boken hette och knappt ens vad den handlade om. "Något om en bror och en syster och de kör någonstans i en bil. Ja, alltså, det verkade lite som the Dreamers och syskonen i Den hemliga historien och allt som på något vis ens lite påminner om Den hemliga historien måste bara vara bra och ehh..."

Men nu är jag ganska säker på att det var den här: "Fabulous Things: A Slightly Twisted Love Story" av någon som heter Kelly Braffet.

måndag

Mitt hem är proppfyllt med nya fina Stockholmspresenter, bara såna saker jag gillar som tidningar och ljuslyktor och kuddar och sånt. Och så har jag hemmaman, katt på videon och lillasyster i gästrummet. Det är väldigt trivsamt.

Annars inget särskilt; även om chocken lite har lagt sig går folk fortfarande runt och frågar varandra "SÅG du?" och alla tycks ha sett, mer eller mindre. N. sammanfattade det hela igår. "Nu har vi vunnit ishockey-vm en gång, och eurovisionen en gång. En gång är allt som krävs, nu kan ingen komma och säga något utan nu är vi också fullvärdiga världsmedborgare."

Att hålla på och vinna saker hela tiden är liksom så streberaktigt och banalt . Not for us. Huvudsaken är att vi har bevisat att vi kan, om vi vill. Sedan är det inte säkert att vi vill så ofta, utan det kan hända att vi har andra, mer ädla och upphöjda causes. Så är det.

Passar det med en blomsterkvast åt orchar? Skulle det inte ha varit bättre med någon slags offergåva - en get eller fladdermus eller död råtta eller nåt?

OCH Grekland!

Kalispera!!! VI HAR VUNNIT.

Island!

!!!

...

Polen! Storbritannien!!!!!

...

Och Norge och Estland! Vi leder? Så brukar det verkligenverkligenverkligen inte vara...

12 points again?

Och av Sverige?! This is not the world as I know it.

12 points

Vi fick 12 poäng från Danmark?!

Lemoncellon

Skal från 12 citroner (gärna ekologiskt odlade om man hittar, annars andra som ser fina ut)
1 liter vodka
5 dl socker
7 dl vatten

Skala citronerna (det yttersta gula skalet) och blanda skalen och vodkan i t.ex.en burk med lock. Låt stå mörkt i ca 40 dagar. När essensen är färdig, blanda socker och vatten i en kastrull och koka upp. Rör om tills sockret har löst upp sig, kyl sedan ner och blanda med essensen. Sila bort citronskalen och förvara kallt.

Superenkelt att göra och blev gott.

the wicked witch from the east watches eurovision song contest

1. Schweiz? Öh, trodde hela tiden det var Israel för det var så pass käckt. N. gillade hon med bruna klänningen bäst. Eller brunt hår? Jag kan inte minnas allt.
2. Moldavien. Lite lamt och en spansk låt och tjejer i bikini...? Ta hit mormor som slår på trumman, tack!
3. Nu kom Israel. En glad, trind svart kille and friends i vita kavajer? Smälltjockt med klichéer typ "Look into you soul" och "it's now or never" och sen lite hebreiska to spice it up? Israel var roligare när jag var barn: mera dans! Det kan aldrig bli för mycket dans...
4. Lettland. Hilfe. Nu måste det ha blivit något fel - ta bort! Och ännu mer människor i vit kavaj. Hatar detta, och varför den lilla roboten. Fattar nada!
5. Norge. Trist skogsrå-musik. Måste man ha vita kläder i år? Är det tvång och lag?
6. Spanien. Ketchupflickorna?! Vad fula kläder de har? Och vad handlar sången om?
7. Malta. Malta har alltid tråkiga och intetsägande bidrag typ ballader, men har nu poppat upp sig och fått tag på nån låt som Marie Serneholt kasserat. Hemskt. Alla med matadorklädsel är by definition hemska.
8.Germany. Rosa fluff-flicka i Törnroseklänning och tyska cowboygubbar - hur kommer de på allt?
9. Danmark. Glatt och guldkläder, känns lite Dolly Parton, kanske. N. klappar takten, så måste vara bra? Kisse bryr sig mycket lite.
10. Ryssland. Killen med vita linnet och spöktjejen i flygeln - det enda bidrag jag såg i semifinalen så vi är nästan gamla bekanta... Viftar lite mycket med armarna och jag fattar inte riktigt symboliken, men trippstegen är fina och poäng för lilla toppen.
11. Makedonien. Vet inte om hon vill vara Ruslana eller Elena P. Konstig strandklädsel med Mariah Carey-shorts.
12. Rumänien. Röda converse? Trist. Sjunger han på italienska och engelska och vaddå?
13. Bosnien-Hercegovina, Min körsjungande kollegas favorit, så säkert högkvalitativt och så smäktande , oh my god, men men, den eländiga vita kostymen igen, så det går inte an. Rugg.

---
(Varför ser jag alls på detta?) Jag har ju inte ens chips? Förr fick man alltid chips!
---
14. Litauen. Svarta kostymer! Ironisk låt skriven i fyllan? En farbror som liknar Kekkonen! Roligast hittills. Heja.
15. Storbritannien. Skoltjejerna coola, men den överåriga lekfarbrorn som tror han är Vanilla Ice, varför dök han upp? Hör han till? Tjejerna som sjunger refrängen är bra. Knästrumpor är himla fint!
16. Grekland. Greklands Cher. Ballader är trista. Hela låten är bara refräng.
17. Våra orchar! Med finsk flagghatt? Jag gillar honom med de små söta hornen, han är min favorit.
18. Ukraina. Är det en cheerleader? Har hon nattlinne? Är det Shakiras kusin?
19. Frankrike. Jag gillade Frankrikes bidrag i fjol,men det var bara jag i hela världen som gjorde det, så den låten fick två poäng. Minns ni? Stina Nordenstamaktig tjej med gul klänning? Det här är igen ett supertypiskt franskt bidrag...
20. Kroatien. Kosackfolkdansare. Poweretnofolk, säger N. Ny genre?
21. Irland. Ser väldigt irländsk ut, men alltför sentimental, alla irländare är så sentimentala och alla vi andra är cyniska, så det passar dåligt. Körsångarna verkar ha klänningar inspirerade av the potato famine. Fint att någon ännu minns att man förväntas poängtera sina kulturella särdrag.
22. Sverige. Jag gillade "Främling". Vi sjöng den hela resten av vårterminen i skolan. Kunde det inte ha slutat där? Och gud, vad fula kläder: guldtights- skulle det inte bli nakenchock? Den här låten är dålig och hon ser otäckt manisk ut. Sverige vinner visserligen jämt, men inte i år väl? Snälla?
23. Turkiet. Liknar lite Krisse Salminen. Svartklädda muskelpojkar som smyger runt.
24. Armenien. Ännu en med Ruslana som musiklisk förebild och självaste Rudolph Valentino som stilikon. Nyskapande kombiantion, I must say.

Det här är en mycket konstig tävling. Jag har inte ens nån favorit i år, så heja Finland!

try to rearrange this tired old line connect this line and keep it constant and selctive, blue

Lyssnat på Juliana, Marit Bergmans första album och Elastica och känner mig så nostalgisk. När jag hörde på Elastica senast skulle jag inte ha drömt om att släppa någon bloody motionscykel över tröskeln (hade inte ens tvättmaskin) men jag var ändå hur smal som helst och det kändes fullkomligt normalt att gå ut tre gånger i veckan, fast man aldrig hade några pengar. Jag har hört första elastica-skivan cirka en miljon gånger med cirka en miljon prosecco-flaskor med G. när jag bodde på Karinsgatan, mitt emot H. och vi brukade rapportera åt varandra om vi sett varandra ute på gården.

Nu, däremot, ska jag snart stänga av och på ett moget sätt titta på melodifestivalen. Det känns så där upplyftande.

weird shopping

Öh, idag har vi liksom impulsshoppat en motionscykel på på superrea?!? Den ser kanske aningens plastig ut, men trött blir man. Jag antar det är huvudsaken. Och så blev jag tvungen att ta en godispåse också, för säkerhets skull, så det inte skulle bli alltför stor chock för min stackars kropp. Milla blev så förskräckt över eländet att hon vägrar komma upp ur tvättkorgen. Nu har jag cyklat 8 km och ätit en seg körsbärskolagrej och en smultronfisk - ingen tvekan om vad som känns mer rätt och naturligt, direkt.

O.C. och nytt räkgegg

Äntligen är andra O.C.-boxen här. Hurra! Jag har letat ända sedan i vintras och nu finns den plötsligt överallt. Så glad jag blir. En sån blir det genast efter jobbet.

Sen kan jag ju passa på att varna för något som HK kallar "Kevyt Katkarapusalaatti" och som måste vara bland det otäckaste jag har ätit: det var räkor och typ ananas och nåt vitt, som enligt innehållsförteckningen säkert var selleri, dränkt i frakliga mängder gulvitt tja, slem, är väl i brist på bättre ett rätt beskrivande ord. Hu. Jag klarade nätt och jämt av tre små gaffeltag...

Däremot hade Fontana i förra veckan väldigt goda tonfiskciabattor med ärtskott och soltorkade tomater , så vill man envisas med att äta lunch (i Åbo) så kan man med fördel ta en sån istället.

(almost like) under the Tuscan sun

Efter att under de senaste veckorna nästan ha druknat i pysselträsket ska jag nu igen ägna mig åt att jobba lite mer energiskt åtminstone ett tag framåt. Så nu blir det kanske lite färre hemslöjdsobjekt här på bloggen, men medan vi ännu är inne på detta diy-tema så kan jag ju bara meddela att Lemoncellon nu är klar och blev supergod. Så nästa spritrelaterade projekt får nog blir att utveckla vårt eget Mapo mapo-recept.

Sen är det bara den Toscanska landsbygden som saknas...



och kanske, eventuellt, en stor sprättig hund. Fast det är valfritt.

Beach 2006

Förutom prickigt tror Steven också hårt på randigt inför badsäsongen 2006.

how the story ended

Det blev ett sängtäcke! Till boden. Naturligtvis.

och när det knölar sig...

Jag står inte ut. Jag har huset fullt av tyger som sku borda bli olika saker - men när det inte går...

Perfection is my middle name

Att gilla tyger men avsky att sy är en olycklig kombination.

Jag HATAR när det blir snett!

Veckans gästbloggare: Steven förevisar sommarens mode

Namn: Steven
Hemort: Oravais
Längd: 27
Vikt: -
Favoritfärg: Grön
Favoritstad: Pisa, Italien
Intressen: Torn, resor

...

Jag inser att det jag stolt kallar "hus" på bilderna ännu mest liknar en lada, fast nu vitmålad. Men för det första: boden är inte riktigt så photogenique som man kanske skulle önska, och för det andra: det blir bättre och bättre. Nu i helgen kändes det faktiskt ganska mycket som ett riktigt hus. Promise!

Och bara vi får dit lite nödvändiga detaljer - bord, stolar, säng, gristavla - så blir det nog alldeles perfekt.

Mer byggbilder

Vet inte hur informativt det blev, men det är svårt att få med tillräckligt mycket... Det blev inget tak denna gång för det regnade och var 4 grader varmt på lördag, så ingen vill måla bräder. Men nästa gång blir det tak - och golv! Golv är spännande.

Så går det när man har gangsterbyxorna hos frissan!

... minns ni hur Johnny Depps hår i Chocolat? Varmt brunt, med mörkblonda och liksom rödbruna slingor i? Det är looken (minus längden & lockarna då, de känns som överkurs) som jag har försökt beskriva att skulle kunna vara snyggt. Men frissan tyckte att en look som Jay Manuel (från America's Next Top Model) var bättre.

Fniss.

I'm with blondie?

Man blir lite lätt orolig när N. kommer från frissan konstaterandes att "Tur att jag har öronen i behåll!" och fortsätter i nästa andetag, att "hon förstod mig inte alls, det blev inga mörkblonda slingor, utan jag är nu helt blond..."

Oj, gulp, det här visar alla tecken på att skapa samma otrygghetskänsla som den där beryktade sommaren som alla minns då pappa rakade av sig mustachen!

My god, jag har alltid haft rätt i min misstanke om att det är potentiellt livsfarligt att gå och klippa sig,

om saker

Läs detta. Underbart, men sorgligt, skrivet om minnen, släktskap och vår relation till egna och andras saker...

Jag har en sån sak, ett litet oansenligt glas utan något som helst värde för någon annan, som jag skulle bli alldeles jätteledsen över om det gick sönder. För det är allt jag har som bevis på att den personen någonsin levat.

Hennes hus var världens underbaraste för mig som liten - det var litet och rött och fyllt från golv till tak med konstiga, udda tavlor, småplock och föremål som jag inte hade sett någon annanstans: kuddar med dockor på, uppstoppade ejdrar, gungstolar och exotiska blommor. Så ville jag ha det när jag blev stor. Nu har jag varken några foton på henne eller hennes hus, men jag har glaset.

♥ tree hugger at heart ♥

Vy från vår bakgård. Och jo, vi får gå ut när vi vill, muren till trots...

Närbild av litet vänligt, träd som bor ute på gården...

samt stans ståtligaste körsbärsträd.

Dum dumle

Nu har de klåpat med chokon på Cloetta Fazer! Nya Dumleplattan har absolut inget av Dumle i sig; den är alldeles för söt, kolafyllningen är på tok för rinnig och smakar helt fel. Den är i själva verket en Plopp som infiltrerat sig och nu kommer förkladd i Dumleskepnad.

Väldigt otäckt, ta bort.

Men in violet

Nyss hemkommen efter att ha tillbringat hela dagen omgiven av distingerade äldre män i svart kostym och grannlila skjorta. Så stiligt, så käckt, så rent av uppiggande!. Jag har alltid varit lite fascinerad av biskopar, de är liksom så mycket mer flash och rock n'roll än vanliga kreti och pleti församlingspräster.

Jag försökte verkligen blogga en fin bild på någon kyrklig dignitär till er förnöjelse, men datorn lyder dåligt, den ursäktar sig för olägenheten den orsakar och tillkallar ingenjörer och sen, i sin allmänna vilja att på något sätt ändå vara till lags, envisas den med att istället helt omotiverat starta garage band-programmet... Men jag hinner inte skriva nån sång just nu, tyvärr, så det är ganska onödigt.

på tal om på den tiden

Ett av de allra säkraste tecknen på att man har blivit vuxen är att man äter tillredd varm mat på restaurang när man är ute och reser. Det känns som ett svaghetstecken, en naturlig följd av åldrandets oundgängliga förfall och alltid, alltid lite som ett nederlag. Sådana människor som reser utomlands för att uppleva lokalt cuisine tycker antagligen att jag är galen, men det kan inte hjälpas. Nu när jag är vuxen så har jag visserligen fallit till föga och äter oftast snällt ute och här hemma njuter jag t.o.m. av det, men något i mig tycker fortfarande att det är djupt suspekt.

Strategin fick sin början när jag var femton och var i Köpenhamn en vecka och levde uteslutande på granny smith-äpplen och kom hem tre kilo lättare och förbluffad över hur enkelt det hade varit att inte äta. Tre år senare i London med min dåvarande skolklass så shoppade vi som galningar hela dagarna och hängde på pubar hela kvällarna och åt ungefär en smörgås om dagen. Därifrån kom jag hem med början till lunginflammation och var sängliggande hela sportlovet och halva veckan därefter, men det var det värt.

Men den ultimata minimalistgastronomiska resan var ändå den till London när jag var typ 22?, 23? och systern kanske 16. Det var IRA och bombhot i alla tunnelbanor och vi förstod bara lite och ibland av alla grötiga varningsmeddelanden omkring oss.

Ingen av oss var typen som backpackade runt Indien efter grundskolan så vi var fortfarande tillräckligt naiva för att tycka att allt var extremt coolt och ändå tillräckligt kaxiga för att tycka att alla andra på samma resa, som var gamla typ över 30 och deltog i det arrangerade programmet, var fullkomligt hopplösa och vi skämdes å deras vägnar hela vägen från flygplatsen in till hotellet och alltid när vi såg till någon av dem. Vi shoppade som galningar på Top shop och Miss Selfridge och HMW och Virgin Megastore och satt sedan på hotellrummet hela kvällarna och sorterade våra påsar (med Oasis och Blur och Shed Seven och Terrovision och Echobelly och Lush och älsklingsElastica och i princip allt som fanns med på indielistan. Det är första och sista gången i mitt liv som indielistan och vanliga topplistan varit så gott som identiska och som jag glatt omfamnat allt, utan urskiljning). Och ännu i denna dag är jag lite förvånad över att det inte spelas Joan Osbournes "One of Us" och Terrorvisions "Whales and Dolphins" när jag kommer in på Top Shop. Det känns som att det borde göra det.

Vi var aldrig ute, utom typ en kvart den ena kvällen, vi kände oss antagligen för bortkomna och syster var kanske för ung, men vi klädde upp oss i våra nya coola Londonkläder och åkte in till Piccadilly och gick och minglade i skivbutiker och kvällsshoppade ännu mera indiepopsinglar och små chipspåsar. För det var verkligen resan som karaktäriserades av en djup kärlek till fun fingerfood; vi satt och frös i parker, på vårt nedslitna hotellrum och på trappsteg på udda sidogator till Oxford Street och åt babychipspåsar, trekantssmörgåsar, kycklingpastasallad, 1 punds pizzaslice, citronmousse på burk och nypressad juice från Marks & Spencer. Jag tror inte att vi åt en enda måltid sittandes vid ett bord på hela resan, förutom frukost. Frukost fick vi av tanten som varje morgon väste Do you want this (cornflakes) or English Brrrreakfast?" Jag såg inte en enda gäst som vågade be om English brrreakfast mer än den första morgonen, sedan förstod alla vad som förväntades av dem och åt snällt cornflakes med varm mjölk och grön marmelad. Jag tror att tanken var att vårt sätt att äta skulle vara ett billigt alternativ, som skulle göra att det blev mer shoppingpengar över, men jag undrar så här i efterskott om det verkligen var så att kassvis med små söta delikatesser från M&S:s deliavdelning verkligen var det förmånliga sättet att bli mätt eller om det var något annat mer svårgreppbart som vi var ute efter?

Kanske det bara var ännu ett led i vår strävan att på en ynka vecka lära oss att se ut som om vi hörde till? Som om vi aldrig någonsin ätit annat än meal deal-lunchmat från Boots på stående fot för att det var det naturliga valet och det enda sätt att äta som vi kände till?

mind the gap

alldeles mitt i stan, ett kvarter från mitt jobb, har vi en stor grop i gatan - liksom en vallgrav utan vatten. Så har det varit nu så länge jag kan minnas, sedan i typ februari eller kanske t.o.m. redan i höstas. Ibland är den avspärrad och ena körbanan avstängd, ibland är alla sådana arrangemang avlägsnade och det är fritt fram att köra över en liten utlagd plåbro. Allt som oftast står det någon lastbil och går på tomgång framför, bakom eller på sidan om och vid något enstaka tillfälle tror jag mig t.o.m. ha sett en grävskopa. En gång har jag sett en person nere i gropen. Han tittade på något - jag vet inte vad - och flera andra gånger, liksom idag, har jag sett andra män som betraktat den allvarsamt inspekterande uppifrån och på avstånd. De är alla av samma sort, inte speciellt långa, intetsägande kläder, inga särskilda yttre kännetecken förutom en satt kroppshydda och en likgiltigt butter uppsyn och det är omöjligt att säga säkert hur gamla de är, det kan vara vad som helst mellan 20 och 60, och de är den typen som ser ut att spotta oftare än de frivilligt pratar. Gropen ser också ständigt likadan ut, det är svårt att se att något vare sig skulle ha lagt till eller tagits bort.

Jag antar att de håller på med någon ytterst angelägen typ av underhåll, men hur ändras aldrig något och varför blir det aldrig färdigt???

sommarens första riktiga möte med havet

Igår när vi kom ut till Runsala så låg det nästan en tung sensommarvärme i luften fast det bara var mitten av maj och när vi dessutom genast efter vi stigit ur bilen möttes av en lång rad någon slags nedsågade lövträd så kändes allt som i Virgin Suicides och man förstod att det här måste bli bra. Jag skulle så gärna vilja skriva att träden var almar, men jag har verkligen ingen aning. Jag vet inget om träd. I vilket fall som helst var det riktiga träd, dvs. inte något av de där tråksorterna som finns hemma: tallgranbjörkal.

Men vattnet var kallt och fötterna blev alldeles stela fast lyckliga. Och stranden var full med folk som picknickade och alla hade fula hundar. Jag är i allmänhet inte svår att få nöjd då det gäller hundar, jag gillar att se på hundar, men igår var den ena hunden verkligen mer anskrämlig än den andra: skabbiga rottweilers och flåsande överviktiga bulldoggar och sådana som bara såg allmänt konstiga ut utan att man riktigt kunde sätta fingret på varför. Den enda som såg ut som om man skulle släppa in den innanför dörren var halvstor och ljus och burrig och satt och såg allvarlig ut. "Vad var det där?" sa N. "den såg ut som en schnauzer, men den var liksom vit och lockig och trasslig?" Vad var det där för en schnauzer, så där ser de ju inte ut..." "Nä, jag vet", svarade jag, "de fick den säkert på billigt, kanske."

Vi var ute för att titta på hus som vi aldrig kommer att ha råd med, så där som vi brukar, och jag satt på en platt sten och tittade på tullbåtar och myror och tänkte att om jag får ett sånt här hus med torn och havslukt och kan driva min lilla sommarkiosk snett nedanför och bara ha öppet när jag har lust så kommer jag att vara lycklig.

duh!

Ibland känner man sig trögare än vanligt, men ända tills idag hade jag ingen aaaning om att han den där läkarkillen Jack i Lost är samma typ som storebrorsan Charlie i Party of Five! Nu har han ju visserligen biffat till sig ordentligt på de här tio+ åren, men ändå, det är något i den där ständigt indignerat förebrående blicken som jag ju rimligtvis borde ha känt igen...

shopping - a.k.a. what was I thinking?

Gud, att jag är ett hopplöst case när det gäller shopping... Alla butiksägares darling. I förrgår var jag på stan för att jag hade bestämt att jag skulle köpa en tunn tröja alternativt kofta att ha på jobbet. Lite så där vuxen och sofistikerad och lagom varm för sådana här dagar när det är + 8 på morgonen och + 22 på eftermiddagen. Och dessutom skulle den vara ett led i min strävan efter en classy ny dress code. Efter två timmars butiksresearch och provning och trettio sekunders hjärnsläpp kom jag trots alla goda föresatser hem med en grön och vitprickig rygglös bomullstrikåtopp! Och den är riktigt fin nog på sitt sätt, men inte en kofta och inget att ha på jobbet och jag vet inte i vilket universum den skulle kunna kallas för "tidlös glamour"...

Sedan blev jag tvungen att köpa 2 nya HM-necessärer också - stor gul och liten, tja, turkos eller (veochfasa!) kanske t.o.m. mintgrön?, för att färgerna var så somriga och för att de kommer att se så glada ut när de står där i boden med mina flaskor och burkar i... Men det bisarraste av alla mina inköp var ändå en liten gul ögonskugga för att den såg så fin ut i den lilla necessären. Den motiveringen för inköp av konstigt smink måste väl ändå kvala in ganska högt på topplistan? För jag kan ärligt talat inte se så hemskt många tillfällen när jag skulle behöva eller klä i en gul ögonskugga?

Kvar på önskelistan står ett nytt exemplar av The Secret History, som jag har läst över tio gånger för att jag inte har den på engelska och för att omslaget är snyggt. Och så skulle jag kanske behöva något att ha till den nya toppen, kanske, tja, en liten tunn kofta? Och så tror jag att jag skulle behöva en gul väska inför sommarsäsongen (att matcha med nya ögonskuggan).

Antagligen var jag en Amishflicka i mitt förra liv. Någon orsak måste det finnas till allt detta irrationella beteende. Väl?

Sommarbo

Nu skulle jag egentligen ha postat foton på vårt fina lilla hus, men när vi har slarvat kameran efter oss så blir det inget med det. Jag får försöka berätta lite istället: vi har alltså fått oss ett snett och vingligt hus, som är ungefär 3x4 meter stort och består av två våningar. Man kan nätt och jämt stå rak ibland och på vissa utvalda ställen, lite beroende på hur kort alternativt kutryggig man är. Dörren är extra låg och det i kombination med att trappan sjunkit ner i mossan gör att man hamnar att ta ett jättekliv för att komma upp på avsatsen utanför dörren innan man panikduckar för att gå in. Sedan kan man igen räta lite på ryggen om man bara minns att akta sig för de tvärgående takbalkarna. Ett steg åt höger leder sedan en ganska brant stege upp till andra våningen och där, mitt under taknocken, är det ganska tryggt och riktigt svårt att desto vidare slå huvudet i något.

Så när man renoverar och rör sig mycket ut och in och upp och ner blir det helt omedvetet så att man lägger sig till ett rörelsemönster som Gollums: man går kutryggigt framåtböjd hela tiden men med långa, skuttigt krafsiga kliv. Mycket elegant.

Men nu har vi målat så gott som hela huset ett varv på insidan (utom sådana ställen som kändes otäcka/farliga/hopplösa eller bara behövde dammsugas) och har nästan ett 3/4-delars paneltak. Tyvärr blir färgen gulfläckig när den torkar och panelbräderna tog slut och nu är vi här igen och nu händer inget igen på flera veckor.

Boring.