mer om tummarna...

Ovetenskapliga men dock empiriska undersökningar tyder på ett visst samband mellan förekomsten av tummar och språkinställningen English US.

Ja/nej?

(De som inte fattar vad i hela friden jag pratar om alternativt couldn't care less - hav förtröstan, de här tummarna torde nog snart vara ett avslutat kapitel. Förhoppningsvis.

This is just to say (or why working from home sometimes can be so very satisfying)

I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

- William Carlos Williams

Och när dörren ändå var öppen så passade jag på och tog de två kvarvarande IKEA-vegepizzaslicearna också (fast jag redan ätit alla utom ena kantbiten PLUS sannolikt hela förra förpackningen också)... och den sista anansglassen.

I'm so very sorry.

and while I'm on a roll...

...så finns det för all del en hel massa annat också med världen i stort och da internet i synnerhet som jag känner en viss skepsis inför.

Som nu det här nya på Facebook: att man förväntas bestämma sig för om man gillar vad alla andra har för sig? Är det nödvändigt? undrar jag och känner mig som min far när han är på sitt mest trotsiga och kverulantiska humör. Är det inte trevligare och mer personligt då att skriva en kommentar om man tycker något var särskilt fyndigt och intressant, istället för att klicka på "tumme upp" -ikon och så får någon infon att Maria minsann Likes this. Jaha, liksom? Betyder det då att jag på något sätt tar avstånd från allt annat folk har för sig? Blir folk ledsna om man avstår från att tjoa att man tycker om deras aktiviteter? Så... stressande. Men seriöst, nån måtta får det väl vara på passiviteten i umgänget även på internet. Och är inte "tumme upp" den fulaste grafiska symbol som någonsin skådats? Iiik!

Och så Google då: what's the deal med det här nya att Google alltid helt nonchalant tar för givet att man stavar som en kratta (vilket man förvisso ofta gör) och som topp-2 träffar slänger fram något helt annat ord än det man egentligen sökte efter? Why, oh why kommer något man faktiskt inte sökte efter högst uppe på paradplats? Är det inte seriöst ologiskt? Är det inte dessutom mycket mer sympatiskt att anta att folk ändå söker på det som de verkligen är intresserade av, istället för att rakt av avfärda alla som snurriga dyslektiker? Jag som har liten skärm hatar de där topp-2 träffarna som jag alltid blir tvungen att scrolla förbi för att hitta något som kanske är relevant nånstans långt nere på sidan.

Sign.
Gnällig tant som inte har något bättre för sig.

letter from the complaint department

Och inte för att jag vill klaga (eller JO, förresten, lite vill jag klaga, faktiskt)... so here it goes: illa förtäckt gnäll i frågeform: Vad har hänt med radavstånden? I tre år har jag bloggat utan att reflektera över radavstånd en enda gång: jag har skrivit, Blogger har delat upp eländet i rader och det har varit ett väldigt väl fungerande och friktionsfritt system, tills nu.

Nu slumpgenereras plötsligt enkelt och dubbelt och God knows what för radavstånd, precis hur som helst? Utan att jag gör något och utan att det syns i förhandsgranskningen. Det är lite småjobbigt och framförallt ser det väldigt fult ut. Är det straffet för att man är otrogen med ett template från en annan site? Och hur får man det att sluta?

och så "kast med liten leprachaun"

och som på beställning fick jag detta sänt till mig per mejl:

Sinead och John Kerr:

and finally, the zambonis!

Igår var jag på uppvisningen till konståknings-EM och förvandlades i ett slag till Julia Roberts på operan i Pretty woman, dvs. jag satt längst ute på stolskanten och yrslade av hänförelse för det var så himla, himla coolt! Allt var så mycket flashigare och pampigare än när man ser det på tv och som någon som sedan tre års ålder har baserat sina stilmässiga ideal på konståkningsvärlden har jag nu avsevärda problem att tackla vardagen utan en stretchig och glittrig strassklänning med kort, vippig kjol.

Jag försökte hitta syskonen Kerr's underbara lilla "leprachauner i kilt"-dans, men lyckades inte, så istället får ni Kiira Korpi:



Och upplevelsen var helt komplett i och med att jag dessutom fick se inte bara en utan TVÅ Zambonis, vilket har varit mitt stora mål här i livet ända sedan jag för någon vecka sen med stor möda lärde mig ordet efter att ha sett på Alias.

- Öh, alltså vad var det hon sa att hon gillade?

- The Zamboni.

-???

-The Zamboni, den där maskinen de kör runt i pausen för att fixa till isen.

- Jaha? Har de ett namn?! Vad hette det sa du?

-Jo., de brukar kallas Zamboni.

- (paus) Men liksom, men, ehh, vadvardetdusa att dom hette nu igen? Lite som grissini, men...?"

- ZAMBONI!

- (efter en stund) Jahaja, det var ett konstigt namn de hade de där...?

- ZAMBONISARNA!

Lite så här, men bra mycket tuffare

resident cat on the property! ♥

Vårt Toscana-hus för en vecka i juli! Förutom egen pool utlovas även en resident cat on the property. Kan det bli bättre? Nu blir vi igen tvungna att köpa små whiskasburkar i miniatyr på den lokala SPAR-butiken. Jag är väldigt spänd på hur många ben den har: vår senaste stackare till Italienkatt släpade ju sig runt på bara tre tassar... Det verkade extremt jobbigt. Fast jag antar man får utgå från full uppsättning och att de hade omnämnt det särskilt om de hade en resident three-legged cat på sin property?

På den där lilla gräsplätten har jag alltså tänkt spendera min vecka med en bok, lite plockmat och ett antal glas prosecco och på morgnarna vinkar jag bara glatt när mina medresenärer åker iväg med bilen och tittar på kyrkor och vingårdar.

oh, the excitement!

Det är söndag och jag roar mig på ett mycket stillsamt sätt: genom att slänga strumpor. Jag har kastat fler par småledsna och noppiga strumpor, sockar och strumpbyxor än jag visste att jag ägde. Det är mycket befriande och kan varmt rekommenderas, men eftersom det tropiska klimatet ännu inte riktigt infunnit sig så blev jag tyvärr ändå tvungen att spara långt mer än jag ville. Efter strumpslängningen tvättade jag ylletröjor för hand. Det här visar med andra ord alla tecken på att bli en riktig höjdardag som högst antagligen kommer att kulminera i sortering av gamla julkort eller något lika rafflande.

verandaliv

De som känner mig vet hur jag allt som oftast brukar tycka om att intala mig själv att vi i själva verket lever i ett tropiskt klimat. Japp! Så är det. Verkligheten utanför fönstret är bara ett misstag - en tillfällig glitch - sol, värme och tropiska växter är det som egentligen gäller. Ett klimat som gör det möjligt att leva stora delar av livet utomhus, i trädgården och på altanen medan den varma brisen gör att det rasslar lite i bananbladen. Som alla förstår är den här vanföreställningen inte alltid den lättaste att upprätthålla utan jag får jobba ganska hårt på det. Och nu märker jag till min stora glädje att IKEA är på helt samma spår som jag med sin nya PS-kollektion! Här kan jag lounge:a lite lojt med frangipaniblommor i håret och en fruktcoctail (på t.ex. sådana där skojiga små lychéefrukter) medan N. grillar något exotiskt åt mig. Vi sätter den på vår enorma sydstatsbalkong tycker jag, då gör det inget fast monsunregnet häver ner. Oh joy.

ihopklappad kappa

Nu är vi i mitten av januari - tänker det vara vinter länge till? Min vinterkappa ser så genomhemsk ut att jag inte vet hur mycket vinter till jag riktigt klarar av, och det säger jag helt seriöst utan minsta inslag av drama queen. Den ser för brutal ut, fast den bara är några månader gammal. Vilket man i och för sig kanske borde ha kunnat gissa, för den såg lite sådär lömsk ut redan när den var ny och fin: väldigt löst vävd, sådär som om trådar lätt skulle kunna dras ut (check!), sådär som om den skulle kunna börja noppa på ärmarna (check!), sådär som om knapparna skulle kunna lossna (check!, check!, check!!!). Man kan ju undra varför jag överhuvudtaget köpte den. Men jag antar att den ändå såg fin ut och att jag behövde en kappa, men nu är frågan om jag a) glatt kan knyckla den i soptunnan och hoppas på en tidig vår, b) ska bita ihop, sy i knapparna och vara baglady: promenera raskt och kika ner i marken och hoppas ingen känner igen mig eller c) köpa en ny soon-to-be risig kappa, i januari(!) - trots att det bara är vinter i ehhh, två-tre månader till?

De här problemen har jag konstigt nog aldrig när det gäller om jag ska köpa sommarkläder i juni. För tänker man nja, det är bara sommar en par, tre månader till så det är ingen vits, då kan man lika gärna lägga sig ner och dö direkt.

Alternativ d) skulle vara att använda en annan, tre år äldre kappa som är något mindre rufsig och har knappar, men som av N. benämns "filten" och andra motsvarande öknamn.

Mitt liv låter helt patetiskt nu. Det är inte fullt så synd om mig som det låter för jag fick en liten skinnjacka från Zara så sent som i fredags, men det är på tok för kallt för den ännu, därav min fråga.

previously skabbig loppislampa in brand new habitat

Vi skulle egentligen bara åka och titta var det fanns flest kunder för att kunna välja det bästa stället att sälja våra egna gamla kläder och saker på och jag var egentligen inte ens intresserad, men han borde verkligen ha vetat bättre efter alla dessa år och loppisturer. Udda lampor, färgat glas! Yes! My preciousss! Come to me!

Och då köpte jag inte ens den stora Jesustavlan åt mamma fast den var såå rätt: En äppelkindad Jesus med prydligt sprejade mörkblonda lockar och antydan till läppglans sitter ute på en skotsk hed (eller kanske snarare kinesisk av färgskalan att döma), iförd korallröd-rosa (!) kåpa och en kungligt blå sjal käckt kastad över ena axeln och klappar en fårskock. Den var huge och hade fejkguldram!

Eurokirppis har som vanligt de finaste grejerna och luktar minst lump, vilket talar starkt för dem, men kassatanterna är alltid lika sura och tvära och idag sålde de någon stackares läderjacka för 2 euro, fast det var helt tydligt och de var medvetna om att tantena i Vera, Ellen och Cecilia-maffian antagligen själva pillat bort den riktiga prislappen och nödtorftigt klämt fast fejklappen. Jackan pep till och med i stöldporten och jag har svårt att tro att någon betalar extra för ett stöldskydd att sätta i ett plagg man har tänkt sälja för nån euro. Jag hatar den typens fräcka snatteri: folk har flera gånger gjort samma sak mot mej, tagit t.ex. någon så gott som oanvänd, finare tröja och sen bytt prislapp med något HM-linne man säljer för 50 cent. Vips sparar man helt käckt någon euro och oftast har ju de som sitter i kassan inte någon chans att veta om det är fusk eller inte, men den här tanten var helt medveten om att det var fel lapp, men sålde den ändå. Så Euro-kirppisen föll bort, vi får väl åka till Manhattan som vanligt.

matchvikt: 5,8 kg

Igår var vi hos veterinären och tog äntligen bort den klo som spjälktes och slets loss redan i julas. Tyvärr (?) har den tydligen inte känts av något desto vidare, så chocken och förvåningen blev desto större när man slets upp från sin förmiddagslur och brutalt stuvades in i buren och hamnade på ett ställe med en massa nya människor, en skrikig katt och flera olika slags hundar. Man var storögt förvånad och intresserad.

Sen drabbas man helt oförklarligt av en fullkomligt förlamande trötthet och yrsel: trots att man är till främmands och det inte alls passar sig och trots att man spjärnar emot allt man orkar både fysiskt och mentalt så däckar man lik förbannat på ett skråmat läderklätt bord - med öppna ögon och huvudet på en bit grovt hushållspapper. Sen vaknar man tre-fyra timmar senare med dregel på tassarna och är så trött så man nästan spyr. Och benen är sladdriga och huvudet känns drogat och man är kall och olycklig och vet att det har hänt något obehagligt med en som man inte kan minnas. Man är otrygg och känner sig sjuk och eländig. När husse kommer hem är det redan lite bättre, även om man ännu är okaraktäristiskt fundersam och ibland drabbas av lite svindel. Klockan åtta när det serveras guldburk (kyckling) återvänder livsandarna och man blir sakta sig själv igen.

Att man saknar en av sina klor har man nog inte ens fattat.

Kawaii - ne desu ka

Steven undrar när någon riktigt har tänkt ta honom med till Japan? Han tror faktiskt att han skulle kunna trivas alldeles utmärkt.

Hittade länken till puricute där man kan fixa till sig extra stylish med hjälp av lite körsbär och stjärnor och sånt via roliga Japanbloggen From Tokyo With Love. Innan Steven och jag kastar oss iväg borde vi bara återuppta våra sorgligt försummade japanskastudier, för jag kom aldrig särskilt mycket längre än till diverse hälsningsfraser och att kunna säga att jag är ledsen för att jag klåpat (sumimasen). Säkert nog så användbart i sig, men känns ändå lite begränsande i ett land där man är fullkomlig analfabet.

årets första babyfrön

Min känsla inför fröpåsar påminner ganska mycket om glädjen över dyrt smink, eller ett splitternytt set om 36 tuschpennor när man var liten: man vet att man borde ha förutsättningarna att kunna åstadkomma något coolt, men att det i praktiken oftast brukar sluta med att man blir besviken.

current "I really should have known better":

än att börja fickla med templates på en annars riktigt trevlig lördag. Arrgh.

current obsessions:

- inredningsbloggar: vet inte varför jag inte har upptäckt inredningsbloggarna på allvar förrän nu (speciellt med tanke på hur mycket inredningstidningar jag ändå läser), men nu i den här sega limbokänsla efter all helger så passar det perfekt och jag är totalt hooked: alla ser lite likadana ut, alla skrivs av snygga brudar med coola fotograf-, illustratör- eller stylistjobb som dessutom driver någon liten webbshop på sidan om och alla länkar kors och tvärs och nominerar varandra för diverse pris och utmärkelser och rekommenderar samma Flickr-sidor och egna, andras och varandras bilder och konst och till slut har man inte en aning om var man är, det är bara en massa fina bilder på totalt ouppnåeliga miljöer, människor och stuff överallt. Det är som en drog. Och det finns hur många av dem som helst, när man börjar läsa inredningsbloggar behöver man aldrig jobba mer (och ja, jag inser att det låter som om jag bott under en sten de senaste 15 åren och totalt missat hela INTERNET, men det är helt fantastiskt).

- att utvidga och öppna upp mer boendeyta uppåt: ett behov som åtminstone delvis är starkt relaterat till och definitivt förvärras av punkten ovan. Låter sig inte göras i vårt nuvarande boende. På mellantaket ryms bara husmusen och eventuellt (förhoppningsvis) den stackars frusna åkersorken.

- Alias: för att N. fick hela boxen med alla fem säsongerna i julklapp. Jag vet inte ens om jag tycker det är särskilt bra, men den finns där med hur många avsnitt kick-boxing och osannolika förvecklingar som helst. Och det känns tillika tryggt med ett världsbild där världens alla skurkar i internationella brottsyndikat i stort sett kan räknas på bägge händernas fingrar och alla verkar känna alla.

- Raving rabbids-dans: för att den första medlemmen av kaninjuryn är så ohejdat entusiastisk om man gjort något bra.

- Sommarkläder: for obvious reasons.

- Lösgodis: se ovan. Kvalar alltid in.

- Att jag borde göra något kreativt.

- Att ändra utseende på bloggen: utan att det tar en halv evighet, får oss båda desperata och slutar med att jag har något som känns snäppet sämre än när jag startade, som det gick senast.

---

Dagens observation: Runebergstårtor och pärlhyacinter i butikerna nu!

ny variant på temat "Barnen i Afrika"

"Du ska vara glad att du inte är en liten åkersork!", fick jag höra imorse i bilen på väg in till stan när jag beklagade mig över hur jävla kallt det är.

Och så är det ju: onekligen hade jag ju frusit mer om jag hade varit en liten åkersork, även om det inte annars nödvändigtvis verkar vara ett så dumt liv.