tillfälligt avbrott

Jag saknar rinnande vatten! Och avlopp! Och internet! Och min SodaStream! Allt är ur bruk. Mitt liv börjar så sakteliga anta skepnaden av u-landsmisär. Allt vanligt hushållsarbete har försummats i en evighet. Jag tittade i strykkorgen igår: där ligger grejer från Italienresan, och en klänning som jag inte kom ihåg att jag hade. Den har en jävla massa veck och liksom semipuffiga ärmar. Den har legat och skrynklat sig sedan början av augusti. Hur stryker man sånt? Jag knycklade ner den igen, allra underst. Jag kan bara stryka fyrkantiga saker och även då bränner jag mej och får parketten att slå lös från golvet av att jag ångar och sprutar vatten. Om inte N. kan fixa den åt mej så blir jag antagligen tvungen att sälja den på loppis åt någon som kan stryka eller står på god fot med en vänlig tvättinrättning. Nästan allt annat strök jag - även icke fyrkantiga saker och sånt som inte var mitt. Sen var jag martyr en stund.

Det största problemet med att inte ha ett fungerande kök är inte att det är knepigt att laga mat, jag ligger gärna på knä i ett hörn och mikrar färdig pasta på papperstallrikar (Stockmanns ost- och spenatpasta är jättegod!) utan att det försämrar min livskvalitet nåt nämnvärt. Inte heller den bristande tillgången till vatten: Kissen är starkt misstänkt för att ha druckit ur toaletten igår och hon verkar också tämligen oberörd. Det värsta är när man sjutton gånger om dan står där med sin skvätt någonting som man vill hälla ut och bara har en hibiskus att tillgå. Skvättar är min grej. Jag dricker aldrig upp något, utan det blir alltid en cm eller så över av allt: vatten, kaffe, juice. Jag vet inte varför det blir så, det är ingen medveten image eller "spara så man har"-tanke, utan det bara blir så att jag glömmer koppar och glas efter mej. Och sen står jag där med upphittade halva koppar kallt kaffe eller tre munnar juice med valfri insekt som jag vill bli av med. Men har inget avlopp och blir helt handlingsförlamad och stirrig och tömmer allt i hibiskusen. Jag borde enbart och uteslutande dricka vin, för då blir det på något mirakulöst vis aldrig några skvättar över.

kylskåpspoesi

Jag är lite svag för mina nya vänner som skriver till mig och vill att jag registrerar mig för online casino. De mejlar mig dagligen, flera gånger om dagen (de är t.o.m. värre än Seiska), men alltid under olika namn. Nu senast var det någon som kallar sig Macrostie Lohmann, som sände mig följande fullkomligt fascinerande lilla dikt (tog mig friheten att editera och sätta in lite radbyten)

Peculiarity

no one will be able to resist fire achieved.
with the inward consciousness of strength
away, had not entirely disappeared
- to unite these there ain't a many like her, sobbed alice
when captain paton to please her uncle,
and because.

Det är väldigt mycket Twin Peaks över det hela och analys av poesi var verkligen aldrig riktigt min grej. But I like it. Och jag väntar med spänning på en fortsättning. För nu tycker jag att det blev lite oklart vem Captain Paton riktigt är och hur han hänger ihop med Alices morbror? Och allra mest funderar jag över kopplingen mellan stycket ovan och rubriken Teddy Bears Abandoned in Remote Woods. Vem är hon? Hon är helt unik, det framgår tydligt, och det är bara hon som kan ena alla, det står ju också helt klart. Jag hoppas innerligt att Captain Paton hittar henne för annars blir morbrodern förbannad och björnarna fryser ihjäl i skogen.

Skynda, skynda, please.

småjobbig post

Någon - jag föreställer mig en vänligt inställd mediemogul med pipskägg - har bestämt att just jag ska få Seiska! Tidningen som är den ultimata skvallerbibeln för den vudna adhd-befolkningen med grava läs- och skrivsvårigheter och som huvudsakligen består av bilder på okända kändisar, deras dejter samt wannabe-kändisars nakna silikonbröst och så står det lite bildtext till med gul text på chockrosa bakgrund.

Den är uppenbarligen en veckotidning, men utkommer hela tiden. Var och varannan dag ligger det ett nytt nummer i brevlådan och jag blir tvungen att skämmas hela vägen till ytterdörren. För tänk om någon granne ser mig och tror att jag inte bara köper en sån tidning utan actually PRENUMERERAR, dit ryker all semblance of cred och värdighet i ett enda svep. Väl innanför hemmets trygga väggar läser vi Seiska för brinnkära livet. Förra numret innehöll en "gissa kändisarnas bröst"-tävling, där man skulle passa ihop rätt dekolletage med rätt kändis. N. tyckte det var en mycket fyndig tävling men kunde ingenting. Jag tyckte det var lite ynkligt och hävdar att en höggravid Angelina Jolie i den gröna Oscarsklänningen måste man för fasen känna igen, åtminstone! Förra numret engagerade vi oss djupt i ett litet hästdjur med randiga ben som påstods vara en korsning mellan åsna och zebra. Den bor här ganska nära, så nästa sommar kanske vi kan hälsa på: jag tar med ponnyknäcke! Numret före det handlade mest om en flashande BigBrother-deltagare som till råga på allt röstats ut innan tidningen ens kommit. Hennes största dröm var, surprise, surprise, att bli playboymodell.

Nu senast låg fokus ganska naturligt på tragedin i Kauhajoki: de psykologiska förklaringsmodellerna haglade och det finns tydligen inte en käft inom flera kilometers radie som de inte skulle ha pratat med, däribland en anonym "kamrat" från högstadietiden som sa att [...] stack ut redan då, han hade ingen flickvän men en gång sprang han runt och hotade några flickor med en käpp. Och bevisligen var ju det här en störd kille som man i efterhand lätt kan konstatera att det gick snett för i något skede, men ändå, är inte det här att göra det väl enkelt för sig i sitt amatörpsykologiserande? I min högstadieskola, som inte ligger så väldigt långt därifrån, var detta mer eller mindre standardbeteende, och för de flesta tror jag livet ordnade upp sig riktigt bra ändå.

Och jag vill ju inte vara otacksam när nu någon en gång har bemödat sig om att jag ska få en present, helt gratis, men vilken genomusel tidning. Ni får sluta skicka nu, jag kommer nog inte att beställa. Inte ens fast jag tack vare er nu vet att miljonääri-Jussi-Funi är förlovad med en simhoppare och ni teasar mig med zebroider.

Stackare som hamnat i dåligt sällskap.

om och om igen

Jaha, men kan vi börja ändra vapenlagarna så småningom? Och satsa på psykvård och göra något mer konkret än att oj:a och voj:a och förfasa oss? Det hjälper inget, allt bara faller i glömska tills det händer igen. Vilket det ju kommer att göra.

Lisa - än en gång

Jag ♥ Lisa Magnusson. Hon är min absoluta favoritkrönikör just nu. Hon har en fullkomligt orädd attityd, är sjukt rolig och skriver argt och underhållande om allt mellan himmel och jord, medan alla andra kvinnliga krönikörer verkar ha gått ner sig totalt i hemmafruträsket och mest bloggar bilder på sitt potatismos.

teknik

N. tycker jag är lite tråkig för att jag inte intresserar mig för teknik. - Kan du inte vara med som din syster? undrar han alltid när saken kommer på tal.

Både min sambo och min syster älskar sina prylar som går på batterier. De brukar bond:a över teknik och plättar. Jag är oftast ganska likgiltig. Men så ibland plingar det till lite i mitt centrum för teknikuppskattning och så får jag för mig att jag vill ha något: nu senast en dvd-spelare (jag vet inte vad det är för märke, eller vad den gör som skiljer den från alla andra dvd-spelare) men den är liksom champagnefärgad. Det räcker för mig, jag tycker den är så fin! Jag har inte sett den i verkligheten utan i en tidning och jag är helt övertygad om att vi skulle bli bästa vänner.

- Är den dyr, tror du? kastar jag ur mig lite nonchalant, för att jag tror att det kanske händelsevis är en bra sak. Naiv som jag är så tror jag att han ska bli helt till sig, för han har hatat vår nuvarande dvd-spelare allt sedan den kom. I flera år nu har han progagerat för hur vi verkligen borde köpa en ny, för att den vi har kommer att gå sönder när som helst. Men den bara håller och håller. Vår nuvarande dvd är verkligen allt annat än dyr, vi har vunnit den på lotteri. Jag älskar den just för att vi fick den helt slumpmässigt, den känns som en present, och visserligen är den inte bra, men med lite övertalning och trixande spelar den ändå upp det mesta. Så när vår cd-spelare gick sönder för något år sedan lyckades jag argumentera emot att vi skulle köpa en ny, för man kan ju ändå spela cd-skivor i dvd-spelaren om det skulle behövas.

Men nu, när jag har hittat en mojäng jag gillar och som dessutom högst antagligen är tillräckligt dyr för att vara accepterad även i nördkretsar, så då står han ändå och lusläser Giganttibladen.

- Vad kikar du på?! Står du där och kikar på nåt billigt skit?
- Jo.

You just can't win.

stavfningsfråga?

En sak som jag länge har förundrat och irriterat mig över är ovanan att använda gammaldags eller annars alternativ stavning för att markera att något är exklusivt och unikt. Ett exempel är finnarnas användning av "wanha" om t.ex. lägenheter och antikviteter. Om man läser bostadsannonser t.ex. är formuleringar med wanha (med "w") så gott som liktydiga med kakelugn och takhöjd på över tre meter. Och vägen mellan Åbo och Helsingfors är fylld med lador och skjul och hallar som annonserar ut Wanhaa Tavaraa, vilket i praktiken innebär allehanda skrot som gör anspråk på att vara antikviteter.

En annan liknande företeelse - som kan vara företrädelsevis österbottnisk eftersom jag oftast har stött på den i bloggar på den österbottniska bloggportalen - är att beskriva sig själv och andra som en "qvinna" (eller alternativt "quinna"). Vad är det här för oskick? Vad betyder det riktigt? Jag förstår inte på vilket sätt qvinnor skiljer sig från vanliga kvinnor, förutom att det är underförstått att det används i positiv bemärkelse, som ett slags beröm. Är de mer feminina, mer feministiska, mera rriot girls? Kan de sticka och sy och klubbar de huggorm med samma frejdigt goda humör som de kokar vinbärssaft? Stavar de bara fånigt? Jag har faktiskt ingen aning, så jag frågade min sambo N.

Han visste inte heller exakt, men han tror att det antagligen har något att göra med scrapbooking.

Riktiga qvinnor scrapbook:ar? Är det så enkelt? Är det nån som vet?

helgrapportering

Suck, jag borde verkligen veta bättre än att säga att jag ska återkomma till något ämne, för det gör jag ändå aldrig. Efter att något väl är över och förbi så har jag i allmänhet inget som helst intresse av att blogga om det. Det känns nästan lika meningslöst som att skriva vykort, vilket jag också avskyr. Så det enda jag tänker säga om helgens krigsövningar är att jo, Stars Hollow-känslan var ganska påtaglig och det var roligt till en början, men det var väldigt utdraget och jag höll på att frysa ihjäl innan det äntligen var över, så när trupperna började retirera norrut så var jag inte sen att hänga på.

Det planerade kattmötet avlöpte sådär. Stora katten tillbringade en traumatisk helg med att ligga och morra upprört längst in under varierande möbler medan den nya lilla katten (a.k.a. the pikkumurris) hade väldigt trevligt och fick många nya vänner. Så olika kan det vara.

nästan lika bra som krokodiltv?

Om jag var lite ambivalent inför den nya versionen av 90210 så är jag alltigenom förväntansfull inför True Blood. Vampyrserie! HBO! Alan Ball (som gjorde Six feet under)! Kaxig blondinbrud med övernaturlig förmåga som blir kär i dark and brooding vampyr med markerat käkparti mot en bakgrund av sömnig småstad full med lantisweirdos som alla förstås är charmigt eccentriska och ser smashing ut. Det bara måste vara såå bra! Dessutom utspelar sig serien i den amerikanska södern (dekadent sumpmarksromantik - ååh!). Till all lycka behöver jag ju inte bekymra mig om skådespelarnas accenter låter trovärdiga eller inte, vilket tydligen irriterat många amerikanska tittare, för jag har ändå ingen aning om hur det borde låta.

Som jag har saknat vampyrkultur på sista tiden!

systern: ska ni på krig i helgen?

Detta är tveklöst veckan för otippade evenemang: i går var jag på ÅA:s 90-årsjubileum och smuttade vin och åt småplock på Arkens innergård. Det var oväntat festligt och trevligt och jag skakade hand med en av Svenskfinlands mesta dignitärer (vars fru jag känner) och kände mig lite allmänt sofistikerad alltmedan jag hela tiden gick och sneglade över axeln ifall rektor skulle komma och bestämt leda iväg mig från buffetbordet.

Tips inför 100-årsjubileet: skriv inbjudan så klart att även de mer tröga kan lista ut huruvida dejt får medföras eller ej. "Personal och vänner" liksom? Vaddå vänner? Jag är jättevänligt inställd mot ÅA... räknas det?

I vilket fall som helst så gick det bra och min närvaro ifrågasattes inte förrän alldeles i slutet när jag mötte min f.d. graduhandledare på vägen hem: han såg särdeles förvånad ut över att se mig där (som han ofta verkar göra när man möter honom på stan eftersom jag misstänker att han är för fåfäng för att bära glasögon fastän han kanske borde). Blev inbjuden tillbaka till insten för att skriva doktorsavhandling och det skulle vara jätteroligt, jag vet bara inte... Dels känns insten som om den har ändrats väldigt mycket sen jag började där (och inte till det bättre) och dels så, tja, har jag ju ett jobb, som tar upp väldigt mycket av min tid. Men det känns lite lockande...på något bisarrt sätt. Dock misstänker jag att det hör till de där sakerna som verkar roligare i teorin än om man verkligen skulle vara där, så vi får se.

Och i helgen ska jag gå på ödesdagar, som är något så pass pittoreskt som låtsaskrig för att fira (hedra, kanske?) ett slag vi förlorade för 200 år sedan. Jag har ingen aning om hur det kan tänkas vara men jag förväntar mig ett evenemang i sann Stars Hollow-anda. Med Kirk som Adlercreutz, annars blir jag besviken. Återkommer med rapport!

Real live re-enactors - ett måste för varje håla med självaktning och en krigshistoria med tveksamt utfall?

sen eftersläntrare undrar

Hörni, alla ni som tittar på doktorn, och nu med allt ert prat fått även mej förledd*, hur förhåller ni er till reinkarnation? Är ni okej med det? Jag förstår att det är en del av hela konceptet, men jag är inte helt övertygad ännu. Vänjer man sig vid ny doktor?

Jag försöker fortfarande förstå hur det är möjligt att doktorn och Rose kan resa tvärs igenom hela universum och alla tidsåldrar och ändå jämt stöter på samma "folk" (i ordets vidaste bemärkelse)? Det stör mej, jag har inga problem alls med tidsresande och sånt, men den där typens slump känns för osannolik och gör att jag sitter och kvider lite olyckligt om vikten av lite realism (haha)...

För övrigt är det väldigt fascinerande hur man hela tiden lär sig nya saker om sina medmänniskor: själv har jag tydligen en sambo som kan imitera the empty child helt perfekt. Skrämmer nästan livet ur mig, men säkerligen en väldigt användbar talang i rätt sammanhang.



*anledningen till att jag trots allt har klarat mej undan ganska länge ,är för att jag tyckt att hela konceptet låtit lite som ett av mina värsta hatbarnprogram: Bröderna Dal. Hade inte de också någon konstig resemanick?

must be krokussäsong

Mina trädgårdsambitioner är som vanligt päglade av excesser och dumglatt övermod. I går var jag för första gången i mitt liv och köpte blomlökar, sådana som man påtar ner på hösten och som sen börjar blomma tidigt nästa vår om inte fasanpappan har ätit upp dem under vintern. Det finns massor med olika blomlökar i världen, kan jag ju bara meddela. Jag blev alldeles yr och kom och släppte hela famnen med färgglada påsar framför N. som stod vid skruvhyllan. När vi hade stått där på knä och gallrat och bara de allra nödvändigaste sorterna var kvar hade jag 130 blomlökar. Jag upprepar: 130(!) lökar och vår tomt är, om inte frimärksstor, så ungefär i trakterna av en picknickfilt. Blir det för mycket?

Jag tyckte det skulle bli så fint med olika färgers krokus slumpmässigt spridda i gräsmattan, men jag blir matt ända in i själen av tanken på att gräva 130 små hål i gräsmattan, som först nu äntligen börjar se ens lite grön och jämn ut. Ungefär en halvtimme efter att jag betalat för mina små knölar insåg jag att det går alldeles utmärkt att köpa blandade krokusar i mindre förpackningar än 80 st också, för i nästa butik fanns det små påsar med krokusmix om 12 st. Men nu har vi åtminstone! Nu skulle det bara gälla att plantera dem också, för som mamma sa, "Det blir inte bra om man bara har dem i skåpet, det har jag provat flera år."

Bara så ni vet.

I övrigt ägnar jag mig åt väldigt mycket masochistisk läsning av inredningstext (ja, alltså jag gör det annars också, men nu när vi renoverar blir det ännu mer än vanligt). Artiklar i seriösa tidningar som SvD är nästan bäst, för de anstränger sig så hårt att få det att verka som fin journalistik, även om det är samma andlösa designdyrkan som i vanliga inredningstidningar. Allra mest irriterar jag mig på medelålders höginkomsttagare som utan att blinka kläcker ur sig saker som: "Det var ljuset och rymden vi föll för, vi visste genast att det var här vi skulle bo!" eller "Jag tycker att man ska vänta med att köpa möbler tills man har möjlighet att köpa det man verkligen vill ha. Jag blir så irriterad, att mässa sådana "självklarheter" idiotförklarar genast ca 90 % av befolkningen som inte antas förstå att uppskatta LJUSET och RYMDEN i de 400 kvm stora godhandlarvillorna och Östermalmsvåningarna och som är dumma nog att köpa IKEA-möbler för att de behöver stolar att sitta på genast och inte har råd (eller kanske någonsin kommer att ha råd med) de Eames- och Arne Jacobsen-stolar, som det förnuftiga besserwisserparet stilfullt har ställt i varje jävla hörn av det exemplariskt ljusa och luftiga hemmet.

Ursäkta att jag gnäller, jag är bara trött och avundsjuk och lider ett väldigt underskott på både ljus och rymd! (Och känner mig extra fattig efter att ha förköpt mig på Abstraktstommar och krokus).

sunday night toast

Till fläktskåpet! Först på plan och redo för frysformar, pepparkaksmått och annat udda krafs. 

all is good

Hej, jag lever och mår bra. Vår renovering går framåt, men ganska långsamt: inget löper smidigt eller passar automatiskt. Det är hål i golvet där det inte borde vara det och parkett där det borde vara hål i golvet. Så vi sågar och lappar och målar och jämnar ut och bänder loss och ignorerar sånt vi inte riktigt förstår oss på och hoppas att det ska fixa sig själv like magic. 

Hela vardagsrummet är fullt möblerat med köksskåp och hallen svämmar över av paffemballage, små osteoporösa plastben och hundratals papperslappar där en tecknad liten mini-ingvar förevisar hur skåpben kracks:ar sönder och samman på X antal olika sätt så fort man kommer nära, så för säkerhets skull tar jag stora lovar runt. Och om N. rör sig oförsiktigt skriker jag "akta BENEN!" Hur skåpen alls ska klara av att stå för sig själva på dessa vingliga tingestar övergår mitt förstånd. Men det blir ett snare problem, tills vidare kryssar vi frammed stor försiktighet och aktar BENEN! och lyckas på något sätt både leva och äta mitt i allt kaos. 

Nu blir det strax parmesanlax och grönsaksgratäng. Fast utan halvfabrikat och en kockande sambo skulle jag antagligen ha dött en plågsam skörbjuggsdöd för länge sen här bland mina fina, nya skåp. 

dagens "vill ha"

En till katt, gärna färdigt försedd med vingar, så vi kan börja flygträningen så snart som möjligt.

Nästa sommar får den hjälpa till med att hålla småfåglarna borta ur plommonträdet.

2.0

Jag måste ju erkänna att jag är lite nyfiken på nya 90210, som började sändas i USA i går. Det erkänner jag villigt trots att jag antagligen är dubbelt så gammal som den tilltänkta målgruppen, trots att jag slutade titta på originalserien långt innan den slutade sändas och trots att jag såg några avsnitt alldeles från början i julas då min syster fick första säsongen som dvd-box... och då tyckte det var så förskräckligt att jag nästan inte kunde titta utan att hålla en kudde för ansiktet. Kläderna, hurtigheten, moralpaniken - allt var så plågsamt övertydligt. Alla avsnitt hade en Mycket Klar Sensmoral som är stört omöjlig att missa eftersom den med milt våld körs ner i halsen på en, men konstigt nog störde det mig inte då. Nu däremot kändes serien som om den lika bra kunde ha varit från 1950-talet.

Jaha, blir dethär bra nu då?

Men ändå vill jag se den nya versionen, dels för att High School-serier i största allmänhet är min guilty pleasure no 1 men mest förstås för att the one and only drama queen Brenda är tillbaka (och, ja, Kelly också, och kanske nån till, men det är inte samma sak som att Brenda är tillbaka!). Och det kan ju vara skoj för gamla sentimentala tittare i 30-årsåldern, men det känns som ett intressant koncept för att introducera en ny ungdomsserie, att hela hypen och all marknadsföring fokuserar på 20 år gamla rollfigurer som får dyka upp i biroller i några avsnitt? För jag antar att det är så det är tänkt? Ingen ungdomsserie kan väl på allvar ge studiehandledaren eller den gästande dramaläraren någon särskilt framstående roll? Hur sexigt och glammigt och ungdomligt blir det? Inte så värst, väl? Och nu vill jag inte vara elak, för jag har själv jobbat med studiehandledning och det var det absolut roligaste jobb jag haft, men tv-seriematerial it wasn't, och jag är visserligen inte rätt person att uttala mig för jag har aldrig riktigt förstått mig på den här beryktade studiehandledar-/bibliotekarie-/Kelatants-sexigheten i vilket fall som helst. (Antagligen till min sambos stora besvikelse, I might add. Han jublar bara han ser mig bära scarf fast det inte snöar.) Men likväl, de som är unga nu lär knappast bry sig om Kelly och Brenda, och de som bryr sig blir antagligen bara besvikna för de vill sannolikt ha det precis som det var och kommer ändå bara sitta och kvida trånande efter Luke Perry.

Men om remakes av gamla High School-serier kommer att bli en trend här framöver så har jag ett solklar kandidat: My So-Called Life! Åh, det skulle bli så perfekt: Brian Krakow som småspydig fysiklärare i omoderna byxor, Rickie som lyckligt gay dramalärare och Rayanne som (ta-daa:) the guidance councellor! Upplägget är helt perfekt tycker jag. Angelas pappa har bildat harmonisk nyfamilj med Holly och Angela har droppat out of college och kommit hem för att driva familjetryckeriet med sin gnälliga mamma och dejt:ar någon tråkigt präktig kille medan hon i hemlighet skriver lessna små dikter om Jordan Catalano som har tre barn med nån f.d. prom queen. Det skulle bli hur bra som helst. Ja, och så kastar vi in lite nya ungdomar också, mest för syns skull.

Eländes elände! I morse hade vi is på vindrutan. Nu börjas det igen!

Hemma hos oss har vi det ungefär så här:

Andra halvan av vårt kök ligger sönderslaget på altanen. Espressomaskinen har flyttat ut i tamburen och allehanda köksprylar ligger travade huller om buller i centralgarderoben, med det mest ömtåliga underst. Kryddorna har jag stoppat i en skolåda och förlagt. Det går snabbare än man tror att ödelägga en radhuskök. Frågan är snarare om man någonsin lyckas bygga upp det igen. 

Bakom vår gamla trotjänare till fläkt av östtysk planhushållningsmodell såg det ut såhär: tre grova rör med handtag och tiotals meter lös fladdrande Jesustejp virat kring allting. Veckans läsartävling blir härmed att komma med förslag på hur monstrositeten nedan lättast och behändigast inkorporeras i en så där trevlig modern fläktkupa av rostfritt stål. Vinnande förslag premieras med en trevlig kryddhylla. 

Pappa... - hjälp!