Posh mot solande

Jaha? Är Victoria Beckham verkligen det naturliga förstahandsvalet när det gäller att välja modell för en kampanj mot hudcancer? Finns det överhuvudtaget någon kändis som i dagens läge alltid ser lika vaxartat solbränd ut som just hon, oavsett vilken årstid det är och oavsett om hon befinner sig i London eller Kalifornien? Och nej, jag bryr mej inte hur hon fixar sin solbränna, nån som verkar så maniskt angelägen om att vara överdrivet brun precis hela tiden känns inte som rätt person för att få andra att sola försiktigt. Känns hon inte annars också som en av de mest uttjatade kändisar som finns? Jag vill inte vara elak men jag hade ärligt talat inte trott att hon skulle sälja så bra. Vem köper överhuvudtaget t-shirts med henne på? Hur ser målgruppen ut? Bleka ungkarlar med ölmage, magväska och hawaiishorts som glatt sitter och häver öl på chartersemestern tills de skuldmedevetet kikar ner på magen och Posh och tänker" nu jävlar är det dags för solskydd"?

Ja, i såna fall är det ju bra. Fast jag vet inte om de i allmänhet shoppar Marc Jacobs.

Eller det kanske de gör, jag är så fördomsfull.

***

Eller är det omvänd psykologi? Man ska se henne, tänka "jamen, så där (= brun och smal) vill jag ju verkligen inte se ut" och håller sig därför i skuggan alternativt inomhus med en gräddig pastamåltid, en vinflaska och en stor kartong praliner?

Då funkar det ju i.o.f.s. också.

Vi vet inte helt enkelt.

Fast jag gör det ändå

Inte att jag vill klaga men det är nåt skumt med mitt tangenbord! Det skriver bara hälften av bokstäverna man trycker på, och sen får man gå tillbaka och trycka en gång till skithårt för att få dit dem. Vokaler går av någon anledning inte alls, och inte "t" heller. Så ord som "att" är lite av en utmaning.

Och nej, jag har inte ätit chips. Inte vält ut nåt kladdig över det heller. Jag är helt oskyldig.

Alltså, jag har full förståelse för att det är svårt med översättning och att det kan bli fel och själv skriver jag som en kratta, I know, I know, men ändå... sååå jäkla komplicerat behöver det inte heller vara. Att t.ex. skriva en lista på ingredienserna i en maträtt förutsätter inte att man har det minsta hum om vare sig genus eller prepositioner eller ordföljd eller... just någonting. Det enda som krävs är att man slår upp i en ordbok och kopierar bokstäverna en och en så där som de gör i Fem myror.

Having said that vill jag bara påpeka att den där stora fisken inte heter Tuna på svenska fast det funkar bra på nåt annat språk. "Kurkksallad" är inte heller korrekt svenska, fast man kanske skulle kunna tro det. Och eftersom annars så toleranta jag uppenbarligen är på ett bitchigt humör idag, så kan jag ju bara meddela att jag inte är helt nöjd med "Kurbitspickel" heller. Kurbits tycker jag känns lite plain old fashion och är det inte lite onödigt småsnålt med bara en endaste liten "pickel", liksom?

Men annars var det en god smörgås!

it's all in the game, yo

Sgt Ellis Carver (t.h.) - favoritsällskap in the modern urban crime environment

Vi ser aldrig på tv som normalt folk längre utan upptäcker i regel en serie ungefär 6 år efter alla andra och på äkta bulimikervis hetsar vi sen oss igenom alla säsonger på no time at all så att vi ändå alltid mer eller mindre hinner komma ikapp innan den slutligen läggs ner.

Och nu, nu ser vi alltså på The Wire. Maniskt. Brottsligheten i Baltimore är för närvarande prioritet nr 1 hemma hos oss. Vi hejar solidariskt på bägge sidorna. Först lever vi oss med i de struliga polisernas frustration över ogiltiga bevis, plea bargains, tystade vittnen och pampar som alltid kommer undan och sen sörjer vi över knarkhandlare vi gillar som blir lurade, fängslade och dödade. För att det är så tydligt att de aldrig hade en chans, och om den fanns där så förstod de ändå inte var den låg. Och även om inget egentligen händer så måste vi hela tiden få veta hur det går så alla våra kvällar inrutas och bedöms efter hur många avsnitt vi kommer att hinna se (färre än tre leder till frustration & abstinens) och den första tanken efter att vi fått höra att leveransen av nya soffan blir först i slutet av nästa vecka var: hur ska vi orka titta timtal av the wire om vi varken har en soffa att sitta i eller luta oss mot?

För titta måste vi ju. Och jag som inte ens gillar polisserier och aldrig riktigt får grepp om hur alla olika gubbar hänger ihop och hur det alls kan finnas så många olika chefshierarkier inom någon organisation som det verkar finnas inom Baltimorepolisen, jag nickar bara medlidsamt när någon igen muttrar "chain of command" och förstår verkligen inte vad det är som manipulerar mej så.

dagens livsvisdom

är kort och lyder så här:

Även om butikskassen för en gångs skull är det lättaste man någonsin minns att den varit så bör man ändå inte testa centrifugalkraften genom att glatt slunga den runt, runt, runt.

Runebergstårtorna blir så fula då.

Liten finkulturell diskussion

Maria indulges her fjortis-self och läser Stephanie Meyer's Twilight-serie om Bella och vampyren Edward.

M: - Men duh, att hon orkar. Jag står inte ut med Edward nå mera nu. Han är sååå tråkig och äckligt präktig.

N: Uhu, hmmm?

M:...och bla, bla... och han är så envis och ska vara så jäkla beskyddande och hon får inte göra nånting och han är hur jobbig som helst!

N: - Ja, i så fall blir han nog inte gammal.

M: - Jo, men han är vampyr, han lever för evigt och hon tänker vara med honom för alltid och bli en vampyr. Hon är en idiot.

N: - Eh, jaha?

M: - Ja, hon borde ju satsa på varulven istället! Han är så mycket coolare och så är han indian och när han blir varulv får han rödbrun lång raggig päls, står det. Det måste väl vara bättre än nån som bara gnäller och tjatar och beskrivs som att han känns alldeles kall och som en staty?

N: - Men om han den andra killen är varulv? Blir det inte problem om han börjar döda folk?

M: - Men det är ju som en stor hund... Och han dödar inte folk, utan bara vampyrer.

N: - Aha? Så vad äter han då?

M: - Typ omelett och...

N: - Omelett?! Varulven äter omelett.

M: - Ja, han äter omelett och har mjuk och raggig rödbrun päls, måste inte det ändå vara bättre?

N: - Det tycker man. Men det kommer kanske att bli han ännu?

M: - Nä, för jag har tjuvläst i slutet och hon är en idiot.

...the reason for my existence is not to please any stupid people-persons, yo!

Man vet att djuret man delar hem med är just en katt när man bygger fönsterbräden för att sagda djur ska kunna sitta där och klappra tänder åt småfåglarna - en aktivitet som hon med stort nöje kan ägna sig åt i timtal när hon gästar mer lyckligt lottade släktingar - och djuret i fråga vägrar att ens gå nära nymodigheten, fast man riktigt lyfter upp henne för att visa. Utan så fort man vänder ryggen till sitter Her Almighty Highness istället uppflugen på köksbordet (= strängt förbjudet territorium) och betraktar fönsterbrädet, förstulet ur ena ögonvrån och med stor och illa dold misstänksamhet.

tillfälligt uppehåll

För första gången på så länge vi kan minnas är vi hemma utan att det regnar post-apokalyptisk så att hela altan ligger och guppar och jordgubbslandet närmast ser ut som en kinesisk risodling. Vackert så, det känns som en liten seger i sig. Men nej, vi har ännu icke vågat oss ut och inspektera stenfoten, men månne den int' finns kvar där nånstans under gyttjan. Om den ännu ser bra ut dock är mer än jag vågar uttala mig om. Altanen är ganska genomgående grön, men ännu har det åtminstone inte regnat in, annat än i förrådet. Bra eller dåligt? Kissen vågade t.o.m. sig ut en sväng idag, men kom snabbt drypande in igen med frustrationen bubblande ur öronen och hat i blicken: 30 talgoxar i tre träd mot en enda tjudrad katt är bara inte rättvist. Det är tydligen ingen ände på alla sätt som naturen kan jävlas med en på.

Ljuset och det fina vädret fick oss tyvärr också att inse att ingen ännu heller har varit och städat upp vår trailertrash-bakgård där allt skevt skrot i hela åbonejden står och rostar. Kanske i vår eller så nästa år. Skulle det inte ha varit så att vi faktiskt lyckades få gamla soffan såld på Huuto (yeah - de skulle betala i morgon och hämta den senare i veckan, så undrens tid är tydligen inte förbi ändå!) så kunde vi ha hävt ut den också då där lite på trekvart och allt hade varit komplett om vi hade känt för att bjuda ut oss som lite alternative locations för inspelningen av the Wire. Vi håller på och sträcktittar på the wire nu, och den är bra och ovanlig och totalt addictive, men samtidigt extremt frustrerande om man är sådan att man uppskattar kosmisk rättvisa och att the bad guy förr eller senare får sitt straff och annat sånt "ja, jag har levt ett tryggt medelklassliv och är dumnaiv"-tjafs. Tycker man däremot att Lars von Triers filmer tenderar ha bra slut, så torde man trivas ypperligt med den.

I övrigt väntar jag med stor iver på nya soffan (nästa vecka? please, snälla?!?) och monteringen av mina FÖNSTERBRÄDEN i kök och vardagsrum så att jag ska få börja placera ut kommande babyplantor och halvdöda krukväxter. Ja, och så har jag för dagen nya chifonet-trasor som jag inte kunde motstå för att de minsann var limited edition (neonorange färg!) som jag går runt och hafsigt torkar lite damm med under det att jag tacksamt begrundar min enorma tur och att jag har disktrasor som inte vem som helst har. Det ni! Fast det säger i.of.s. kanske mer om hur pass oinspirerande och hemsk vår lokala siwa är än något annat, det är ingen skillnad vad man har tänkt köpa när man går dit, man kommer alltid ut med antingen två öltaxar och och billig no-brand chokostång eller så valfri städprodukt (beroende på personlig läggning) och inget annat... Men seriously - finns det någonting längre som inte är limited edition, jag menar virtuella facebook-presenter? Små bilder som det faktiskt BARA "finns" 50 000 av (joho! faktiskt!) och som därför på nåt sätt är extra åtråvårda att få ha i sin profil? Än inte lite konstig den här nya trenden att på konstgjord väg skapa en upplevelse av brist och allmänt armod oavsett vad det gäller? Eller vad sägs om mineralvatten i en upplaga av 100 flaskor? Nu tror jag inte att mina disktrasor är fullt lika excklusiva och hard to come by, men vem vet. Här tas inga risker. Jag har bara börjat på en så om det visar sig bli drag har jag fyra kvar att sälja på Huuto, nu när vi en gång fått upp farten.

Det är något djupt osympatiskt över hela det här konstgjorda limited edition-konceptet, det är både elitisk och stressande. Kan det inte någon gång vara så att nån säger att "Se här, vi har hittat på en ny cool grej i en ny fin färg och med en spännande ny smak och nu lovar vi att ha den kvar så länge ni vill köpa den och inte rycka den av er så fort ni insett att det här är något ni faktiskt kan tänka er att gilla och vilja ha."

sign. "rabiat gnälltant med förakt för det stilrena"

En ny trend i inredningsvärlden tycks vara det här att alla får sätta upp bilder av sina nytapetserade fondväggar och obligatoriska stjärnkuddar från Lexington på diverse tidningars webbplatser (åtminstone Sköna Hem och Allt i Hemmet har sektioner som består av läsarhem). Det är ju förvisso alltid intressant att se hur folk riktigt har det, men det är inte så lite deprimerande hur alla ändå har samma möbler från samma butiker och samma lattebruna färg i sovrummet. Hur blev det fullt så likriktat? Och hur kommer det sig att så många dessutom känner behovet av att beskriva sina hem med dessa pretentiösa inredningtidningstexter som egentligen inte säger något mer än "eh, vi bestämde oss för att göra det eh, stilrent, och så ställde vi en byrå där för typ, avlastning".

Rysningar! Sluta snälla med att beskriva era hem i termer som "stilrent". Det är ett så FULT och uttjatat ord, och det betyder ingenting och allt möjligt. Oavsett hur hemmet ser ut så hävdar innehavaren ändå alltid att det är just stilrent. Det det är en så obligatorisk term vid det här laget att den är fullkomligt överflödig, den tillför precis ingenting. Och absolut inte att man har någon slags känsla för stil eller att man annars har koll, om nu nån trodde det. Jag föreslår att vi stryker stilrent helt, som ord.

Jag är trött på inredningstexter på det hela taget, även professionellt skrivna sådana i riktiga, tryckta tidningar. Jag ändå bara vill ha suddiga ofokuserade bilder på blombuketter och krafs och madonnastayetter och sol som lyser in genom stora fina fönster på såpade trägolv i skitdyra sekelskifteslägenheter. Jag vill inte läsa nåt om hur stilrent ägarna tycker de fått till det. Och det allra värsta är när reportrar på tidningen gör inedningsreportage om sina egna hem och helt glatt skriver om sig själv och sina stilrena prydnadskuddar i tredje person. Hu, att ni inte skäms?! Så bort med all patetiskt text, det enda jag vill veta är vad husdjuren heter och så vill jag kunna se vad folk har för böcker i sina hyllor.

Tack, det var allt för idag. Make it so.

separationsångest

Min lilla ljusblå soffa flyttar hemifrån idag. Inte för att den är söndrig eller oälskad utan för att hemmet är för litet. Det skär lite i hjärtat, men jag vet att den kommer att få det bra på nya stället och så fort jag bor större så får den komma hem igen. Nästa vecka anländer förhoppningsvis den nya möbel som jag lite skräckslaget benämner "vuxensoffan"... Och där vuxensoffan står ryms det inga baby blue-soffor, inte när man har ett väldigt litet vardagsrum åtminstone. Jag hoppas att vuxensoffan verkligen går att sitta i, så att vi inte fortsättningvis hamnar att sitta på golvet och bara lite försiktigt luta oss mot den som vi mest gjort hittills (vilket i och för sig går bra det också, men då hade vi nästan inte behövt någon ny soffa) och att den inte blir helt sönderklöst på tre veckor.

Men den kommer inte att vara ljusblå...

det här är inte ett inlägg (typ)

Annars då? Jag har äntligen sett The Last Kiss som stått i hyllan och väntat i evigheter och jag tänkte alldeles att jag out of sheer boredom skulle leka filmkritiker och blogga om vad jag tyckte om den... Jag tänkte säga att det borde enligt alla regler vara en sådan film som jag gillar och att en viss igenkänningsfaktor visserligen fanns där och blah, blah, men att jag ändå inte vet, att visserligen så irriterade den mig inte fullt lika mycket Garden state, men den ändå och likväl irriterade mej ...

- Men det är bara för att du inte tål Zach Braff, hävdade N.

Och jag skulle sedan förklara hur det kanske bidrar, men hur det ändå är inte hela orsaken, utan hur min motvilja är motiverad och befogad och fullt logisk.

Trodde jag!

Jag hade redan förberett hur jag skulla analysera hur det aldrig blir bra när neurotisk manlig regissör envisas med att alltid ploppa sig själv i huvudrollen i alla sina filmer. Vidare skulle jag hävda att filmens huvudroll är så självupptagen att hela storyn liksom förstörs. Man får i detalj förklarat för sig hur 3o-something får panik när flickvännen blir gravid och istället blir attraherad av ung, glad och bubbly collegestudent. Men sen då? Ung, glad och bubbly collegestudent blir helt handlöst förälskad i trög, sur, gnällig, självcentrerad och småplufsig 30-something som sen ångrar sig och går tillbaka till tråkfrun/-flickvän? Och INGET i filmen ger någon som helst hint om varför, vad det är hos honom och hans bemötande av henne som får henne att bli intresserad av honom. Inga blickar, inga repliker, ingenting. Det anses inte relevant eller av intresse, tydligen. Storyn är så hundraprocentigt fokuserad på honom och beskriven ur hans synvinkel att hon liksom bara dyker upp ur intet som någon slags stalker. Och jag tänkte lite småspydigt undra om det inte kan tänkas bero beror på att det enda han varit intresserad är att till varje pris skriva in lite hångelscener med söta Rachel Bilson åt sig och att det kanske blev lite väl genomskinligt i det här fallet?

trädkojeångest

Men, men, allt detta var tills jag länkade till IMDB, och märkte att till skillnad från Garden State så har Zach Braff varken skrivit eller regisserat The Last Kiss själv. Han är bara any old skådespelare som helt utan eget intrigerande surar och hånglar med Rachel på film. Vilket gör hans närvaro i hela filmen ännu mer omotiverad (casting people - kunde ni inte ha hittat nån man verkligen kan engagera sig i?) och hela denna blogg alldeles orelevant.

Så, för er som undrar, det ÄR verkligen bara för att jag inte tål Zach Braff tydligen.

Konnichiwa!

Igår började japanskakursen. Det var jag och två forskarstuderande från ÅA och en rullstolsbunden pirat och hur många 17-åriga J-poppare som helst. Manganerdkillar och svarthåriga tjejer som satt och skrev saker med tuschpenna på kompisens arm. Det var exotiskt, jag kände mej som om jag i misstag hamnat på ungdomsgården. Vi fick säga bokstäver i kör och så tittade vi på propagandafilmer om drakflygning, konstiga fiskar och nåt groundbreaking kompositmaterial för flygplansindustrin.


Läxa till nästa gång: lära sig räkna till tio. Tack och lov behöver vi inte kunna skriva nåt, bara rabbla.

GOTT NYTT ÅR

Hej. Jag är så trött att det känns som jag kanske dör. Any minute now. Ska det kännas så? Är det inte lite illavarslande inför det nya året? Borde man inte vara pigg och energisk och fylld av tillförsikt och goda föresatser? Haha. Trots allt dåligt samvete över den senaste månadens överätande, ständiga glöggande och no motion whatsoever, så inleddes årets första dag lik förbannat med att vi satt där framför My So-Called Life och återupplivde tonårstraumor och tryckte i oss av G medförd Dumle, smuttade på resterna av det av G medförda rödvinet ("för den var ju ändå öppnad!") och åt upp den obligatoriska nyårsosten (som jag inte förstår varför vi köper för ingen äter ändå någonsin av den). Som betalda poster boys&girls för den svaga karaktären och alla välfärdssjukdomar som finns, yesbox! Idag ska vi äta rester och späka oss. Jawohl.

Hade jag varit en exemplarisk bloggare så borde jag ha presterat en årsbästalista över 2007 men i och med att jag inte bloggat på en månad och det redan hann slå om till nytt år så slipper jag. Jag kan bara kort konstatera att det var ett år då jag nog inte lyssnade på någon musik, såg några filmer eller gjorde några desto vidare resor. Bot och bättring utlovas - kanske... Under det nya året ska jag dessutom jobba duktigare och mer fokuserat när jag jobbar, känna mej mer ledig när jag är ledig, sova mer, motionera mer, leva hälsosammare på det hela taget och i allmänhet försöka ha ett socialare, roligare och mer innehållsrikt liv samt sluta hälla ut mat och dryck över mattor (särskilt om vi köper nya).