tillfälligt uppehåll

För första gången på så länge vi kan minnas är vi hemma utan att det regnar post-apokalyptisk så att hela altan ligger och guppar och jordgubbslandet närmast ser ut som en kinesisk risodling. Vackert så, det känns som en liten seger i sig. Men nej, vi har ännu icke vågat oss ut och inspektera stenfoten, men månne den int' finns kvar där nånstans under gyttjan. Om den ännu ser bra ut dock är mer än jag vågar uttala mig om. Altanen är ganska genomgående grön, men ännu har det åtminstone inte regnat in, annat än i förrådet. Bra eller dåligt? Kissen vågade t.o.m. sig ut en sväng idag, men kom snabbt drypande in igen med frustrationen bubblande ur öronen och hat i blicken: 30 talgoxar i tre träd mot en enda tjudrad katt är bara inte rättvist. Det är tydligen ingen ände på alla sätt som naturen kan jävlas med en på.

Ljuset och det fina vädret fick oss tyvärr också att inse att ingen ännu heller har varit och städat upp vår trailertrash-bakgård där allt skevt skrot i hela åbonejden står och rostar. Kanske i vår eller så nästa år. Skulle det inte ha varit så att vi faktiskt lyckades få gamla soffan såld på Huuto (yeah - de skulle betala i morgon och hämta den senare i veckan, så undrens tid är tydligen inte förbi ändå!) så kunde vi ha hävt ut den också då där lite på trekvart och allt hade varit komplett om vi hade känt för att bjuda ut oss som lite alternative locations för inspelningen av the Wire. Vi håller på och sträcktittar på the wire nu, och den är bra och ovanlig och totalt addictive, men samtidigt extremt frustrerande om man är sådan att man uppskattar kosmisk rättvisa och att the bad guy förr eller senare får sitt straff och annat sånt "ja, jag har levt ett tryggt medelklassliv och är dumnaiv"-tjafs. Tycker man däremot att Lars von Triers filmer tenderar ha bra slut, så torde man trivas ypperligt med den.

I övrigt väntar jag med stor iver på nya soffan (nästa vecka? please, snälla?!?) och monteringen av mina FÖNSTERBRÄDEN i kök och vardagsrum så att jag ska få börja placera ut kommande babyplantor och halvdöda krukväxter. Ja, och så har jag för dagen nya chifonet-trasor som jag inte kunde motstå för att de minsann var limited edition (neonorange färg!) som jag går runt och hafsigt torkar lite damm med under det att jag tacksamt begrundar min enorma tur och att jag har disktrasor som inte vem som helst har. Det ni! Fast det säger i.of.s. kanske mer om hur pass oinspirerande och hemsk vår lokala siwa är än något annat, det är ingen skillnad vad man har tänkt köpa när man går dit, man kommer alltid ut med antingen två öltaxar och och billig no-brand chokostång eller så valfri städprodukt (beroende på personlig läggning) och inget annat... Men seriously - finns det någonting längre som inte är limited edition, jag menar virtuella facebook-presenter? Små bilder som det faktiskt BARA "finns" 50 000 av (joho! faktiskt!) och som därför på nåt sätt är extra åtråvårda att få ha i sin profil? Än inte lite konstig den här nya trenden att på konstgjord väg skapa en upplevelse av brist och allmänt armod oavsett vad det gäller? Eller vad sägs om mineralvatten i en upplaga av 100 flaskor? Nu tror jag inte att mina disktrasor är fullt lika excklusiva och hard to come by, men vem vet. Här tas inga risker. Jag har bara börjat på en så om det visar sig bli drag har jag fyra kvar att sälja på Huuto, nu när vi en gång fått upp farten.

Det är något djupt osympatiskt över hela det här konstgjorda limited edition-konceptet, det är både elitisk och stressande. Kan det inte någon gång vara så att nån säger att "Se här, vi har hittat på en ny cool grej i en ny fin färg och med en spännande ny smak och nu lovar vi att ha den kvar så länge ni vill köpa den och inte rycka den av er så fort ni insett att det här är något ni faktiskt kan tänka er att gilla och vilja ha."