Sgt Ellis Carver (t.h.) - favoritsällskap in the modern urban crime environment Vi ser aldrig på tv som normalt folk längre utan upptäcker i regel en serie ungefär 6 år efter alla andra och på äkta bulimikervis hetsar vi sen oss igenom alla säsonger på no time at all så att vi ändå alltid mer eller mindre hinner komma ikapp innan den slutligen läggs ner.
Och nu, nu ser vi alltså på The Wire. Maniskt. Brottsligheten i Baltimore är för närvarande prioritet nr 1 hemma hos oss. Vi hejar solidariskt på bägge sidorna. Först lever vi oss med i de struliga polisernas frustration över ogiltiga bevis, plea bargains, tystade vittnen och pampar som alltid kommer undan och sen sörjer vi över knarkhandlare vi gillar som blir lurade, fängslade och dödade. För att det är så tydligt att de aldrig hade en chans, och om den fanns där så förstod de ändå inte var den låg. Och även om inget egentligen händer så måste vi hela tiden få veta hur det går så alla våra kvällar inrutas och bedöms efter hur många avsnitt vi kommer att hinna se (färre än tre leder till frustration & abstinens) och den första tanken efter att vi fått höra att leveransen av nya soffan blir först i slutet av nästa vecka var: hur ska vi orka titta timtal av the wire om vi varken har en soffa att sitta i eller luta oss mot?
För titta måste vi ju. Och jag som inte ens gillar polisserier och aldrig riktigt får grepp om hur alla olika gubbar hänger ihop och hur det alls kan finnas så många olika chefshierarkier inom någon organisation som det verkar finnas inom Baltimorepolisen, jag nickar bara medlidsamt när någon igen muttrar "chain of command" och förstår verkligen inte vad det är som manipulerar mej så.
0 kommentarer:
Post a Comment