separationsångest

Min lilla ljusblå soffa flyttar hemifrån idag. Inte för att den är söndrig eller oälskad utan för att hemmet är för litet. Det skär lite i hjärtat, men jag vet att den kommer att få det bra på nya stället och så fort jag bor större så får den komma hem igen. Nästa vecka anländer förhoppningsvis den nya möbel som jag lite skräckslaget benämner "vuxensoffan"... Och där vuxensoffan står ryms det inga baby blue-soffor, inte när man har ett väldigt litet vardagsrum åtminstone. Jag hoppas att vuxensoffan verkligen går att sitta i, så att vi inte fortsättningvis hamnar att sitta på golvet och bara lite försiktigt luta oss mot den som vi mest gjort hittills (vilket i och för sig går bra det också, men då hade vi nästan inte behövt någon ny soffa) och att den inte blir helt sönderklöst på tre veckor.

Men den kommer inte att vara ljusblå...