allra sista os-bloggen

Linna uttrycker det så bra på expressen idag: "Ingen förlorade så vackert som det finska hockeylaget gjorde den här gången."

Det är sant, jag tänkte det också men utan att kunna formulera det i ord. Det var något så gripande över det finländska hockeylandslaget igår efter att de just förlorat os-guldet. Den finländska stolta, tystlåtna och behärskade manligheten när den är som bäst.

i could never be her girl figure skater

Efter lite självrannsakan kom jag fram till att den främsta orsaken till att jag inte riktigt gillar stora idrottstävlingar är att de är så kompetitiva. Jag gillar alltså inte det där själva tävlingsmomentet för jag har själv världens sämsta tävlingsinstinkt (åtminstone tycker jag det själv, helt ärligt, och det bekymrar mig lite, men N. brukar skratta dovt och ihåligt när jag nån gång för det på tal ) och det är därför en så plågsam form av underhållning... Lite som skräckfilm, som jag inte heller gillar, för varför skulle jag vilja bli rädd?

Så min favorit var alltså som vanligt konståkningsuppvisningen då alla fick skrinna och vara glada och det inte var något obehagligt tävlande alls involverat. Konståkningen är lite speciell på så vis eftersom det väl är den enda gren där man verkligen får och liksom förväntas bedöma folk efter deras allmänna utstrålning och stil och kläder. Som man ju egentligen alltid ändå gör.

Konståkningen var min absolut första modeinfluens och den som lämnat det mest bestående intrycket. Redan när jag var jätteliten brukade jag se på konståkning som en symbol för vuxenvärlden; när jag blev stor var det så där jag skulle se ut: granna färger och pärlor och glitter och en liten kort kjol med liksom matchande trosor under. Det var liksom höjden av sofistikation för mej som liten. Det och de kopiösa mängderna ljusblå ögonskugga. Jag var redan då väldigt medveten om mina begänsningar och tänkte aldrig att jag riktigt skulle kunna åka skridskor på det där viset, så rent karriärsmässigt ville jag bli en sån där som åkte runt och samlade ihop blommor som publiken slängt ut på isen, men jag ville åtminstone ha de där kläderna.


När jag var ca 5-6 år fick jag ärva en röd gymnastikdräkt med vit kant runt halslinningen av min sex år äldre svenska kusin. Den var mitt favoritplagg i flera års tid tills den ohjälpligen blev alldeles för liten. Den tillsammans med en vit spetsunderkjol är nog nästan det närmaste perfektion jag nånsin varit.

Och trots att jag inser att konståkningsmodet alltid finns där nånstans i mitt bakhuvud och och lyckligt piper ja! ja! ja! åt fladder och paljetter och och allehanda fluff, så är det ändå lite vemodigt att se konståkning så här som vuxen, för jag kan inte riktigt komma ifrån tanken på att jag har gjort lilla mej väldigt besviken. Jag kan varken göra piruetter eller trippel Salkov, jag har inga sådana där små korta fransiga skridskoprinsessklänningar som jag då tyckte var det finaste i världen och jag klär inte ens i blå ögonskugga.

Jag är lite rädd att jag kanske missat min grej... Jag kanske verkligen borde ha blivit konståkare? Eller cheer leader? Eller ens körtjej åt The Ark? Jag tror att Ola Salo kanske också blev lika imponerad och betagen av konståkarna som jag när han var liten. Han skulle nog förstå, det tror jag.

ishockeykort?

Och hela ishockeyn kom och gick och jag har inte ens några såna där blanka fina kort som man hade på fotbollspojkar förr i tiden. Tanken dök upp redan tidigare men senast under semifinalen blev det helt uppenbart hur något helt väsentligt fattades: de små blanka korten som ger en all nödvändig bakgrundsfakra i form av längd, vikt, ålder, axelbredd och annan livsnödvändig trivia.

Så jag blev tvungen att forska och sammanställa mina egna. Nu kan jag meddela att Saku Koivu och Kimmo Timonen är precis lika långa, men att den senare åtminstone för fyra år sedan var två kilo tyngre. Och att Teemu Selänne är äldre och längre och tyngre än oss alla tre.

Det här gjorde mig så upprymd mitt i besvikelsen att jag blev tvungen att dela med mig av mina nya kunskaper.

M: - Men Selänne är äldre än mig! Han är 35!
N: - Jaha, jo men det måste han ju nog nästan vara, tycker jag.
M: - Ja, och så är han 183 lång och väger 93 kilo, står det här... Så han är ganska lång och tung också...
N: - Ja, han är nog säkert större ut än dej också.

!

De svenska ishockeyspelarna har BÅDE tänder och guldmedaljer. Det är extremt orättvist.

Av de os-tävlingar jag har sett, och där vi alls haft någon deltagare med, har vi förlorat typ... vareviga en.

brad and his dad

Okej, nu har jag också fallit för grupptrycket och börjat se på os. På vår nya nationalsport curling. Och så förlorade vi ju förstås. Mea culpa. Ber killen med Vanhanen-looken och det omöjliga namnet så mycket om ursäkt...

Kandensarna såg särdeles osympatiska ut, som bullies hela bunten, förutom min favorit Brad som mest såg ut som en mer världsvan bror till Kirk från Gilmore Girls. Men allra bäst var ändå hans far "Brad's Dad" som var så stolt där han myste på läktaren. Brad och Brad's dad var vad som gjorde min curlingkväll, förlusten till trots.

Nu tittar vi på ishockey och spanar in vem som har framtänder och vem som inte har. Vi har börjar med att ha ett tema som vi behandlar alltid när vi ser på ishockey; senast var det "nödvändigheten av vattendrickande och pauser" (när Baggio alltid var tvungen att springa och vara törstig i timtal i den fyrtiogradiga värmen, så varför ska målvakten här ha vattenflaska med sig för tjugo minuters stillastående?) och i dag "framtänder: för eller emot".

I och med att jag i grunden är så pass ointresserad av själva sporterna blir jag tvungen att roa med att hitta på nya vinlingar att problematisera. Att se sport med mig är utmärkt träning inför att umgås med en treåring.

de flesta olyckor

...sker ju som bekant i hemmet. Och för vår katt har nu ytterligare en sak tillkommit på listan över om inte potentiellt livshotande så ändå otäcka händelser som kan inträffa i företrädelsevis köket.

I farlighets-/otäckhetsordning:

1. Tomatkrosstänk i ögat om man står för nära konservburk som håller på att öppnas
2. Vinägerflaskor och kökredskap som faller från hyllan ovanför matplatsen medan man står under och äter
3. Senap på skulderbladet (ingen vet riktigt hur det gick till...)
4. Senap i munnen när man slickar av den märkligt kladdiga sörjan man just fått på axeln

och så dagens bubblare:

5. Riven fryst pizzaost på ryggen (när man står under en fryspizza som öppnas vänligt men bestämt).

allergisk?

Kanske jag inte är förkyld - kanske jag är allergisk? Jag satt och jobbade i morse och hade så otroligt sjuk hals att jag inte visste om jag skulle andas eller låta bli. Sen tog jag paus och nu har jag plockat ner och vikt ihop tvätt, bäddat sängen, plockat upp kringslängda saker och plockat ur diskmaskin samt duschat och gjort lunch åt mig. Och mått hur bra som helst. Nu satte jag mig vid datorn igen och, yes, jättesjuk hals igen! Hur är det ens möjligt?

sjuk

Jag är sjuk och febrig och allmänt ynklig. Väldigt långt från gårdagens stolta jag som lite kaxigt konstaterade att konstigt nog har jag inte alls varit sjuk i år och smådrygt funderade över hur det kan komma sig att jag fått en sån dunderfysik helt plötsligt att inga virus biter på mig? (Ja tänk!) Tur att jag sa det då, för det är en replik som inte fungerar längre fr.o.m. idag.

Men just nu känns det faktiskt ganska okej, jag är nyligen finnrexinad och sitter uppkrupen i soffan och feberhallucinerar inte ens. Och sen har jag fått min speciella "sjukmat" (mannagrynsgröt och saftsoppa) också, jag är extremt bortskämd och odräglig. Att ha sin speciella sjukmat är nästan är som att vara liten och få guljaffa och blåbärssoppa när man spyr, fast kanske snäppet mer glamoröst.

os

Jag inser att det bör kommenteras på något sätt, om inte annat så för att bevisa att jag, åtminstone ibland, också lever i samma värld som er andra. Så nej, i motsats till vissa har jag klarat mig förunderligt väl från att dras ner i det beryktade os-träsket. Som min syster så vist påpekade häromdagen. "Jag visste att det var du som ringde, ingen annan skulle ringa mitt i ishockeyn."

Jag är plågsamt medveten om att det här ett personlighetsdrag som allmänt ses som djupt suspekt. But I really couldn't care less. Jag inser att det är en fin tanke med globalisering och att vi alla över hela vintersportvärlden sitter som klistrade framför våra respektive burkar och fascineras över samma mystiska curling (är det en sport? really, truly?), utom en viss expressenreporter som ser det hela live och mest oroar sig över om hon någonsin kommer att hitta tillbaka till sitt hotell. Sån skulle jag också vara. Sån är jag också. Jag vill veta var wc finns, hur man kommer hem på natten och att lakanen alldeles säkert är rena. Gud att stå ute i regnet mitt i natten i ett främmande land för att man hamnat skriva om curling.

Fast jag har tittat. Jag såg invigningen för en kompis gästade och jag tänkte att hon kanske ville se den, för hon är mer normal och trevlig än jag och sen såg jag en halv ishockeymatch för N. mutade mig med chips. Chips hör tydligen till när man ser på ishockey. Öl skulle egentligen också ha hört till, men butiken säljer inte öl efter kl 21...

Sen så kan mitt sportintresse helt plötsligt blomma upp, men det gäller att vara snabb för att hinna lägga märke till det för i vanliga fall är det av en snabbt övergående karaktär. Under VM 1987 hade jag t.ex. en crush på Andy Grünenfelder som kom 4:a i någonting och det var syndast om honom i hela världen för han tog ut sig så och så fick han inte nån jäkla medalj ens utan det var nån trist svensk, förstås. Jag klippte ut en liten suddig bild på honom ur Vasabladet och var extremt fascinerad av längskidåkning i kanske tre dagar. Men så där i allmänhet så är jag lite som Ferdinand, jag bryr mig inte om all the fuss och lek ni bara jag får vara ifred.

resume

Jag har jobbat så duktigt och hårt och mycket att jag inte har hunnit blogga! Och inte har jag hunnit maila heller! Eller ens slösurfa! Jag har varit något alldeles fruktansvärt effektiv att jag nästan skrämmer mig själv. Alltid när jag suttit vid datorn har det varit fråga om textproduktion av det mer seriösa slaget. Det känns lite konstigt. Jag är inte van vid att det ska vara på det viset och vet inte riktigt om jag tycker om det.

Ingen har missat särskilt mycket dock. Jag försöker fortsättningsvis lura mig själv att det är vår och har både hunnit inleda jordgubbsäsongen (tadaa!) med mitt livs första egyptiska gubbar som tyvärr både såg ut och smakade som äpplen mer än något annat. Men nevermind, det är själva jordgubbskänslan som räknas och det har varit ett långt och plågsamt uppehåll sedan förra säsongen avslutades någonstans kring lillajul. Jag blir rastlös och beklämd när det inte finns jordgubbar; så länge man får tag på dem så är det sommar och varmt åtminstone nånstans på klotet så det finns hopp om att världen ännu tar sig, men när de inte alls syns till så vet man aldrig... Sedan finns det sådana som inleder säsongen nån gång runt den första juli också för att de rynkar på näsan åt allt som inte är finska gubbar. Men jag har aldrig varit någon jordgubbspatriot så jag är jorbgubbslycklig oavsett.

Det andra vårtecknet är att jag har sått små, små frön också. Egentligen ville jag ha basilika, men några sådana frön hade vi inte så det blev rucola, tagetes och penséer istället. Resten skulle sås på friland i april så valet föll sig ganska naturligt.

Vi har också varit och tittat på en ny lägenhet. Den hade ett underbart läge och var fin (och dyr), men lite liten och hade precis jämt fyra små garderober. Vad för slags människor klarar av att bo så? Inte vi. Vi har en massa grejer och alldeles i synnerhet sådant som lämpligtvis förvaras i skåp. Jag börjar kallsvettas bara av blotta tanken på att jag och kylväskor och datasladdar och julprydnader och allt ska samsas i vardagsrummet. Hur kan det vara tänkt så? Är det ingen annan som äger fult uddaskräp? Så det blev ingetn nytt hem, fast det berodde kanske mest på att det inte riktigt fanns någon balkong fast hur mycket mäklaren än försökte övertyga både sig själv och oss att det gjorde det. En smal liten gång som leder fram till ytterdörren och en liten bit förbi och som ligger i skugga ca 98 % av året doesn't quite do it for me. Jag ansvarar ju faktiskt för en två meter hög vinbärsbuskes trevnad också. Men gud vad jag kommer att blänga på den där eländiga busken - som gett hela två bär på tre somrar - i juli när jag inser att jag faktiskt, really, ihan aikuisten oikeasti, kunde bo 50 meter från havet...

just so Bollywood

Åh, jag vill bli filthy rich NU så att jag skamlöst kan ägna mig åt fullständigt onödiga utsvävningar i stil med att en helt vanlig fredag köpa små förpackningar med ätbara blommor à la 5,95 € st och inte ha det minsta dåligt samvete. Tänk sedan att sitta där med gaffeln i högsta hugg framför sina penséer och andra mer okända storheter och bara vänta på att få hugga in...? Så förtjusande dekadent!

Jag försökte faktiskt odla ätbara blommor på balkongen i somras; fick något en meter stort lila, tre ringblommor samt något som såg ut som en maskäten luktärt. Av en hel bloody påse frön. Det var det enda av allt jag sådde som överhuvudtaget började blomma så jag hade förstås inte hjärta att äta upp dem. Plus att jag tycks ha nån sorts inbyggd spärr mot att slita åt mej av trädgårdsblommorna och bara börja tugga där man står. Det känns fel, det känns potentiellt livsfarligt, men samtidigt har det en konstig lockelse.

De här var bättre, det var bara själva blommorna utan stjälkar så de såg inte lika svårtuggade ut. Borde jag slå till? Vad ska jag ta för sort? Hur äter man dem? Som tilltugg, typ chips? Eller i sallad? Kanske på glass?

Smask?

jag & Newton

Igår när jag var och simmade, så tänkte jag först på pingviner, så där som man gör, och sen på Newton. Sir Isaac, ni vet. Det var inget särskilt med det egentligen, annat än att jag vad jag kommer ihåg aldrig någonsin tänkt på honom tidigare, men nu gjorde jag det. Jag hoppas att han förstår att uppskatta det. Kisse och jag övar på hans tredje lag här hemma: vi knuffar på varandra och ser om vi påverkar varandra med samma, men motsatt kraft. Vi vet inte riktigt.

Men förutom små korta sinnesförvirrade stunder så är jag inte så särdeles intresserad av fysik, så det mest fascinerande är att han efter 50 års funderande och 4 500 skrivna sidor kom fram till att jordens undergång kommer att inträffa år 2060. Om en 54-55 år, alltså. Då är jag 88 år.

Nästa gång jag sportar ska jag försöka komma ihåg att tänka på t.ex. nån känd filosof. Om det här är en ihållande trend kommer det att göra under för folkbildningen! I'll keep you posted...

green is the new black

Grönt är veckans tema. Jag vet inte om det är min längtan efter våren eller om det mest är Veronica Mars fel, men helt plötsligt kan jag inte få tillräckligt mycket grönt i mitt liv och det plågar mig. Jag vill också leva mitt liv genom ett färgfilter! Jag inser att jag kanske inte kan sätta in gröntonade fönsterglas hemma, men jag har allvarligt funderat på hur det skulle bli med färgade glödlampor - skulle det funka? Skulle de ge den rätta surrealistisk känslan av serietidningsvärld?

Mellan varven suckar jag längtansfullt över löjligt stora och dyra krukväxter, som inte ens skulle överleva bilresan hem, för att de har så extra djupgröna och liksom friska blad. Jag driver rastlöst omkring i det shoppinglimbo som inträtt efter det att den otäcka januarirean äntligen dragit sina nästsista suckar och slutligen imploderat och den enda tanke som maler runt i mitt huvud är måste-måste-måste-ha-nåt-grööönt. Ni hör hur bisarrt det låter: jag behöver precis vad som helst, men det måste vara grönt. Trots att det alltid får mig att se lite sjuk ut. Trots att jag vet att jag känner mig som Benjamin Syrsa. Trots att själva ordet är så extremt fult. This is what it's come to.

Jag köpte förresten en ny t-shirt idag. Den är vårig och fin. Ljusgrön.

Feed the fire, fan the flame, till the world remembers your name

Trots kylan så har vissa börjat hoppas på våren och den tropiska solen:

Igår duschade jag den med sprutkannan på de små, små babybladen och viskade uppmuntrande åt den att monsunregnen nog snart är på väg. Jag vet inte om den trodde på mig, men jag hoppas det. Jag har fyllt rummet den står i med billig asiatisk plast i turkost och gröna och rosa kuddar i sarityger och gett den en monstera och en sned bambuplanta som kompisar så att den ska känna sig hemma och trivas.

Jag duschade dem alla och pekade på solen och sa: Men visst är det väl ganska okej nu? Visst? Snälla? Men jag tror den känner på sig att nåt är fel, den vet att jag bara luras och att det är -18 ute och att solen inte egentligen har nån chans att hävda sig och att några ynkliga droppar plastigt vatten inte är något monsunregn.

Den är smartare än så och den kan inte förstå hur den har hamnat här och den trivs inte och tappar alla bladen så fort de blir ens lite större, men på nåt sätt lever den ännu fast varken den själv eller jag riktigt vet hur det går till och hur länge det kan fortsätta på det här viset och nån enstaka varm sommarnatt är den nästan lycklig, men det är alldeles för få av dem och sen är det misär igen och bladen svartnar och faller av och det är en intensiv men mestadels olycklig kärlek; den allra bästa sorten.

Och om den bara orkar leva tillräckligt länge så ska jag bli tillräckligt rik och köpa en liten, liten plätt jord nånstans där solen är rätt och bygga ett hus åt mig och gräva ner den i jorden som Natalie Portman i Léon och vi ska nicka åt varandra och konstatera att här får vi det nog bra och den ska växa sig stor och bli ett träd.

Och då, äntligen, tänker den blomma och vara finast i världen.

frysbränna

Vi har haft en i allra högsta grad håglös och tråkig söndag och alldeles i med synk med känslan förmedlad av världen utanför ägnat oss åt något så trivialt och meningslöst som att frosta av frysen.

Så nu har jag fått slängt all sådan mat som vi pliktskyldigast fryst in för att ingen av oss riktigt ville den ha in the first place, men som vi ändå fick någon slags dåligt världssamvete av att kasta bort då när det begav sig. Pity food, som två stycken halva jästpaket, liten rimfrostig påse med 4 skivor rostbröd (från vilket årtusende?), 1½ dl kokosmjölk från tre år tillbaka (sparad för vilket ändamål?, man undrar) och fem ensamma egenhändigt odlade ärtskidor. Det sistnämnda kändes onekligen lite vemodigt. All den energin som gick åt, vattna och plantera och hålla andan och svära över lössen och bekanta som vattnade för mycket eller för lite och inte älskade dem på rätt sätt och vara ledsen över att inte själv vara på plats för att skörda... Och så åt vi dem inte ens!

Fyra burkar äppelmos från 2004 och en stor burk krusbär som jag slängde in i höstas för att jag inte hann eller orkade rensa dem och de började liksom svälla och spricka och och se lite obscent jästa ut var också nära att stryka med, men räddaddes i sista sekund och väntar nu ännu på att deras tid äntligen ska komma. Kanske det nästa vecka känns som att vi vill ha just problemkrusbär från augusti 2004? Man vet aldrig.

Avfrostning av frysen gör mig alltid lite beklämd, det enda man egentligen borde få ha i sin frys är frozen pizza och isglass och halvgräddade örfilar. Mat som aldrig nånsin har en chans att göra en ledsen.

thank god it's Friday

Vi har omstrukturerat oss på jobbet, så nu jobbar jag på sätt och vis som en frilans: kan påverka mina egna tider och får lön efter vad jag rent konkret presterar. Det lät som en så bra idé och jag såg framför mig sovmorgnar och att kunna äta frukost i lugn och ro innan man sedan vid en tiotiden lojt bänkar sig framför datorn med en stor mugg kaffe och katt, redo för att möta världen på distans. Jag hann också börja fantisera om långa lunchpauser på stan och lediga eftermiddagar med promenader i vårsolen. I min personliga föreställningvärld var det alltså en stark betoning på all den där extra ledigheten jag trodde jag skulle komma att ha.

Nu har jag upplevt tre dagar av det nya systemet; av dessa tre dagar har jag varit på plats kl 8 varje morgon, jobbat flera timmar extra två av kvällarna och hunnit äta lunch bara en gång. Reality sucks.