Blogg ur perennbusken

Hej från trädgårdsbloggen! Nu har jag upptäckt perenner! Perenner är helt klart årets grej (och förhoppningsvis också nästa års om namnet alls är något att gå efter...). Och om jag flyttar härifrån så kommer jag antagligen att bli en sån där galen tant som lämnar det som borde ha varit trädgården som en kraterfylld katastrofzon som ser ut som om landets alla mullvadar precis dragit förbi mot nya utmaningar och med handväskan full med mina vänner perennerna. Säger nån någonting kommer jag att vara genuint förnärmad- det är ju mina perenner - juh!

Nu sitter jag i solnedgången bakom en syren och testar hur långt internet sträcker sig (och jo, vi har internet i buskarna. How lovely!). Det hela är väldigt idylliskt så det känns passande att perennblogga lite: jag har köpt en massa små oansenliga och risiga tuvor med obskyra namn och stuckit ner dem lite här och där i alla mina nya rabatter. Och sen liten lapp med namn och bild bredvid varje planta så att jag kan påminna den sen hur den borde se ut.

Jag annekterar nya odlingsytor så gott som dagligen, framför huset, bakom altanen och på gaveln. Gaveln känns för övrigt som the place to be, här finns kvällssol, utsikt över förbipasserande hundar och så är man på första parkett när det händer något intressant hos grannarna (höll på att dra ihop sig till en liten banankris, men den avvärjdes). Vi vågade knappt oss utanför vår egen lilla tomt under hela förra sommaren utan huttrade mest i skuggan, och nu är det bara april och jag har redan flyttat ut möbler och inmutat mitt nya territorium och tryckt ner en tuva gräslök (faprilör säkerhets skull komplett med bild och allt: Allium schoenoprasum - Ruohosipuli) och en vinbärsbuske på allmän mark. Jag känner mej lite som en upptäcktsresande med koloniala ambitioner, det är bara flaggan som fattas.

tech support

Ernst installerar nya datorn åt mig.

to always want what I can not have

Jag har:
- en stor nygrävd rabatt med tre penséer mitt på och lite krafs i hörnen
- en sluttande, knölig och ojämn gräsplätt som mest består av mossa, maskrosblad och bar jord
- några vildvuxna fruktträd som försummats under så många år att det sannolikt aldrig mer går att få någon fason på dem
- en jordgubbsbänk som till stora delar migrerat in under altanen och in i häcken mot grannen,
- löjliga mängder bioavfall som p.g.a. husbolagets brist på kompost är helt lögn att bli av med
- tre vinbärbuskar, lite malplacerade blommor som överlevt vintern och
- en liten stjälk rabarber.

Nu föreslår jag att vi jordfräser upp allt och istället inrättar något i stil med detta. Så kan vi ha kattmatsfatet där på trappsteget mitt i polen och karpar simmandes runt om. Så gör vi.

trastar

Ah, gårdagen var ett enda shoppingrus och nu är trappan full med trädgårdstillbehör och sladdriga, vingliga växter som borde komma i jorden: vit och blå klematis, flox, penséer och, till vår stora förvåning, en buxbom. Den fattade vi inte ens att vi hade köpt tills jag plockade allt ur bilen och den bara stod där och tronade bredvid babyplantorna.

- Men satte vi inte tillbaka den? frågade vi varandra och ryckte förvånat på axlarna.

- Sa vi inte att vi inte hade plats och förde tillbaka den?

Tydligen inte.

För att inte tala om kitschfaktorn på gårdagens loppisfynd. Not of this world! Vi (läs: jag) köpte en väldigt konstig bordslampa: foten var liksom utsirad och blekgul i något marmorliknande material som antingen är sten eller också låtsas väldigt bra. Skärmen var guld, men ska bytas ut mot en svart. Sen ska vi bara köpa ett större hus så kommer den säkert att passa in alldeles bra någonstans. Och bäst av allt - salt- och pepparströare i form av silvertrastar! Eller silver och silver, men något slags silverliknande material som antagligen är högst hälsovådligt. Alpackafåglar? Snart är det nästan bara en monkey lamp som fattas för att mitt hem ska kännas komplett!

Highway Courtesans

Vantrivs lite med mitt jobb för tillfället, inget allvarligt men är uttråkad och inget känns riktigt roligt eller blir speciellt bra. Men sen satt jag uppe halva natten igår och såg dokumentärfilmen Highway Courtesans och sen kändes det inte så viktigt att gnälla längre. Det finns, som alltid, de som har de betydligt värre. Plötsligt är man ganska nöjd att man inte är född i någon av de hundratals indiska byar där en flera hundra år gammal tradition påbjuder att äldsta dottern (och ibland även yngre systrar) placeras ut som landsvägsprostituerad och den vägen förväntas försörja hela släkten. Flickorna själva har inga desto vidare avancerade framtidsplaner objektivt sett, de drömmer om att gifta sig och få en egen familj och ett vanligt liv, men det ligger inte överhuvudaget i släktens intresse. De är mycket mer lukrativa så här så de luras, tvingas och offras för det allmänna bästa.

Som västerlänning är man helt förbluffad, alla ens värderingar och allt man tar för givet ställs på ända: när filmens huvudperson Guddi bestämmer sig för att sluta och trots att hon bara ha gått grundskolan ändå lyckas få ett jobb som lärare på en skola så vägrar bröderna att prata med henne och pappan sitter och tjurar demonstrativt i ett hörn. Man vill bara slåss. Man blir så beklämd över att allt går att försvara med "såhär har vi ju alltid gjort", att alla accepterar det och tycker det är helt okej att utsätta sina tonårsflickor för det här, för när de blir sjuka och dör har det hunnit växa upp nya flickor att plocka in i deras ställe. Och framför blir man ledsen över flickorna själva, som aldrig har nåt val och är så realistiska över sin situation och samtidigt så tonårsnaiva som vilka småbrudar som helst - de fnittrar och blir kära och killar som är snälla och som man varit med flera gånger ger en inga sjukdomar, typ. Jag blir så knäckt. Jag vill adoptera dem alla, men särskilt den underbara lillasystern, och ta dem hit och sätta dem i skola. Sen läser man det här och blir ännu mer förtvivlad och inser att världen verkligen inte är något särskilt trevligt ställe.

jag är skeptisk!

Tja, omdömet efter en och en halv dag med bloggläsande via Google-readern är nja. Jag gillar i och för sig det där att inte behöva flänga runt och vakta på om någon har bloggat nåt nytt, utan att ha bara ett ställe att hålla koll på och där bli informerad om och när det här hänt nåt, men samtidigt blir det så anonymt och tråkigt med nån standardiserad googlelook på allt. Jag saknar bloggarnas olika templates och personligheter. Jag insåg att jag har ganska klara förväntningar på vad jag kommer att mötas av för text redan innan jag går in på en blogg, jag vet vem det är som jag har tänkt läsa och ungefär vad jag kommer att få i form av stil och stämningar. Nu är allt en enda sörja, man stressar sig igenom nya inlägg i en fasligt takt utan att ens riktigt inse vem det är man läste eller vad texten riktigt handlar om innan man redan är i slutet. Individuella bloggarna, jag saknar er redan!

Guilty pleasure: Shimura Trouble

Iiik! Jag har fått den nya Sujata Masseyboken!!! Den och en tidning. Det har varit en bra dag, tydligen har jag varit snäll. Jag planerar nu vara okontaktbar och världsfrånvänd och bara sitta och läsa om hur Rei löser sina helt osannolika Kittymysterier i vintage designerkläder ärvda av mamma och äter konstiga picklesgrejer med sjögräs i. Jag hoppas på romantiska förvecklingar med minst två före detta lovers och åtminstone en ny lovande karriär.

Jag har minst sagt höga förväntningar.

Om jag var en modebloggare kunde jag meddela att idag är jag iförd självuppknäppande prickblus (konstruktionsfel, föreställer jag mig: knapphålen är för stora!) och röda strumpbyxor. Hade jag verkligen varit en ordentlig fashionista borde jag antagligen ha presterat en bild på min mundering också men nu får ni bara tro mej när jag säger att min klädsel känns som ett samprojekt mellan Marit Bergman och Lorne. Jag har inte haft röda strumpbyxor sedan jag var fem och det känns som... att det kanske finns en orsak. Men för all del, visst kan jag gå runt och se ut som en av the Deathwok Clan en dag, alla strumpor brukar ändå kännas som att de är relativt engångs.

Igår var Teknisk Tisdag hemma hos oss och nu har jag prenumererat på feed:ar från alla mina favoritbloggar (som har den möjligheten) och inläggen ploppar snällt upp i Google Reader vartefter någon bloggar nåt nytt. Det känns väldigt modernt. Inget går mig förbi. Jag behöver aldrig gå in och se om någon bloggat något nytt utan allt kommer till mig - hurra, hurra! Eller, hmm, få se hur det börjar kännas...

Vi förresten inledde grillsäsongen igår. När jag burit ut alla tillbehör och vi just skulle börja äta började det regna. Jag drog fram parasollet och vi tänkte försöka vänta ut regnet, men när vi satt oss började det hagla stora isiga korn i potatissalladen så vi gav upp och gick in. Då blev det fint igen.

musik

Beslöt hörsamma systerns upprop och pay tribute to britpopen. Tadaa: här får ni lite videor:

1) Ah, the moves! Guttaperkamannen i högform!



2) Coolast!



3) Sleeper, för att de aldrig riktigt fick vara med på riktigt och för att Louise Wener nu tydligen både skriver romaner och håller pokerkurser!



4) För vemodet och raden om Bono.



Hade dessutom tänkt slänga in Ash-videon där min t-shirt finns med men jag såg den inte (är det Oh Yeah?) och Terrorvision's Perseverance för att den alltid påminner mej om engelska muséer och det gör mej så glad, men dels hittade jag den inte och dels har jag lite svårt att inse dess storhet nu så här tolv år senare...

perspektiv

Om man har blivit alltför entusiastisk och lockats att köpa något som man inte riktigt behöver eller ens vill ha: nån topp i nån konstig färg som man vet att man kommer att använda max en gång, mystiska jeans med dålig passform eller någon udda, märklig möbel som inte riktigt blev så chict rätt som man hade tänkt sig, så kan man alltid läsa Bodil Malmsten och trösta sig med att man inte har det värst, för åtminstone har man inte impulsshoppat en guldfärgad Volvo som man skäms över att åka till butiken i. Det låter lite jobbigt.

väldigt girlie parfymblogg

Fast så där obscent stor är verkligen inte min flaska.

Ny parfym för oss som tilltalas av somrigt urblekt Virgin Suicides-estetik. Eller ny och ny, jag vet inte när den kom ute i stora världen, men hit till vår lilla avkrok av världen kom den idag. En barsk tant har plockat förpackningarna i militäriskt raka led hela halva eftermiddagen och ger alla som vågar sig fram mördande blickar. Blommorna är av något slags mjukt silikonaktigt material och helt oemotståndliga.

Nan Goldin

Hej, liten kulturblogg medan N. är ute i duggregnet och jordbrukar. I fredags var vi i Helsingfors och såg bl.a. Nan Goldins fotoutställning på Kiasma. Den var berörande men otäck, vilket jag antar är meningen, men ändå: den var otäck! Och jag gillar vanligen socialrealism inom foto och i "största allmänhet allt som är sorgligt och eländigt", enligt vissa. Men dethär... tog andan ur mig. Alltför många bilder på knarkande, självdestruktiva, sjuka, döende människor som har sex och misshandlar varandra och bränner sig själva med cigaretter blir lätt lite mycket. Man mår lite illa och tänker "hey, det är fredag och jag är ledig och varför står jag här och blir ledsen över de här människorna som jag inte känner och som varit döda i snart tjugo år? Jag är ledsen men jag är ytlig och gillar vackra och fina bilder. Ta mej härifrån."

Utanför ett av diabildsrummen stod t.o.m. en skylt med texten "Kan vara upprörande för barn och mycket känsliga vuxna".

- Titta, sa jag, så omtänksamt. Här skriver dom om mej.

Favoriter: Cookie-serien, bildspelet Sisters, Saints and Sybils samt en anonym snögubbe.

En snäll bild: Guido on the dock

Brideshead revisited

Jag tittar på Brideshead på nytt, och den är naturligtvis helt förtjusande and all och Jeremy Irons är som alltid en stor favorit, men det enda jag tänker på när jag nu ser serien igen efter alla dessa år är hur i hela friden han egentligen blev cast:ad för den rollen från första början? Charles och Sebastian ska föreställa vara 18-19 år när de träffas, och Charles står bara och ser ut som en liten prydlig engelsk mysfarbror precis hela tiden, i en ännu högre grad än rollen i sig skulle kräva. Serien spelades in 1981 och då var Jeremy Irons, som är född 1948, redan 33 år. Liksom förresten även killen som spelade Sebastian, men för mej är han ändå en snäppet mer trovärdig tonåring av någon anledning. Det roliga är när man börjar kolla igenom skådespelarna på imdb så är alla i snitt femton år äldre än den person de spelar, vilket antagligen är praktiskt längre fram i serien vartefter personerna blir äldre och bittrare och eländigare. Men så här efter två avsnitt känns han som en ännu mer överårig nittonåring än Dylan i Beverly Hills 90210.

Aloysius gör dock en alldeles lysande rolltolkning som Högt Älskad Björn!

Divaani

Jag har nu köpt två nummer av nya inredningstidningen Divaani, som liksom den danska föregångaren Bo Bedre främst tycks gå ut på att kränga svindyra italienska sittmöbler som ser obekväma ut men som otvetydigt ser ut at vara som gjorda för att passa bra i ens 80 m2 stora vardagsrum som annars går mestadels i rå betong.

Problemet är att Bonnier då i gengäld har dragit bort Bo Bedre från den finska marknaden, och det känns ju lite problematiskt. Om jag ska stå ut med så där mycket avskalad och kylig design så behöver jag åtminstone danskan. Jag vill läsa om hur de chic:a danskorna som jobbar med mode/inredning/design/reklam och alltid är iförda lång, blommiga klänningar och deras snygga fotografmän fluffar sina "puder" och placerar ut sina "kurver" och skapar sin enormt överdödiga "hyggekrog" nånstans i sin drömmebolig alldeles invid Öresund, men istället har jag nu nån jäkla näverslöjdande JuhlaMokka-tant som sitter och myser i sin bastukammare vid stockstugan i Lojo.

I Danmark är det hygge och Bullerbysommar nästan jämt! (bild ur Boligmagasinet.)

Nordirlandsbilder

Titta, titta, vad glad jag blir: husis har ett fint bildspel över mitt graduämne!

***
Det är nu nästan jämnt sex år sedan vi katastrofturistade i Belfast (samt Derry/Londonderry) och ängsligt gick och kikade över axeln efter snipers medan vi skyndade till vårt hostel. Men det var så coolt! Allt gick bra, vi blev varken beskjutna eller sprängda, och efter att jag väl hade hittat Miss Selfridges var jag inte rädd alls. Tänk nu själva, vad kan nu hända där det finns Miss Selfridges!? Åk gärna dit om ni har möjlighet - det är väldigt speciellt: spår av historien och blodigheterna finns överallt - en souvenir som vi t.ex. missade att köpa med oss hem var jättelika fanaffischer på Bobby Sands (lokal katolsk martyr med Che Guevara hår och rockstar-appeal) - men samtidigt är det mesta som i vilken engelska stad som helst. Man kan t.ex. utan problem få Marks& Spencer's sagolika Tomato & Basil Chicken Pasta. Världens godaste lunch! Man kan beställa hem den för 3,30 pund, men tyvärr kräver de att man har ett U.K. hem av något slag som de kan leverera den till.

Karma be damned

Nu har ponnybloggen låtit personlighetstesta sig här, och fått reda på att den är en "omtänksam idealist". Aha? Så det är därför som alla lukrativa sponsoravtal och önskemål om namedropping och produktplacering lyser så med sin frånvaro? Är det??! No need, i så fall. Ge mig fina saker så ska jag säkert kunna sno ihop något snällt.

Idag är inte den lättaste dagen att vara en omtänksam idealist bara, jag var just ute på en godis&tidningsraid och trottoarerna är helt täckta (iiik, iiik!) av daggmaskar som ligger och kippar efter andan alldeles hjälplöst och utmattat.

Min fellow idealistvän Mahatma Gandhi får säga vad han vill, men om man inte är flygkunnig så går det bara inte att ta sig fram utan att krossa en hel drös. Ugh. Men man måste ju kunna gå ut? Här ute in the hood trotsar vi tappert vilka element som helst för att få vårt godis (jag) och våra öltaxar (typ precis alla andra?) - och nu låter jag moraliserande, jag vet - men så mycket ölhandlande på en vanlig simpel onsdag och med småkidsen i släptåg?

Det är verkligen extremt sällan som jag känner mej särskilt posh, förutom just när jag handlar på vår local, där alla tycks handla mer tobak att rulla själv än mat (volymmässigt dessutom, inte prismässigt) och vartannat bankkort av en eller annan anledning verkar spottas ut. Och ALLA ska prompt ha öl precis hela tiden. Bah. Jag känner mej lite som en modern Marie Antoinette som präktigt vill gå runt och mässa: Köp jordgubbar istället! Och choklad! Ät bakelser!

spridda funderingar

- Jaha? Mina fötter har krympt en storlek? Eller har det mixtrats med skostorlekarna utan att jag har blivit informerad om det? I vilket fall som helst så misstänker jag starkt att jag kommer att ha två par skor som båda klämmer sönder mina stackars hälar till blodigt gegg bara sommaren kommer. Men det känns dumt också att köpa skor som känns alldeles för stora.

- Rabarbern har vaknat till liv. Jubel från min sida - "jaha?" från N. Jag tror ibland att jag är på tok för lättimponerad av naturen: jag tar det alltid som en personlig komplimang när saker växer liksom av sig själva! Och utan att jag står bredvid och hejar. Men nu är jag fått mig till livs en både spännande (involverade en jordfräs) och sedelärande historia om hur det är snudd på omöjligt att utrota rabarber, så jag är lite stukad och tilltufsad (och jublar tyst inombords bara).

- Är helt besatt av tanken på sådant där surt socker som finns på vissa sorters godis. Var får man köpa sånt? Jag behöver det när jag ska börja tillverka min egen torkade melon! ("Jamen förstås!" suckas det runt om i landet) . I Thailand köpte jag nämligen torkat melongodis med något slags pulver som samtidigt smakade sött, surt OCH starkt, men i brist på det kan jag nöja mig med sött och surt, typ. Jag borde dessutom få tag på det snabbt för melonen, tja, finns redan och väntar inte länge till...

underachievers please try harder

Jaha, medan mina bloggvänner är fullt upptagna av byggande och husförsäljning, avhandlingar och rosaskimrande förälskelse, så händer det inte så mycket på den här fronten.

Det är trevligt att det blir vår, men samtidigt ganska förutsägbart. Av alla årstider känns tidig vår som den allra mest förutsägbara: det är kallt och regnigt och man fryser mest hela tiden för jackor med trekvartsärm är det mest hjärndöda nånsin när det gäller att hålla sig varm, man våndas över småplantor som lider och dör, man upptäcker att man bara har fula kläder som i bästa fall bara kan säljas på loppis, man säljer grejer på loppis, man får ännu hemskare grejer i retur (som man sen trycker ihop längst inne i förrådet och försöker förtränga) och så håller det på.

I anfall av allmän rastlöshet står man och sliter och drar lite halvhjärtat i alla vinkar och vrår och allt känns lite dammigt och fel och borde organiseras om och eller byggas om eller köpas nytt och sen blir allt ett så överstort projekt och man blir så matt av bara tanken att man inte orkar göra något alls utan ser på tv istället. Och önskar att man var Snusmumriken och satt i ett litet tält med bara en eländig melodica. Fast det är också komplicerat för blockflöjten finns i någon obestämbar låda 400 km bort och tältet ligger och dammar igen i ett loppisbås.

Jag har funderat och kommit till att vad mitt liv behöver är en resa till en lagom kulturell stad med vackra glada människor, trevliga caféer och dekorativa små limsaflaskor, solsken samt ballerinaskor och någon slags femtiotalsinspirerad kjol eller klänning - något som Audrey Hepburn skulle gilla eller Rory i fjärde säsongen av Gilmore Girls, efter att hon kommit tillbaka från Europa. Det blir bra. Lämpliga kläder för att åka vespa och gå på pumpakarneval. Och så + 20 grader. Och en gemytlig liten karneval för att fira lämplig grönsak. Då blir jag glad igen. Tack på förhand!

Mysteriet med de försvunna lökarna

Alltså, bara för att klarlägga: jag gillar inte ens fåglar nåt särskilt, så det här ornitologibloggandet ska förhoppningsvis inte blir någon långvarig vana! Inte att jag har något särskilt emot fåglar så där av princip, men av alla djurkategorier som är stora nog att ses på ett par meters avstånd, så är fåglar nog dem jag engagerar mig minst i. Det är visserligen roligt och trevligt att grönfinkarna har flyttat in, men det går inte upp mot igelkottsungar direkt. Skulle jag ha ett igelkottsbo skulle jag antagligen bli tvungen att ta två månader tjänstledigt för att se till att allt går bra och sätta fram fat med kattmat för dem att klafsa runt i, medan fåglar och jag mest har en vänligt avvaktande inställning till varandra.

Idag är jag lite upprörd dock: Tuppfan har ätit upp mina tulpanlökar! Och nu har han dessutom fräckheten att oberört spankulera fram och tillbaka och kasta lystna blickar ner i den tomma gropen. Ser lika genuint besviken ut varje gång över att de inte magiskt har återuppstått.

Nästa år kan det hända att vi firar thanksgiving riktigt på allvar: tranbärssylt och potatismos och ugnsstekt pappatupp!