underachievers please try harder

Jaha, medan mina bloggvänner är fullt upptagna av byggande och husförsäljning, avhandlingar och rosaskimrande förälskelse, så händer det inte så mycket på den här fronten.

Det är trevligt att det blir vår, men samtidigt ganska förutsägbart. Av alla årstider känns tidig vår som den allra mest förutsägbara: det är kallt och regnigt och man fryser mest hela tiden för jackor med trekvartsärm är det mest hjärndöda nånsin när det gäller att hålla sig varm, man våndas över småplantor som lider och dör, man upptäcker att man bara har fula kläder som i bästa fall bara kan säljas på loppis, man säljer grejer på loppis, man får ännu hemskare grejer i retur (som man sen trycker ihop längst inne i förrådet och försöker förtränga) och så håller det på.

I anfall av allmän rastlöshet står man och sliter och drar lite halvhjärtat i alla vinkar och vrår och allt känns lite dammigt och fel och borde organiseras om och eller byggas om eller köpas nytt och sen blir allt ett så överstort projekt och man blir så matt av bara tanken att man inte orkar göra något alls utan ser på tv istället. Och önskar att man var Snusmumriken och satt i ett litet tält med bara en eländig melodica. Fast det är också komplicerat för blockflöjten finns i någon obestämbar låda 400 km bort och tältet ligger och dammar igen i ett loppisbås.

Jag har funderat och kommit till att vad mitt liv behöver är en resa till en lagom kulturell stad med vackra glada människor, trevliga caféer och dekorativa små limsaflaskor, solsken samt ballerinaskor och någon slags femtiotalsinspirerad kjol eller klänning - något som Audrey Hepburn skulle gilla eller Rory i fjärde säsongen av Gilmore Girls, efter att hon kommit tillbaka från Europa. Det blir bra. Lämpliga kläder för att åka vespa och gå på pumpakarneval. Och så + 20 grader. Och en gemytlig liten karneval för att fira lämplig grönsak. Då blir jag glad igen. Tack på förhand!