lite indiesvårmod är alltid rätt!

Om man klickar på bilden blir den eventuellt större. Eller jag vet inte, men prova för all del. Klicka, klicka! Från SvD.

tysk retro

Med anledning av att det på olika svenska bloggar på senare tid tycks ha rått någon slags generell ungdomsnostalgisk Blümchen-feber...



...så kan jag inte låta bli att reflektera över hur uråldrig man då inte måste vara om man minns till den här förlagan, från ca ytterligare femton år tillbaka? Titta så svängigt alla pojkarna dansar!



Min italienska krukväxtoleander som också hette Blümchen var uppkallad efter sångerskan. "Ich bin nur ein Blümchen", skulle den säga åt de tyska tullarna, men kanske tack vare att den hade en blommig badväska på huvudet största delen av tiden blev det aldrig aktuellt. Lika så skönt. Blümchen, den första krukväxten, är nu tyvärr sorgligen hädangången, men den har fär närvarande en (eller rättare sagt två) efterföljare, varav bara den ena har övertagit namnet. Allt annat skulle vara alltför förvirrande. Alla som har sett Gilmore Girls kan jämföra med konceptet the regning Lorelai, det fungerar likadant.

rödluvan

Det är det jag alltid har tyckt ända sedan jag var liten: det finns ingen ordentlig story i de här gamla folksagorna. Därför är de så tråkiga. De är som de allra första uppsatserna man själv skrev i skolan, som bara avslutades helt abrupt genom att man textade "SLUT", med versaler, oavsett var man blev i berättelsen.

the thought of a title just exhausts me, sorry

Efter att jag dystert hade övergett tankarna på att bli fashionable i sommar, ägnade vi resten av kvällen åt lite manuell snösmältning (helt i enlighet med devisen desperate times call for desperate measures), åt goda små ostfyllda, eh..., paprikor (?). Jag vet inte vad de riktigt var: små runda chilisar, kanske, men inte speciellt starka, utan mer söta? Vad heter sådana? Sådana vill jag odla, tillsammans med alla miljoner andra saker som inte blir till något och inte ger någon skörd. Vi såg också första avsnittet av familjen Babajou på SVT play. Obs, titta, titta! - jag tror det kan komma att bli jättebra. Den naiva fascinationen med "Afrika" som alla etniskt svenska rollfigurer har i serien är helt underbar: man vill så väl, men det blir lite som det blir.

Och så läste jag upp mig på bloggen black ascot som jag hittade via Therese, den känns som Bertolucci-filmen the Dreamers, fast i bloggformat och med moster/stepmonster av Miss Havisham-typ, 750 klänningar och fem kakelugnar. Åh!

oh, and the indignity of it all

Jag skulle sååå beställa efter Vintage Rose-klänningen från Kate Moss nya Topshopkollektion. Jag hade fyllt i alla uppgifterna och t.o.m. bemödat mig om att leta rätt på mitt telefonnummer (som jag aldrig kommer ihåg utantill), men sen när jag kommer till slutet och bara ska välja land så finns det plötsligt bara jättefå länder i Europa: Belgien och England och nåt land till (Sverige och Danmark, förstås. De länder där de ändå har fysiska butiker, antar jag). Men liksom, was? Hur snobbigt är inte det? Vi levererar inom EU, men naturligtvis inte alldeles vart som helst!



- Tänk om din syster skulle bo i Stockholm, då kunde hon kanske köpa den, utropar N. ever so helpful concerning all things fashion. Ja, tänk, eller tänk om min syster skulle bo i London, rentav? Då hade hon fått springa till Oxford Street redan på lunchen och roffa åt sig en som hon hade skickat i vaddapåsa tillsammans med lite andra små roliga storstadssaker. Men nu är det inte så. Jag tycker jättemycket om min syster på alla andra sätt, men hon bor i Mariehamn. Så om man vill ha 3 för 2-deal på Haribopåsar, then she's your girl.

Min syster bor på en holme mitt ute i havet och själv bor jag bakom järnridån och bloggar i en tre nummer för stor grå fleece och med sågspån och torkat fjolårsgräs på byxorna. Misär är vad det är.

med pensionärsjeans och gäddhäng, men glad ändå

Om jag bara alls skulle lyckas uppmana några tendenser till modebloggning kunde jag visa er dagens outfit, helt nyshoppad på Hullut Päivät, men neh... jag tror kanske inte det. Vi kan nöja oss med att konstatera att det är ganska illa ställt och pensionärsvarning through the roof när den enda gång man överhuvudtaget kommer sig till nya jeans är på Stockas galna dagar. Lite konstigt är det med tanke på att förutsättningarna för att prova saker i lugn och ro verkligen inte är de bästa, men tydligen funkar det på något sätt. Det är mer den maskulina shoppingstilen; man ser ett par som verkar bra, provar dem och de passar och eftersom man just spenderat en halvtimme av sitt liv med att svettas i en provrumskö så tänker man jahapp, men då tar jag väl dem då. Och så någon topp och lite krafs - snabba ryck och inget velande. Väldigt, väldigt okaraktäristiskt.. Och sen kommer man hem med en randig bomullströja som man tycker ser lite marint sportig ut sådär (nte för att man haft någon som helt dragning år varken det sportiga eller det marina, men likväl) och man undrar "att ser jag för mycket ut som A. i den här?" (A. är en tant på kontoret med många randiga trikåjumprar, typ marimekko) och pojkvän hjälpsamt bara: "nääh, den ska väl vara sådär lös", och jag "vaddå, ser den för stor ut? Det är för att den har lite såna här ärmar..." (vars namn jag onekligen skulle känna till om jag var en modebloggerska - pingvinärmar? pelikan? annan klumpig sjöfågel) varvid pojkvän i sin iver att vara till lags glatt utbrister "gäddhäng?!".

Mmkay... Så nej, det blir inga modebloggsbilder.

hope

Jaa...? Jo, nu funkar det äntligen med sladdriga små tygskor igen, så länge man bara håller sig med ett litet revir och inte drabbas av storhetsvansinne och får för sig att kliva ner från sitt trädäck.



Idag var första dagen jag kunde dricka eftermiddagskaffe ute utan vinterjacka och utan att frysa, så kanske, kanske det blir riktigt bra här ännu...? Efter kaffet pysslade jag och pensionärerna om våra respektive buskar: jag klippte ner mitt björnbär och farbrorn två lägenheter bort svepte ytterligare en presenning över Mystiska Busken, vars hela existens jag aldrig ens noterat innan den blev mumifierad för någon vecka sedan, men som måste vara något alldeles extra att döma av all uppmärksamhet och TLC den får.

Sen kunde jag inte utföra så mycket mer trädgårdsarbete för de enda andra växter som alls syntes till var träden, och någon utrustning för beskärning av träd har jag inte och även om jag hade så skulle jag ändå inte veta hur jag skulle göra. Så träden går ganska säkra. Så jag drack en kopp kaffe till och fick sedan lutheranskt dåligt samvete och gick in och hängde över datorn istället.

den åländska mördarkruppen/bunnies galore

Hej, hälsningar från sjukstugan. Världens hemskaste förkylning fortsätter att skörda sina offer. Själv är jag vacklande - än nästan frisk i flera dar och än lite småförkyld och fram och tillbaka och repeat until exhaustion, men nu är N. också sjuk och åldringspläden har åkt fram igen. Åldringspläden är röd och lite noppig och luktar syntetiskt får och får bara komma fram när man man är så pass frusen och klen att man inte riktigt klarar av att sitta själv utan stöd. Tyvärr börjar åldringspläden vara ett stående inslag i vår inredning.

What else, jag började twittra i lördags (?) och blev uttråkad och bestämde mig för att sluta efter tre minuter ungefär. Jag har två followers - syster och pojkvän - och det känns minst sagt lite ensamt och ödsligt och för att inte tala om hur i hela världen man ska få något sagt med så sorgligt få tecken! Mja, jag är skeptisk. Jag försökte just twittra min bunny-observation och hur det var så fint med tre bunniesar som hoppade på rad snett över åkern, rakt och symmetriskt efter varandra liksom i takt, och sen plötsligt svängde sig den mittersta om och tog ett litet busigt skutt mot den sista och de var så himla söta. Och just inget rymdes med, så jag blev lite ledsen. De är förresten helt vilda av våränslor idag när solen skiner igen: som mest har jag haft fem samtidigt och en rusade förbi bara en halvmeter från altandörren. Kissen och jag tycker det är så utomordentligt trivsamt. Vi är bara osäkra på twittrande är ett forum som riktigt låter skogens smådjur komma till sin fulla rätt, men vi får se.

Sen har jag på rent trots köpt uteblommor också: en pensé, en narciss och en krokus. De hann loungea på altanen i ett helt dygn och sen slog permafrosten till igen. -15,liksom? Vad för slags vårtemperatur ska det föreställa? Så nu står de i diskhon och vissnar, förstås (och här hade jag tänkt länka till ett gammalt inlägg i Marias odlarskola om hur krassliga plantor till N:s stora glädje i allmänhet tenderar hamna på diskbänken för att dra sina sista suckar, men jag kan bara inte hitta det, så ni får lov att klara er utan).

Liten iscensättning av ett exotiskt fenomen som de i utlandet kallar för "vår".

Och sedan ett par dagar tillbaka uppdaterar jag för övrigt meterologiska institutets webbsida så maniskt att förtäckta hot har uttalats om att hela sajten kanske borde filtreras bort och spärras tills jag blir tillräckligt mogen för att använda den ansvarsfullt och med eftertanke (underförstått: och det lär minsann inte bli i första taget!)

Men kolla på det här:



Ser ni flingorna??! Det enda positiva som har hänt med den här bilden de senaste tre dagarna är att den lägst utlvade nattemperaturen nu inte längre än minus 17 utan bara -13. Pensén hälsar att den skulle jubla om den bara inte nästan hade frusit ihjäl.

lysande framtidsutsikter

Bodil Malmstens blogg påminner mig alltid nu och då om insikten att ifall man bara har begåvats med ett tillräckligt överanalyserande och problematiserande sinnelag, så blir det inte bättre. Man slutar inte älta irrelvanta konstigheter. Inte ens när man är över 60. Inte ens fast man skulle bli en framgångsrik och känd författare.

Oh shit.

inställd vår

Men... vad är det här för skit? Jag jobbar hemma idag och jag blev utlovad strålande sol! Jag trodde att det skulle bli ett konkret problem att favoritutemöbeln har ruttnat bort och blivit slängd så att jag inte har något bekvämt att sitta på. Kissen och jag hade nämligen planerat loungea på altanen med kaffe och talgoxar och solsken på våra skabbiga och dammiga vinterkroppar, och istället kommer det bara Mer Jävla Snö?

Tack, men det räcker nu.

swimming pool, del II

Apropå förfallna swimmingpooler så gick det en tjej i min lågstadieklass som hade precis just en sån hemma på gården. Hennes pappa var någon slags chef på fabriken på den lilla ort där vi bodde och aldrig hemma vad det verkade (det fanns inte så hemskt många olika fabriker där, därav den bestämda formen). Mamman i familjen var mestadels hemmafru, tror jag, och de hade något så exotiskt som en inneboende barnflicka. Barnen spelade piano, i stan, det hela var väldigt posh. Familjen bodde i ett stort gammalt hus som var en blandning mellan Madickens Junibacken, huset i Den hemliga historien och något ur en Tim Burton-film. Det kändes som om det fanns hur många rum och dörrar som helst och det var ett fantastiskt ställe för kurragömmaktiga lekar. Alltid när jag var där var jag lite rädd för att gå vilse och inte hitta tillbaka, det var jag aldrig hemma hos någon av mina andra klasskompisar. Trots att det var ett fint och pampigt hus var det samtidigt ganska förfallet och hade redan då en air av att ha sett bättre dagar, men jag tyckte alltid det var helt fantastiskt fint. Gården var stor och lite vildvuxen och hade både en liten gångbro över en bäck (alla var överens om att en alldeles egen bro var något av det mest lyxiga man kunde ha!) och en sprucken tom pol med mossa och löv och murkna pinnar, där någon stackars mus alltid hade trillat ner och brutit nacken. Jag vet inte när den där poolen ursprungligen hade anlagts och om den någonsin var i användning under den tid de bodde där, det kändes inte så. Det kändes inte som en pool som det någonsin simmats i, utan mer som om någon entusiastiskt hade börjat bygga den och sen tröttnat halvvägs och bara låtit allt vara. Men jag tyckte det var fullkomligt fantastiskt att den bara fanns där, med sin spruckna turkosmålade betong.

För kanske tio år sen åkte jag förbi där senast och då stod huset helt tomt och övergivet och såg helt fallfärdigt ut och mycket, mycket mindre än jag kom ihåg det. Det kändes lite vemodigt. Jag har faktiskt ingen aning om huset ännu finns kvar och om någon bor i det?

Fever Ray

Jag är fullkomligt besatt av förfallna swimmingpooler med ruttnande löv och potentiella urtidsdjur som sannolikt dyker upp ur ingenstans och slukar en spårlöst. Och så gillar jag Karin Dreijer väldigt mycket också.



When I Grow Up

fever to tell

Jag är hemma. Jag är sjuk. Jag är hemma och sjuk för jag vet inte hur mångte dan och min värld är så väldigt, väldigt liten. På nätterna hostar jag och på dagarna jobbar jag lite på halvfart och flyttar runt muggar med skvättar av kaffe/te/varm saft/finrexin/ingefärsbrygder och allt som jag desperat häller i mig för att hosta lite mindre. Needless to say så hjälper inget, förstås. Det finns inget i världen som får mig att hosta mindre. Men det går ändå åt en hel del muggar. Jag är så dödligt trött på att dricka varmt, jag känner mig alldeles konstig av allt varmvatten och klagar över hur jag alldeles säkert kommer att få njursvikt med den här farten: "det är faaarligt att dricka tokmycket vatten" väser jag ömkligt mellan hostningarna (för så är det, för man dör knall och fall, det har jag läst på nån svensk kvällstidning... ).

Min sannolikt annalkande njursvikt är nästan det enda intressanta i mitt liv just nu. Och är det inte fascinerande hur världen har förändrats: förr kunde man gladeligen vara ute och dricka öl hela nätterna och inte reflektera en sekund över faran för njursvikt, nu dricker jag tre muggar te och är helt övertygad om att den fruktade VATTENDÖDEN står alldeles om knuten.

Kissen hälsar att hon tror det är krupp. Men det tror hon i och för sig ofta och gärna, om allt möjligt.

litet bullatrauma

Varje år tänker jag att i år blir det inga fastlagsbullar, men så blir det lik förbannat alltid så att man inte liksom kan undgå dem så i dag åt jag motvilligt årets ceremoniella enda fastlagsbulle och precis som väntat så var den äcklig. Sydfinländska fastlagsbullar är så konstiga och otäcka. Fastlagsbullarna jag minns från min barn- och ungdom var mjuka och fluffiga och kardemummiga och hade en snygg liten triangelformad hatt och fluffig grädde. Fluffig being the key word här. Men sen jag flyttade till Åbo har jag inte fått en enda ens halvokej bulle: de är grova och så torra (av typen "grovdopp" som farmödrar har i sin bullalåda och plockar fram och bjuder av omochomigen) och smakar ingenting. Och de är skurna precis mitt på, som ett hamburgarbröd och vispgrädden är alldeles för tjock och smörig i konsistensen. Och så har de någon slags konstig besk och bränd mandelblandning ovanpå.

Stackars, stackars bullar! Och nästa år kommer jag att sitta där och äta er igen fast jag egentligen inte vill ha,

utfyllnad

Inte så mycket nytt, mest känner jag att jag borde skriva något, vad som helst, för att puffa ner det ynkliga inlägget ett steg. Slutet av veckan har varit betydligt stillsammare än början och det får man väl bara vara glad för. Igår städade vi för helgens gäster: det är få helger sedan julen som vi inte drivit B&B-verksamhet och hinner knappt få undan alla extratäcken mellan varven (kan även bero på viss slapphet, det ska erkännas). Men det är roligt att få besök och träffa folk man inte ser så ofta. Det gör också att man blir väldigt bekant med IKEA:s sortiment, det är verkligen få nyheter som går mig förbi någon längre tid. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag själv någon gång i tiden sett IKEA som ett spännande utflyktsmål, nu känns det ungefär lika upphetsande som S-butiken tvärs över gatan.

the strangest week

plötsligt handlar allt om babysar... fast man själv inte har några barn så är de allt man hör om och allt man tänker på: glada babyn som man av olika anledningar ännu inte har kommit sig för att hälsa på fast giraffen står och stampar anklagade i köket, fina fina lilla tjejen som helt chockartat dyker upp över en helg, för att man inte vetat, för att man inte borde bry sig efter så här lång tid men ändå gör det och den vars baby fina lilltjejen är vet att man gör det och att man kommer att bli ledsen och känner sig lite skyldig mitt i sin egen lycklighet och har inte klarat av att berätta om det. Och man blir ledsen av en hel massa orsaker och det att man inte vetat något är bara en av dem, man blir i själva verket ledsnare än man själv trott man skulle bli, så pass ledsen att man chockerar sig själv och sin sambo och sin katt, trots att man samtidigt förstås är väldigt glad för deras skull, eller åtminstone försöker man och man tror att det kanske kommer att börja gå bättre så småningom, man vet inte men man hoppas... och så det allra hemskaste, det som får en att bli alldeles handfallen och hjälplös: babyn som inte klarade sig och aldrig fick finnas och man har förstås ingen aning om hur fruktansvärt det måste vara när man inte varit i den situationen själv, men man vet hur älskad och efterlängtad den var och hur djupt saknad den nu är. Jag är så väldigt, väldigt ledsen för er skull, O och S!

tips till bokhylletillverkare!

Jag har börjat planera ett bokhyllssystem och stackars N. sågar och målar och borrar och bygger med illa dold skepsis. Allt är med andra ord precis som det brukar.

En sak som jag inte förstår: världen är full med pocketböcker - bara hemma hos oss har vi säkert flera tusen som står i tredubbla led i alla skåp och garderober och skäms - så varför gör ingen hyllor där de kan stå? En vanlig pocketbok är mellan cirka tio och tretton cm djup, ikeas billyhylla har djup 28 cm*, dvs. mer än dubbelt för mycket för mina behov. Lundia och andra stora hylltillverkare kör med liknande mått, om inte djupare. Varför gör ingen pockethyllor, det borde ju finnas en marknad? De enda pocketbokhyllor som jag hittar är stringhyllor (vilket vi redan har, men de är onödigt dyra att fylla en hel vägg med) och överdesignade små stackare som rymmer max 20 böcker. Så nu ska vi försöka konstruera själva med hjälp av no brand-metallskenor (typ elfa, fast smalare och smäckrare) och hyllplan av sågade och målade limträskivor. Det här ska vi försöka klämma upp i arbets-/gästrummet på väggen mot psychogrannen, utan att de kommer ner igen, utan att det blir väldigt fult (lite fult är okej, under omständigheterna) och utan att grannen går till attack, so wish us luck.

*Pocketinsatsen Benno har igen rätt djup, men den är å andra sidan bara tio centimeter bred och det känns också rätt ohållbart. För att inte tala om färgen, sen när har det blivit så svårt, för att inte säga stört omöjligt, att göra vit melamin som verkligen ser vit ut, sen exakt när blev smutsinstitutionsbeige det nya vita?

Pappa telefonerar, del II

Pappa ringde och vi diskuterade hantverkare, årets frösådd (han har sått, inte jag), den förestående fikonskörden (2 st), fikonstekelns liv och leverne (tämligen komplicerat) samt den ekonomiska recessionen (inte så intressant, så snabbt avklarat).

Mest upprymd var han över "I terrier italiani", italienska terrierklubbens årsbok från 1974, som tydligen var ett veritabelt fynd med schematiska teckningar över olika modeller på kuperade svansar och hundar som gick inåt med fötterna. Allt detta för endast 50 cent!

Mammas bidrag till hemmabiblioteket var en 50-tals pinup-drinkbok, som hon i sin tur verkade väldigt nöjd med. N., som är en oskyldig och oförstörd själ, förstod inte riktigt hela konceptet och vad det riktigt är för genre.  Men jag har förklarat nu efter bästa förmåga, så det är lugnt.

om hur februari är som en östtysk film som aldrig tar slut

Det är kallt och jag fryser precis hela tiden utom när jag har klätt mig alldeles för varmt och istället sitter och svettas för att batteriet precis samtidigt råkat få fnatt precis just då. Och om man frångår mitt lilla mikroplan så vet jag inte hur många klimathotsartiklar jag har läst i år som förutspått den varmaste vintern någonsin i södra Finland och mässar om hur snön kommer att bli något exotiskt forntida fenomen, och det är inte det att jag inte tar den globala uppvärmingen på allvar, för det gör jag, men det är så svårt att sörja kylan och snön när vi har halkat runt på snö och is sen nyår nu och det bara snöar sån där otäck torr och vass snö, som inte ens känns som snö utan bara svider i ansiktet och som jag hatar, och sa jag redan att jag fryser? Det är hela tiden någon slags skum diskrepans mellan hur man känner sig temperaturmässigt och hur man rimligtvis borde känna sig. För att inte tala om glappet till hur man skulle vilja känna sig: avgrundsdjupt.

Är det bra nu med vintern för i år? Kan vi inte bestämma att det är det? Jag hatar februari, februari är min absolut värsta månad och alla säger bara "Jamen, i februari börjar det redan vända och bli ljust och solen värmer och frisksport och söndagspromenader och sportlov och bla, bla, bla. Men de har fel. Om man inte råkar vara lärare (eller kanske skolköksa, vaktmästare?) har man bara sportlov under de relativt få år av ens liv då man går i skolan och det är helt ohållbart att förväntas gå runt och vara förnöjsam och glädja sig retoraktivt åt det ännu tjugo år senare, och varför skulle man vilja söndagspromenera nåt särskilt just den månad då det bara kallt som fan ? Och i övrigt händer ingenting intressant. Februari är bara fyllt med pseudohelger och hela kulturen och nöjeslivet är mer eller mindre uppbyggda kring inte mindre än två olika slags omoderna bullar som är så pass mycket äckligare än vanliga bakverk att man inte ens skulle komma på tanken att vilja ha dem annars och det där beryktade s.k. ljuset är väl inte så mycket ljus som total gråhet. Allt är så oerhört smutsigt och fult: pissgul is på smutsiga trottoarer och man vet att om man faller nu så dör man antagligen av bruten nacke, bacillskräck och skam. Och det är en evighet kvar tills det blir vår och krokusarna kommer, för om man bodde i t.ex. Paris så kanske februari med lite god vilja kunna ses som tidig vår, men här? Här kan man ju inte ens räkna med att kunna vara klädd i vårjacka utan att frysa i maj?!

Det är något med hela den där scout-käckheten som irriterar mig med februari. Det där att det egentligen är vidrigt men för att alls stå ut så låtsas att man inte tycker det och hänvisar till apelsiner och varm choklad och rosor på kind och solsken i blick. N. pratar ibland med längtan i rösten om hur underbart det var när han var liten och alla scoutpojkarna sov under vindskydd i - 25 och man åt rå länkkorvskringla och hur lycklig man var när man vaknade och ännu var vid liv. Och jag förundrar mig över hur olika vi är och inser att det är där någonstans som mitt problem ligger: pinnbröd och extreme-upplevelser och det-är-skönt-när-en-pina-upphör är so not me. Jag inser inte det där coola i att pressa mig själv, inget hade fått mig att tillbringa mina helger med att sova ute i skogen som barn, jag såg hellre på tv och åt chips.

Precis som nu, med andra ord.

...

jaha, nehej, jag hade tydligen fel, så jag stryker föregående inlägg och är back on square one: inga blogginlägg och ingen inspiration, typ. Kanske jag tittar på tv istället? Ja, så gör vi, det blir nog bäst så.