världens finaste firar 3 och så är det visst nytt år igen också

Ifjol den här tiden sammanfattade jag 2009 med att det på det hela taget varit ett rätt crappy år när inget minnesvärt hände och sen började 2010 och jag bloggade typ... ingenting på hela året. Nu sitter jag här med en brand new treveckorstjej som somnat i framstupa sidoläge iförd min egen gamla svamppyjamas och med intorkad mjölk i hela pannluddet och är bra mycket nöjdare med mitt liv än hon som var jag för ett år sen. Och då är jag inte ens nån babyperson! Åtminstone trodde jag aldrig att jag var det.

Doris

Någon slags Doris-kalender, the 2010-edition, finns på det vanliga stället, dvs. här. Jag tror att det kanske blir en lightversion, med förbehåll för alla möjliga eventuella pauser, uppehåll och plötsliga slut. Visserligen brukar julen alltid hänga lite löst för Doris men i år kan det nog komma att bli ännu mer så än vanligt. Hon är inte alls nöjd.

ledig

Babyn vittvättar sin första maskin (på sparkdräktsprogrammet, naturligtvis) och jag har lite långtråkigt. Jag betvivlar starkt att jag har saker så att det räcker för fem veckors tvättande och strykande och då har jag ändå en hel del.

Också i övrigt börjar vi bli ganska välutrustade: vi har vagn som man både kan sitta...

och sova i (Hunden demonstrerar här bägge funktionerna med samma glada humör)

...samt en kombinerad bilstol och sån där grej som tyska turister sitter i på badsemestern.

Dessutom har vi ännu mera kläder och filtar och trasor och flaskor och krafs. Täcken och filtar och påslakan i all världens olika dimensioner, dock inga som passar ihop. Och en babybjörn-sele som babyn fått ärva av Siv & co (tack!) och Gulliver-spjälis från ikea (nej, det bidde ingen dansk design-säng, det är mycket, mycket tragiskt). Och inom loppet av bara tre dagar gick babyn dessutom från att säkerställa sin Very First (and second) Rabbit till att inkassera även kanin nummer tre-sex.

Rent materiellt börjar vi känna oss ganska redo.

oh crap!

Inte nog med att den ansvarsfulla modern-to-be totalt GLÖMT BORT att förlossningsförberedelsen flyttats fram en vecka och alltså börjar ta-daa: idag och inte nästa torsdag. Vi är dessutom sjuka och extremt smittspridande bägge två. Någon slags finsk föreläsningsserie på samma tema som hölls för över en månad sen glömde vi också bort att gå på. Det börjar kännas som någon slags mental blockering det här. Baby kommer att få lov att stanna där den är, jag ser ingen annan lösning.

den stora citrondöden 2010

Hjärtskärande är vad det är. Jag blir alldeles beklämd av det karakteristiska lilla hårda ploppet mot parketten. Bara två kvar nu, jag önskar nästan att de också lossnar så snart som möjligt så att jag kan andas ut sedan.

loppis igen

... och jag var väldigt peppad där ett tag tills vi började bära in stora kassar med allehanda bråte och tröjor senast burna år 1991 ur förrådet. Hur är det ens möjligt att något plagg har hängt med så länge? Det var då jag blev en aningens aning modfälld, för det känns inte så särdeles inspirerande att för sjunde gången prismärka om och rada fram samma högar med "svarta finbyxor". Vad är det för fel på folk, behöver ingen svarta finbyxor längre? Lämpar sig för exempelvis arbetsintervjuer till jobb där det inte är så noga.

En stor bubblare är för övrigt kategorin "misslyckade preggoplagg", finns i så gott som alla vedertagna storlekar och modeller. Inget passar, allt är misslyckat och så gott som oanvänt. Om man är snabb kan man få en pocketbok eller liten möbel på köpet.

Men tänk på barnen i Afrika!

Vi väntar på leverans av Fpa:s moderskapsförpackning och jag har surfat runt lite på olika forum för att försöka utröna hur länge det ungefär kan tänkas ta från det att man fått inlämnat sin ansökan. Nå, det hittar jag ingen info om och det är ju inte på nåt sätt brådskande heller, men jag är helt fascinerad över diskussionstonen på t.ex. kaksplus och suomi24. Man blir ju alldeles rädd: kritisera någon beståndsdel i mammalådan är nog det sista man ska göra, för om nån stackare vågar sig på det då griper omedelbart minst trettio personer in för att upplysa henne om hur SATANS JÄVLA OTACKSAM hon är (fast på finska då) och HUR MAN TÄCKS?! och HUR KAN MAN INTE FÖRSTÅ ATT FINLAND ÄR VÄRLDENS BÄSTA LAND ATT BO I?!?

Nu har jag ju visserligen bestämt mig för att ta den där lådan jag också, så jag inser att jag därigenom diskvalificerat mig från att ha en åsikt, men ärligt talat: känns inte mammalådan som en märklig krigstida relik? Det vilar en air av marthor och kyrkligt engagerade tanter i svarta hucklen och en oduglig slashas till far som supit upp lönen från bruket/kolgruvan redan innan klockan åtta på lördagskvällen kring hela den där mammalådan. De stora barnen hungrar och har trasiga skor och bleka nyförlösta moran ligger i den dragiga kammaren och tyar inte, och voilà: mammalådan saves the day! Tanken att inga spädisar ska behöva frysa ihjäl under sitt första halvår är ju i och för sig väldigt fin, men hela idén att packa ihop en laddning med grådaskiga unisexplagg känns som att den bygger på ett fattigdomssamhälle som lyckligtvis inte är så värst utbrett längre. Det känns helt enkelt inte som någon särskilt modern biståndsform.

Och sen blir jag nästan lite provocerad av allt prat om vilken fantastiskt UNIK och FANTASTISK förmån det här är och hur PRIVILIGIERADE vi är här i Finland, för INGEN ANNANSTANS får man en mammalåda, minsann! Men varför är just mammalådan så fantastisk: det finns ju många andra former av bidrag och understöd också (studiestöd, bostadsbidrag, arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag) som är nog så betydelsefulla och har ett mycket högre monetärt värde som folk tar emot utan att reflektera över att de förväntas gå runt och vara aktivt tacksamma och inte framföra några som helst åsikter om systemet. Varför är just mammalådan så helig? Är det för att det är grejer istället för pengar: att det känns mera som en personlig present till just mig och mitt barn?

För visserligen kan det vara alldeles sant att mammalådan är unik för Finland, men åtminstone jag skulle gärna byta ut hela mammalådan mot det föräldraledighetssystem som de har i Sverige, t.ex.

skåp

Nåja, här är det nu, in all of its ljusblåa glory. Dock har vi inte tänkt att det ska stå så där på snedden mitt i vardagsrummet. Jag vet inte riktigt VAR det ska stå, men inte där. Det torkar nu det sista och sen får HUNDEN och hans vänner flytta in på allvar och babyn bara vänta på mera krääsä.

...

Nånstans tackar jag ändå försynen som har gett hispiga mig en relativt lätt och smärtfri graviditet så här långt: speciellt tydligt blir det när jag läser om hur Linn har det och inser att så kan det också vara. Usch. Kosmisk styrka till henne och duktiga envisa babyn som kämpar så duktigt! Själv läste jag två(!) förlossningsböcker på raken igår kväll och blev alldeles skakig bara av det rent teoretiska lidandet. Däremot tyckte jag att det var väldigt lustigt och särdeles förutseende av N. att ha kastat ner Trotsboken också i samma beställning. Ni ser, vi går systematiskt till väga här hos oss och har inte för avsikt att bli överrumplade av nån ostyrslig två-åring. Då blåser pappa dammet av trotsboken och vi är startklara på fem röda sekunder.

life with a supreme being

Undrar ibland om det är sunt att vänta en halv dag för att få komma till och tvätta ett sängöverkast bara för att man inte vill väcka sin sovande katt? Det är inte direkt som hon inte skulle få ihop sina timmar ändå.

syster

bloggar igen. Jee, jee. Nya bloggen finns här!

rådis

Jag tror det blev rätt oavgjort mellan mig och rådgivningen idag: lyckades uttrycka mitt missnöje med hur vi bollas mellan nya människor precis vareviga gång och bli av med nån slags oanmäld sjukskötarpraktikant som plötsligt bara dök upp ur ingenstans (fjärde nya sjukskötaren på lika många besök), men sen å andra sidan så var läkaren helt fenomenalt ointresserad av de krämpor och symptom jag försökte beskriva.

- Jaja, men annars är allt bra då?, envisades hon innan hon demonstrativt vände sig till N. och undrade hur HAN hade mått då.

skrotupplag

Ursäkta mitt ständiga tjat över vår platsbrist men igår möblerade vi om hela dagen. Målet var att få in en hel massa funktioner - vuxensovrum, gästrum, kiddierum, bibliotek/arbetsrum och lagerlokal för semiantika möbler - i två ganska små sovrum och det går på sin höjd halvbra. Idéer som presenterats och förkastats hittills: vi skrotar vår 1,60:s säng och går ner på 1,20, vi skippar kontoret* "för jag ska ju ändå inte jobba" och N. tar med bordsdatorn till jobbet och bildbehandlar där, vi hänger babyn att sväva i en sån där indianvagga (alltså en sån här eller kanske ännu hellre en sån?) i taket samt för minst hälften av alla möblerna till Purmo, limbot där alla möbler väntar på nästa reinkarnation.

Sånt som vi ännu funderar över: vägghängt skötbord? Funkar det? Kommer gipsväggen ner? Borde man ha ett vanligt istället och i så fall, var ska det stå? Måste man alls ha ett skötbord? Kan man få en färdigt rumsren baby? Och varför har Brio världens sämsta webbsidor som det inte ens går att länka ordentligt till? Och vart i hela friden har Manhattan slarvat vår bokning?


* fast ordet "kontor" är kanske aningen vilseledande, det handlar alltså om ett ganska litet skrivbord, en lådhurts och en stol.

baby wants

Babyn, som ämnar blir ett Mycket Bortskämt Barn, vill ha i princip allt från det danska märket sebra. Allra helst vill den ha en sån här mycket fancy spjälis:



...som man kan ta bort sidorna på och dra ut till 1, 50 lång när man blir större. Den vill också gärna ha sådana där färgglada små kubhyllor att sätta på väggen.



Mer sannolikt är väl att det kanske blir en virkad nallebjörnsskallra. Och nån mer prisvärd tråksäng, från typ ikea.

dagens look, typ

Det är ständigt nya nederlag för allt vad mode och stil och värdighet heter nu. Idag blev jag tvungen att klippa upp mina strumpisar i linningen. Resultat blev över förväntan bra! Både babyn och jag kunde andas lite lättare och kunde ta lite vitchoko-blåbärsgodis till. Vi upplever en viss tidspress nu ifall vi eventuellt hamnar i godisförbud på tisdag.

det tar sig!

Min personliga slipcentral jobbar kvällarna igenom med det eländiga skåpet som sakta men säkert börjar anta en lovande fulfuru-nyans. Sen kommer han in hålögd och hostande och grönblek nån gång efter mörkrets inbrott och jag berömmer och skäms och lovar att vi aldrig mer ska köpa några loppismöbler, åtminstone inte på ett bra tag och särskilt ingenting fernissat, och försäkrar att babyn kommer att vilja ha det alltid, alltid. Oavsett vad den sen kanske i sin ungdomliga enfald inbillar sig att den vill ha nåt nytt och modernt från ikea så tar jag självmant på mig att vara den som guilt-trippar babyn helt skamlöst med inlevelsefulla anekdoter om hur det var: hur mamma satt i soffan och jäste med en bok och hur pappa slipade fingeravtrycken helt suddiga och ådrog sig dammlunga för att babyn skulle ha nånstans att förvara sin hund.

hormonal much?

Jaha. Vad ska jag skriva om? Ni får så väldigt gärna komma med förslag för det enda jag tänker på är: 91 dagar kvar, 91 dagar kvar, 91 dagar kvar. Och dels vet jag inte om jag vill skriva nån mammablogg och dels tycker jag att 91 dagar är fruktansvärt många dagar och jag kommer att bli galen om det är det enda jag tänker på. (Hör ni det Manhattan: jag behöver min loppisplats. Förströelse och distraktion. Nu!)

Och till alla som harklar sig och känner hur "slappna av och njuut av graviditeten" pockar på och vill fram. Det är ingen vits! Jag lovar er. Jag är ingen avslappnad person, har aldrig varit. Kommer sannolikt inte att bli nu heller. Alldeles särskilt inte nu. Och jo, jag är jätteglad över att det verkar som att vi kommer att få en ny liten kort människa, men - ärligt talat - är själva processen så himla njutningsfull egentligen? Är det inte mest en enda lång, oviss transportsträcka och ändlös/andlös väntan på att man ska bli sig själv igen, utan andfåddhet och yrsel och halsbränna och höftont och ryggont och karpaltunnelsyndrom och sjölejonsmidighet, men med en baby på utsidan? Är det inte det som är hela grejen? Jag vägrar liksom att tro att det är DETHÄR som är grejn.

Jag förstår inte heller vad det är som jag ska "passa på" med, förutom typ sova då, för allt jag kan tänkas vilja göra är antingen förbjudet, extremt omständigt eller ses åtminstone på med ett starkt ogillande. Det gör mig så olycklig.

Jag hör inte heller till dem som med stor tillförsikt ser fram emot förlossningen som någon höjdarupplevelse direkt, tror inte på kaskelotsång eller någon typ av new age-flum överhuvudtaget och har noll kontakt med min inre urmoder. Är helt cynisk och hemsk och vill bara ha min baby och att allt ska vara som vanligt igen. Och nu vågar jag knappt skriva det här, för jag har minsann också varit inne på familjeliv och lärt mig att INGET blir som vanligt igen, någonsin, och babyn kommer inte att sova på flera ÅR och allt kommer sannolikt att bli jättehemskt och sen separerar vi till följd av alltings jävlighet och det är just därför som jag borde ha njutit och passat på nu.

Känner mig stressad.

Babys shopping

Det här är sannolikt olidligt intressant för alla utom den innersta kretsen, I know, I know. But here we go:



Babyns Stockholmsbodys, som den inhandlade på Åhléns i maj när den helt inkognito var och hälsade på tant Zingo: en grön-turkos katvig att ha på växten, en gulrandig grej och en grodprins. Ingen garderob känns riktigt komplett utan en grodprins!



HUNDEN är ju en gammal bekant redan! Här poserar den med någon basic ugglebody och nåt slags slända. Ganska basic sådär på det hela taget, men det kan ju inte vara fest jämt.



Pyjamasar: panda och tassavtryck. Och två par dinosauriestrumpor. Inte så jättespännande det heller, men förhoppningsvis praktiskt? Jag har ingen aning.



Två stycken basicbodys i lila och turkost, från HM, och ett par s.k. Lill-Bosse-byxor i brun sammet. Ett par till väntar hos mommos.



Byxorna är sån där ganska tight fit och med hög midja, hälsar Ernst. Men snygga, förvisso.



Babyn har varit i Nice och kom hem med 2-pack kaninbodys från älskade Monoprix, en tämligen exklusiv kattdräkt i sammet med trampdynor, La Petite Vache och så Sophie då.



Väldigt fina lila kattpåslakan, ytterligare en body (grön och ribbstickad) samt en rosa haklapp i frotté.



Ingen större risk för dregel och klott här, hälsar Pricken. Dock var knäppena skittrånga och näst intill omöjliga att få fast och upp, så en viss strypningsrisk känns som att den föreligger, vilket förstås är mindre bra. Pricken drog en suck av lättnad när den var av. Glasögonen är varken babyns eller Prickens, utan s.k. fotorekvisita.



Storshopping på Lindex: ett par randiga hängselbyxor, rävbody, ugglemössa och en slags fleecejacka, fast i väldigt lurvig plysch och försedd med öron. Samt en kanintröja från Zara. Om babyn visar sig börja trivas med en godsägarlook så tänker den köpa alla sina kläder på Zara! Inte att just kanintröjan är särskilt representativ för den stilen, men ändå: för godsägarlook gå till Zara.



Sist men inte minst: lejonhalare i ljusgrönt manchestertyg. Kan byggas om till någon slags sovpåse, vilket gjorde ett djupt intryck på pappa. Samt en grå Pingufilt.

nästan som makaronilåda

Sagt igår:

- Åh, det finns liksom så mycket av dig överallt nu...

- Ehum, jaha, men alltså tack liksom?!

- Nej, nej, men det är BRA, jag tycker ju om dig, det är bra att att det finns mycket... det är sådär som med makaronilåda, att man blir glad om det finns en STOR form...

trångt

Tycker att jag går i en ständig väntan på besked om loppisplats. Jag kan inte riktigt fatta att jag köper så mycket saker (tydligen?) och att jag alltid är så naivt förhoppningsfull om att andra människor intresserat ska kasta sig över mina ratade "fynd". Min tilltro till loppis känns nästan lite osund. Nu är det värre än vanligt, det senaste halvåret har jag gått igenom ovanligt mycket kläder och hela vår "walk in closet" (= trånga skrubb) är ett enda rangligt och deprimerande klädberg. Det enda sättet att hantera situationen är att stå en bra bit bort och liksom kasta in saker och samtidigt hoppas att inget annat kommer ut istället, och det gör mig lite deprimerad.

Jag läser annonser om gamla övergivna folkskolor som är till salu nånstans långt ute på landsbygden och tänker ååh, men en sån? 450 kvadratmeter och ribbstolar känns som precis vad vi behöver. Nånstans där man inte hela tiden måste flytta på saker för att kunna komma fram och stå på tårna på en stol och lyfta ut sjutton pytsar för att hitta en kakform (jepp, min årliga bakning gick av stapeln i tisdags). Jag är så trött på att bo trångt, jag vill ha en slöjdsal och inre frid.

night

Utrensning/bortges!

Vill nån ha någon av följande böcker:

Babes in Beijing - Rachel Dewoskin
Drömmar ur snö - Anna Jansson
All together dead - Charlaine Harris
Hembiträdet - Marie Hermansson
Break no bones - Kathy Reichs
Labyrintti - Kate Mosse
Poikani Kevin - Lionel Shriver
Tiden det tar - Hanne Orstavik
Ursinne -Salman Rushdie

Avhämtas i Åbo, leverans till ev. andra platser i den mån jag eventuellt nån gång i framtiden kommer dit.

spooky

För ett par dagar sedan, när väggarna verkligen trängde sig på, pratade vi på skoj om hur det skulle vara om vi kunde flytta tillbaka till vår förra lägenhet i stan. Längtansfullt drömde vi oss tillbaka till utrymme och kvadratmetrar och högre takhöjd, hjälpkök och intressantare promenadvägar.

Så idag fick vi höra att vår gamla lägenhet blir tom! Gah! Nu är det knappast något vi kommer att göra... men timingen?!

Kosthåll

Frukost: ca 1 dl apelsinyoghurt, en överbliven varm smörgås, 4 pyttesmå tomater.

Mellanmål: lite hårda franska karameller

Lunch: halv burk ärtsoppa, en näve chips från mammas födelsedag

Mellanmål: två assietter röda vinbär

Förhoppningar på middag: Strawberry Delight-smoothie, räkröra, bröd och choklad med Lontoon Rae-godis.

Inga LCHF-priser till mig idag, tippar jag?

Fernissa

Hyllfärgen var inte alls nån snäll och lättslipad vilken-som -helst-färg, utan fernissa. Fernissa är så gott som omöjligt att sandpappra. Bara så att ni vet.

Just say no, liksom.

mera skåp

Igår var jag ute på Eurokirppis vid Länsikeskus och "fyndade" en slags bokhylla: skåp nere och tre hyllplan och stor och stadig som jag vet inte vad i gedigen fulfuru och med flagnande färg i nyansen "mörkt ädelträ" (visste ni att det finns färg som ser ut som femtiotalsfejkträ? Alltså inte bets eller nån slags laminat eller plast, utan FÄRG? Det visste inte jag). Där står den och väntar på att sambon och valfri stackare till vän ska baxade den i någon bil och frakta hem den och att ovan nämnda hårt prövade sambo ska slipa den, sandpappra, måla med grundfärg och någon trevlig nyans som jag pekar ut. Kanske ljusblå? Och sen ska jag pipa "blev den inte FIIIN?" Och han ska stå bredvid och nicka och se ut som han genuint håller med, medan han undrar hur det gick med stilrent och avskalat. Och det kommer att bli så himla bra.

Sedan flyttar giraffen Sophie in.



Det gör även hunden Hunden med sin magiska monokel.

Hej, jag har inte skrivit här på så länge att jag nästan inte kom ihåg hur man gör. Och det säger jag inte för att vara melodramatisk, utan jag satt verkligen med firefox öppet en lång stund och bara stirrade på den där rutan och tänkte: "hhmm, vad kan man skriva in där för att ta sig till sin blogg och kunna skriva i den". Typ så. But it's all coming back to me now, så nu ska det nog gå bra.

Jag har varit upptagen med allt möjligt nu under våren, eller "upptagen" låter för businessaktigt kanske, men i vilket fall som helst allt för distraherad för att skriva. Nu kanske jag vågar mig på ett litet försök igen, men jag lärt mig av min katt och lovar inget. Vi får se hur det blir helt enkelt.

---

Ps. Har ni märkt att det verkligen BLEV sommar trots allt? Jag tycker det är helt fantastiskt. Jag har blödande, söndertrasade hälar och blodiga skor och jag tycker allt är så himla bra. Snart är arbetsdagen slut och då ska jag hasa ett par hundra meter till torget och köpa jordgubbar. Sen får vi se hur jag tar mig därifrån. I morse hann jag gå från Domkyrkan till Divaani innan jag fick skavsår, och det är ju trots allt en promenad på flera hundra meter...

---

Ps 2. Jag har nyss varit i Stockholm så nu vill jag flytta till Sverige igen. Nån som har nåt tips på vad jag ska göra där, förutom att dricka gott svenskt mineralvatten? Danmark går också bra. Eller så någonstans tropiskt, typ söderhavsö, fast då är sannolikheten stor att jag bara bränner mig så det kanske är lika så bra att jag hoppar över det.

---

Ps 3. Och när jag kom tillbaka till stan igen så var det söndag och klockan var bara lite över sju och staden var solig och varm och alldeles och träden var skirt gröna och nån enstaka tulpan stack upp här och där och då blev jag sådär melankolisk som jag bara blir av sommar i stan (i motsats till sommar ute i förorten eller på landet som inte alls ger de där bittersweet-känslorna), jag vet inte vad det är, men jag tror att det är nära besläktat med den känsla som får folk att redan nu hotfullt börja mässa om att snart, snart är det midsommar, snart svänger det...

need to get out more

Men se här: jag har BÅDE varit på lokal OCH haft kameran med! Att båda dessa villor uppfylls samtidigt inträffar cirka en gång per decennium (så nu är 10-talet överstökat, puh...). Jag fick mat och rödvin!



Och det är allt som krävs för att jag ska börja göra funny faces.



N. var också med men intog en mer avspänd och seriös attityd. (Trots mat! Och rödvin! På LOKAL!)



Och Gunilli var för ovanlighetens skull på besök i stan - yee!

the joys of the radhusliv

Hej - det är tänkbart att jag alldeles har slutat blogga, väldigt ofta ser det inte bättre ut. Alldeles extra tydligt är det att jag inte kan blogga vid minusgrader, det är som om att när jag en gång väl har etablerat att det är kallt och skitkallt och snöigt och blåsigt och på alla sätt rent av för överjävligt, så har jag liksom inget mer att säga... Allt är redan sagt, det finns inget att tillägga. Men kolla nu, nu utlovas det plusgrad och jag är helt oresonligt spänd och förväntansfull inför utsikten till snöblandat regn! Det är lite sjukligt, jag vet.

Och imorgon är det fredag, och då har husbolagets busybodies bestämt att vi ska ha snöröjningstalko på taket - på en fredag kväll! Det är då man tänker att det där att bo i lägenhet inne i stan nog inte var så dumt ändå.

rastlös

Har placerat mig själv på någon slags permanent stand-by i väntan på att världen ska bli varmare och på det hela taget en mera dräglig plats. Igår var vädret det varmaste det har varit på månader: bara - 2. Småfåglarna dök upp igen, jag har inte sett dem på evigheter och trodde att alla var döda, Viiru låg kollapsad på magen i en snödriva (har inte sett honom på evigheter, trodde att han...) och jag klädde mig i tyllkjol och målade alla naglar i knallgult. Vår egen katt var ute på gården en lång stund, visserligen utplacerad på en varm pinnstol och inga tassar vidrörde någonsin det motbjudande vita - men ändå: ute. Alla bjöd vi till bäst vi kunde och ändå var det minus 11 i morse igen.

Tar den här s.k. Riktiga Vintern (TM) någonsin slut?

"mjaha...

lite trallvänliga franska poppojkar kanske är vad som krävs för att få igång den här dagen?" (sade hon smått desperat när klockan redan hunnit bli 16.05)

- gör någonting? det är klart att den gör någonting!

Jag brukar försöka jobba hemifrån en dag i veckan och vissa dagar går det alldeles strålande, inte så att jag direkt faller i trans och jobbar koncentrerat från den sekund N. smäller igen dörren bakom sig tills han kommer hem igen där kring femtiden, men ändå. Jag jobbar, jag är koncentrerad och får lika mycket gjort på en dag som under två-tre halvbra dagar på kontoret.

Men så ibland så har jag såna här dagar, när jag inte får någonting gjort och hemmet bara distraherar mig. Jag snurrar runt och plockar upp en kopp och får syn på en tråd på golvet och sätter ner koppen bredvid tv:n och plockar upp den istället, slänger tråden, glömmer koppen på diskbänken, inser jag kanske borde torka vardagsrumsbordet men kommer av mig och börjar vika ihop en tröja innan jag börjar tänka att kanske borde tröjan inte alls vikas utan tvättas och så sätter jag tröjan i tvätten och ser någon blomma som behöver vattnas och sen nån till jäkla kopp. Och det är vissnande krukväxter och muggar och tröjor överallt och jag blir till en väldigt ineffektiv evighetsmaskin.

koreaklänning och sportande

Den koreanska klänningen gjorde storstilad entré med kurirtransport direkt till dörren så tidigt på morgonen att jag inte ens var påkädd. Den var förpackad i fyra lager superseg asiatisk plast och det mest energiska tejp jag någonsin mött. Men den passade! Och var fin! Och jag fick ett armband med som present (och är uppenbarligen väldigt lättköpt på så sätt att jag helt snällt låter mig imponeras).

Däremot är jag lite tveksam till om jag är vuxen nog att ha en klänning med vit krage som ska kemtvättas à 21,45 per gång. Min inre student kvider upprört att det är nästan halva klänningspriset(!) för en ynka tvätt och jag som är så oförsiktig, medan mitt mogna, yrkesarbetande jag strängt väser att vi är vuxna nu och vill vi ha klänningar i andra material än sån där otäck stretchjersey så är det kemtvätt som gäller och det får vi finna oss i.

Och veckans andra obsession: Linnas träningsskola. I love it, jag gillar det där rent teoretiska greppet. Det påminner mig om Kalle Ankas (eller var det möjligen knattarnas?) simskola som gick som serie i min yngsta fasters gamla Kalle Anka-tidningar från det tidiga 70-talet. Teoretiskt sportande tilltalade mig redan då, att slippa plaska runt +12 gradigt vatten utan att lära sig crawla enbart genom att kika på lite tecknade figurer. Nu lärde jag mig i.of.s. aldrig att crawla riktigt heller, men ändå.

vardagen börjar/älska asien

Trots att jag började jobba lite smått redan i måndags så försöker jag dra ut på jullovskänslan in i det sista och intalar mig själv att det verkliga allvaret och vardagen inte börjar riktigt ännu, utan sen, kanske först på måndag. Då är det slut med att sitta i soffan och dega framför gamla Buffy och Charmed-avsnitt precis all ens vakna tid, utan då är det dags för hm, storverk, typ. Fast å andra sidan har vi redan inlett misären genom ett beslut att låta januari bli en sprit- och godisfri månad. Fast jag omförhandlade villkoren i sista stund och har ätit chokladkonfekt fram till och med den tredje, så utan godis har jag bara varit i tre dagar, men åh vad jag kommer att sakna mitt bubbly och mitt lösgods (yes, intas helst tillsammans).

Och på tal om att bo någonstans där vinterliv är en prestation: jag väntar på en Wednesday Addams-klänning från sydkorea och någon sänder mig så fluffiga och poetiska mejl och är alldeles utom sig av sorg och bedrövelse över att this trouble will not happen between us. Mitt paket har tydligen "been delayed by heavy snowfall" och att det har snöat så mycket att posten inte tagit emot några paket. Och man tänker att ojdå, visst har det ju snöat, men kom igen, sååå mycket? Och sedan fortsätter det med: " Anyway we can't say any word to you. Because we know your mind." Och det är så fint, att de känner mig så bra, men samtidigt låter det väldigt mycket som såndär låtsaspoesi som slumpgenereras fram för att ta potensmedelsreklam genom spam-filter. Men så goglar jag lite och se här! De skojar inte. De pratar inte om mitt postkontor, de pratar om att deras post har säckat ihop och inte tar emot inkommande uppdrag.

Och jag känner nästan att jag borde trösta: det är absolut ingen brådska. Skicka när ni hinner, när vägarna är framkomliga och körsbärsträden blommar. Jag borde ändå gå ner tio kilo först, så det är absolut ingen stress för min del.

Månadens projekt: rensa ur min bokhylla. Uff.

Kyla

Det är så kallt, så kallt, så där att huden spricker sönder och man borde klä på sig ordentligt, men det gör man inte för man har inga sådana kläder som är bekväma, utan hellre fryser man än att man sitter på jobbet en hel dag och svettas med rörelseförmågan hos en michelingubbe (och nu blev jag tvungen att googla, för jag förstår inte vad det är som han har på sig för slags ehum, svepning? Vad är det där vita? Är han en överviktig modern mumie?).

Jag upphör aldrig att förvånas över hur det kan vara skitkallt i dagar och veckor och att allt ändå försiggår precis som vanligt. Parkeringshus är fulla med bilar och man tänker hur har de inte vett att hålla sig hemma? På gården sitter ungar i snödrivor och deras mamma står bredvid och är pigg och glad och pillar på sina skidor och pensionärstanterna tassar på av och an och byter ljus i lyktorna, i luddiga crocs på sina ishala betongtrappor, de är lårbenshalsfrakturer waiting to happen och jag går förbi och förstår inte att de är ute när de inte behöver och att när jag är pensionär så blir det nog inga lyktor, tough shit. Men de är pigga och glada de också. Jag känner mig som en bortbyting. Jag är varken pigg eller glad och jag tål inte den här isande kylan och tanken på att man ändå förväntas prestera och bete sig precis som vanligt. Jag vill bo i ett sådant där land där det utlyses undantagstillstånd när det blir kallare än minus fem och mer än sju centimeter snö på marken och där det följaktligen är helt okej att stanna hemma från jobb och skola. Jag vill att man får credd och beröm och tapperhetsmedaljer för att man trots allt stiger upp och öppnar ytterdörren. Jag vill ha lite erkänsla för hur fullkomligt onaturligt det är att bete sig så.