Jaha. Vad ska jag skriva om? Ni får så väldigt gärna komma med förslag för det enda jag tänker på är: 91 dagar kvar, 91 dagar kvar, 91 dagar kvar. Och dels vet jag inte om jag vill skriva nån mammablogg och dels tycker jag att 91 dagar är fruktansvärt många dagar och jag kommer att bli galen om det är det enda jag tänker på. (Hör ni det Manhattan: jag behöver min loppisplats. Förströelse och distraktion. Nu!)
Och till alla som harklar sig och känner hur "slappna av och njuut av graviditeten" pockar på och vill fram. Det är ingen vits! Jag lovar er. Jag är ingen avslappnad person, har aldrig varit. Kommer sannolikt inte att bli nu heller. Alldeles särskilt inte nu. Och jo, jag är jätteglad över att det verkar som att vi kommer att få en ny liten kort människa, men - ärligt talat - är själva processen så himla njutningsfull egentligen? Är det inte mest en enda lång, oviss transportsträcka och ändlös/andlös väntan på att man ska bli sig själv igen, utan andfåddhet och yrsel och halsbränna och höftont och ryggont och karpaltunnelsyndrom och sjölejonsmidighet, men med en baby på utsidan? Är det inte det som är hela grejen? Jag vägrar liksom att tro att det är DETHÄR som är grejn.
Jag förstår inte heller vad det är som jag ska "passa på" med, förutom typ sova då, för allt jag kan tänkas vilja göra är antingen förbjudet, extremt omständigt eller ses åtminstone på med ett starkt ogillande. Det gör mig så olycklig.
Jag hör inte heller till dem som med stor tillförsikt ser fram emot förlossningen som någon höjdarupplevelse direkt, tror inte på kaskelotsång eller någon typ av new age-flum överhuvudtaget och har noll kontakt med min inre urmoder. Är helt cynisk och hemsk och vill bara ha min baby och att allt ska vara som vanligt igen. Och nu vågar jag knappt skriva det här, för jag har minsann också varit inne på familjeliv och lärt mig att INGET blir som vanligt igen, någonsin, och babyn kommer inte att sova på flera ÅR och allt kommer sannolikt att bli jättehemskt och sen separerar vi till följd av alltings jävlighet och det är just därför som jag borde ha njutit och passat på nu.
Känner mig stressad.
Monday, September 13, 2010
hormonal much?
Upplagd av maria kl. 11:40
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 kommentarer:
Nä, jag tyckte inte heller att graviditet var speciellt roligt. Jag har aldrig fattat det där med att man ska njuuta av den och hur fantastiskt det är och tänk vad kroppen är otrolig som klarar av sånt här. Vadå otrolig, det är väl världens naturligaste sak att yngla av sig. Fantastiskt skulle ha varit att kunna röra sig som folk, kunna sova och och få äta alla goda saker man var sugen på.
Men det går nog bra ändå trots att man inte har kontakt med sin inre urmoder. Åtminstone gick det bra för mig, och jag är så antiflum man kan bli. Jag läste inte ens nån vänta-barn-bok annat än det som rådgivningen kastade på en.
Men om vi ska ha fler barn vill jag beställa en färdig 1½-åring, för graviditeten och babystadiet kan jag vara utan.
Fast jag tycker ju att det är fantastiskt OCKSÅ, att nån liksom BOR där. Men klaustrofobiskt och långrandigt.
Jo, visst är det fantastiskt också, men jag tyckte ofta att det var lite läskigt samtidigt som det var fantastiskt. Lite Alien-känsla, eller Body Snatchers. Och sen kändes det inte alls som om det varit Andreas som funnits där inne - det var som om jag varit gravid med ett barn och sedan åkte hem från BB med ett annat barn.
Jo, onekligen lite Alien-känsla när man liksom SER hur naveln bubblar och slingrar sig... Men det där att det sedan kändes som att det var olika babysar - det är ju intressant och lite skumt. Varifrån kommer månne en sån känsla? :)
Post a Comment