vardagen börjar/älska asien

Trots att jag började jobba lite smått redan i måndags så försöker jag dra ut på jullovskänslan in i det sista och intalar mig själv att det verkliga allvaret och vardagen inte börjar riktigt ännu, utan sen, kanske först på måndag. Då är det slut med att sitta i soffan och dega framför gamla Buffy och Charmed-avsnitt precis all ens vakna tid, utan då är det dags för hm, storverk, typ. Fast å andra sidan har vi redan inlett misären genom ett beslut att låta januari bli en sprit- och godisfri månad. Fast jag omförhandlade villkoren i sista stund och har ätit chokladkonfekt fram till och med den tredje, så utan godis har jag bara varit i tre dagar, men åh vad jag kommer att sakna mitt bubbly och mitt lösgods (yes, intas helst tillsammans).

Och på tal om att bo någonstans där vinterliv är en prestation: jag väntar på en Wednesday Addams-klänning från sydkorea och någon sänder mig så fluffiga och poetiska mejl och är alldeles utom sig av sorg och bedrövelse över att this trouble will not happen between us. Mitt paket har tydligen "been delayed by heavy snowfall" och att det har snöat så mycket att posten inte tagit emot några paket. Och man tänker att ojdå, visst har det ju snöat, men kom igen, sååå mycket? Och sedan fortsätter det med: " Anyway we can't say any word to you. Because we know your mind." Och det är så fint, att de känner mig så bra, men samtidigt låter det väldigt mycket som såndär låtsaspoesi som slumpgenereras fram för att ta potensmedelsreklam genom spam-filter. Men så goglar jag lite och se här! De skojar inte. De pratar inte om mitt postkontor, de pratar om att deras post har säckat ihop och inte tar emot inkommande uppdrag.

Och jag känner nästan att jag borde trösta: det är absolut ingen brådska. Skicka när ni hinner, när vägarna är framkomliga och körsbärsträden blommar. Jag borde ändå gå ner tio kilo först, så det är absolut ingen stress för min del.

Månadens projekt: rensa ur min bokhylla. Uff.