Kyla

Det är så kallt, så kallt, så där att huden spricker sönder och man borde klä på sig ordentligt, men det gör man inte för man har inga sådana kläder som är bekväma, utan hellre fryser man än att man sitter på jobbet en hel dag och svettas med rörelseförmågan hos en michelingubbe (och nu blev jag tvungen att googla, för jag förstår inte vad det är som han har på sig för slags ehum, svepning? Vad är det där vita? Är han en överviktig modern mumie?).

Jag upphör aldrig att förvånas över hur det kan vara skitkallt i dagar och veckor och att allt ändå försiggår precis som vanligt. Parkeringshus är fulla med bilar och man tänker hur har de inte vett att hålla sig hemma? På gården sitter ungar i snödrivor och deras mamma står bredvid och är pigg och glad och pillar på sina skidor och pensionärstanterna tassar på av och an och byter ljus i lyktorna, i luddiga crocs på sina ishala betongtrappor, de är lårbenshalsfrakturer waiting to happen och jag går förbi och förstår inte att de är ute när de inte behöver och att när jag är pensionär så blir det nog inga lyktor, tough shit. Men de är pigga och glada de också. Jag känner mig som en bortbyting. Jag är varken pigg eller glad och jag tål inte den här isande kylan och tanken på att man ändå förväntas prestera och bete sig precis som vanligt. Jag vill bo i ett sådant där land där det utlyses undantagstillstånd när det blir kallare än minus fem och mer än sju centimeter snö på marken och där det följaktligen är helt okej att stanna hemma från jobb och skola. Jag vill att man får credd och beröm och tapperhetsmedaljer för att man trots allt stiger upp och öppnar ytterdörren. Jag vill ha lite erkänsla för hur fullkomligt onaturligt det är att bete sig så.