hallen, äntligen

it's six in the morning, you make me think of falling

Jag vet inte om det är en tecken på den gågna veckans höstmelankoliska sinnesstämning, eller om det bara är den oemotståndliga kombinationen av finskt svårmod och melodrama och svensk gladpoppighet, men jag lyssnar nästan bara på Laaksos Västerbron på konstant repeat.
Jag försökte hitta en "riktig" video, men hittade bara den här nertonade, lite långsamma och morgontv-anpassade versionen:


Jag gillar annars cd-versionen mer men fullkomligen älskar det där "Aha, men herregud kan du inte gå hem nu, det är inge roligt att prata med dej", det är mycket roligare än originalet.

En annan musikrelaterad lustighet är att Husis recensent beskrev nya Kent-cd:n som "New Order med mensvärk", jag föreställer mej att hon tyckte att hon fick till det ganska bra där. Själv har jag inte ens riktigt hört allt än, så jag kan tyvärr inte riktigt uttala mej...

Ja, det var väl ungefär det som var innehållet i dagens (årets?) musikblogg. Nästa gång: varför Death Cab bara får en att vilja börja slåss. Jag lovar att återkomma så fort jag har klurat ut det färdigt...

kändisfrukt

Coolast i stan!

Har ni märkt hur granatäpple är årets trendfrukt? Åtminstone ingår de i två av de safter jag köpte i förra veckan: Ocean Spray's cranberry & pomegranate och Marli Vitals nya granatäppeldryck (och don't you worry jag är fullt medveten om hur lamt det där just lät as far as statistiskt urval goes, men statistik var aldrig riktigt min grej så vi kör på helt oberört). So there; granatäpple är den nya it-frukten! Jag misstänker att det tills stor det beror på det trevligt exotiska namnet, för jag tycker inte att de tillför så mycket rent smakmässigt (Ocean Spraysaften smakar som vanlig Ocean Spray, bara lite svagare, och Marlisaften är visserligen röd men smakar som vanlig äppelsaft...). Och så det faktum att frukter som bara består av små frön är lite kaxigt coola i största allmänhet, som passionsfrukter. Granatäpplen tycks dessutom både vara bra för det mesta i sjukdomsväg och symbolisera lite av varje enligt wikipedia, och man får desstom lära sig att en botanisk farbror som hette Theofrastos var tydligen en stor anhängare av just granatäpplen. Fast han intresserade sig å andra sidan så till den milda grad för alla möjliga frukter (fikonträdens kaprifikation anyone, är det någon som har något nytt att tillägga i detta fascinerande ämne?) att jag inte riktigt vet hur malliga granatäpplena har skäl att vara.

Botticelli-tavla: "Yo, jag har minsann ett granatäpple"

Här hos oss, där vi inte är så bra på symbolik men med ett stort etymologiskt intresse, sörjer vi mest över att vi inte förstår granat-kopplingen i namnet. Varifrån kommer ett sådant namn? Liknar granatäpplen granater, eller tvärtom? Hur ser granater ut? Och granatäpplen då? Vi fattar inte riktigt, och vi hinner inte googla vid frukost. Gud vad jobbigt, nästa gång köper vi apelsinjuice istället. Apelsiner är entydiga. Och dessutom tycker vi att det engelska "pomegranates" ser waaay snyggare ut än det det löjliga "granatäppel" (som Marli stavar det), så vi tröstar våra missförstådda saftburkar med att vi nog kan kalla dem för "pomegranater" om det känns bättre så. Och det gör det. Mycket mer rock 'n roll.

sweet manic panic

What on earth ägnade vi oss åt tiden före facebook? Är det nån som minns längre? Hösten 2007 kommer verkligen att gå till historien som facebookandets höst, som den höst då jag alltid kände till allas möten och sjukor, ständigt var informerad om Sivs lunchmeny, då to.m. Kissen invitade sina egna kompisar till catbook och Tullpojkens vara eller inte vara stöttes och blöttes i det oändliga i alla upptänkliga forum. Då ens virtuella umgänge plötsligt utvecklades till en konstig, cool mix av the usual suspects och nygamla slumpvis upphittade människor. Och det känns helt normalt, det känns som om vi alltid har gjort det.


För övrigt; om man är jägare, dvs. ute i skogen med den uttalade målsättningen att skjuta djur så är de inte synd om en om man blir attackerad av en björn.

Poetic justice.

Hollywood, here I come

Hej, hälsningar från your resident airhead. Mina facebookbuddies har hittills nominerat mej i följande kategorier: most likely to wear out a pair of flip-flops, most likely to have imaginary friends, most likely to dress their pet in Prada & Gucci, most likely to push on a door that says pull samt most likely to be distracted by shiny objects.

Och även om jag inte opponerar mej mot något av de enskilda omdömena utan kan tycka att allt passar ganska bra, så blir ju den allmänna helhetsbilden lite oroande: en bimbo som planlösat hasar runt i utslitna flip-flops med en prålig chihuahua i släptåg och förvirrat pratar för sig själv medan hon förgäves försöker ta sig genom dörrar utan att nånsin lyckas för att hon hela tiden hittar små glasbitar och godispapper på gatan som hon måste stanna och plocka upp för att lägga i en liten, liten ask. Tänk er en blandning mellan Britney Spears, Paris Hilton och your average baglady.

(Nu precis när jag skriver det här ser jag att älsklingssystern dessutom nominerat mej för most likely to be the most creative - tack!).

För övrigt har ännu en helg gått i renoverandets tecken and it's getting kind of old men nu har vi äntligen tapetserat vår kontorsalkov med bling-blingtapet. Det blev bra; väldigt in-your-face, men bra! Jag är nöjd. Nu är det bara en miljon detaljer och småsaker kvar att göra så kanske vi äntligen skulle få förklara det för färdigt. Det ska bli så skönt. Sen blir det nog liten renoveringspaus i någon dag eller så innan vi tar itu med nästa projekt.



Ja, och så har Kissen och jag varit fotomodeller idag, vi söndagsslackade bara på här hemma när J ringde och undrade om vi ville pussas på bild. Okejdå, sa vi, så nu är vi med i Picturas fotomaraton och hoppas ju förstås att vi vinner...

by the way

Om min blogg ser konstig ut så beror det på att stället där bloggbilden och bakgrunden fanns uppladdade har stökats om så att de nu finns någon helt annan stans, dvs. länken funkar antagligen inte längre. Man sku alltså borda göra någonting. Gud så jobbigt. N. ha rabblat upp den där urlen till det nya stället åtminstone tre gånger, men jag kan inte minnas sånt. Sorry, way too retarded. Det enda jag hör är "users" och sen tar det stopp. Ja, jag vet vad jag heter också och det lär vara en ledtråd i det hela, men alla slags slashar och liknande göra sig inte besvär i min hjärna. Jag har filter mot sådant. Och jag kan inte acceptera att det nödvändigtvis ska finnas två, som bara liksom går åt olika håll för jag fattar inte vilken som används när. Jag är lite emot större än- och mindre än-tecken också, av samma anledning, tror jag. De känns liksom så onödiga. Det är antagligen tack vare trafikplanerare of my people som ni får lov att parkera bilen på bildäck Getabock H eller rad Fjäril 5 på prismaparkeringen. Det är vad jag kallar klara, entydiga symboler.

Sedan när vår renovering är klar ska jag be honom att skriva ner hela raddiramsan på ett papper och sen ska jag gå in och uppdatera mina länkar enligt Brasse Brännström-metoden.

Håll ut.

ah!

Slösurfade och kom in på en ny blogg (ny för mej, alltså) där jag fick lära mig att det finns en term för det man så gärna ägnar sig åt, nämligen organiserat tv-tittande. Jahapp. Så bra det låter!

disco, baby

Igår var det sommarens antagligen sista flip-flopdag och jag dödade mina sommarblommor. Resterna av min trädgård ligger i en deprimerande hög och väntar på att vi någon mörk kväll ska kunna gå och smygdumpa det i åkern här bakom. Idag känns det plötsligt väldigt mycket som höst och jag håller just som bäst på att få nytt golv i "kontoret". Det blir väldigt tjusigt och jag är lite smått exalterad! Jag föreslog just att vi inte alls behöver inreda något kontor där utan har det som ett hippt litet partyrum där våra gäster kan stå och dricka sina välkomstdrinkar och glögg och sånt medan de lyssnar på obskyr lounge musik . Som ett kuddrum, ungefär, fast glöggrum. "Det blir ganska små bjudningar då", sa N. den praktiske. So? Ganska sällan har vi ändå särskilt stora bjudningar och folk får väl turas om ifall det blir trängsel...

Förutom att göra mej av med sommarblommorna så har jag också skördat tomater och klippt mitt äppelträd (det lilla på bakgården) med stor entusiasm men absolut ingen kunskap eller expertis alls. Det blev inte så bra och jag fick sågspån i ögat. Trädgårdsodlande är svårt. Jag var ganska duktig på balkongodlande, men riktigt utomhusodlande är svårt och lite skrämmande, jag kan ingenting om sådant. Man måste bry sig om saker som frost t.ex, helt nytt för mej som brukar ha pelargonerna ute ännu i december. Och man blir tvungen att handskas med små söta gröna larver som äter upp ens blad. Jag blir helt ställd av gröna larver, jag vet inte vad jag ska göra, för man kan ju inte krossa dem (squishy och baaad karma!) så jag beslöt mig en gång för att plocka ihop dem i en kopp och gå och föra ut dem i skogen. Så jag hämtade husets största emaljmugg och stod där och kände mej lika genomfalsk som Hans och Gretas pappa, men sen hittade jag bara en ynka larv och blev sedan avbruten mitt i av något, minns inte vad. Sen tog det typ tre dagar innan jag igen hittade min mugg med en ensam stackars grön mask skramlande på bottnen och då fick jag ju så dåligt samvete att jag tippade ut honom på gräset och lovade att aldrig göra så mer. Så nu har jag stora hål i alla mina blad. Vi försöker på nytt nästa sommar. Vi har för övrigt ägnat hela sommaren åt att utmattat spana ut över trädgårdsförödelsen och försökt uppmuntra varandra med tillrop av typen "nästa sommar kommer det nog att bli fint här!" För mej har det en lite illavarslande klang. "Sen, nästa sommar?" var nämligen mitt förhoppningsfulla mantra när jag var liten och denna tidsangivelse användes om allt jag hade blivit lovad att få göra i någon väldigt avlägsen och vag framtid. Det är nära besläktat med "sannolikt aldrig, not in this lifetime".

Det enda som jag har lyckats med i år är mina dahlior, jag har haft blommor att sätta i vaser i två månader nu, det är så lyx, jag känner mej lite som en engelsk överklassdam när jag går ut i trädgården och bara klipper nya blommor när det behövs. Fast egentligen så skickar de kanske butlern istället, but still. Nästa sommar när jag har bättre pli på mina grödor så kanske jag också skickar butlern, vem vet? Tills vidare får jag nöja mej med mina nya höstblommor. De är verkligen växtrikets svar på lightprodukter - låter som ett bra koncept men är i själva verket en ständig besvikelse och inte ens nära på the real thing. I hate höstblommor, de blommar fult eller inte alls och är fuktiga och stickiga och bara påminner en om att alla ens riktiga darlings ligger dumpade som prolemavfall i trädgårdens risigaste hörn.