Hjälp kissorna!

Småkissorna vill ha bollar!!!

Hälsningar från Vegas

Sitter här i ny the killers-tröja och en menlöst blommig kjol och försöker motivera mej själv till jobb. Jag vill ha sjukt mycket semester rightaboutnow, för jag har motivations-, attityd- och alldeles säkert en lång rad andra adhd-aktiga problem till. Jag går in i dörrar t.ex.? Men det kan också bero på att det är så trångt på nya stället och att jag alltid klär på mig saker och går samtidigt. Beware of multitasking. Annars så låtsas att jag jobbar hemma idag. Fördel: man behöver bara låtsas för sig själv och kan strunta i den rent visuella biten, dvs. att se upptagen ut. Nackdel: hade glömt usb-minnet med allt stuff på så jag hamnade ändå att fara till jobbet en vända occh hämta den och sedan promenera hem igen.

Igår var jag och några tusen söta småbrudar på Killerskonsert. N: "Men se, vad glada de ser ut när de har sluppit på konsert, ska inte du också hoppa och se så där glad ut?!" Och jag: "Men nix, du lärde känna mig typ femton år för sent och nu tänker jag bara sitta här grannystyle på mitt säte i mina fula tantskor och med ett fast grepp om handväskan (oh, so rocknroll med handväska) och kommentera folks konstiga kädsel och klaga på varför de de spelar så inihelvete högt. Så blir det."

Och så blev det, ungefär. Konserten var bra, men inte life-alteringly magisk på något sätt. Fast den känslan får man nog inte heller om man går på konsert med liten handväska och crappy sittplatsbiljett och oroar sig över för högt ljud. Då krävs det nästan att man kämpar för sitt liv någonstans långt framme, tyvärr. Fast det var ändå en stor förändring mot senaste gång jag var på något i ishallen (Manics för typ tio år sedan?) och man inte ens fick skruva på sig i stolen utan att ha en vakt som strängt sa åt en att man skulle sitta stilla; nu steg folk genast upp och rusade framåt mot scenen. Utom yours truly då, som vis av tidigare erfarenheter suttit och mässat till sitt sällskap över hur sträng och småfascistiskt regim som rådde, och därför inte riktigt hann med när alla andra stack.Och ja, det var riktigt på riktigt alldeles för skränigt ljud, så där att huvudet allt emellanåt kändes som att det skar ihop. Högt är bra, och basljud som ruskar om inälvorna lite - yes bring it on, men too much is too much, liksom. Vi såg ändå helt okej, vad som hände på scen och hur de rörde sig, fast jag som är närsynt såg förstås inga anletsdrag eller miner eller andra sådana petitesser; så för min del kunde det ha varit vilka dockpojkar som helt som placerades längst fram.

Och ja, anledningen till att jag går på konsert i tantskor är att jag har tappat bort de enda skor jag har som är ens tillstymmelse rock. Vet inte var och när, men antagligen då vi flyttade. Tycker det har varit dåligt med happenings där jag kunde ha lämnat skorna efter mig på senaste tiden.

I övrigt har det inte hänt så mycket nytt; renoveringen är på hälft, trädgården kämpar för sitt liv och det var midsommar och jag lärde mej att känna igen akleja, simmmade och dansade till rihanna. Detta är vad living in the hood has done to me, och snabbt gick det. Jag tror jag har blivit någon slags latina och kan bara lyssna på musik med dans i videon och sitter och skruvar och petar på bilstereon för att hitta shakira och det går inte för alla kanalerna bara spelar gnälliga pink och wailande christina aguilera hela tiden och sen är jag lycklig när de efter fem timmarns bilresa äntligen spelar nelly furtado, men just då ska jag förstås ut igen och bära nå fula möbler. Duh.

överloppsliv

Saker som åtminstone inte ryms in så här långt: Ikeas Nikkalasoffa, stort skrivbordsmöblemang med lådhurtsar och skåpar och skit, åtminstone en golvlampa (från Ikea den också, namn okänt), samt ett stort antal lundiahylledelar från den mer obskyra ändan av sortimentet, typ cd-hyllor.

Saker som sitter löst: diverse pallar och blompallar av okänd härkomst, ytterligare en par, tre golvlampor, skilsmässotv:n, söta lilla runda blombordet, tullstafåtölj, gästsäng.

Jobbigt.

my preciousss

Ah! ... och dvd-boxarna är återfunna! Det var nästan lite kris där ett tag, men så hittade jag en helt ny låda med O.C., Gilmore Girls, Veronica och lite annat och Angel hade krupit ner här och var bland frottehanddukar och prydnadskuddar och låg och gosade sig. Ville väl inte få sol på sig, antar jag...

With your feet in the air and your head on the ground/try this trick and spin it, yeah

... efter ytterligare en kvälls madness-städning så börjar det slowly, slowly nästan bli beboeligt. Någon gång mot halv tolvtiden igår kväll klickade det till i lilla katthjärnan och man såg hur hennes själ liksom återvände och hur hon plötsligt blev mentalt närvarande och hon igen. Det var plötsligt slut med det där lite försiktigt avvaktande smygandet och att artigt dra sig undan till bastun. Nu tittar hon självsäkert omkring sig med den pondus som kommer av att vara obestridd revirinnehavare. Något föll på plats just like that och nya hemmet blev hennes. Och i morse ville hon leka för första gången sedan hon kom i fredags. Jag väntar ännu på samma känsla ska infinna sig.

Dagens mest patetiska kändiscitat ur aftonbladet: Marily Manson om flickvännen Evan Rachel Wood: – Jag hittat min tvilling. Hon tycker om samma saker som jag. Hon förstår att jag gillar att gå upp när det blir natt och gå och lägga mig vid gryningen.

Ja, eh, och? Hon är 19... Tonåringar brukar tycka sådant är coolt, det är inte på något vis unikt. För människor i 40-årsåldern brukar äremot den värsta fascinationen över att man är vuxen och får vara uppe hur länge man vill vanligtvis ha lagt sig...

***
Försöker lista ut om hemligheten med Last.fm kan vara att man ska lägga in någon riktigt bisarr grupp med mycket liten egen produktion och därigenom tvinga den att vara kreativ, idag provade jag med Magnapop, och den spottar snällt ur sig P.J. Harvey, Sonic Youth, Juliana Hatfield, Lemonheads och Velocity Girl och totalt bortglömda storheter som Belly. Ganska ok. Annars blir jag oftast bara nervös på den, för den envisas med att hela tiden spela musik som låter precis likadant, särskilt om man lägger in en favoritartist som har gett ut många skivor. Vilket jag i.of.s. inser att är hela idén. Men ändå. Tråkigt! Jag vill att den ska bete sig som det ultimata blandbandet: både glad och lessen musik, demoband och radiohits.

...

Flytten är i det närmaste över, förutom att vi ännu har 2 gånger kaos att reda upp och det ofrånkomliga faktum att det inte riktigt känns som att vi ryms på nya stället. För första gången någonsin i hela mitt liv känner jag mig trångbodd. Vi har böcker i tredubbla led precis överallt, i alla skåp och lådor och förråd och allt känns som att det växer oss över huvudet. På bakgården har det dessutom flyttat in en medelstor djungel som ännu väntar på sin slutgiltiga placering.

Närmast på programmet nu: borde snabbt hinna måla ett rum, tapetsera två andra (för att slutgiltigt kunna placera ut möblerna) samt slå upp kattstängsel kring hela skiten innan vi försmäktar inne i hettan då vi inte kan ha upp några dörrar. Ta-daa, där har ni vår variant av "det trendiga uterummet" som för övrigt tycks vara årets grej i inredningsvärlden: mörkgrönt plastat metallstängsel snott kring allt bara, så blir det nog bra. Jag fasar lite för monteringen, jag var värdelös på att bygga staket åt platsgrisar som liten och det här känns som om det har förutsättningar att kunna bli lika ostabilt och skevt som de blev.

Och i morgon kommer spismontören och så S. som ska hämta sina kvarglömda champagneglas. Jag känner mig lite skyldig nästan, vi har bara bott där i under en vecka och redan rivit en vägg, bytt innerdörrarna och sågat två stora hål i altanen. And further destruction awaits. Yey.

charmoffensiv

... hemma i stan igen, som verkligen envisas med att visa sig från sin bästa sida: nu idag delade de dessutom ut limosmakprov då jag gick hem. Nog kommer väl Hartwall ut till förorten med gratislimo också?

snabb uppdatering

Under vecka ett har lilla radhuset fått sovrum och vardagsrum målade, nytt golv i klädrummet och en vägg så gott som nästan nerriven. Ny spis och kylskåp/frys kommer på fredag.

Vi har campat på försök där en natt och det gick bra, men samtidigt har jag nu plötsligt ångest över att lämna gamla hemmet. Det är så ljust och stort och fint och folkvimmel utanför fönstret och ån är somrig och cityträden är så mycket ståtligare än våra svajiga björkar och ynkliga rönnar in da hood, som bara är snäppet högre än jag själv. Och jag vet att det blir bra där och det är trevligt att alla grannarna hejar och pratar och hälsar oss välkomna och så småningom kommer det säkert, antagligen, att kännas som hemma där också. Kanske till och med ännu mer.

Men nu när jag håller på och pendlar mellan två ställen så blir jag helt manodepressiv; jätteglad när jag kommer ut till nya hemmet och slår upp terrassdörren och kikar ut över mina trastar och maskrosbollar och heartbroken med stor klump i halsen när jag kommer hemhem och inser att hey, det är ju här jag bor och här som det känns som hemma och alldeles snart är det över och mitt hem kommer att vara någon annans hem och det blir aldrig mera några varma sensommarkvällar med konstiga egenkomponerade drinkar på balkongen och sen bara gå ut genom ytterdörren och befinna sig mitt i händelsernas centrum.

Igår när jag klagade över att nu blir vi rahusmedelålderstråkiga på riktigt och sen är det definitivt för sent att bli de där hippa, snygga solbrända, välklädda coola människorna som sitter nere vid ån och dricker cider med alla sina miljoner likasinnade vänner, så konstaterade N. helt lugnt (han angstar inte alls över sådana här saker) att 90 % av de där coola människorna nog också bor någon helt annanstans de också. När/om vi känner det behovet infinna sig så är det tydligen inget som hindrar att vi tar och åker in till stan och fejka vi också. Ah, there is a plan, me likes. Vi packar vår pussikalja och hoppar på förortsbussen!

arvsfiender

Det är konstigt och nästan lite skrämmande hur alla mina föräldrars pet hates som jag minns från när jag var liten, och vi flyttade från en räcka olika radhus till vårt egnahemshus, nu när jag blivit äldre har återkommit with a vengeance hos mig själv: ett oresonligt hat gentemot spånskivemöbler, fula skrymmande värmebatterier och svaga "pappersdörrar"... Som liten förstod jag egentligen aldrig varför dessa saker var så förkastliga: värmebatterier störde mej inte och jag ville uttryckligen ha de där vita dörrarna som alla kompisar hade och som man lätt kunde lägga upp bilder ur okej på.

Och nu sitter jag där själv och mässar om genuint trä och spegeldörrar och kvalitetsmaterial och jag skulle vara evigt tacksam om någon kom och tog med sig alla de där batterierna och swear-to-god-ugliga vattenrören som går kors och tvärs och istället gav mej sådana där käcka värmeutblåssystem som vi har hemma och som inte stör vare sig möbleringen eller ens estetiska sinne just alls.

nya huset, dag ett

Det första flyttlasset är på plats på nya stället tillsammans med 4 olika sorters skurmedel och 10 liter vit färg. Hurra! Min nya favorit är någon slags mega Cif med bleach i en mycket skrikig flaska. Igår gick jag runt hela kvällen som the Bleach Bitch impersonated och skrubbade köket. Det behövdes verkligen. Höll dessutom på att få en mindre sammanbrott när jag såg kökslådornas konstruktion: rangliga i ful, gulnad hårdplast och världens tunnaste vaddetnuvarför-skiva. Ouch, förskräckligt, all gulnad hårdplast och billig spånskiva måste bort, bort, bort. Vilket innebär hela köket, och badrumsinredningen och en hel del till... Min renoveringslista förlängs bara hela tiden.

Men under första kvällen har vi åtminstone hunnit riva den fasta inredningen i det ena klädrummet, där vi hade tänkt placera paxarna, men nu inte kommer att lägga dem heller i.o.m. att det dök upp ett batteri vi inte sett eller räknat med. Och då var vi ändå där enkom och mätte, så fråga mej inte hur det gick till... Rivningen av hyllsystemet ledde i sin tur till att vi dessutom märkte att de hade gjort hål i både golvet och golvlisten då de passat in hyllorna. Så det blir alltså nytt golv där, även om vi nästan tänkt att det gamla skulle få duga. Taket och 3 skrubbväggar är redan målade ett varv så alldeles snart kommer vi att ha en helt nyrenoverad skrubb på 1,5 kvadrat; vi får flytta in dit sen och sitta på vårt nya golv och glädjas över hur fräscht vi har det. Smått, men fräscht.

---

Vår gräsmatta består för övrigt uteslutande av maskrosor och deras blad. Lååånga maskrosor. Jag har alltid trott att jag har gillat maskrosor, men inte enbart och hela gräsmattan full. Det blir för mycket. Hela trädgården är ett katastrofområde och extremt oskött. Ett mycket litet katastrofområde, visserligen, men ändå. Fast vi har syrener utanför badrumsfönstret, det känns lite lyxigt, man kan fast sticka ut sekatören och knipsa lite diskret om man vill.