Ett stycke kulturhistoria down the drain

Jag plågas svårt av dåligt samvete nu, jag har nämligen just hällt ut lavalampan i vasken. Dels vet jag inte om jag har gjort mig skyldig till något fruktansvärt miljöbrott (till mitt försvar vill jag då bara påpeka att det inte stod något på den om hur den skulle återvinnas, bara att den inte fick drickas. Det skulle annars onekligen ha varit det enklaste: sopsortering à la kissen när hon påträffar små föremål på golvet vilkas matstatus är oklar, when in doubt - svälj!) och dels var det ju lavalampan jag fick av pappa till födelsedagspresent för en hel massa år sedan, långt före de fanns på vartenda Prisma och Anttila här för 29,95. Pappa hade varit ensam i London på någon slags businessresa och inhandlat min Mathmos, försvarat den mot tullgubbarnas skeptiska granskning och i stolt triumf hemfört den i handbagaget.

Pappan lider annars av något av en presentfobi, alla familjens födelsedagar och julaftnar föregås i regel av kallsvett, bråddjup ångest, dova suckar samt diverse stånkande. Jag vet inte hur många gånger jag har per telefon har tagit ställning till om föremål A eller föremål B månne skulle vara en mer optimal gåva till min mor och vad min syster skulle tycka om en sån-och-sån. Därför är vi alla i familjen så genuint tacksamma när vi får fina, genomtänkta saker som pappa har köpt alldeles själv, för vi inser att det nog inte har varit lätt. Och därför känns det särskilt omoraliskt att göra sig av med en pappapresent.

Men just den här lampan var död. Antingen har den överhettats i samband med Puppe Kanins agentparty eller så har den bara levt sitt liv till slut, men den lila vätskan har blivit grumligt gulgenomskinlig, Som rå äggvita ungefär och rå äggvita är inte särskilt glammigt.

Och pappa själv har lovat att han inte blir ledsen. Åtminstone säger mamma det.