drama queen

Min idol när det gäller inredning är just nu en kvinna i en tidning som tog sin tonårsson och sin exotiska pudel och flyttade från sin 250 kvadratmeter stora hus i någon posh stockholmsförort till en liten gårdsbyggnad på 45 kvadrat, uppdelat på tre våningar. Och hon är nöjd och harmonisk och sitter ute på sin stentrappa och coola men välartade sonen står i dörröppningen och ser stolt men lagom oengagerad ut gentemot mammas reportageprojekt och skäms bara lite och hunden sitter förstås inne på de mjuka soffkuddarna, på den s.k. Bästa Platsen som alla fluffdjur genast tillskansar sig i varje ny bostad de kommer i kontakt med. Jag tänker på henne när jag packar och ibland går det bra och jag kommer med tvärsäkra uttalanden som att vi inte ska ha någon bokhylla och vi ska föra både risiga vardagsrumssoffan och risiga fåtöljen till ekotorget och jag ser framför mig någon slags idyllisk tillvaro där vi inte just gör något (och därför inte heller behöver några möbler/kastruller/bylsiga vinterkläder) utan mest bara är och någon fotar sådana där suddiga bilder på oss där en liten blomvas är det enda som är skarpt och resten är ur fokus och jag är glamorös i designerklänningar och barfota och solen skiner jämt och för det mesta har vi nybakt jordgubbspaj. Med citronmeliss på. Men sen börjar jag känna mig osolidarisk med fattiga studentjag som funderade i en halv evighet innan jag äntligen beslöt mig för att köpa just den där samma soffan och om vi inte ändå behöver någon slags möbel för våra böcker, i.o.m. att vi ändå har hundratals... Och N. påpekar gång på gång att "du minns väl att det inte är en liten etta vi flyttar till utan att vi kommer att rymmas riktigt bra".

Jaja. Men jag vill ju att det ska bli snyggt och jag gillar inte riktigt när det är övermöblerat. Såvida det inte rör sig om ett lyxigt dekadent weekendhus i Vermont med gökur och lakansövertäkta plyschmöbler och uppstoppade ejdrar och skilda salonger för korsstygnsömnad och piprökning eller också hemma hos familjen Mumin - stilen är ungefär densamma. När jag var liten hade en gammal släkting en uppstoppad ejder och jag tyckte det var det mest exotiska som fanns. Så ville jag också ha det när jag blev stor. På loppis finns visserligen en uppstoppad skata som är så ruggig att den ser ut att ha blivit överkörd på nytt efter att själva uppstoppningen var slutförd, men det är inte samma sak och jag har svårt att se att den och N. skulle kunna samexistera i samma lägenhet... Och i och med att vårt nya hem i allra högsta grad är en standard 90-talslägenhet, alldeles utan lönngångar bakom de icke-existerande inbyggda bokhyllorna, så har jag svårt att se hur jag skall lyckas förhandla bort nyttomöbler till förmån för någon slags skabbig fjäderglamourlook.


Och för den oinvigde kan jag ju meddela att en ejder är en slags sjöfågel som ser ut ungefär så här. Denna är dock inte uppstoppad utan verkar bara ligga och chilla i snön. Det visste jag inte att de gjorde, men jag har i.of.s. också bara träffat den där som ofrivilligt stod på en byrå. Så jag är ingen auktoritet direkt. Om ni vill lära er mer om ejdrar, kolla t.ex. här.