daunting...

hejbara, nu ska jag gå och skriva under köpebrevet för en husända! Iiik!

toy story

... en sak som är jobbig med att flytta är att alla våra grejer, inklusive möblerna, tydligen suttit och spetsat sina icke-existerande öron under Toy story och nu frågar alla vem som är deras "moving buddy". Har fördelat hur många kompisskap som helst redan och undrade i ett skede om jag borde börja skriva upp vad jag har sagt, men fick då höra att nej, det är det som är hela idén med moving buddies. Jag behöver inte minnas, de ska själva minnas och hålla reda på varandra så att de kommer med.

Jahapp. Så praktiskt. Så om golvlampan Antifoni glöms efter så är det Skyars fel, I'm in no respect to blame...

careful who you deal with

en sedelärande liten berättelse om varför man bör välja sin husgud med omsorg så att man får en som är både stilig och stryktålig när man en gång är i farten.

I fredags, medan jag hängde på indiska och väntade på N. så råkade det sig att jag ingick en överenskommelse med en frodig vit gipsbuddha med en brun prick över ena ögonlocket, att om han hjälper mig att få ett hus så lovar jag i min tur att ge honom ett hem.

Så i måndags efter jobbet löste jag ut min nya välgörare (lite skamset, ska erkännas, har aldrig sett mig som den primära målgruppen för kitschiga vita gipsbuddhor) för det facila priset av 5,50 och placerade honom stolt bredvid datorn så han skulle få titta på bilden av sitt kommande hus. I tre timmar var allt frid och fröjd tills Herr Buddha skulle posera för porträtt för bloggen. Jag vet inte omständigheterna, för jag var inte där, men vår husgud, som onekligen är lite rund om baken, tappade balansen och föll bakåt så han BRÖT ARMEN. Först blev jag jätteledsen och fick lite lätt panik, för det känns onekligen illavarslande om ens husgud dör redan första dagen, men efter att N. i några timmar hållit på och förklarat att han nog trots allt mår bra ("men se hur GLAD han ser ut!") och hur ingen nu dör av en bruten arm och diverse andra klyschor på temat what doesn't kill you så var jag åtminstone nästan övertygad. Efter att vi försökt blidka honom med rökelse och erikeeper, mandarin, pelargonblommor, konjak, multitabs och kalktablett, så tror jag att allt är okej, men jag kan ju aldrig vara säker. Om vi och vår radhusända plötsligt uppslukas av jordens inre så vet ni varför.

konvalescent, men vid gott mod

Också i övrigt pendlar vi (läs: jag) mellan att vara extremt upprymd ca 95 % av tiden och panikslaget sentimental resten. Jag hatar att vi måste vänta ända till 1.6 innan vi får flytta, det är två månader kvar att oroa sig över ifall det nya hemmet verkligen kommer att motsvara ens minnesbild (och inte vara mycket mindre, mörkare och risigare än man tänkt sig). Skulle det ha varit 1. 5 kunde man snart ha börjat packa så smått. Nu kan man inte göra något annat än att bara vänta. Jag vet inte ens om man borde börja så frön som en madwoman för att ha plantor att lägga på altanen sedan i juni eller om man ska ta det lugnt i år för att inte ha en massa extra tunga pytsar att flytta? Samtidigt saknar jag redan nuvarande hemmet och det centrala läget och att man kan gå överallt och förstås ån. Igår blev jag t.o.m. sentimental över vårt Valintatalo. N. tycker att jag är en prövning: han kan inte för sitt liv förstå hur det både är jag som blir rastlös och otålig och olycklig när inget rör på sig och kräver förändringar (medan han i allmänhet är ganska nöjd med det mesta) och sen blir ledsen och får separationsångest när min trygga vardag verkligen börjar hota att rucka på sig. Inte vet jag heller, lite lobotomi skulle kanske göra susen?

!!!

Vi har nu mer eller mindre impulsshoppat ett litet, litet äppelträd och en väldigt sned tuja! Ett äppelträd och ett prydnadskörsbär syns inte i bild. Här kommer nog vinbärsbusken att trivas.

kort update

På söndag blir det visning åtminstone... Sen får vi se.

Ständigt hyperventilerande åtminstone fram tills dess nu då. Kipp, kipp.

...

...så nästa målsättning kunde kanske vara att ta sig in i något av huskandidaterna också... Fixa visningar skulle vara ett moget beteende, men det känns konstigt att klampa runt i folks hem.

Och varför har många det så fult hemma? Vad är det för fel på folk? Varför städar de inte ens när mäklarfirman kommer och fotar? Man kan ju tycka vad man vill om home staging, men plocka upp kringslängda handdukar? Det borde väl vara ok för vem som helst? Basic civilisation, bara.

Och är 165 000 rimligt för ett ca 1,20 högt äppelträd? För mycket? För litet? Vad är the going rate för ikioma äppelträd? Jag kommer att få sån ångest om jag köper ett radhus bara för äppelträdet och det sedan får någon slags sjukdom och dör. Vilket ansvar!

---

Igår slarvade min fars brittiske businessguest bort sig i de österbottniska skogarna. GPS:en fick fnatt och ledde honom längre och längre in i ödemarken på mindre och mindre vägar tills han slutligen hamnade in på ett helt oplogat traktorspår och fastnade. Sedan tog det åtta-nio timmar av efterspaningar innan räddningsverket äntligen hittade honom. Dock återfanns han i ett helt annat dike än var han borde ha funnits enligt koordinaterna...

N: - Men kanske han inte hade ställt in att den ska "follow road"? Såna där navigatorer frågar om man vill ha "shortest route" eller om man vill "follow road". Tänk om uthyrningsfirman glatt skrockande ställde in shortest bara?

Vi vet inte, men ganska bra i så fall att ta sig ända från Tammerfors till Tålamods utan att befatta sig med något så simpelt som vägar.

sökes: ett gott hem

Jag blir galen. Hur hittar man ett lämpligt ställe att bo på?

Vi velar mellan hus och parhus och radhus och ibland tittar vi längtansfullt på stora, fina vardagsrum med burspråk och ibland intalar vi oss själva att visst bor man riktigt bra på 80 m2. Och vi kör runt med kartan och stalkar folks hus och står på tå för att se över skeva brunmålade plank för att se om det alls finns något gräs där på andra sidan och om vinbärsbusken skulle kunna tänkas ta sig där. Vi återvänder gång på gång hoppfullt till Halis för att se om de skulle ha monterat ner den där strykfula kraftledningen som förstör allt (nej, inte så sent som igår i alla fall) och jag säger med mörk röst att tänk så bra; om vi nångång får barn och om de vill börja studera på ÅA och om de i så fall vill flytta till studentbyn så är det ju jäkla nära att föra dem dit i alla fall. He he. Och sen försöker man fundera om det där ikioma omenapuu är tillräckligt för att trots allt bo i Halis, eller om man ska betala 40 000 mer och bo lite större, lite längre bort, utan äppelträd och kraftledning men istället invid en väg och på hyrestomt. Så där håller det på och klockan 10 kastade vi oss i bilen på nytt och körde så långt bort i Åbo som det bara är fysiskt möjligt och där fanns också ett hus. Ett riktigt hus, med en riktig gräsmatta runt, precis så där som vi lantisar är vana med. Men det kändes så ensamt, var så långt borta... Jag såg inte ens ett litet Spar eller Siwa, nada, ingenting. Vill jag bo där? Jag vet inte? Det känns ensamt?

Repeat until exhaustion.

so not feng shui

Hallen är full med ratad lump som har återvänt till moderskeppet efter en 2 veckors outing. Deprimerande.

Vår hemma

Rädda ranunklarna!

okej, här är problemet:

Jag har: en blek och otränad kropp och trassligt hår ("råttbo", som farfar skulle ha sagt), aprikosfärgat tantkakel (säkert tänkt att matcha både tantduschmössan och tantnattlinnet), smutsiga fogar med intorkad kattmat, små korn av kattsand lite här och var, fult standardspegelskåp ovanför handfatet, fult standard-allting för att vara mer exakt, och inte den minsta lilla tillstymmelse till naturligt ljus. Samt uddavas.

Jag vill vara/ha:

Bild från min favorit, danska Boligmagasinet

Slank och brunbränd, med välskött hår och iförd små trevliga klänningar. Jag vill ha naturligt solljus i mitt badrum som uppenbarligen borde vara lika stort som vårt nuvarande vardagsrum och ha designerfondtapet, snygga kranar och vackra speglar. Jag vill ha uddavaser med lila vallmon(?) och någon blå struttblomma.


Och så vill jag ha ranunklar. Ranunklar är mina nya älsklingar och jag behöver ett badrum som skulle utgöra ett värdigt ranunkelhabitat. Som ni kanske noterade så finns vas redan, det är resten som behöver lösas...

Tips? Förslag?

...

Ännu om loppisen: loppissäljande rekommenderas verkligen varmt för alla med extra grejer (och tillgång till bil). Det är roligt, det blir extremt städat hemma och people bring you their beautiful money, lite som ett extra plus! De enda nackdelarna är att man blir ledsen när folk stjäl grejer av en (vilket händer), att ens pojkvän säger att man påminner honom om Anya, (vilket kan tolkas either way, beroende på ens läggning, men jag skyller på gener och socialt arv. Inte så att jag har demongener, men mina anhöriga har i flera släktled tillbaka tyckt mycket om om handel och vandel och sedlar i kassaskrin). Det enda jag hoppas är att jag inte tjugo år fram i tiden sitter och konstaterar att jag inte minns något av vad jag gjorde mellan 25 och 35 för alla minnesföremål och möbler från den tiden är borta, sålda för 1,50/st. Det skulle onekligen vara tragiskt, men risken känns för det första inte så stor och för det andra känns det som en bra och positiv sak att försöka vara mindre fäst vid sina grejer.

such a wuss...

- fegade ut imorse och är tillbaka i kappan igen.

Välkomna tillbaka till husmors- och konsumtionsbloggen; vi loppar igen bort grejs, denna gång på ett annat ställe än förr. Det är mindre, men betydligt renare, det återstår att se om det är en bra grej eller inte, men det känns åtminstone fräschare. Ibland känns det som att ingen just köper något utan folk mest råmsar runt och droppar saker kring sig till höger och vänster just for fun. Reclaimat ett par jeans, en kjol och en liten sminkväska, ett par skor och en blus som alla var ute på galej, men vem vet hur mycket saker som ännu ligger i någon annans bås och skräpar. Men cashade in för första veckan igår och det var riktigt bra resultat, så tydligen har någon verkligen köpt något också. Igår ville en kvinna ha vårt matbord medan vi var på plats där så för omväxlings skull fick vi prata lite med henne. Det var trevligt, jag tror nog att det kommer att få ett bra hem (ska få bli kombinerat mat- och Tiffany-bord på en sommarstuga - en kärriär som det inte ens vågat drömma om hittills) och passade även på att promota vår extra stolar som vi ska föra in idag och som passar helt ypperligt med bordet hon köpte...

Det känns nästan lite farligt, det här. Man blir lätt addicted och vill plötsligt göra sig av med allt, allt och så går det lätt så att köksmattan is no more och ens sambo så fort han inte genast hittar något tar för givet att det har blivit omsatt i reda pengar, som nu senast igår: "Jahaja, jag antog bara att nu har Maria sålt alla snygga diskhanddukarna". Det sistnämnda som svar på frågan varför han alltid envisas med att ta ur fula högen med sådana som är allt för anskrämliga för att få vara framme med som kan vara bra att ha med tanke på frysboxavfrostningar och oväntade översvämningar. Dessutom blir det lite av en sport att se hur oansenliga eller föremål man kan hitta som ändå tydligen uppfyller ett behov hos någon och därför säljer samt hur otympliga grejer som rent fysiskt kan baxas in ett sådant där bås. Loppis i extreme sport-tappning, liksom.

vårväder

Jag vet inte hur det är hos er, men här är det första dagen för vårjacka idag. Det känns hoppfullt.

i allmänhetens tjänst

Den absoluta majoriteten av de som hittar hit genom att googla, söker på antingen "ishockeykort" eller "vinprovningsformulär". Jag förstår inte vad jag har gjort för att anses som en auktoritet på just ishockeykort annat än att ha uttryckt ett visst intresse för några kända finska ishockeyspelares vital statistics en trist söndagseftemiddag, så de som googlar ishockeykort och hamnar hos mig lär bli gruvligt besvikna.

De som däremot googlat mig med vinprovning i åtanke: varsågoda, it's yours for the taking. Det ger mig en djup inre tillfredsställelse att kunna bistå er med redskapen för att avgöra om ert fredagsvin är värdigt eller inte utgående från parametrar som förekomst av små fluffiga djur och frekvens av guldglitter på etiketten. Ni anar inte heller.

Eftersom vi nu äntligen har varit och löst in N:s julklappspresentkort till Alko så kan jag ju även tipsa om ett par lämpliga viner att recensera. De relevanta underkategoriérna är i detta fall "fula smådjur" respektive 2 olika representanter för "trädgårdens mer sydländska skadedjur", förutom flaskan nästlängst till höger; där saknas djurfaktorn helt, det är bara ett väldigt gott vin. Klicka, klicka för guds skull så ni ser Lilla Snigel riktigt ordentligt!



Och på tal om Alko, ännu, väktaruniformen förefaller bestå av överstor prasseljacka, halvkorta gabardinbyxor som väser elektriskt och slår blå gnistor mot oskyldiga förbipasserande och slips. Allt samtidigt på samma människa. Får det inte ganska många yrken och arbetsplatser att framstå i ett nytt och väldigt mycket ljusare sken?

bättre nu

Min syn på nätshopping som fenomen återställdes något genast jag kom hem: mina färgglada supersomriga amerikanska underkläder låg i tullen och väntade. Yey. Det bästa av allt var att tullen blev så konfunderade av det bisarra i att någon verkligen kan få för sig att skicka efter relativt basic trosor från andra sidan jordklotet, att det inte ens blev någon tull. Antagligen fanns det inte någon lämplig ruta att kryssa för på formuläret.

Tacktack!