I fredags, medan jag hängde på indiska och väntade på N. så råkade det sig att jag ingick en överenskommelse med en frodig vit gipsbuddha med en brun prick över ena ögonlocket, att om han hjälper mig att få ett hus så lovar jag i min tur att ge honom ett hem.
Så i måndags efter jobbet löste jag ut min nya välgörare (lite skamset, ska erkännas, har aldrig sett mig som den primära målgruppen för kitschiga vita gipsbuddhor) för det facila priset av 5,50 och placerade honom stolt bredvid datorn så han skulle få titta på bilden av sitt kommande hus. I tre timmar var allt frid och fröjd tills Herr Buddha skulle posera för porträtt för bloggen. Jag vet inte omständigheterna, för jag var inte där, men vår husgud, som onekligen är lite rund om baken, tappade balansen och föll bakåt så han BRÖT ARMEN. Först blev jag jätteledsen och fick lite lätt panik, för det känns onekligen illavarslande om ens husgud dör redan första dagen, men efter att N. i några timmar hållit på och förklarat att han nog trots allt mår bra ("men se hur GLAD han ser ut!") och hur ingen nu dör av en bruten arm och diverse andra klyschor på temat what doesn't kill you så var jag åtminstone nästan övertygad. Efter att vi försökt blidka honom med rökelse och erikeeper, mandarin, pelargonblommor, konjak, multitabs och kalktablett, så tror jag att allt är okej, men jag kan ju aldrig vara säker. Om vi och vår radhusända plötsligt uppslukas av jordens inre så vet ni varför.
konvalescent, men vid gott mod
Också i övrigt pendlar vi (läs: jag) mellan att vara extremt upprymd ca 95 % av tiden och panikslaget sentimental resten. Jag hatar att vi måste vänta ända till 1.6 innan vi får flytta, det är två månader kvar att oroa sig över ifall det nya hemmet verkligen kommer att motsvara ens minnesbild (och inte vara mycket mindre, mörkare och risigare än man tänkt sig). Skulle det ha varit 1. 5 kunde man snart ha börjat packa så smått. Nu kan man inte göra något annat än att bara vänta. Jag vet inte ens om man borde börja så frön som en madwoman för att ha plantor att lägga på altanen sedan i juni eller om man ska ta det lugnt i år för att inte ha en massa extra tunga pytsar att flytta? Samtidigt saknar jag redan nuvarande hemmet och det centrala läget och att man kan gå överallt och förstås ån. Igår blev jag t.o.m. sentimental över vårt Valintatalo. N. tycker att jag är en prövning: han kan inte för sitt liv förstå hur det både är jag som blir rastlös och otålig och olycklig när inget rör på sig och kräver förändringar (medan han i allmänhet är ganska nöjd med det mesta) och sen blir ledsen och får separationsångest när min trygga vardag verkligen börjar hota att rucka på sig. Inte vet jag heller, lite lobotomi skulle kanske göra susen?
0 kommentarer:
Post a Comment