arvsfiender

Det är konstigt och nästan lite skrämmande hur alla mina föräldrars pet hates som jag minns från när jag var liten, och vi flyttade från en räcka olika radhus till vårt egnahemshus, nu när jag blivit äldre har återkommit with a vengeance hos mig själv: ett oresonligt hat gentemot spånskivemöbler, fula skrymmande värmebatterier och svaga "pappersdörrar"... Som liten förstod jag egentligen aldrig varför dessa saker var så förkastliga: värmebatterier störde mej inte och jag ville uttryckligen ha de där vita dörrarna som alla kompisar hade och som man lätt kunde lägga upp bilder ur okej på.

Och nu sitter jag där själv och mässar om genuint trä och spegeldörrar och kvalitetsmaterial och jag skulle vara evigt tacksam om någon kom och tog med sig alla de där batterierna och swear-to-god-ugliga vattenrören som går kors och tvärs och istället gav mej sådana där käcka värmeutblåssystem som vi har hemma och som inte stör vare sig möbleringen eller ens estetiska sinne just alls.

nya huset, dag ett

Det första flyttlasset är på plats på nya stället tillsammans med 4 olika sorters skurmedel och 10 liter vit färg. Hurra! Min nya favorit är någon slags mega Cif med bleach i en mycket skrikig flaska. Igår gick jag runt hela kvällen som the Bleach Bitch impersonated och skrubbade köket. Det behövdes verkligen. Höll dessutom på att få en mindre sammanbrott när jag såg kökslådornas konstruktion: rangliga i ful, gulnad hårdplast och världens tunnaste vaddetnuvarför-skiva. Ouch, förskräckligt, all gulnad hårdplast och billig spånskiva måste bort, bort, bort. Vilket innebär hela köket, och badrumsinredningen och en hel del till... Min renoveringslista förlängs bara hela tiden.

Men under första kvällen har vi åtminstone hunnit riva den fasta inredningen i det ena klädrummet, där vi hade tänkt placera paxarna, men nu inte kommer att lägga dem heller i.o.m. att det dök upp ett batteri vi inte sett eller räknat med. Och då var vi ändå där enkom och mätte, så fråga mej inte hur det gick till... Rivningen av hyllsystemet ledde i sin tur till att vi dessutom märkte att de hade gjort hål i både golvet och golvlisten då de passat in hyllorna. Så det blir alltså nytt golv där, även om vi nästan tänkt att det gamla skulle få duga. Taket och 3 skrubbväggar är redan målade ett varv så alldeles snart kommer vi att ha en helt nyrenoverad skrubb på 1,5 kvadrat; vi får flytta in dit sen och sitta på vårt nya golv och glädjas över hur fräscht vi har det. Smått, men fräscht.

---

Vår gräsmatta består för övrigt uteslutande av maskrosor och deras blad. Lååånga maskrosor. Jag har alltid trott att jag har gillat maskrosor, men inte enbart och hela gräsmattan full. Det blir för mycket. Hela trädgården är ett katastrofområde och extremt oskött. Ett mycket litet katastrofområde, visserligen, men ändå. Fast vi har syrener utanför badrumsfönstret, det känns lite lyxigt, man kan fast sticka ut sekatören och knipsa lite diskret om man vill.

drama queen

Min idol när det gäller inredning är just nu en kvinna i en tidning som tog sin tonårsson och sin exotiska pudel och flyttade från sin 250 kvadratmeter stora hus i någon posh stockholmsförort till en liten gårdsbyggnad på 45 kvadrat, uppdelat på tre våningar. Och hon är nöjd och harmonisk och sitter ute på sin stentrappa och coola men välartade sonen står i dörröppningen och ser stolt men lagom oengagerad ut gentemot mammas reportageprojekt och skäms bara lite och hunden sitter förstås inne på de mjuka soffkuddarna, på den s.k. Bästa Platsen som alla fluffdjur genast tillskansar sig i varje ny bostad de kommer i kontakt med. Jag tänker på henne när jag packar och ibland går det bra och jag kommer med tvärsäkra uttalanden som att vi inte ska ha någon bokhylla och vi ska föra både risiga vardagsrumssoffan och risiga fåtöljen till ekotorget och jag ser framför mig någon slags idyllisk tillvaro där vi inte just gör något (och därför inte heller behöver några möbler/kastruller/bylsiga vinterkläder) utan mest bara är och någon fotar sådana där suddiga bilder på oss där en liten blomvas är det enda som är skarpt och resten är ur fokus och jag är glamorös i designerklänningar och barfota och solen skiner jämt och för det mesta har vi nybakt jordgubbspaj. Med citronmeliss på. Men sen börjar jag känna mig osolidarisk med fattiga studentjag som funderade i en halv evighet innan jag äntligen beslöt mig för att köpa just den där samma soffan och om vi inte ändå behöver någon slags möbel för våra böcker, i.o.m. att vi ändå har hundratals... Och N. påpekar gång på gång att "du minns väl att det inte är en liten etta vi flyttar till utan att vi kommer att rymmas riktigt bra".

Jaja. Men jag vill ju att det ska bli snyggt och jag gillar inte riktigt när det är övermöblerat. Såvida det inte rör sig om ett lyxigt dekadent weekendhus i Vermont med gökur och lakansövertäkta plyschmöbler och uppstoppade ejdrar och skilda salonger för korsstygnsömnad och piprökning eller också hemma hos familjen Mumin - stilen är ungefär densamma. När jag var liten hade en gammal släkting en uppstoppad ejder och jag tyckte det var det mest exotiska som fanns. Så ville jag också ha det när jag blev stor. På loppis finns visserligen en uppstoppad skata som är så ruggig att den ser ut att ha blivit överkörd på nytt efter att själva uppstoppningen var slutförd, men det är inte samma sak och jag har svårt att se att den och N. skulle kunna samexistera i samma lägenhet... Och i och med att vårt nya hem i allra högsta grad är en standard 90-talslägenhet, alldeles utan lönngångar bakom de icke-existerande inbyggda bokhyllorna, så har jag svårt att se hur jag skall lyckas förhandla bort nyttomöbler till förmån för någon slags skabbig fjäderglamourlook.


Och för den oinvigde kan jag ju meddela att en ejder är en slags sjöfågel som ser ut ungefär så här. Denna är dock inte uppstoppad utan verkar bara ligga och chilla i snön. Det visste jag inte att de gjorde, men jag har i.of.s. också bara träffat den där som ofrivilligt stod på en byrå. Så jag är ingen auktoritet direkt. Om ni vill lära er mer om ejdrar, kolla t.ex. här.

Ifall det verkar som om jag inte har något vidare liv utöver den förestående flytten, så är det alldeles sant.

Nu har kaoset hemma spätts på med diverse delar till PAX-garderober i hallen, under alla sofffor och sängar och på alla ställen det bara är möjligt, och i hallen tronar det nya handfatet Bali (hittar tyvärr ingen bild). Och i dag kommer det folk och tittar på lägenheten, yey! Hehe, jag har blivit en sådan där stackare som jag förundrade mig över för någon månad sedan, som glatt inbjuder mäklare och kreti och pleti till sin röra och liksom bara behjälpligt banar upp en gångstig. Välkomna, välkomna, trampa inte på kisse bara.

Förut tråkigt jobb och flyttningsstädande präglades den gångna veckan av inspektioner av vänners radhuslägenheter som vi inte tidigare sett - en här i Åbo och en i Karis. Kul, det är väldigt intressant att se hur andras lägenheter ser ut och vad de har gjort med dem. Och ju mer andra lägenheter man ser, desto mer vill man ändra och renovera och fixa och ha sig. Men nu till en början ska vi bara måla och tapetsera lite, och sen blir det arbetsrummet... och köket... och lilla vessan och sen får vi se. Mina föräldrar har renoverat enligt den där rum-för-rum-principen mer eller mindre oavbrutet sedan jag flyttade hemifrån för en sådär femton år sedan, så jag förutspår att det inte kommer att ta slut i första taget hos oss heller!

hälsningar från flytträsket

Jag kan ju bara meddela att allt är bra med Det Nya Hemmet. Dess nuvarande ägare tycks vara av den sorten att hemmet verkligen ser likadant ut till vardags som när det är uppstädat för visning. Så är det inte hemma hos oss, kan jag ju meddela. Särskilt inte nu. Hos oss står det lådor överallt i två meter höga staplar och dessutom ligger det utdragna sorteringsprojekt lite här och var. Sådana fall som man tänkt gå igenom och sortera och slänga/sälja/packa, men sedan drabbats av sentimentalitetsanfall, utmattning eller spunk mitt i. Mina hemmabandade VHS-kassetter, med 90-talsfilm, udda avsnitt av halvt bortglömda tv-serier om ungdomar som startar fiktiva rockband, musikvideor med halvt bortglömda verkliga band, allt i en salig röra på kassetter som prydligt klätts om med film- och poppojksbilder mödosamt klippta ur tidningar och sedan kontaktplastats. Jag dör. Jag borde slänga allt, slätt, för jag kommer sannolikt aldrig att vilja se vars sig Backdraft eller The Accidental Hero igen och knappast ens gamla avsnitt av Catwalk. Och jag kommer knappast ens att ha en videospelare särskilt länge till. Men samtidigt tvekar jag för jag inser ju också hur osannolikt det är att jag någonsin mer kommer att befinna mig i en sådant livsskede att jag skulle ha ork och tid och lust att sätta mig och börja klippa ut filmbilder och klä om något...

Och så har vi ju alla tv:na! Jag har fått förklarat för mig att man under inga omständigheter får göra sig av med sin gamla 14 tums studentby-tv. Motiveringen var att om ens man/sambo får för sig att han helt plötsligt vill lämna en och han dessutom tar tv:n med sig, så tja, visserligen blev man dumpad men hey, man kan åtminstone ännu se sina favoritserier... And it all makes sense. Så nu har vi vår vanliga tv, skilsmässotv:n och dessutom en antik svartvit 60-tals tv i vit plast som mest bara ser söt ut och i.o.f.s., vad gör man inte to be an independent woman, men nog känns det ju lite jobbigt att i resten av sitt liv roada runt två oanvändbara tv-apparater?

Den här flytten har fått mej att drabbats av total overload på saker, jag är så trött på i princip allt vi har, speciellt sådana grejer som bara i största allmänhet är "bra att ha" eller som man vill ha kvar av sentimentala skäl, men som man inte orkar se på utan som bara ska magasineras någonstans för att det ska finnas till hands sedan när den där magiska stunden då man plötsligt längtar efter just den grejen plötsligt infinner sig. Alla slevar och krafsor och krukor och mappar och filtar som fridsamt legat i sina hörn och som nu ska synas och tas ställning till. Och jag fattar inte varifrån hälften ens kommer. Vi har hur många slevar som helst som ingen av oss ens vill kännas vid. Hur är det ens möjligt?

Jag hinner inte med nu just, jag var på ESC i Helsingfors i lördags och det var jättekul och bisarrt (att jag någonsin skulle stå vifta med en Finlandsflagga och sjunga med i både Lordi och Hanna P. låg ganska högt på listan över osannolika händelser, men där ser man), men känns nu som en hel evighet sedan och är väldigt uttjatat vid det här laget. Så jag tror att jag slipper säga desto vidare om vare sig tävlingen i sig eller efterspelet (eh, bad losers, anyone?), vilket är lika så skönt. Kvällen kan ungefär sammanfattas som: nu vill jag verkligen ha en trapets! En trapets känns just nu som den coolaste... möbel (?) man kan ha.

Och så över till det viktiga: idag får vi åka och hälsa på nya huset. Spännande... Jag hoppas att upplevelsen av det är ungefär som jag minns det, eller allra helst bättre, så att man inte sedan står där med en besviken känsla av what-on-earth-skulle-jag-med-det-här-till?

kortfattat

Hej, nu är vi tillbaka, och nedräkningen inför flytten har börjat på allvar (4 veckor nu, yey!). Sen senast har vi alltså varit på vår traditionella vårrundtur åland-stockholm-åland, i år nästan med bloggtema. Kom till åland i fredags, firade en försenad födelsedag med supergod mat och åkte sedan med syster till stockholm, shoppade kakel (för drygt en m2, hoppas att jag inte drabbas av en sudden urge att kakla stort, då blir det på tok för lite) och annat och vinkade sedan av systern på kvällen och träffade orange för thaimat och lite allmänt skvaller. På söndagen blev det mera shopping och Lisa Rinnevuos nya utställning på södra galleriet (håller på några dagar till om någon är i närheten och har lämpligt att fara och kika). Fick till och med briljera med mina kunskaper om hur man uttalar finska namn och verka som one of those in the know. Valborg firades något kylslaget med grillande tillsammans med syster, R. och Enola. Och på första maj var vi och kikade på något som kan vara ett kommande hem för G. och sen satt vi på båten igen och led oss igenom fem timmar emo-humppa.

Och ja, rätt ska vara rätt: Bemz har skickat en liten ljusblå lapp nu. Hurra! Håll tummarna...

homestaging

När har bloggen blivit svensk? Jag famlar runt helt hjälplöst och fattar inte att desktopen nu heter något så hotfullt som "instrumentpanel". Ändra inget, säger jag ju!, I don't deal well with changes.

Hållit på och städat och stageat i två dagar inför fastighetstantens hembesök (hon var igår; jag var inte där men tydligen bondade Milla väldigt med henne och hon tyckte att både vår lägenhet och vår katt var fina, så vi är nöjda nog, vi är suckers för beröm...) och igår eftermiddag tog N. dessutom några vidvinkelfoton som han sedan fixade med och färgkorrigerade lite och jag blev helt häpen när jag kom hem och såg hemmet på bild. Allt såg så mycket finare och ljusare och trevligare ut på bilderna än i verkligheten så jag blev riktigt tveksam om jag alls kommer att flytta någonstans. På bild har vi till och med ljus i köket, det var något nytt som vi aldrig någonsin haft IRL! Mycket sympatiskt.

okej, så det här är inte köket...

toy story

... en sak som är jobbig med att flytta är att alla våra grejer, inklusive möblerna, tydligen suttit och spetsat sina icke-existerande öron under Toy story och nu frågar alla vem som är deras "moving buddy". Har fördelat hur många kompisskap som helst redan och undrade i ett skede om jag borde börja skriva upp vad jag har sagt, men fick då höra att nej, det är det som är hela idén med moving buddies. Jag behöver inte minnas, de ska själva minnas och hålla reda på varandra så att de kommer med.

Jahapp. Så praktiskt. Så om golvlampan Antifoni glöms efter så är det Skyars fel, I'm in no respect to blame...