Suck, vad är nu en bal på slottet...?

Hinner aldrig skriva något här längre, all min internettid går numera åt till att bevaka Doris intressen på google. Det går inte så bra, nu har vi trillat bort igen. Google hatar oss. Yahoo däremot gillar oss, men vem använder nu yahoo? Extremt frusterande. Däremellan plockar vi ihop mera lump att sälja på loppis; efter att ha köat i över två månader fick vi plats nu när vi för länge sedan gett upp hoppet. Lite dålig timing, men vi har nu inte så stort val: no way att Lill-Saku firar jul med oss!

Och med ett halvt öga kikar jag dessutom på presidentbalen, inte så mycket för att jag är så värst intresserad utan mer för att kunna hänga med på jobbet imorgon. Jag är inte bjuden i år heller. Jag tycker verkligen att det är lite konstigt, både Ville Valo och Metropoliten Ambrosius verkade ju vara utan dates?! Jag hade bra kunnat gå med någon av dem.

lugnet är återställt

Vår tid som outcasts är över för denna gång, puh, så gott som en hel helg har nu gått åt till att först ängsligt och sedan alltmer desperat lirka och trixa för att få google att acceptera Doris igen. Och plötsligt, synbarligen helt utan anledning så finns hon där igen som om hon aldrig varit borta.

Hurra! Googla oss! Vi finns där...

Va?!

Vad är nu detta? Google har helt plötsligt slarvat bort Doris julkalender 2006? Så sent som kl 9 kom hon snällt upp om man sökte på "julkalender 2006", men inte nu längre? Så fräckt...

årets julkalender 2006!

Doris presenterar härmed 2006 års julkalender!

jahapp, what now?

På jobbet har det fixats och trixats och släpats möber och stuff i en vecka nu och allt som absolut ingen kan tänka sig att ha på sitt rum mera står i den smala korridoren, mittemot det gamla datorskrotet. Framför bokhyllan. Så numera når vi bara vissa böcker (med stor möda) och andra inte alls. Mitt rum har alltid sett för eländigt ut eftersom jag har aldrig brytt mig om att fixa till det men nu när alla andra fått det så fint så ville jag också försöka: har nu slängt fjolårets tomtelöpare i papper som mirakulöst nog överlevt hela året och istället släpat hit en stycken svartspräcklig löpare hemifrån som jag lagt i fönstret tillsammans med min vita adventsljusstake och den enda levande krukväxt jag har (som A. panikinförskaffade när vi skulle få kundbesök så vi skulle slippa skämmas så). Sen var jag till indiska och köpte ett fint mönstrat glas (för snyggare slags pennor) en liten mönstrad lackerad burk (för gem) och en röd liten värmeljuskopp. Skulle jag ha haft en kamera med hade jag dokumenterat.

Man kanske inte kan säga att det gjorde någon avgörande skillnad, en ensam liten lackburk har ju naturligt nog svårt att hävda sig mot ett helt fult kontor, men åtminstone ser det ju ut som om jag lite håglöst har försökt, om det var det jag eftersträvade. Fast egentligen vill jag jobba någonstans snyggt, typ reklambyrå kanske? Eller redaktionen för något glossy magazine? Helst någonstans där det inte alls finns några saker om folk plockat med sig från gamla arbetsplatsers utrensningar eller som ärvts av mormödrar.

svammel

Men! Är så jäkla ofokuserad idag. Har ett jobb som jag bara borde släppa iväg nu, men det är jobbigt för a) det är inte så särdeles välgjort, tror jag, och b) då borde jag börja med något annat istället och under tiden är jag så dazed att jag inte ens riktigt förmår komma ihåg i vilket program jag jobbar. Sitter och stirrar på balken längst ner på dataskärmen och försöker minnas vad det var jag hade tänkt göra och sen är jag där och yrar på inne i någon av mina två mailboxar (no news) och sen läser jag lite bloggar och lite tidningar och plötsligt ha jag läst allt jag kommer på och så sitter jag där igen alldeles senildement och försöker komma på var det var jag riktigt hade tänkt klicka för att hamna rätt och kunna jobba lite igen och hejbara, mailen igen. Sidu, sidu.

Sydde och pysslade igår igen, mitt pysslande börjar bli helt tvångmässigt. Men det blev snyggt! Tyvärr gillar jag bara att planera pyssel och spottar och fräser åt själva utförandet. Och N. satt och tindrade med ögonen och föreslog att kanske du skulle bli textilkonstnär och jag: maybe I won't quit my day job just yet... En textilkonstnär som måste ha 150 g smågodis och glögg och massamassa beröm och teknisk support på ständig standby och tar hela kvällen på sig för att sy en ynka kudde känns nästan lite tragisk.

Lightyoghurt till frukost och nu är jag så hungrig att jag nästan hallucinerar också. När jag kommer hem vill jag ha laxpasta med tomat- och gräddsås och små, gröna ärter. Varit obsessed av tanken på laxpastan ända sedan i lördags när systeryster dissade alla mat som innehåller ärter med motiveringen att den "ser billig ut". Det var roligt. Trashy laxpasta. Jaa...

jullov

Har just bokat in mellandagarna som lediga!!! Så i år kommer jag att ha ett riktigt, ordentligt jullov. För första gången sedan, ja, någon gång på 1900-talet? Se där, nu lät det extra dramatiskt, som jag bara skulle vara ledig ungefär vart hundrade år, men det är så det känns ibland.

Men nu ska jag vara ledig under julen: sitta under granen och äta praliner och ägna mig åt osunt frossande i film och dvd-boxar och typ beundra snö.

födelsedag!

... födelsedag idag och lyxfrukost med rosa champagne och croissanter med aiolikräftor. Fått en massa, massa fina paket och saker: tröjor och halsband och väskor och första säsongen av Veronica Mars på dvd-box ♥! Allt som inte finns någon annanstans finns uppenbarligen på Åland...

Ikväll: födelsedagsmat på Sergio's.

OHM

..är det bara jag eller är Sverige det land i världen som producerar flest sångerskor som låter som om de sjunger inifrån en kakburk i plåt?

Det är fascinerade, men hur har det blivit så?

Marie Antoinette

Ok, nu har jag äntligen sett den. Och, ja, den var bra. Storyn var ju ganska bekant, om man säger så: Marie Antoinette och franska revolutionen har alltid varit en av mina favoriter i fråga om historiska personer och händelser (förutom när jag var liten och efter ett besök på Åbo slott var en stor fan av Katarina Jagellonica, mest för att jag tyckte hon hade ett så cool namn. Jag vet inget om henne annat än att hon kom från Polen och hamnade i Åbo och här var kallt och regnigt och jävligt och hon vantrivdes och hatade det. Fair enough.) När jag var abi och under en kort period av mitt liv - säg 2-3 veckor - verkligen kunde något om historia hade jag memorerat hela händelseförloppet, med Bastiljen och Robespierre och vad hette han nu igen - han som blev mördad i badet? (Ah, Marat!) - men allt det där har som synes fallit i glömska för länge, länge sedan. Men grejen med Sofia Coppola's alla filmer är att de är så stämningsfulla och så jäkla snygga, så att fast handlingen är tragisk och man är medveten om det, så vill man ändå liksom vara med och själv vara lika glamoröst olycksdömd.

Så vi kan alltså konstatera att jag med största sannolikhet hade gått samma öde till mötes om det hade varit jag som var drottningen av Frankrike: jag hade också velat ha de sena festerna, champagnen, Blahnik-skorna, bakelserna, klänningarna, sidenbanden, småhundarna och Axel von Fersen. Det verkade i det stora hela alldeles förträffligt, om man bortser från själva kungen då...



Tyärr kan man ju konstatera att filmens uphottade version av Axel till utseendet inte påminner så värst mycket om originalet. Den riktige Axel såg mer ut så här:



Som en gemytlig och snäll farbror som har ont i halsen.

Tyvärr gick det inte så bra för honom heller, först misslyckades han med att rädda sin tjej från att bli halshuggen och själv blev han ihjälslagen av en lynchmob i Stockholm, fast typ 20 år senare.

Jag tänkte avslutningvis sätta in en bild på Marat också för att fullgöra min folkbildande uppgift (om jag har någon), men det vill bara inte lyckas så ni får lov att googla honom själva om ni är intresserade. Jag beklagar.

ok, min inre farmor har tagit över helt och hållet nu...

Versailles, here I come...

... ups, vattnade just min basilikaplanta med Pellegrino-mineralvatten. Är det dåligt? Knappast väl? Mest kanske lite onödigt extravagant. Inte kan det väl vara dåligt med avslaget bubbel och mineraler? Plantor gillar mineraler?

dagens mejl

skåp

...glömde säga att nya skåpet är grundmålat nu. Jag började skrapa färg av det redan i somras - trettio grader varmt och 80 år gammal färg och en varmluftspistol är inte en kombination jag desto vidare rekommenderar - men sen i något skede övergick hela projektet lite vagt i N:s händer och han har stått ute på balkongen och slipat och gnuggat och kommit in och spottat färgdamm allt emellanåt medan jag har suttit i soffan och läst och ätit choklad och inte riktigt kommit mig för att hävda min feministiska rätt till att själv slipa mitt skåp och sedan, i förrgår, så drog han plötsligt helt utan förvarning in hela skåpet och bredde ut tidningar och började måla!

Så jag blev tvungen att hastigt se lite ynklig ut och antyda att nog är det ju konstigt att jag aldrig är betrodd med att måla och sen fick jag - surprise, surprise - överta målandet och nu är hela skåpet grundmålat. Hoppas kunna måla på riktigt ikväll, ifall N. har tid att spackla och slipa lite, för jag har klottat lite och målat så tjockt att det har runnit. Bara litelite, men ändå. Pappor och pojkvänner hatar som bekant när det blir rinnigt. De ger en den där blicken som att de inte kan förstå hur man blev så misslyckad och hur de sjäv kan ha någon som helst koppling till en. Och så visar de på skåpet och säger "oj, här har det visst droppat lite" på ett väldigt menande sätt så att man ska förstå precis hur dåligt det är.

Jag gillar bara att måla, jag har aldrig påstått att jag är duktig.

dagens osannolikheter

för det första: att solen skiner - ja, det låter otroligt, men den ser verkligen ut att göra det så jag utgår från att det är sant, solen verkar svår att fejka - och för det andra, att min nötta, älskade frottékanin Doris nu uppenbarligen också är inblandad i en love story in the making (?). Åh, blir nostalgisk och lite avundsjuk, saknar osäkerheten och spänningen och intensiteten i något så nytt, när allt som sägs känns betydelsefullt och laddat och speciellt, och hela ens tillvaro går ut på att analysera varför han sa så och blickar och leenden och bara att skriva det här får mig att känna mig som typ hundra år. Men lycka till alla inblandade - Doris meddelar att hon vill bli bjuden på bröllopet sedan! - och för det tredje: frangipani-blommor - N. frågade vad jag önskade mig i födelsedagspresent och jag sa Sofia Coppolavin i rosa plåtburk och en massa frangipani-blommor (och en ponny då, men alla flickor önskar sig en ponny, så det behöver man inte säga).

all new

... en ny och mer ombonad vinterlook för bloggen nu när julen nästan är här och allt. Igår inleddes årets glöggsäsong! Vi överträffade oss själva med två dagar jämfört med ifjol. Nästa år siktar vi på oktober.

storebror

En sån här storebror hade jag också behövt som 13-åring. Eller varför inte än... Hjälp, vad fint.

Hejbara! - fast inte riktigt än...

Nu bara en ynka liten månad kvar (panik!) tills Doris & friends will proudly present:

Doris julkalender 2006

i väntan på inspiration...

Det har inte hänt så mycket nytt: jag har varit sjuk och lite lätt apatisk (det börjar bli tröttsamt, kan vi ta någon annan sinnesstämning nu? Eufori, t.ex., eufori tror jag blir bra.)

Som alla andra hade jag stora förväntningar på Den Stora Stormen, men det blev ju inte så mycket av den. Lite dimma och regn, typ. Och jag som hade sett framför mig översvämning i ån, bilar kvaddade under kullblåsta träd och små knähundar som hjälplöst virvlar förbi som höstlöv. Men det blev alltså inget med den saken. Jag lär mig aldrig: de säger storm och jag förväntar mig katastroforkan och evakuering, men det som de menar är att det kan eventuellt både blåsa och regna samtidigt om det riktigt vill sig.

Var till IKEA och jag kände mig som tre år med matpanik igen - där fanns absolut inget som jag kunde äta. Jag gillar inte sådan där otäck "traditionell" mat men med en modern twist, vilket i klartext betyder smaklös skolmatsalsmat med seg potatis som piffas upp med något obskyrt som hjortronsås eller rödbetssalsa. Jag blir galen på den här take-it-or-leave-it-filosofin, det här att man aldrig får välja utan det är samma tre fula klädslar som finns till alla soffor och bara renkött i alla wrapsen. Så jag drack ett halvt glas vatten och åt sedan världens godaste kycklingfiléburgare på ABC i Salo istället.

Nu snöar det. Snyggt.

vi gillar stenar och pinnar!

Det har varit en stillsam vecka i förkylningens tecken. Igår var mina ständigt kringflackande föräldrar in av och an på väg till Sverigebåten, de medförde Spanienpresenter och fick a sad excuse for a snack som kompensation.

-Har ni ROSMARIN? utbrast min far med ett lätt indignerat tonfall. "Får man KÖPA det i Åbo?!"

Ja, jo, så förtappade är vi här att vi inte ens har infört förbud mot kryddörter. Vi behöver inte ens smygodla själva utan köper dem helt öppet i butiker och när de dör (as they do) köper vi nya och ibland blir de t.o.m. till mat och allt utan att jag riktigt ens förstår hur priviligierad jag uppenbarligen är. Som vanligt. I Vasa får man tydligen inte längre köpa färsk rosmarin. Och det förstår man ju att det blir ett problem för folk som gärna imponerar på sina grannar med en ljuvligt god rosmarinklyftpotatis. Så nu har jag fått i uppdrag att langa rosmarin, om ganska exakt en vecka ska jag stå med min kasse med en eller flera små kryddplantor och slänga in den bilen när de hastigt igen passerar genom stan på väg upp.

Ute är det extremt oktobergrått och allt ser smutsigt och äckligt ut, det är en sån där dag då man borde ta sin sydväst, om man ägde någon, och iklä sin katt en lysande orange apelsinhjälm och ta en liten, sofistikerad promenad och titta på stenar och pinnar och löv och sånt. Om det skulle finnas nån natur. Stan är så deprimerande.

nu även i en stilfull grön nyans