Sex on the Beach som Bond?

Jag inser att eskorttjänster inte är ett alltigenom oproblematiskt ämne, men jag är beredd att tillfälligt bortse från både det och det faktum att Husis alienerat mig genom sin fula nya layout så länge de håller mig med galet roliga artiklar i stil med detta.

Jag har fnissat åt det här hela eftermiddagen, det är något med hur hela artikeln är formulerad: omnämnandet av paraplyet trots det strålande solskenet, den breda allmänbildningen, hans närmast matematiska formel för fysisk närhet till kunden, sättet att namedroppa Caesar och Marcus Aurelius (något man inte ser alla dagar) och framhållandet av skollatin som ett allmänt trumfkort i datingsammanhang och sen, mitt i allt, den något slipprigt förvirrade Bond-referensen.

Och jag som också har läst latin: jag lärde mig "slavinnan är på gården" och några andra lika catchy fraser, som jag redan glömt, men aldrig hade jag förstått att det skulle vara hårdvaluta vid raggning?

Är det på riktigt? Är det en act? Jag har en plyschkanin med en nästan identisk personlighet och framtoning, kan han anmälas?

Hell is other people, del II

Det är mycket nu: dålig smak gällande musik och män är en sak, det bryr jag mig egentligen inte om det minsta, men sen går det bara en dag och så läser jag det här. Iiiik! Vidrigt. Jag står inte ut med folk, seriously. Varför gör ni så här? Hur ska jag någonsin mer kunna semestra och bo på hotell?

Också utan att behöva läsa om sånt här snuskbeteende är jag en liten poolfascist som sitter och blänger och muttrar över alla som inte duschar före de kastar sig i, och gud att jag fick muttra senast vi var i Italien. Vi och en värdig gammal tant som makligt rasslade runt med guldsmycken, bling och matchande lädersolbränna var de enda som jag såg duscha på hela den vecka semestern räckte. Trots att det var obligatoriskt på fem språk. Jag blir så olycklig när folk inte kan läsa innantill och bara lyda. Men nej, alla andra sket i allt vad hygien hette och plaskade lyckligt runt med sina bakterier och jag satt och våndades och mådde illa.

Simhall har jag varit till jämnt en gång i år och nej tack: vattnet var fullt av osorterade små hår och otäckheter som fastnade i ens fingrar och det var så mycket folk att klordoften täcktes av en ånga av svett och billig parfym och i omklädningrummet mensblodade en fjortis ner hela golvet och jag trodde som vanligt att jag skulle dö. Jag ynkade mig hela bilresan hem och svor på att aldrig mer lämna hemmet utan min alldeles egna flaska klorin att spruta på folk som beter sig sunkigt.

populärkulturell osynk

Jaha, så Fairytale är en helt överväldigande jättebra låt, enligt den samlade europeiska övertygelse som är resultatet då både folket och någon slags "expertis" slagit sina kloka huvuden ihop, och inte nog med det, utan killen med det lätt maniska psycho-leendet är dessutom "såå söt"? Och fiolerna slank med av bara farten, för fioler are the shit nu i ESC-sammanhang, efter att grottbjörnsdansen tappat i popularitet på senare år? Jag vet inte, jag tycker alltid att det är något vagt alarmerande när man tänker "oj, så lillgammal" om personer som faktiskt redan är vuxna.

Själv kan jag inte sluta tänka på spegelfamiljen i Coraline, har de månne några medlemmar på vift?

Nej, hörni

Det blir inget jobb, istället blir det temadag för fransk och franskinspirerad pop! Så gör vi. Vi bestämmer det nu.

Och så en gammal favorit

Idag ägnar jag mig åt hemmajobbande då det går som allra sämst: klockan är nästan tio och jag har översatt cirka tre ord. Men jag har ätit gröt, druckit kaffe, bäddat, snart tvättat en maskin, lyssnat på en massa youtube-videor och läst allt som står på internet.

French Navy

Innan jag glömmer bort det: hurra, det blir en sommar i år också!

ehum, julklappstips?

Inte att jag är den som är främmande för någon typ av impulsshopping, men när jag stod där med en tio cm hög, anatomiskt korrekt pojkponny i plast från den där tyska serien av barnyard animals i lösvikt, så kunde jag inte för mitt liv komma på något som skulle ha motiverat ett inköp, just då och just där. Schleich, heter den tydligen, serien. Kolla in Andalusiern. Jag funderar på den och Haflinger-stoet lite längre ner på samma sida, jag tror att de skulle kunna få jättesöta föl tillsammans!

En krokodil skulle också vara ganska rolig att ha, krokodiler är så roliga djur. Alltid kring påsk brukar jag tänka att jag vill ha en liten krokodil att placera ut i påskgräset (som jag sedan alltid glömmer bort att så). Jag ser framför mig att jag skulle ta den på bar gärning en morgon med en liten orange plastfot i ena mungipan och gult piprensarfluff i ögonbrynen.

Deppblogg? Men... nja?

Han: bla, bla, ...men bloggen är ju ändå värdefull för en själv om inte annat, och man kan själv gå tillbaka i tiden och se vad som var aktuellt och som var betydelsefullt och upptog ens tankar just då... alltså den där själva dagboksaspekten...bla.

Jag: Men tycker du? Kanske vissa bloggar då, men inte min blogg. Jag upplever inte min blogg som en dagboksblogg. Min blogg är en sån där "sporadiska smålustiga anekdoter ibland"-blogg, den innehåller just ingenting av vad som egentligen upptar mina tankar. Om den skulle vara "betydelsefull" på det sättet skulle den behöva vara helt annorlunda.

Han: Ok, nä, kanske inte. Men skaffa en ny blogg då, en hemlig en, som du inte berättar om för mig, eller för mamma eller syster eller nån!

Jag: Typ "Marias hemliga deppblogg"?

Han: Ja typ, men kanske bra då att lämna bort detdär Maria, om du en gång ska vara helt anonym...

Jag: Deppbloggen?

Han: Frågan är ju då bara hur man ska få några läsare...

Jag: Nej, det låter kanske inte så säljande.

***

Till mitt framtida jag som eventuellt läser detta: jag utgår från att du/jag ändå inte är så naiv att vi verkligen på riktigt tror att sportande var det som upptog våra tankar och på något sätt definierade oss i maj 2009.

Peppning

Jag tjatar oupphörligen: När kommer jag att börja känna av de där omtalade endorfinkickarna? När kommer jag att flyga fram helt obehindrat, när kommer jag att tycka det är så ROLIGT att springa att jag inte kan låta bli?

Han: När det gäller dig så skulle jag säga aldrig.

Jag: Aldrig??!

Han: Neeh.

Jag: Nähäpp.

running up that hill

...och fram till den där skylten, men inte en meter till sen! 

Vi har börjat springa. Eller, rättare sagt, vi har köpt nya, fancy skor och masat oss runt en 2,5 km lång runda två-tre gånger. Den första gången låtsades vi inte ens springa, så jag antar att två gånger är närmare sanningen. Vårt system är en intrikat formel som inkluderar en del springande men promenad förbi där Söta Katten bor, ifall den vill hälsa, promenad ifall man möter Fina Hundar (ifall de vill hälsa) och säkerligen också promenad alltid när man möter någon annan som ser fin ut och verkar vilja hälsa eller man annars bara inte orkar. Vi möter aldrig några söta och fina individer och ingen vill hälsa.

Dessa två, ehum, "joggingturer" har enbart stärkt mig i min övertygelse att springande verkligen är en alltigenom motbjudande upplevelse, excuse me for saying so, men jag tycker verkligen det. Det finns liksom inget osexigare och ovärdigare än att med dålig kondis och sladdrig mage lufsa fram genom ghettoförorten.  Det är knappt så man kan ta in själva tanken på det.

- Men känns det inte BRA?, utropar N. där han lite nonchalant joggar baklänges några steg före mig.

- Nej, inte nånstans. 

Alkoholens mer okända faror.

Efter att ha ägnat en stor del av förmiddagen åt slösurfning istället för jobb och förirrat mig in på den fina (mode-?)fotobloggen nangilimaphotography och fått syn på det här:



...så står det plötsligt med all önskvärd tydlighet klart vad min syster och jag råkat ut för på den här bilden:



Vi har förstås också hackats medvetslösa av en förrymd veneziansk fågelmänniskohybrid med vass silvernäbb. Det vara bara Kissen som kunde ta ifrån sig.