Pink little drama queens incorporated proudly presents:

I sann julanda - dvs. med paniken i halsen, stresshuvudvärken pulserandes bakom ögonlocken och irritationen alldeles bakom knuten - vill jag nu meddela att

Doris Julkalender 2007

finns ute på Doris splitternya och alldeles egen webbplats: www.dorisdeluxe.fi.
Gå dit och klicka, klicka för allt i världen, men inte riktigt än... Då blir hon upprörd och skriker och så blir man tvungen att skämmas

Eventuella fel och konstigheter kan meddelas åt Doris tålmodiga husse eller så åt mej.

julstök

När jag var hemma hos föräldrarna i helgen råkade jag också läsa en artikel i Amelia Jul, skriven av Malin Wollin. Jag minns inte exakt hur det stod, men innebörden i det jag fäste mig mest vid var att hon anser att riktig julstämning är något som förekommer i riktiga hem, där det bor människor som är vuxna på riktigt. Hemma hos henne är det mera som om någon i misstag har lagt en julduk på ett ikeabord.

Så känns det ganska ofta för mej också, inte bara gällande julen utan hela tillvaron i stort. Det finns de som är vuxna på riktigt och som har varma, fina välkomnande hem som alla blir genuint glada och harmoniska av att komma på besök till och så finns det vi som pliktskyldigast placerar ut löpare på ikeabord och hoppas att någon låter sig luras. Men när börjar man räknas som en riktig vuxen, med riktiga etablerade och genuina traditioner som inte är kopierade från tidningar som just Jul-Amelia eller inhandlade på ikea? När man har barn? När man gör sin egen skinka av egenhändigt uppfött svin? När man bakar pepparkakor och gör degen från scratch och verkligen är genuint lycklig hela, hela tiden och inte alls blir trött och irriterad och önskar att man haft förstånd att låta bli. Vad är det som krävs? Kanske det är så enkelt att det enda som behövs är att man slutar flytta så fort man igen lyckats etablera var lillajulgranen ska stå? Eller borde man besitta någon slags inre harmoni som vissa bara inte har oavsett hur jävla mycket man pysslar med glitterlim och gör sig till?

Och jo - all min frustration till trots - det torde bli en Doriskalender även i år. Trots att N. bytte in sin blixt i samband med kameraköp, trots att vi i upprorisk flyttningsdesperation skamlöst övergav vår scanner på icke-namngiven loppis och trots brist på såväl tid som inspiration.

adolescence revisited

Jag var upp till Österbotten i helgen och det var så fint. Jag är så ambivalent inför hela konceptet men nu var det verkligen fint (säger hon, den stora cynikern, som verkligen inte någon stor naturromantiker i vanliga fall). Jag var för ovanlighetens skull ute ensam och till fots redan kring 9-tiden på morgonen och det var alldeles lugnt. Ny fin snö och rimfrost i träden; hela landskapet var som taget ur någon Madicken-film, och jag väntade bara på att hästskjutsarna skulle skramla förbi. Men nej. Inga ponnysar och inga vadmalsfarbröder som lärde mej osedliga brännvinsvisor... Det är mest bara besvikelser för oss som vill att livet ska vara som på film. Min ambivalens igen gäller mest en massa andra saker: att det ännu känns så hemma på ett sätt som Åbo sällan gör, att man möter sin lärarinna från lågstadiet och hon ännu känner igen en, att det är så smått och inget någonsin känns som det ändras, människorna som sitter och hänger på österbottens alla simpukka-caféer ser exakt likadana ut som de gjorde för nästan två decennier sedan när jag flyttade och jag vet inte ens om det är samma gubbar eller andra, mer nytillkomna exemplar. They all look the same to me, för ser jag bara Farmfrys-pipon eller truckerkepsen. Fast jag vet att jag har fel och att saker ändras: det har kommit upp lyktstolpar på bostadsområdet där mina föräldrar bor. Jag inser att det inte låter så imponerande, men vill ändå hävda att ingen som inte är insatt förstår precis hur pass stort det är med de där lyktstolparna och hur länge invånarna väntat på eller kämpat emot dem (allt beroende på personlig preferens och läggning.) Och grannens katt är förvisso en annan än den som fanns när jag bodde där, den ser bara precis likadan ut. Och det är som det ska vara. Min mormor hade ett helt livs worth av katter som alla ser helt identiska ut på alla bilder och vi brukar ibland roa oss med att gissa vem som är Frans och vem som är Ringo och vem som är Första Fina. (Andra Fina är ingen sport alls, det är alltför lätt, hon har bott halva sitt liv hos oss, så henne känner vi bra). Så jag tar tillbaka, visst ändras det, men det är små, små nästan omärkliga saker. Och det känns tryggt, men lite märkligt.

Ja, och så har jag klippt mej. Det var lite småtraumatiskt i vanlig ordning, inte själva besöket - det var mycket trevligt och vi småpratade om allt möjligt och mest (förstås!) om gatlamporna - men resultat får mej alltid lite thrown. Jag känner aldrig igen mej själv efteråt. Nu ser jag ut som 12. En ocool 12-åring dessutom, som sitter och drar lite olyckligt i sina kvarvarande testar. Jag känner mej lika malplacerad i det här 12-årshåret nu som jag gjorde när jag verkligen började på sjuan och hade liknande frisyr och alla som gick på nian var supercoola och hade stort fluffigt tuperat och permanentat hår. Medan jag på den tiden klipptes av en ingift släkting och följaktligen hade platt och, som det hette, "friskt" hår. Nu är jag där igen. Jag har drabbats av det som min sambo benämner "österbottniskt hår", dvs lite vagt pageaktigt och uppklippt. För volym uppenbarligen, hahaha, jag hade hundra gånger mer volym när mitt hår var långt och lockigt och burrigt. Nu är mitt hår "friskt" och jag är helt ostylad och ser ut som om jag klippt mej själv med papperssaxen. Ynk, ynk.

förresten: cat servants of the world

läs och begrunda hur det kan gå!

Så rörande och så sorgligt... man undrar vilka tankar och vilken vånda som föregick detta drastiska beslut. Enough is enough, så är det bara.

meet my friend

Inspirerad av Moa så kan jag nu konstatera att min daemon är en sjakal? Bra? Dåligt? Helst hade jag förstås hoppats på en utter. Jag hoppas alltid på utter, om man får välja. Är det någon som har lust att göra mej till en utter så varsågoda, ni har 12 dagar på er att inverka.



I övrigt så är min entusiasm inför vuxenlivets tristess och obligations svalare än på länge, jag vill helst vara 17 och hoppa i en trappa med smutsiga vita tygskor som Those Dancing Days. Igen en gång: ifall jag får välja. Men det antar jag att jag inte får. Jag fick inte ens vita tygskor i somras fast jag försökte köpa i minst tre olika länder, det var alltid nåt obestämt fel på dem eller så fanns de inte i min storlek eller så fanns det enbart en vänstersko. Ett projekt fyllt av motgångar och besvikelser, those shoes. Nu säljer HM tygskor, men de är röda och svarta (= helt fel) och det är november nu. Växthuseffekt i all ära, men jag ställer mej ändå lite frågande inför konceptet små itsy tygskor i novemberslasket.

- - -

Ps. egentligen heter min ursprungliga daemon "Persaon" och inte "Lutheus". Bara så ni är rätt underrättade. Båda är sjakaler dock.

Nu har det hänt!

Jag har slutligen blivit så disträ att jag är en fara för mej själv! Idag när jag var ensam hemma satt jag på vardagsmattan och drack ett glas vatten, tog långsamma små klunkar och lät tankarna flyga hit och dit och och koncentrerade mej mest på att få min envisa huvudvärk att släppa. Av någon anledning glömde jag helt att svälja den sista klunken vatten, utan satt tydligen där länge och väl med den i munnen innan jag andades in lite mera häftigt och skulle stiga upp - och drog ner allt i lungorna.

Jag trodde jag skulle drunkna. Seriously. Det var min första tanke: inte "nu kvävs jag", utan uttryckligen "nu drunknar jag".

...

Hm, jag är lite osams med den här bloggen för tillfället, men det är knappast bloggens fel i sig utan beror snarare på min allmänna osynk med världen och livet och allt och alla... Är mest trött och oinspirerad med lessna och rastlösa och förvirrade tankar som tar upp alltför mycket tid och energi och som inte passar i en ponnyblogg anyway... Ponnybloggar är soliga och glada bloggar, or so I'm told, och jag kan inte minnas när jag senast skulle ha sett till någon vidare sol.

The wrath of the talgboll

Men, seriöst, så fort jag hängde ut en talgboll så kom vintern helt av sig. I'm a supremely powerful meteorological being, helt uppenbart. Nu är vi tillbaka i det här obestämda icke-vädret, ett sådant slags höstväder som en katt accepterar att stå på alla fyra tassarna och utanför tak..., eh..., i(?). Det känns som det skulle behövas ett i, eller något annat käckt där, men hu, vad det blev konstigt och oestetiskt, jag borde göra något åt det men jag känner mej helt handlingsförlamad gällande all things grammatical. Jag har använt slut på min dagliga dos grammatik för länge sedan. Man skulle kanske tro att grammatisk förmåga är en förnyelsebar resurs, men inte för mej, för mej är den är synnerligen strikt ransonerad och en vanlig tisdag räcker den bara till strax efter elva på förmiddagen. Stava kan jag bara mellan 7.50 och 8.17 och då har jag vanligtvis inte ens hunnit starta datorn. Resten av dagen är det slumpmässighet och djungelns lag som gäller på språkriktighetsfronten. Det är mycket beklagligt. Och hade jag nåt verkligt innehåll jag ville få förmedlat i och med det här? Nä, alltså, det känns som om det rimligtvis borde ha hänt något annat förutom att jag har hängt upp en talgboll, men jag vet inte riktigt. Den tog slut också. The talgboll not only killed the winter but is no more. Och nu glufsar de där tjockisfåglarna på boll nummer 2. Talgbollarna kommer att bli vår ruin.

För övrigt så hade jag födelsedag och fick fina grejer. Det var trevligt. Och så hade vi gäster i flera omgångar, det gillade vi också. Men förutom detta så består mitt nöjesliv mest av att jag konsumerar obscene amounts of egenhändigt bubblat vatten tack vare nya Soda Streamern. Annars har det varit ganska lugnt. Och överstort vattenintag är på det hela taget en så väldigt lam och girlie last, jag måste skärpa mej.

Om det är någon annan som är uttråkad kan ni ju roa er med att fundera över vad som måste vara dagens stora fråga: Heathcliff eller Henry Winter?

Världens sötisar!

glumbert - Feline Pillow Talk

Se såna jättefina katter som pratar så gulligt med varandra! Känner intensivt att Milla borde få en kompis nu...

eh, betraktelser kring en talgboll?!

Min kropp är inte van vid räfsande i snöblandat regn och snålblåst; den känner sig lite ömklig och mörbultad idag. Note to self inför kommande år: det kan vara bättre att försöka passa in vinterstädningen av gården före det börjar snöa och slaska och snöa igen. Nu kändes det lite som att man kom och störde i någon annans förmultnelseprocess. Och det känns lite, eh, påfluget och ofint. T.ex. så räfsade jag utan problem ihop hela den långa gula slemspretiga rabarbertuvan. Gah! Och så har vi lagt upp talgbollen åt the squirrel, men den har inte kommit och hämtat den ännu utan det är mest en massa fåglar som trängs där. I synnerhet några gula som vi tror är talgoxar (vi googlar sveriges ornitologiska förening alltid when in doubt, så nu kan vi två sorter: talgoxe och koltrast) gillar den väldigt. Och jag skulle bli så glad om de verkligen var talgoxar för jag gillar namn som ens är lite logiska, och de här är verkligen suckers för sin boll. Vi har åtminstone två stammisar: en kavat tjockis och en liten smal som inte vågar sitta på själva bollen utan står och darrar på en millimeter tjock kvist och liksom sträcker på nacken för att nå. Ibland sträcker den sig så långt att den faller och då ser den alldeles generad ut.

Jag tycker annars att fåglar är lite konstiga djur, ärligt talat så förstår jag inte ens att de någonsin blivit artbestämda och kommit sig till namn; de sitter aldrig stilla, utan flyger omkring och chirpar nånstans där de inte syns. Jag tror inte jag överhuvudtaget har förmågan att lära mej känna igen fåglar utgående från hur de låter, jag måste kunna se dem. Följaktligen kan jag bara fåglar som syns fast man är närsynt: gråsparv, kråka, skata, fasan, tjäder, struts och pingvin. Och svan och flamingo. En fasan hade vi visserligen någon gång i våras men de övriga har lyst med sig frånvaro. Eller, ja, nej, skator har vi också. Men de ska inte komma och ta ekorrens talgboll! Jag föreslog att vi skulle föra ut lite aluminiumfolie eller nåt annat snyggt blankt för att pigga upp dem, men sen började vi fundera på om de har något ställe att placera snygga grejer på så här under vintern, så det blev aldrig av. Bor fåglar i sina bon under vintern? Inte väl? Sitter ute i regnet och häckar helt nonchalant bara? Är inte det lite dumt, rentav?

brand new boardlove

Om jag skulle vara en helt annan slags person, en orädd och atletisk sorts som tycker om kyla och snö och att falla och bryta benen och krossa huvudet mot en gran, så skulle jag omedelbart investera mina pengar i en sån här. Fast man vet ju inte om jag i så fall skulle attraheras av Bambi och mördarbunnyn, det kan hända att sådana människor gillar helt andra grejer... I really wouldn't know. Synd bara att den var lite onödigt dyr för att bara stå och luta lite sött mot en vägg.

Så nu borde jag lära mej åka snowboard. Och tidigare idag kom meddelande om vilken bok man ska ha för japanska kursen. The pressure, the pressure - snart får jag ställa mej i ett hörn och hyperventilera en stund...

baby steps

Ja, men jag planerade verkligen att inhandla en massa saker som jag behöver: vinterstövlar, tjocka strumpbyxor, underkläder och en svart och lite lagom semifestlig topp, men istället blev det inget av ovan nämnda utan små svarta trainers med glammiga guldränder. De är högst sannolikt både kalla och fullständigt livsfarliga när det är halt ute, så de har på det hela taget förutsättningarna för att bli hur bra som helst alltså... Eftersom jag blev så upprymd av mina nya skor så var jag alldeles ovanligt kompetent och beslutsam när vi sedan slackade runt inne på bauhaus i säkert över en timme.

Vi brukar i allmänhet drabbas av den stora apatin senast någonstans kring golvlisterna och sen skaka på huvudet och åka hem istället, men nu skaffade vi både en utelampa och sex(!) olika slags lister - prydligt nog jämt två stycken av varje sort (det blir lätt så när man bygger världens minsta rum i ett hus som inte är stort till att börja med). Så kombinerat med allt träverk vi hade sedan tidigare har vi nu en ganska liten men förhållandevis komplett brädgård under och bakom soffan. Det ser lite konstigt ut, inte så särdeles feng shui. Det jag behöver är en herrgård med stora uthus...

Överhuvudtaget så känns hela hemmet ännu mest som ett "projekt", vi köper saker och har stora planer men sen kommer vi hem och dumpar allt i ett hörn och ser på Angel och dricker glögg istället för att verkligen slutföra något och lägenheten börjar mer och mer påminna om ett byggvaruhus. Från ikea släpade vi hem någon slags tunna asiatiskinspirerade rullgardiner som ska bli en liten mobil skiljevägg in till lilla kontoret. De är av den allra mest ångestskapande sorten, "nästan rätt" på en massa sätt men kräver lik förbannat en massa små justeringar, delar man inte vet om existerar i denna dimension samt allehanda klurigheter för att riktigt fungera optimalt och som man hoppas. Så nu väntar vi på inspirationen ska infinna sig.

Men nya utelampan är åtminstone redan monterad och lyser, så nu ser vi vår skabbiga och sneda tuja, som inte är någon tuja utan en En. Det är mycket stämningsfullt. Och i morgon ska jag föra ut mitt livs första talgbollar åt ekorren...

Första snön...

- Jävla skitgubbe!

I natt föll årets första snö... och Kissen vet som vanligt who to blame. Hon hatar när Husse envisas med att vara på det här viset hela tiden!