villaavslutningen, lite sent

new nerd in town

Hmmm? Här sitter jag och on line-supportar i datafrågor till höger och vänster bara... Mycket ovan känsla, så brukar det verkligen inte vara.

nygammal vän!

...eller typ min äldsta vän, om man räknar i år vi känt varandra och inte i absolut ålder, nu här med en brand spanking new blogg och tillhörande liv. Se länklistan: Times are achanging.

bah

Ja, jag borde blogga lite bilder från villaavslutningen, jag borde städa i länklistan till andra bloggar för största delen är ändå inaktiva eller har storslaget meddelat att nu, nu slutar de, och så borde jag äntligen byta ut de där eländiga böckerna som jag inte har läst i på tre månader nu. Jag vet, jag vet, och bloggbilden är från fotbollsvm och det är dåligt ställt här nu på det hela taget.

Tyvärr måste jag jobba lite först bara. Och så måste jag ha kläder till ett semiformellt tillfälle i Hesa och jag har ingen aaanning om vad det skulle kunna vara? Hur klär man sig i Hufvudstaden? Snyggt men casual? Jag har bara slafsiga sommartoppar, alltför varma tröjor och bootcuttade jeans, typ, och det är det allra sämsta och mest bespottade man kan ha i klädväg nu just. Fråga vemsomhelst. Det är lite synd om mig.

utkonkurrerad

Imorse när jag stod och väntade på Föri på väg in till stan träffade jag världens finaste hund. Tyvärr hade jag förstås ingen kamera med, men den var grå och lockig och halvstor och såg mest ut som en blandning mellan Benji och en irländsk varghund. Typ, så här:

+

Den var en hittehund från Estland men har nu bott i Finland i en två tre år och hela Föri-överfarten satt den snällt och fint på mina fötter och lutade sig tungt mot mig, medan matte stod tre meter bort. Sedan när vi kom till andra stranden så hann den plötsligt inte med mig längre, för den fick så fullt upp med att skälla glatt på en bassetflicka. Så fin!

too much of everything is just enough...

okej, att vilja få exakt rätt proportioner och alla ingredienser ska gå jämt ut är en behjärtansvärd strävan och allt det, men en hel 2 liters mixerkanna med hallonsmoothie är ganska mycket för en person.

mer om böcker

...det är för övrigt svårt att köpa en bok som enbart citerar recensioner från Woman & Home magazine och The Denver Post, även om den annars verkar vara en sån man skulle kunna tycka om. Det verkar lite suspekt.

Jag har inget problem med oseriös litteratur i sig, jag gillar oseriös litteratur, men jag vill åtminstone ha den sortens oseriösa litteratur som blivit omnämnd i riktiga tidningar som någon någonsin hört om. Husmorstidningar och t.ex. typ alla irländska tidningar är liksom automatiskt illavarslande, för då tror jag att det rör sig om något riktigt otäckt klämkäckt.

Så det gick inte. Jag ska försöka på nytt imorgon. Annars kikade jag också på en tunn men svår röd bok med ett långt, obegripligt förord av T.S. Elliott som handlade om det glammiga 1920-talet samt en som jag redan har på italienska och inte läst mer än baksidespärmen av. Den är ganska fin för den har ett svartvitt foto på en flicka med en trollslända på pärmen. På Borgåvillan finns det mycket trollsländor och de verkar vara roliga djur, om än något meningslösa. Och fladdermöss. Fast bara tio minuter per kväll och dessutom bara ibland. Men jag har alltså inte läst boken och vet inte riktigt vad den handlar om.Typ relationer eller något annat lika originellt. Existentiell angst kanske? I vilket fall som helst är den säkert bra.

Note to self: det är lite onödigt att köpa böcker på språk man inte kan läsa.

observation

Franska tjejer pratar btw världens coolaste engelska (om de är duktiga på det alltså), jag vill också vara fransyska! Eller isländska, de har också en underbar accent, fast fransk brytning är nästan ännu bättre.

Jag borde alltså flytta till Frankrike för att få en sexig accent på min engelska? Så jobbigt.

inte tycka om aktivist...

Jag vet ju inte hur det är på andra håll i världen, men här i Åbo har det blivit så att man övehuvudtaget nästan inte kan röra sig på stadens gågata. På de kanske 200 metrarna som det är mellan mitt jobb och Stockahörnet, påträffar man varje dag, vardag som helg, en cirka 8 olika människor som alla vill värva ens själ och cash för olika behjärtansvärda syften: Unicef, Röda Korset, Greenpeace, WWF och Amnesty utgör kärntruppen som alltid finns representerade och så finns det en liten klick, typ Hare Krishna och diverse mer obskyra djurrättsorganisationer, som alternerar.

Att alla de här människorna håller på och attackerar folk hela dagarna har liksom lämnat sina spår i gatubilden: ingen vågar längre titta upp utan alla glor envist ner i backen och försöker undvika ögonkontakt med allt och alla och kryssar sedan fram och tillbaka för att hålla sig så mycket ur vägen som det bara går. Klarar man sig in på antingen Anttila eller Stocka är man räddad, där är det lugnt och tryggt, bara enerverande muzak och tanter med knotiga fingrar och hundra ringar på var hand att akta sig för. Ibland råkar man gå och tänka på något annat och då får man skylla sig själv, då är det bara fråga om sekunder så står någon ivrig världförbättrare där med sin irriterande uppsyn och sitt käcka "Hei, kiinnostaisiko ihmisoikeudet"? Och då kan man a) stanna och prata, b) ljuga och säga att man har bråttom eller c) glatt säga nej. Det har jag börjat med, det är alldeles lysande: man känner sig inte bara som en genomdålig människa utan dessutom som en komplett idiot. "Nä, liksom, jag tycker inte mänskliga rättigheter verkar vara så viktigt, jag är bara bimbo här"... Hur intelligent verkar man?

Men eftersom jag inte står ut med alla de här påflugna människorna så har jag blivit en sådan som inte tycker mänskliga rättigheter verkar vara så himla intressant, inte kunde bry mig mindre om östersjöns tillstånd och är kallt likgiltig inför de svältande barnen som inte får gå i skola. Om fler är som jag så bådar det inte gott för världen.

Vad är det ni vill, egentligen? Är inte det här ett något märkligt sätt att värva anhängare? Ni behöver inte oroa er, jag känner till era organisationer och betalar t.o.m. till flera av er, men man måste kunna få röra sig fritt på stan. Som det är nu så är det bara löjligt. En "mr sensitive ponytail-guy"-kille (minns någon Kyra Sedgwicks loserpojkvän i Singles? Där har ni ärketypen!) halvsprang bredvid mig i flera hundra meter och ville berätta för mig om amnesty," ja alltså vi tycker mänskliga rättigheter är viktiga och vi jobbar i typ många olika länder bl.a. bl.a.", men sen när jag sa "okej, ge mig ett inbetalningskort" så hade han inget att ge mig, utan han ville jag skulle fylla i mina uppgifter på stående fot på den blankett han hade i sin djävulska lilla pärm. Give me strength. Vad är det för ett system? Går han tillbaka till moderskeppet och får kvittera ut en ny bankgiroblankett när den första är ifylld då, eller? Är man ute och värvar folk måste man kunna ge ut inbetalningskort, man kan inte behöva stå och anmäla sig till världsförbättring mitt i hällregnet. Det eventuella ekonomiska svinn som eventuellt uppkommer av att folk ändå kastar sina lappar får man bara ta.

Jag vägrar gå med i något som inte kan ge mig ett inbetalningskort med hem och jag vill inte stå och diskutera något. Vad är det för vits? Hur många, förutom någon liten dikatator här och där, är emot mänskliga rättigheter så där av princip? Hur konstruktiv diskussion blir det?

babyface strikes again...

Var och shoppade på JC och igår och titta vad jag fick! En ♥ skolkalender ♥! Expediten frågade inte ens om jag ville ha eller nåt utan stuvade bara beslutsamt ner en i påsen. N., som verkligen på riktigt studerar, fick ingen och blev inte ens tillfrågad om han skulle ha velat ha. Och det här var alltså utan att jag hade mina nya, preppy skolflickskläder på mig, dessutom.

Den verkar för övrigt riktigt bra, synd bara att jag inte har några läxor & prov att skriva upp. Och så finns det en massa specialfeatures, bl.a. färdiga lappar där det står "olet söpö" som man kan klippa ut och skicka åt söta pojkar. Mycket praktiskt.

Young folks - Peter Bjorn and John feat. Victoria Bergsman

När ni tittat klart på katten och nu ska jag verkligen jobba lite.

Förklaringen till de tokhöga vattenräkningarna

...äntligen vet vi vad kisse roar sig med hela dagarna!




(ja, alltså, katten Gizmo i filmen är inte vår katt och inte flickan som skrivit brevet heller, för den delen...)

and then, friends again...

efter allt vaga missnöje och gnäll, så visar sig stan plötsligt från sin bästa sida; svänger om och blir mjuk och glad med lyktor i träden under ljumma mörka augustikvällar och människorna har kommit tillbaka men ännu inte hunnit bli vinterfula och ilskna och Moulin Rouge som oväntat flimrar på en mörk bakgård och jag smälter fullkomligt.

regn? skor? höst?

i dag regnar det och jag har för första gången sedan i typ april? riktiga skor på fötterna. Skor som gör att man inte ser sina egna tår. Det känns nästan lite exotiskt.

16 000 km sedan i mars?

...dessutom är jag ibland avundsjuk på folk som kommer från stora städer, inte för att det nödvändigtvis är något så extremt coolt i sig, utan för att det verkar ge en så självklar identitet. En sån som man bara får om man vuxit upp, utbildat sig och sedan börjat jobba i en och samma stad där också största delen av ens barndomskompisar bor kvar, och ens syskon, kusiner och mostrar och farfar och ingen har behövt eller ens reflekterat över att flytta, för det naturliga är ju att man bor kvar. Sådana städer där man tycker att alla andra pratar konstiga dialekter utom en själv, för själv kommer man ju från staden och pratar på det enda rätta sättet, ju!

Det är liksom helt fundamentalt annorlunda mot att komma från landet eller en småstad där hela ens liv cirklar kring dagen då man ska få flytta därifrån, och sen flyttar man och trivs bra med det, men sen då? När man sakta inser den nya staden inte heller känns som hemma på riktigt för att allt i ens liv händer någon annanstans - alla fester, bröllop, dop, begravningar och 50-årskalas som plötsligt dyker upp, antingen i hålan man lämnat bakom sig eller så på andra motsvarande hopplösa ställen dit ens f.d. studiekompisar - med motsvarande småstadsrötter - hamnat... Med det resultatet att man ständigt står med kattburen i högst hugg och all sin lediga tid tillbringar man i bilen eller på tåget. Och det känns ju också lite konstigt.

Så det jag undrar är: om man en gång börjat flytta, hur vet man när man har flyttat klart?

hösttermin

Ni vet hur människor som tillbringat lång tid i t.ex. fängelse eller på andra anstalter lätt blir institutionaliserade och får svårt att klara sig ute i riktigt världen? Jag är sån, åtminstone när det kommer till terminer. Så stor del av mitt liv hittills har hänt i skolor av olika slag att jag har skadats för livet. Allvarligt, jag vill införa terminer ute i vuxenlivet, snällasnälla?

Det är så skönt med ny kalender, nytt år när man börjar på nytt i augusti-september, det känns som om det ändå är då, om någonsin, som alla stora avgöranden och livsval borde ha bäst chans att lyckas. Nyår är ju bara så slumpmässigt och smälter in i det där allmänna julfirandet då energinivån ändå är bottenlåg. Men alltid när det drar ihop sig till höst börjar jag gnälla om hur jag vill flytta, byta jobb eller åtminstone studera: nya kurser, nya människor, nya möjligheter, nya skor, pennor, luktsuddisar, häften, gradskivor och TERMINER (ja, jag har en överromantiserad bild av studieliv, jag vet) och N. ser skeptiskt på mig med den där kännspaka theresamadwomaninmyhouse-blicken och säger: verkligen?

Ja, verkligen. Hellre det än att komma tillbaka år efter år till samma arbetsuppgifter, samma kaffebord, samma allt. Och sedan ger man varandra sådana där tillkämpat tappra blickar och konstaterar att "så var man här igen" och sen slår någon på hat-radio nova och de spelar alltid bara "Hazard". Och skulle det inte vara för att ens krukväxt tydligen har dött så märks det absolut ingen skillnad, det känns som om man inte varit därifrån en sekund och att ens liv från och med nu aldrig kommer att handla om något annat än att försörja Richard Marx.

Dagens sinnesstämning

Mother: What's the death stare for?
Pouty teen girl: I'm waiting for someone to piss me off so I can intimidate them.

/från Overheard in New York

Dagens låt: Laleh - Det är vi som bestämmer (Vem har lurat alla barnen?)
Bubblare: Wilmer X- För dum för pop

Ofokuserad. Dum. Och slö. Vill gå hem.

darn!

...nu är det igen en sån där vecka då alla plötsligt ska sluta blogga: igår Katrine Kielos och nu Isobel också.

Nu får inga fler sluta på ett tag, jag hinner/orkar inte surfa fram nya favourites, det är för jobbigt och tidskrävande.

charmen med husdjur

Serierna från www.pvponline.com, dessa två finns här respektive här

så briljant!

Hej, hej, det är länge sedan jag riktigt skrivit något som verkligen skulle handla om något, jag är för okoncentrerad och ofokuserad och suger-rushad... Men läs det här istället - det är så bra ! - Therese skriver så här om det mycket märkliga fenomen som hon kallar p-pillervänskapen: Det känns så ofta som att det på något vis anses bortkastat att diskutera något annat än tjejgrejer, "nu när det bara är vi tjejer", det ska liksom vara en frizon (jag har alltid haft svårt att fatta från vad), nu ska vi analysera förhållanden och prata om preventivmedel.

Shit, vad jag känner igen mig och hjälp, vad uppenbart det plötsligt blev varför jag inte har några vänner.

Jag står inte heller ut med folks gynekologiska krämpor, eller vilka som helst krämpor för den delen, jag är dålig, dålig människa, men I really couldn't care less och jag orkar inte, det kryper i hela mig och jag sitter och stirrar ner i min kaffekopp och kan bara inte förstå att det inte skulle finnas något liksom intressantare att känna samhörighet kring.

Rugg.

a friend in need's a friend indeed

Valfrid II



...a friend who smells of vinyl is better.

mangaflickslook för hösten?

Jag hittade just den perfekta höstkjolen: en ganska kort, veckad, krösamajagrå yllekjol.

Men kemtvätt? Varför? Så onödigt och omständigt.

boklistan

Bara for the record vill jag ju påpeka att jag inte hållit på och tragglat med de där två böckerna på bilderna sedan i juni eller när de nu kom sig dit. Men grejen är att jag bara kan byta ut dem från en dator som jag just inte varit i närheten av på en evighet, så det har inte blivit av. Två böcker som oförtjänt har missat chansen att få sin bild publicerad här är John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda och Joshilyn Jacksons gods in Alabama.

Det är lite synd om dem av den anledningen att det var riktigt bra böcker och dessutom med snygga omslag (säger jag dessutom att de var både lättlästa och spännande låter jag som en bokrecension i högstadiet, men det hjälps inte för det är sant: de var spännande men inte direkt överdrivet komplicerade och svåra. Det är inte mitt fel.). Och så håller jag för närvarande på med bl.a. Kate Moses Övervintring, men jag misstänker att den också kommer att slut innan jag hinner åtgärda boklistan.

Ja, jag vet att jag är slapp.

semestern i bilder

... ja alltså,

skulle nån komma stickandes med en sån där "Mina vänner"-bok som man hade på lågstadiet, så skulle jag nu veta precis mitt svar på frågan "Avskyr mest". Arkeologi, Marie Serneholts humtidum:ande och alla som sjunger släpigt på skånska. En hel dag med P3 Svea sätter sina spår.

Och så "krig och blodbröd", förstås. Men det säger ju sig själv.

förresten...

Har jag berättat om hur jag på senaste tiden, typ sedan igår klockan 3, utvecklat en djup motvilja mot arkeologi?

Jepp. Så illa är det.

No Party!

Marit Bergman borde alltid bara få sjunga kaxiga depptexter till sina glada melodier. Vi vill ha mer drama, svek, otrohet, skilsmässor, porslin som slängs, vemod och inget party & inga vänner - ja tack!

nu har jag igen inte kunnat motstå

...att läsa kvällstidningarna. Marie Söderqvist på Expressen har semestrat en vecka i Finland och kommer tillbaka och sammanfattar sin vistelse med observationen att "Ingen dricker kaffelatte, alla är rågblonda och ingen verkar ha upptäckt högklackat, smink eller dyra handväskor."

Haha. Fast jag håller med henne i allt hon skriver om Muminvärlden i Nådendal. Och när jag senast var i Muminbutiken hade de inte ENDA svensk Muminbok att säljas. Det är så dåligt att det inte är likt nåt.

yep, that's me

Ni vet hur det ibland är svårt att placera in sig själv i relation till alla ideologier och rörelser som dyker upp, men sen, ibland, faller allt bara på plats helt naturligt?

Hej, jag heter Maria och jag är en popkatolik!

tillbaka igen

Iiiik! Jag har massor av jobb och av ren panik (och trots) så gör jag inte ett skit. Så moget.

Tillbaka i stan efter fem veckor i Oravais, Vasa, Stockholm, Göteborg(2 gånger), Skagen, Århus, Köpenhamn, Jeppis, Munsala och kanske en par, tre ställen till som jag nu glömt men som åtminstone då alla kändes betydligt mer appealing än här. Det är en så otroligt ofräsch stad det här! Jag orkar inte med alla som jamsar om "jamen, det är så vackert vid Aura å, och Domkyrkan och bla bla..." Folk är ohygieniska och det städas aldrig och urk. Mycket folk är det också, för en som tillbringat fem veckor på landet. Igår krockade jag bara med folk hela tiden och när jag klagade över hur ingen liksom ser sig för utan de bara är överallt och i vägen, så undrade N. om jag liksom förväntar mig att alla ska väja och liksom gå runt mig? Och sen när jag igen drog den där historien om stackars litet barfotalantisbarn som inte är van vid så många människor och intryck överallt, så fick jag bara en tveksam blick och motfrågan hur jag aldrig verkar ha några problem när vi är i riktiga storstäder, utomlands, med verkligt mycket folk?

Bra går det, men så kan folk där i allmänhet också ta sig fram utan att bumpa i folk till höger och vänster; det är det där att man bara försöker gå igenom mig som jag opponerar mig mot.

I övrigt var stan sig ganska lik, förutom Akademen som var helt omgjort och kändes mycket otryggt. Strök olyckligt omkring en lång stund och förstod ingenting tills jag igen hade lokaliserat mina gamla vänner och favoriter. Förutom att de fått nya hyllor, har de också gjort något mer genomgripande, som typ sorterat om? Enligt ämne? Men på ett nytt sätt än förr? Sedan träffade jag Bamse och Lille Skutt också, på Universitetsgatan. Bamse var 2,5 meter lång och Lille Skutt bara obetydligt kortare. Konstigt, jag hade föreställt mig dem som tja, mindre?

Var och såg på ett hus igår igen. Det var jättefint, men gården var mystisk/icke-existerande och sen var det alldeles för dyrt. Tyvärr missade vi den öppna visningen med ca en timme, så senare på kvällen när det blivit så pass mycket svalare att det gick att både nästan gå och tänka samtidigtvi cruisade vi bara lite nonchalant fram och tillbaka. Det var ett konstigt område; vartannat hus var nytt och blankt och fint och vartannat såg ut att vara senaste renoverat 1938. De sistnämnda kompletta med öldrickande farbröder i wife beaters och gamla lädersoffmöblemang som stod och vinglade ute i gruset.

Lite white trash i amerikanska södern, fast i centrala Åbo. Ganska exotiskt.