puh..

Det har varit lite turbulent den senaste veckan och typ alla har varit arga och det har varit allmänt jobbigt, så bloggen har i största allmänhet försummats och det har känts som ett ganska litet problem. Jag vet inte om man kan säga att det är "bra" nu, men det är åtminstone lite lugnare. Ikväll åker jag på en kort tripp till Sverige, tillbaka igen på måndag. Hejhej.

håller ställningarna på kontoret

Jag hade just besök av en lite äldre farbroderlig individ i blårutig skjorta och två yngre killar i någon slags official-looking blåställ. Jag har ingen aning om vem de var och vad de ville för jag är a) från österbotten (snabba och oväntade presentationer som innehåller en massa företagsnamn och är på finska går mig lätt förbi) b) bimbo (VVS-, el-, data-,? Hey - it's all the same to me...) och c) närsynt (försökte läsa i smyg vad det stod på den ena killens id-kort som var tejpat på bröstfickan, men lyckades inte).

I vilket fall som helst kikade de på olika el- och datakablar och ville veta var elskåpet var? Eh, ja, alltså nu har jag ju aldrig hamnat byta några proppar på jobbet, så jag visste verkligen inte. Jag hade inte ens reflekterat över att det kunde finnas ett. De kikade misstroget på mig som om jag hade sagt att jag inte visste vilken årstid det var och jag kände mig allmänt useless på det där sättet som man bara gör i sällskap av hantverkare.

Lite lyckades jag återskapa lite cred genom att vara den som slutligen hittade elskåpet - i vår pyttelilla köksskrubb, ovanför mikron och bakom vattenkokaren. Där var det nog inte i går, jag är ganska säker. Men farbrorn blev jätteglad och log uppmuntrande. Sedan gick de och sa att de kanske kommer tillbaka senare (för att göra vaddå sa ni?, på kvällen?, som med kofot då eller, typ som Björnligan?).

Så jag sa hejdå och vinkade (nä, inte egentligen) och gick tillbaka till min plats och försökte minnas vad det var jag höll på med och varför och sedan lyckades jag tappa ett gem i urringningen och gud vad det är jobbigt och fullt upp nästan jämt.

kolla!

- Totti! ♥

...who said life with imbecils would be easy?

Vi har fått ett ryck och börjat med kattuppfostring by the book här nu. Lite sent påkommet, kan det kanske tyckas, men ändå. Mat som inte äts tas genast upp igen, får plastfolie på sig och sätts in i kylskåpet på nytt. Nästa gång det skriks efter mat så försöker vi igen med samma portion. Hittills idag har Latz' oxköttsbitar åkt ut och in i kylskåpet fem gånger.

Det behöver knappast ens påpekas att Milla inte har något annat än förakt till övers för ett dylikt förfarande.

Hemkomna från vår extremt sommaridylliska Borgåhelg. Alldeles som planerat så har vi solat och badat och tittat på havet.


Lupiner fanns, men tyvärr blir jag tvungen att meddela att PONNYN inte var där. Några andra hästar fanns på plats men det var för varmt för att de riktigt skulle orka bry sig om att ta sig ända fram till någon okänd galning som stod borta vid grinden och tjoade och prasslade med knäckebröd (knäckebröd som f.ö. var enkom inköpt i den söta lilla butiken med kopieringsservice, så vi nu har vi sett den också; den påminde om den kiosk som mina farföräldrar hade: instant nostalgitripp!).


På lördag var vi in till stan och gick runt lite, det kändes som att vara i Rom - hett som bara vad och byggnadsställningar och kravallstaket framför kyrkan.


Annars var det jättesomrigt och lummigt och, som sagt, mördande idylliskt (Jag har ändrat mig! Sedan när jag börjar skriva en deckarserie ska den vara förlagd i Borgå; det är bättre än Nådendal - det blir perfekt! Mordiska galningar som förgiftar varandra med lupiner utanför WSOY..?). Jag skulle kunna tänka mig att bo på ett sådant ställe, om det inte skulle vara så långt borta från alla jag känner och om det inte skulle vara så att jag får rysningar av dialekten. Så det går nog inte. Men fint...


Medan vi gick där kom en något påstruken äldre herre fram och ville veta var knappaffären fanns, för han behövde absolut få en till knapp av samma typ som han hade i handen. Det visste vi ju inte, det gör man ganska sällan som turist. Men han verkade inte riktigt vara mottaglig för den sortens argument så vi smet diskret undan. Sedan började jag fundera på om det månne alls fanns någon knappbutik i Borgå mera sedan den ilskne knapphandlarn reste på sin egen vendetta upp till Jeppis för att spränga deras knappaffär - när det nu var, i början av -90 talet ? - och så tragiskt strök med själv istället. Men sedan kunde jag inte minnas om det i själva verket inte var så att den killen var i dragkedjebranschen istället och kanske inte alls hade något med knappar att göra annat än att knappar och dragkedjor brukar säljas på samma ställen...?

Anyway, det hela förblev väldigt oklart, men det kan alltså hända att det finns en farbror i Borgå med ett otillfredsställt knappbehov i det fall att någon har vägarna förbi och vill göra en insats.

so long

Nu snart ska jag och mina nylackade naglar i kulören "sommarbimbo" (förstår inte hur det gick till) åka till Borgå över helgen. Jag är mycket förväntansfull och spänd på om my darling ponnyn och alla lupinerna och den lilla bybutiken som marknadsför sig med glass och kopieringstjänst fortfarande finns kvar? Jag ska grilla och simma och shoppa onödigheter och försöka undvika att gå in i elstängslen. Gotta remember that one.

Saker jag inte får glömma: vattna på balkongen, packa sele och koppel åt Milla så hon kan tjudras och inte äter upp alla kaninerna samt köpa ponnyknäcke.

fullt upp

En av de största skillnaderna mellan att jobba hemifrån och verkligen gå till kontoret är att det går åt så förtvivlat mycket kläder när man jobbar hemma. Jag skojar inte! Ta t.ex. idag:

kl. 7.30-11.00 Gårdagens blommiga kjol och en röd topp.

kl. ca 11.00-11.30 Svarta träningsshorts och turkos träningstopp.

kl. 11.30-12.30 Bekväm jeanskjol (bra att jobba i) och röda toppen igen.

kl. 12.30-12.45 (hungrig, ingen mat hemma och ser inte så varmt ut ute) Militärgröna byxor och fortsättningsvis röda toppen + vit ribbad bomullskofta och röda fina Peak flipflops. Farligt nära Britneys beryktade sunkmammastil, och det utan barn t.o.m.

kl. 12.55 Laxpotatissallad på gröna byxorna.

kl. 13.00 - Tillbaka till jeanskjolen. Röda toppen kämpar fortfarande tappert.

Och klockan är inte ens två än! Vissa dagar hinner man nästan inte jobba alls.

men nu är det så här igen!

Gud, vad alla har blivit bruna helt plötsligt! Det har varit varmt i tre ynka dagar och nu idag var det bara jag och hårdrocksflickan kvar som fortfarande var klädsamt blåvita. Hur gick det till? Varför är det alltid så? Vad jag hatar att ha fräknar och inte bli brun! Alla andra blir bruna, utom just då jag och hårdrocksflickor och säkert också the odd gothflicka och och flickor i andra populärkulturella subgrupper som tillåter dem att vara vita. Man undrar alltid om de valt stil och musiksmak efter sin pigmentering eller om de tvärtom får anstränga sig för att bibehålla sin Nemi-look? Jag tippar det förstnämda: fiffiga tjejer väljer att identifiera sig med något där deras look är helt rätt, istället för att slåss mot någon ouppnåelig snyggbrun idealbild. Och så finns det jag då. Som inte insett mitt eget bästa och att antagligen jag passar bäst i Korn-tshirt,utan fortsättningsvis hoppas? Jag skiter i all 1700-talsestetik och är relativt mainstream och vill bara bli liksom bli lite lätt ljusbrun.


Som en kanin ungefär?

VM är här!

Min syster har gjort den bästa sammanfattning av fotbolls-vm som jag nånsin läst: ..."jag gillar spelare som inte längre spelar, lagen jag hejar på brukar aldrig lyckas, pojkarna gråter och Sverige skryter".

Fniss. Det är det som är så charmerande men knäckande med hela grejen: att de man hejar på oundvikligen kommer att förlora, företrädelsevis på straffar, och att de söta pojkarna blir så lessna och man får tycka synd om dem och om man råkar få någon ny favorit så vet man inte om man kommer att få se honom någon fler gång för det är hundra eller åtminstone fyra år tills nästa gång, och det blir liksom en love story som är över innan den riktigt kommer igång. Om man är lycklig nog att ha en dagstidning kan man klippa ut kram&gråtbilder på lockiga italienare som man sätter upp på kylskåpsdörren och som sedan sakta gulnar tills man tar ner den nån gång i slutet av augusti/början av september när sommaren tveklöst är förbi. Och sedan flera år senare har man bara vaga minnen av han, argentinaren med gummiband runt huvudet vadvardetnuHANhette? Men ingen i bekantskapskretsen minns.

Fotboll är vemod och melankoli. Det är väl därför vi tittar?

Mamma vet bäst!

Det är väskor som är the it-thing på loppisar i år?! Jag har sålt en handväska, en ryggsäck och en stor gul väska av den typen man har när man exempelvis åker tåg till Österbotten Så förvånande.

Undrar förresten hur många av de som rör sig på loppisarna som är där för att verkligen handla? Idag kändes det nämligen som om det stora flertalet bara var där för att smyga på sina egna stånd...

Klen tröst?

eller: Man kan ju undra hur vi kom oss till allt detta skräp till att börja med?

N: (viskandes, efter att ha återkommit från en runda för att hämta fler klädhängare) Jag mötte nån hemifrån!
M: Hemifrån? Liksom från Vasa eller från vårt hus-hemifrån?
N: Nä, inte från Vasa, en granne bara.
M: Jaha, vem var det? Såg han dig? Hälsade ni?
N: Nää.
M: Intressant! Såg du om de köpte eller sålde?
N: Vet inte, jag såg inte så noga.

- Ett ögonblicks tystnad -

N: Egentligen så är det ju ganska avslöjande det här - om ens smak och preferenser och så, när man ställer ut alla sina grejer till försäljning.
M: Mmm, sant, det är det.
N: Fast egentligen är ju det här saker vi vill bli av med. Det här är ju sådana saker som vi inte tycker om som vi säljer. Så man kanske inte kan säga att de representerar vår smak, egentligen..?
M: Precis, det är ju de som köper dem, inte vi.

om strumpor och en hund

Igår när vi pratade om allt möjligt kom jag helt ihåg något som jag helt glömt under många år: vår sedan länge döda hunds triumferande ansiktuttryck då den kom med en använd strumpa i munnen. Ren lycka kombinerad med en lätt känsla av skamsenhet så som det ofta blir när man gör något man vet att man inte får men som är helt oemotståndligt.

Den hämtade och bar saker hela tiden bara för att det var roligt. Det var en stor del av dess nöjesliv - det blir lätt så när man är en retriever - men det var något speciellt med strumporna som gjorde dem till klara favoriter. Eftersom de är så små att de i sin helhet ryms in i en stor hundmun, utan att minsta lilla del sticker ut, så ger de tydligen en speciell slags tillfredställelse och känsla av att nu har man äntligen, finally, överlistat sin familj...

Men familjen lärde sig ganska snart att se igenom både den överlyckliga minen och det lite småbulliga hamsterminen och sen fick man igen en gång bända upp käkarna och fiska upp en slemmig textilboll från djupt nere i en hundstrupe. En ganska speciell umgängesform, men både hund och människa blev ganska nöjda.

...

darn, hur ska man kunna koncentrera sig på jobbet när tanterna är ensamma där och råddar helt obehärskat i mina fina hopar och jag är inte ens där och kan vakta och städa och se sträng ut?

bag lady at large

Nu har vi varit och fört våra påsar och invigt loppisståndet! Himla spännande, fast jag har svårt att förstå de där som är så enormt ivriga att de inte kan ge sig till tåls tills man packat upp utan står med huvudet före i ens kassar och sliter och drar i alla tröjärmar och högljutt undrar vad allt riktigt är. Ursäkta, är inte en tröja ganska självförklarande, liksom?

Tänkte aldrig kunna slita mig därifrån för när jag var klar ville jag bara smyga runt och spionera på alla som närmade sig vårt stånd och vad de kunde tänkas vara intresserade av. Till sist sa N. att han tyvärr blir tvungen att åka tillbaka och jobba men att jag gärna får stanna kvar och smyga så kommer han och hämtar mig ikväll om inte butiksdetektiven kastat ut mig innan dess.

ready to go

Varit till loppisen och inspekterat vår plats samt ägnat största delen av kvällen åt att packa ner och prissätta våra ledsna soon to be-exsaker. Nu har vi hela bakluckan full med sneda HM-kläder, uddaglas och märkliga föremål. Jag hoppas på en strålande kommers och vill aldrig mer se något av det vi för dit efter imorgon. Saker som kommer tillbaka till en efter att ha tillbringat någon vecka på loppis har en om möjligt ännu sorgligare utstrålning än tidigare.

Mest är jag lite bekymrad över väskorna och jag har, förstås, en massa väskor. Min mamma hejar alltid hårt och hoppfullt på handväskorna och tror att det är där som de stora pengarna finns. Vi har sålt typ totalt 2 st väskor på alla loppisar genom tiderna, men det behöver man förstås inte låta sig nedslås av. Jag borde ha mer sådant som folk verkligen köper - typ porslinstjädrar - men det närmaste vi kommer är en Scooby Doo-figur i hårdplast som samtidigt är ett litet spel. Mycket dekorativ.

Any takers?

loppis!

Nu hörde de just av sig från loppisen dit vi köat för en plats. Hjälp... nu skulle det gälla att veta vad man vill ha kvar?!

kitsch-deprived

Hur i hela friden ska man kunna åstadkomma 50-/60-tals old school-sommarstugeinredning när man bor på ett ställe där man inte ens får tag på the bare essentials i form av madonneljus och färgglad vaxduk?




Ja, säg det.

Jag måste få skrikig vaxduk. Jag är väldigt orolig för att det ska bli för stylish annars och så kan vi ju verkligen inte ha det.

måndag

Så ultratypiskt måndag. Helgen var seg och tråkig och allmän existentiell angst och nu är det måndag och det är ännu tråkigt, men på ett annat sätt bara. Har massor med jobb, av sådant där segt och svårt och otäckt slag som man inte riktigt skulle idas röra i utan helst bara lägga åt sidan och hoppas att det försvinner av sig själv (eller också göra som min föregångare på ett gammalt sommarjobb som tydligen hade för vana att lägga alla reklamationer, oklarheter och svåra beställningar i en skild mapp, märkt "privat" och på så sätt enkelt och behändigt blev av med allt obehagligt som sabbade feng shui:n på skrivbordet).

Men jag köpte åtminstone jordgubbar, så kanske det ändå blir en bra dag. En jordgubbsdag har ändå alltid någon slags potential.

sommarinvigning

wine:ande och dine:ande med jobbet igår för att inviga sommaren. Det var trevligt - på sitt vis. Det mest bestående intrycket blev att den äldre generationen inte är något desto vidare gott exempel då det gäller ett happy ever after-familjeliv och evig trohet till death do us apart och allt det där...

mer film

Sådär. Nu har även vi, förstärkta med J. som visade sig komma ihåg precis varenda ynkedetalj ur boken (folk skrämmer mig ibland), sett da Vinci-filmen och den var väl sådär. Precis som man kunde vänta sig, inte fullt så dålig som det sagts men inget speciellt heller. Läste nån recenscent i nån svensk tidning (svd? minns ej...) som irriterade sig nåt helt omåttligt på att Tom Hanks går runt med samma ansiktuttryck i hela filmen och det stämde åtminstone. Men det tycker jag i.o.f.s. att han alltid gör, i alla filmer. I alla filmer jag sett åtminstone, vilket kanske inte är så många eftersom jag genrellt undviker Tom Hanks-filmer om det bara går. Och oftast går det helt utmärkt.

Men nu är gratisbiljetterna förbrukade så det blir ett naturligt slut på dessa ohejdade utsvävningar (man vet att man gått mycket på bio när de anställda nickar och ler "och här är ni igen" åt en när man kommer). Nu väntar jag bara på Marie-Antoinette och andra Pirates-filmen som borde komma i sommar. Där, my friends, har vi en man med en föredömligt livlig mimik!