om strumpor och en hund

Igår när vi pratade om allt möjligt kom jag helt ihåg något som jag helt glömt under många år: vår sedan länge döda hunds triumferande ansiktuttryck då den kom med en använd strumpa i munnen. Ren lycka kombinerad med en lätt känsla av skamsenhet så som det ofta blir när man gör något man vet att man inte får men som är helt oemotståndligt.

Den hämtade och bar saker hela tiden bara för att det var roligt. Det var en stor del av dess nöjesliv - det blir lätt så när man är en retriever - men det var något speciellt med strumporna som gjorde dem till klara favoriter. Eftersom de är så små att de i sin helhet ryms in i en stor hundmun, utan att minsta lilla del sticker ut, så ger de tydligen en speciell slags tillfredställelse och känsla av att nu har man äntligen, finally, överlistat sin familj...

Men familjen lärde sig ganska snart att se igenom både den överlyckliga minen och det lite småbulliga hamsterminen och sen fick man igen en gång bända upp käkarna och fiska upp en slemmig textilboll från djupt nere i en hundstrupe. En ganska speciell umgängesform, men både hund och människa blev ganska nöjda.