VM är här!

Min syster har gjort den bästa sammanfattning av fotbolls-vm som jag nånsin läst: ..."jag gillar spelare som inte längre spelar, lagen jag hejar på brukar aldrig lyckas, pojkarna gråter och Sverige skryter".

Fniss. Det är det som är så charmerande men knäckande med hela grejen: att de man hejar på oundvikligen kommer att förlora, företrädelsevis på straffar, och att de söta pojkarna blir så lessna och man får tycka synd om dem och om man råkar få någon ny favorit så vet man inte om man kommer att få se honom någon fler gång för det är hundra eller åtminstone fyra år tills nästa gång, och det blir liksom en love story som är över innan den riktigt kommer igång. Om man är lycklig nog att ha en dagstidning kan man klippa ut kram&gråtbilder på lockiga italienare som man sätter upp på kylskåpsdörren och som sedan sakta gulnar tills man tar ner den nån gång i slutet av augusti/början av september när sommaren tveklöst är förbi. Och sedan flera år senare har man bara vaga minnen av han, argentinaren med gummiband runt huvudet vadvardetnuHANhette? Men ingen i bekantskapskretsen minns.

Fotboll är vemod och melankoli. Det är väl därför vi tittar?