Om livet med en tre-och-en-halvveckors har lärt mig något så är det att jag inte fattar hur bloggmorsorna funkar. De som verkar lyckas ha normala liv och gå på stan och bygga och inreda egnahemshus och svänga ihop middagar som de dessutom bjuder in gäster till och babyn är snäll och glad och hänger med lite där på sidan om. Jag är så djupt imponerad av sånt att jag inte vet vart jag ska ta vägen!
Här äter vi frukost i skift nån gång efter tolv fast vi varit uppe sen fem eller sju, blir stressade om vi har dejt med rådis före halv ett och känner oss verkligt lyckade om vi lyckas få middag på bordet före klockan nio på kvällen. Tiden däremellan gör två vuxna precis just ingenting förutom att servera mat åt baby, byta blöjor, tvätta och hänga upp babys ständiga tvättberg och försöka hålla baby tyst och glad och nöjd och gärna få henne att sova nån timme nattetid så att nån annan också får göra det. Åtminstone föreställer jag mig att grannarna skulle uppskatta att få lite lugn och ro.
Tv-soffan och dess näromgivning ser oftast ut som om kriget just tog en sväng förbi, jag har inte bäddat sängen på jag vet inte när och efter fem minuter på stan kallsvettas jag av stress över att baby a) ska börja panikskrika eller b) folk ska hosta på henne så hon blir jättesjuk.
Hur GÖR alla andra? Hur är era babysar så snälla och fogliga att de bara hänger med som nån liten käck accessoar?
Tuesday, January 04, 2011
ineffektiv
Upplagd av maria kl. 19:41
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 kommentarer:
Ja, inte vet jag hur de gör heller. Jag rörde mig inte mycket utanför våra väggar med Andreas innan han var sådär 1 ½ månad, och då också skulle det helst vara på eftermiddagen (han sov ju som bäst på morgonen, så då sov jag också). Och jag blev hemskt stressad av att ha folk här de första månaderna för det rubbade de få rutiner vi lyckats skaffa oss.
Så inte vet jag hur andra gör. Kanske de inte blir stressade av att försöka hantera en gallskrikande bebis mitt i Länsikeskus Citymarket (sånt har hänt)? Eller så har de helt enkelt fått tysta och lättskötta barn som sover hela nätter från första stund...
Förresten, jag kom på en sak till. De där mammabloggarna bor kanske mera centralt än du och jag? Sådär att de bara behöver promenera några minuter för att vara inne i stan. Det är en aning lättare att ha ett socialt liv med cafeer och latten och hela köret om man inte behöver åka buss i 25 minuter för att komma fram till ett café...
Förtröstansfullt att någon annan har liknande upplevelser! Gällande din andra kommentar tror jag att du har en viktig poäng: jag hade alltid föreställt mig en centralt belägen stenhuslägenhet från ca 1913 som basen för mitt lattemammaskap.
Post a Comment