det här är inte ett försök till omvändelse

En vän skrev om sin ambivalens inför moderskapet och jag började fundera. För jag var likadan och hade ganska samma invändningar då, förr nångång. Vad var det som fick mig att ändra mig? För det gjorde jag ju, bevisligen. Jag var nämligen heller aldrig någon som dök med huvudet före ner i alla vagnar och ooh:ade och om nån ville att jag skulle hålla deras baby så blev jag snarast rädd. Hundvalpar och kattungar var söta, babysar var mest konstiga och kladdiga. Möjligtvis kunde jag tänka mig en söt och trevlig treåring, men ett spädbarn? Njae. Noll babylängtan tills jag var långt över trettio. Eller ja, jag funderade väl över det och förstod på ett rent intellektuellt plan att någon biologisk klocka tickade, men jag kände aldrig något sug på det viset. Jag såg skrikiga och trotsiga och kladdiga ungar på stan och försökte föreställa mig att jag skulle få en sån överräckt att ta hand om och liksom ryggade tillbaka inför hela tanken: vad skulle jag göra med en sån, liksom? Inte nära min ryamatta, tack. Plus att jag var livrädd för hela processen kring att föda barn. Alltså verkligen skräckslagen.

För på nåt sätt såg jag bara de mest odrägliga barnen och försökte tänka in dem i min lägenhet och insåg liksom inte att det där mjukglasskladdet inte kommer ensamt utan att det är en hel liten person man får. En tidvis ganska kladdig person, men ändå. Och fast den har sin egen distinkta personlighet redan från början så är den också väldigt anpassningsbar och är gjord för smälta in i den familj den kommer till. Det är precis som när husdjurslösa personer inte fattar hur man kan ha katt för man blir ju så bunden och de klöser på möbler och tar fåglar och sprätter kattsand omkring sig och hårar ner. Det verkar ju inte heller rationellt och vettigt.

För mig tror jag sist och slutligen att det var något slags socialt "tryck" lika mycket som biologiskt som sist och slutligen fick mig att ändra mig. Vårt umgänge var väldigt länge helt förvånansvärt barnfritt (och är det i viss mån än idag), så barn var inget jag hamnade att ta ställning till så särskilt ofta, jämfört med om mina vänner alla ha fått barn vid 22. Men plötsligt startade nån slags liten babyboom, visserligen utspridd över flera år, men ändå. Och det verkade... roligt? Eller åtminstone som något jag inte ville gå igenom livet utan att testa. Jag kunde fortsättningsvis inte se mig som vare sig gravid eller med en baby, utan jag fokuserade fortsättningsvis mest på min potentiella treåring (simringar, pärlplattor, målarböcker!).

Nu är jag mest förvånad... över hur mycket jag verkligen tycker om att ha just en baby. Att hon är liten men så enormt kaxig och oförstörd. Hon tycker själv att hon är den sötaste och coolaste och spexigaste babyn i hela världen och det är så fantastiskt.