flow

Fredags flowfestival gjorde mig lycklig, på ett alldeles specifikt sätt som ingen annan festival än After Eight's Hotter Than July och Pluto:n gjort, då för länge, länge sen. Flow kändes i själva verket som en lite tuffare storasyster till Pluto, fast med öl. Sådär så att man tänker: ja men, jaaa, precis så här ska en festival vara! Och man inser hur störd ens festivaluppfattning riktigt har blivit, det måste inte se ut som ett krigshärjat flyktingsläger, fast med mer mat. Man behöver inte sitta på sin väska och hela tiden vara beredd att rusa upp för att undfly syndafloden som uppstår när någon allmänt frånvarande hårdrocksyngling plötsligt får för sig att han behöver lätta på trycket precis där han går och står, i allmänhet mitt i ens lunch. Folk behöver inte ligga avtuppade i framstupa sidoläge. Det kan finnas bord, stolar, soffgrupper, klipp och klistra-hörna med såpbubblestation, ballonger och fiffiga dekorationer, gratis regnrockar, toalettpapper, alcogel, sopsortering och annat som tanter gillar. Och fler sorters mat än tre sorters generella festivalröror. Det känns så sofistikerat att det inte är likt nåt! Samtidigt inser jag ju att vi som går på festival och känner djup tillfredsställelse över just sopsorteringen antagligen är i en minoritet (men ändå, all dricka serverades i burkar och man betalade 1 euro extra i pant som man sen fick tillbaka när man förde in sin tomburk, det är ju superkäckt!) Och bra musik med glada artister som genuint såg ut att ha roligt. Igår bl.a. fina, coola Frida Hyvönen, Vampire Weekend (som verkade helt blown away på det där sättet som artister brukar bli när de kommer till Finland och märker att det inte är förskräckligt, att folk är helt normala och faktiskt kan deras låtar) och Ladyhawke (suddigt intryck; för sent, för kort, för närsynt). Och i morgon Fever Ray, Jenny Wilson och Lily Allen.

Mja, såhär pass tydligt och bra blir det när man inte har nån kamera med sig.

nåt att se fram emot

N. är ute i världen utan mig och dricker 6 koppar kaffe med ännu mera dopp. Sms:ade just att han träffat en 92-årig, helt klar och redig kusin till sin numera döda farmor, och att denna tant stolt förevisat honom åt alla som dykt upp med orden "Honom tycker jag om!".

Jag blir alldeles rörd och tycker det är så fint! Och tänker att det fyller mig med en väldig tillförsikt att veta att det åtminstone finns någon fördel med att vara 92 också: att det då äntligen är socialt acceptabelt att i helt nyktert tillstånd behandla främmande män som hundvalpar och klappa lite på dem och säga att de ser fina ut.

back to life, back to reality

Förra veckan var jag här:










Nu tillbringar jag igen mina dagar tillsammans med en massa skrynkliga, dubbelprintade papper och en pc från the dark ages som till råga på allt håller på att genomgå ett större inremedicinskt ingrepp så att det ligger tillbehör och lösa delar överallt, en burk övergivna gem och en krukväxt som aldrig i sitt liv mått så bra som nu, efter sex veckor utan min närvaro. Jag vet inte vad det säger om mig. Med tanke på att jag just blivit fodervärd åt två tomater och en jordgubbsampel känns det smått oroande.

dagens upptäckt!

Jag upprepar: internet är fantastiskt. Internet har gett oss Bamsekaraoke!

***

Och på tal om internet, igår kom vi (jag) upp med nästan komplett storyline för en ny tv-serie, lite så där socialrealistisk, som handlar om Bosse, 52, och Ann-Britt, 47, som gör sina egna sexfilmer och lägger upp på nätet, samt om deras inåtvända och grubblande nördson Gustav, 13, (varvid N. protesterar att en trettonåring inte KAN heta Gustav! - Non, pourquoi pas?), som Ann-Britt har tillsammans med sin bittre och alkoholiserade f.d. make Leif-Erik (ålder okänd, förtidspensionär). Leif-Erik var Ann-Britts ungdomskärlek som hon lämnade när Bosse svepte in i bilden med sin examen i elteknik och sin fasta anställning på Eriks El. Sedan dess har det bara gått utför med Leif-Erik som nu ruvar på sin gruvliga hämnd (han har hittat en av filmerna och tampas nu med det moraliska dilemmat om han borde avslöja detta för sonen eller inte). Detta är för övrigt Ann-Britts stora skräck, men hon tröstar sig med att Gustav är ett mycket välartat barn som mest sitter på sitt rum och spelar dataspel och Bosse har hursomhelst försäkrat henne om hur det inte är någon fara. Bosse i sin tur slits mellan sin dragning till fame and fortune och sina plikter gentemot sin arbetsgivare, så han pixelerar mödosamt bort El-Eriks logga från sin montörsuniform för att undgå upptäckt. Eftersom Bosse är lite tekniskt lagd, tycker han själv, sitter han gärna och petar med introtexter och zoomningseffekter och sådant på kvällarna. Det följde nämligen ett så rackarns bra program med videokameran han köpte på (insert Sveriges motsvarighet till Hobby-Hall??). Han gillar när det är lite konstnärligt, etc, etc. Konceptet är naturligtvis inte helt färdigt ännu, det behövs lite fler bifigurer, t.ex. föreställer jag mig att Bosses chef Erik (El-Erik då, i motsats till Leif-Erik) kunde ha en lite större roll, något slags romantic interest och eller social kris för sonen Gustav kunde vara bra och eventuellt kunde Ann-Britt överväga en liten romans med det nyanställda vårdbiträdet på jobbet (som då gärna kunde vara en ung man av lämplig etnisk minoritet och väldigt söt, för det skulle Bosse kunna ha issues med). Som ni ser, det är UPPLAGT för drama och förvecklingar! Jag tror det skulle kunna bli en hit!

Någon tv-kanal som vill köpa detta upplägg av mig?

Och ja, jag läser för mycket kvällstidningar. Alldeles! Figuren Leif är dessutom modellerad på en förtjusande man i femtioårsåldern som på Tammerfors järnvägsstation kände sig manad att bläddra och slå i sin röda plastadressbok för att ringa upp sitt barn på mobilen för att med hög röst förklara om hur han spytt lite här och där och hur barnets mamma "aina on ollut niitä täyshuoria". Hurra för daddy, liksom.

***

Och just fick jag mig tillsänt en aftonbladetlänk till farbröder som poserar nakna på snöskotrar följt av meddelandet "På något sätt tror jag att Bosse har branchat ut!". Och det skulle man annars kunna tro, men Bosse och Ann-Britt bor i Härnösand. Faktiskt.

***

Och sen blev jag paranoid och blev tvungen att googla Bosse och Ann-Britt för att se att det inte verkar finnas några som kunde ta åt sig.

I'm only in it for the luktsudd!

Borstar bort sexhundra miljarder björkfrön från altanen och vardagsrumsgolvet och kläder och möbler och ögonvrån och tänker - min goda österbottniska uppfostran till trots* - att björken ändå är ett jäkla överskattat träd. Björk och rönn är mina least favourite lövträd, annars gillar jag typ alla. Ju mer exotiska/långsamväxande, desto bättre. Plus för träd med stora blad. Minus för helt useless träd som bara rasslar och skräpar. I Italien hade de någon slags träd vars stammar var alldeles kamouflagemönstrade och kändes ju lite tufft, sådär som om naturen i sin tur hade härmat människans tillämpning av naturen. Fast jag inser att de (träden) sannolikt sett ut så redan från början och att det inte var något fashion statement från deras sida. Jag hade gärna demonstrerat med bilder, men det känns för svårgooglat.

Har en dag full med pittoreska små oförklarliga incidenter som sen får sin förklaring innan jag ens hinner blogga om den: som hårvårdsprodukten som trillade över handfatskanten igår kväll och SEN BARA FÖRSVANN (Jo! Alldeles sant! För jag orkade inte plocka upp den just då utan lät den ligga och i morse när jag såg den ensamma korken och skulle plocka upp den så fanns den bara inte. Men sen återfanns den på tvättmaskinen, så tydligen har jag eller någon annan plockat ställt den där). Likaså har jag någon helt otippad lilablommande växt i min ena rabatt som jag inte förstått VAR den kommit ifrån, ända tills jag just kom ihåg att hällde jag inte ut en massa gamla utgångna fröpåsar precis just där? Ja, alltså, på det planet.

Funderar över att jag saknar hösten, inte som årstid i sig (för den lär väl fortsättningsvis dyka upp så småningom) men dess symbolvärde som back-to-school och nystart. Nu är det snarare så att 45 minuter tillbaka på jobbet och det känns som om man aldrig ens varit därifrån. Och samma gamla pennor och tjafs som förra året. Jag vill ha fina pennor i en ny fin penal (jaja, finlandism, I know) i ny skolväska och nya kompisar och ämnen och kurser och... allt som inte är samma människor och samma trötta skämt och gammalt gnäll i ny tappning och för då blir jag bara helt "Karl-Oskar, jag tyar inte längre" och vill åka vart som helst (men det gör jag inte för jag är feg och förståndig och har katt och radhuslån).

* gick en termin på dagis/barnträdgård i Nykaabi och de läste TOPELIUS högt för oss. T.o.m. kulturchockade sexårsjag anade det olämpliga i detta, men likväl.

tillägg till förra: POOLEN!

N. påpekar mycket riktigt att jag ju glömt poolen och det har jag ju. Eller inte glömt, men det var svårt att hitta bilder utan simdräktsmänniskor på (och eftersom jag gillar mina människor så vill jag inte att de ska bli arga på mig för att jag bikinibloggar dem utan lov). Men här kommer poolen:


and by night...

Italien del I - Casa Fiora

Här kommer nu sent omsider lite semesterbilder. 

Vårt hus låg högt uppe i bergen, även om man inte riktigt ser det på den här bilden. Men efter kilometervis av smalare och smalare väg med brantare och brantare kurvor och insugna andetag och "nu stiger jag faktiskt av och går" från baksätespassagerarna, så var vi äntligen framme, mer än två timmar för tidigt. Men alla var överens, nu parkerar vi bilen och så sitter vi här veckan ut - basta!


Huset såg ut så här från framsidan...


...och vyn sedd från altanen så här:


Utsikten från köksfönstret var väldigt toscansk, komplett med galler och allt.

Gissa om vi blev nöjda över att ha våra egna druvor (fast de var inte alls mogna, jag vet inte riktigt vad de smakade som, väldigt beskt och kompakt, sådär lite som krusbärskart?)

... och det fanns en massa ödlor överallt. Happiness! Jag gillar växelvarma djur så länge de är små och inte giftiga.

Djurlivet var på det hela taget rikt och varierat. Såhär ynklig ser fladdermusen ut efter att ofrivilligt ha badat i poolen hela natten (jag trodde det var en padda som satt och häckade i utsugsventilen och skulle fiska upp den med en håv, så gissa om jag skrek på ett väldigt tjejigt vis när "paddan" både flaxade och väste åt mig. My god.)  

Här är "Resident Cat on the Premises". Eller den är egentligen en av tre (eller fyra?) mer eller mindre bofasta katter, men den var den vi såg först och den jag tog till mig mest. Alla kittiesarna var så himla hungriga att de kunde ha ätit hur mycket som helst.


Här är den redan på väg bort men ångrar sig sedan...

Mad Cat Lady in training (försöker dessutom vara "italiensk", hence the dress)

Benvenuti à Casa di Mamma!

Här gillar vi att grilla! (men det var i själva verket sällan det gick så här lugnt och städat till... )


Systern släntrar lite coolt bland odlingarna, ever on the lookout for the picturesque.

... som detta då, t.ex.

Här ser systern lite ut att ha tagit anställning i linneförrådet, men det är bara som det ser ut.

(fortsättning följer...)

Bilderna är antingen mina eller N:s, dåliga bilder är sannolikt mina.

kaffe

Jag undrar hur stor del av allt det kaffe som bryggs i världen som verkligen dricks upp i motsats till alla de skvättar som bara står och kallnar bortglömda.

Här hos mig: 15-35% beroende på dagsform och distraktionsgrad.

tillfälligt tonårsskap

...i nygammalt tonårsrum.



Längst till vänster (vänster?, höger?, vänster?) ser man en skymt av loppissjalen (det fransiga). Men nu är jag hemma igen och det innebär bl.a. att man måste fixa sin egen lunch för det är ingen som bjuder ut hembageriets grisar och Lakkastrutar.

före och efter

Årets stolta spenatskörd


illustrerar med framgång uttrycket "som en dränkt katt".

even better than that!

No rest for the wicked, nu har jag varit till Vasa på loppisrunda också. Österbottens samlade lump ligger i hallen och sällan har jag så saknat min kamera!

Dagens skörd:

1 st gulgrönt vintage "stoppatäcke" med rosmönster i två olika nyanser av brunt. Så fint! ("Ni är från vettet", var faderns enda kommentar)
1 st 1970-tals kuddfordral sydd i blommigt gardinstyg i gult-brunt-orange, det är nästan helt färdigt bara innerkudde och dragkedja fattas (jag har full förståelse, det är elände att sy i dragkedjor)
Diverse kvalitetslitteratur: Vi sex på Scotland Yard (i pop-serien, fransk remake på femböckerna, gratis ur fyndlåda), Fotbollsmysteriet (Tvillingdeckarna! Hubert!) och Tre doppar blod ("en högdramatisk kriminalroman av sällsynt spännande kaliber" som inkluderar såväl det märkvärdigaste fall av försvinnande som fantastiskt vackra trillingar och ond bråd död)
1 st virkad mossgrön ullsjal, helt ny
1 st kakfat i sannolikt hälsovådligt metalliknande material, med handtag och utstansat fjärilsmönster, samt
1 st väckarklocka med RYMDMOTIV(!), sekundvisaren är någon slags tresvansad komet, tror jag, but it's all in the best possible taste, I assure you.

Jag är helt osannolikt nöjd.

N. kommenterar via sms:

Påminner mig om en sketchserie i the Fast Show där gubben skickas till mataffären för att kompletteringshandla tre saker för en fest och kommer hem med 'even better than that'; de mest *bisarra saker*. Det där är precis vad han skulle kunna ha uppgraderat till.

Däremellan simmar jag och tittar på I vår herres hage och film med Cary Grant. Jag kommer att få stora problem med att acklimatisera mig tillbaka till 2000-talet när det blir till höst.

vive l'industralisme!

Ni vet den där teorin om att man ska handla second hand för att minska sitt ecological footprint? Köp begagnat och spara på jordens resurser? Nåväl, igår var jag på Storloppis i Jakobstad och hemförde följande (tyvärr har jag glömt kamerasladden hemma, så i vanlig ordning blir det inga bilder):

1 st. tavla föreställandes en "Räffamilj", inklusive någon slags duvfa, som hänger slapp och livlös i moder Räfs käft
1 st. mörkt grön glasvas, kulformad nertill och vid och vågig upptill. Bra att ha utifall att någon önskar förära mig blommor
6 st. minismå teskedar att äta glass med (ety jag inte sedan tidigare äger några dylika, ehrrm)
1 st. konstigt formad stor sked, förslagsvis lämpad för att lägga upp ovan nämnda glass i portionsskålar
1 st. litet fat i okänt, metalliknande material med druvklasar i kanten, att ha ljus på, samt
1 st. litet rött porslinsfat, med motiv av engelskt industrilandskap i bakgrunden, fabriksarbetarflicka på trappan och någon slags finare dam som kör hästdroska i förgrunden (var det allmänt att damer av högre stånd framförde sina egna hästvagnar back in the days, eller är det rentav ett feministiskt föregångarprydnadsfat?), kommande användningsändamål: tills vidare okänt.

Utmärkta saker allihopa, men ersätter de någon form av annan shopping? Sådär som att "Hurra, nu slipper jag köpa en ny pryl som hyllar den industriella revolutionen"? Nja, tveksamt, väl.

N., senare, i telefonluren:
- Inte för att lägga någon form av laddning i den här frågan, men ska vi ha allt det här hemma, eller?

vemod och semesterabborre

Åh, jag är ännu lite exalterad över gårdagens abborre. Det var det godaste jag har ätit på mycket länge, med mos, pestoyoghurt med räkor och någon slags ugnsgrönsaker. Inklusive gurka! Jag har aldrig tidigare betraktat vanlig simpel gurka som en potentiell ugnsgrönsak. Men det gick bra, så där ser man.

I sju timmar harvade vi runt i allt mindre och allt avlägsnare sydösterbottniska byar och tittade på hus i olika stadier av förfall, där det kanske, sannolikt, någon gång bott någon släkting eller annan udda mostertant som annars haft någon tillräckligt exotisk vana för att leva kvar i det kollektiva minnet. La blommor på farfars och faster J:s gravar. Hörde historier om Vivan, hund åt min farmors far, som sprang bakom hästkärror och jagade och sorterade upp sorkar. Såg också svenska Österbottens största insjö (jag missförstod, och trodde det var Finlands största, ända tills syster fundersamt påpekade att var det ändå inte lite konstigt och vad har hänt med Päijänne och dom andra?). Vi åt glass från en kiosk där man borde ha beställt smakbit. Tänkte testa någon ny Tuplaglass, men den hade de tillfälligtvis förlagt så jag tog Caffe Latte-smak istället. Det var gott, men abborren slog allt.

back to the roots?

Igår roade vi oss med att köra hem till mina föräldrar på gps:en. Det blev the scenic route, kan man säga. "Men här kommer ju ett riktigt STORT samhälle!" utbrast N. när vi kurvade in genom byn Komossa. Antal invånare 140 pers, antal synliga hus cirka 7. Jag hoppas Komossaborna är stolta, för jag är säker på att det inte är varje dag som deras hemby beskrivs i just termerna "riktigt stort". När vi kom så långt som till Kimo var allt så pittoreskt att han var beredd att packa våra tillhörigheter och köpa hus på stubinen. Vi såg ett ledigt. Det var till salu. Jag visade var min kusin bor och min sambo fick något drömskt i blicken: "Tänk att bo så där! De har så nära till allt: skolan och ....".

Jag bara "Jaa?, nära till skolan... och till vaddå?". För skolhuset är visserligen deras närmaste granne men i övrigt ligger precis allt i världen minst sju kilometer eller längre bort.

Och nu sitter jag i mitt barndomskök och systern är fullt upptagen med att surfa efter begivenheter på sin nya telefon och Verner Rasmus porslinsmuseum ligger tydligen bara 22 km bort. Så att. Nära till allt.

A garden, before someone peed on the parsley

Jag och min trädgård känner oss lite varma och sladdriga; så där som att det är för varmt för att vi riktigt ska komma till vår rätt men här kommer några bilder:

My pride and joy: björnbärsungarna! Jag kan inte vänta på att mina björnbär ska bli färdiga!

Klematisen på framsidan var tydligen vit. Ingen kunde vara mer förvånad än jag. Jag var säker på att den skulle vara blå. Eller möjligen röd. Men vit går också bra. Jag är inte svår av mig.

Köksträdgården - innan den blev skändad och vandaliserad. Och nej, den är inte stor, that's the beauty of it.

Och så Blümchen, den Fjärde (tror jag). Har blommat som en dåre hela vintern så tar det lite lugnt nu. Ingen vits att hålla på och konkurrera med alla andra.

Löjtnanten har varit vild hela halva försommaren men börjar nu vara nere på sina allra sista hjärtan...

Grytdjur är skygga.

♥ din närbutik

Jag tror aldrig att jag har hört svenska talas i vår lokala förortsbutik (förutom sådant som mitt eventuella sällskap kan tänkas ha sagt direkt riktat till mig).

Däremot hör man många andra språk som man inte förstår det minsta av. Det är mycket spännande. Igår när jag balanserades en flaska flytande vittvättmedel (p.g.a. ohejdat kaffegurgel, se nedan) var på väg ut, var det en kvinna som plötsligt hävde ur sig en lång och mycket arg harang på vad som kändes som max. 20 cm:s avstånd från mitt ena öra. Jag hajade till och tittade förvånat på henne för att utröna om jag virrat på och tänkt krocka med henne.

Men hon tittade förbi mig och när jag svängde på huvudet såg jag att det var hennes 12-13-årige son som fick sig en åthutning. Den tjurige tonårssonen satt nerhasad med armarna i kors över bröstet på stolen för iranska pappor. I min lokala förortsbutik finns en eller två stolar strategiskt placerade alldeles innanför dörren. Där brukar män härstammande från mellanöstern med barsk uppsyn sitta och vänta på att få eskortera sin kvinna hem efter matuppköpen. (Iranska/Kurdiska pappor don't do groceries, enligt min erfarenhet; de väntar - under tyst protest). Där satt killen, mamman och hennes kompis/syster och en skara mindre barn var på väg in i affären. Hon var arg och uppfordrande, han rörde sig inte ur fläcken.

- Vad tror du hon säger? Hon låter jättearg. "Kom nu j***la lata skitunge och hjälp mig att skuffa vagnen"?

- Nää. Jag tror mer på: "Kom med nu och välj ut vilken yoghurt du vill ha så att du int' sitter där i morgon sen och tjurar och int' ska ha nånting."

Vilket är ytterligare ett exempel på varför han skulle vara en så mycket bättre förälder än jag. Skulle jag ha en tjurig tonårsson skulle jag bara köpa FRUKTBOMB helahela tiden!

procrastination

Jag har nytt shampoo: Cutrin ginger& grapefruit nånting, ett lite "finare" frisörsshampoo från Wiklunds fyndlåda. Av flaskan av döma utlovades fluffigt och allmänt sommarfräscht hår. Problemet bara med alla citrusdoftande hår- och hudvårdsprodukter (något som jag i regel inser alldeles för sent) är de något olyckliga associationerna: som i det här fallet den gnagade känslan av att just ha gnuggat skalpen med Ajax. Fluffighetsgraden är tämligen konstant. Visst kan man säkert kalla det "volym", risigt är annars också en bra term. It's all semantics, liksom.

***

Kör alla vita kläder på constant repeat i tvättmaskinen, fast med olika tvättmedel och i olika temperaturer, eftersom vi uppenbarligen ägnade hela midsommarhelgen åt att spilla, dregla, hosta kaffe över oss själva. Det känns hemskt onödigt. Det ska vi sluta med.

***

Alltid när jag öppnar kylskåpsdörren blir jag lika perplex över att hitta ett 20-pack av vauhtihirmun jordgubbs-hallontrip. Trots att jag inte druckit trip på år och dag. Självsuggestion är such a powerful thing. Syster och jag diskuterade "aptripar" på facebook igår. Minns nån annan? Randiga tripliknande burkar med olika djur på: apa, elefant och kanske någon slags björn...? Burkarna var jättesnygga, man kunde klippa upp och skölja ur dem och använda dem till ingenting. Vi älskade aptrip i en sommar eller två, men de försvann nog från marknaden ganska snabbt. Blev tvungen att slå upp "hirmu" och det betyder "monster, vidunder". Jag har svårt med såna där ord (jag i och för sig haft svårt med de flesta finska ord, men just den där typens ord är tydligen extra knepiga. När vi flyttade hit fick jag lära mig att vi har en "hormi" i garderoben. Jag tyckte det lät jätteroligt, men det tog en evighet för mig att lära mig vad det nu riktigt var som den kallades, oftast drog jag till med just hirmu eller hörmi eller något liknade. Enda orsaken till att alls prata om vår hormi är att skrubben är jätteliten och den förbaskade hormin omöjliggör all form av vettig möblering. Och på gamla fänko hade de bild på en "hörpi". Den var jättesöt! Ja, hum. Jobba lite kanske? Eller ens gå ut och äta lunch i solen? Ja, jag tror det.

smelly car, smelly cat, what are they feeding you?

Igår kväll, strax innan jag skulle somna.

- Vad är det som luktar bränt?!?

Han: Men är det inte hennes mat då?

Jag: Neh, det luktar bränt gummi, tycker jag.

Han (redan uppe och sniffar alla sladdar och apparater): Jag tror det är kattmat. Jag la alldeles just upp ny mat och hon var och åt lite.

Jag (sniffar lite prövande i riktning mot kissen): Jo, du har rätt, det är kattmat. Fast det luktar bränt gummi.

Han: Jo. Stackarn!

Kissen avbryter sig i sin kvällstoalett och ger oss en förnärmad blick: pfff, bränt gummi, det hade hon kunnat säga hela tiden om någon bara brytt sig om att fråga.

semesterbok?

I avdelningen aktuella i-landsproblem: jag behöver en semesterbok!

Det är inte det lättaste, inser jag när jag står på Akademen och ser på när personalen skyfflar upp lådvis med obskyr fantasy och Stieg Larsson. Det är det enda som kommer in, varenda gång: millennium-trilogin på sju språk. Hur gör man om man vill läsa något annat? Om man behöver en bok som - förstås! - är bra, men gärna relativt lättläst (jag följer devisen att sådant som är för tråkigt hemma vill jag knappast läsa på semestern heller), samtidigt vill jag inte ha någon förutsägbar chic lit/romance bok eller fantasy. Helst inte deckare heller, men där är jag villig att göra undantag. Den ska vara tillräckligt tjock (alternativt inte fullt sååå bra) så att jag klarar mig på en bok i nästan två veckor (???) och den måste vara lätt, dvs. inga inbundna eller ens storpocketar duger (det är ryanairs fel med deras dumma 15 kilosbegränsning, se hela MR Ugly-problematiken här nedan). Den får avslutningsvis gärna vara en sån som jag utan betänkligheter kan lämna efter mig om resväskan annars blir överfull med inlagda körsbär.

Jag inser att om det här var en kontaktannons skulle jag förbli singel.

Desperately seeking syster Sara?

Gick igenom länkarna i Google reader och när jag klickade på länken märkte jag till min förskräckelse att hela Azizwal Baby Love är borttagen! Alldeles finito & gone.

Ååh, så synd.

packningsbestyr

Ägnar mig åt en av mina favorithobbyer: att skapa prydliga hopar med kläder som eventuellt får följa med på italienresan. Funderar över om jag verkligen kan ta med shorts och toppar jag hade på fjolårets resa (för 60 miljoner italienare minns mig och min semestergarderob från veckan jag tillbringade där förra sommaren och bara väntar på att peka finger och förfasa sig över att jag understår mig att bära samma kläder som då. La bella figura, you know. Gaah!) Så jag plockar och vänder och vrider och shoppar och förundrar mig över hur mycket kläder jag har och så shoppar jag lite till, för säkerhets skull. Och så psykar jag N. med menande frågor om hans klädsel och han ser helt frågande ut och förstår inte. Och jag undrar om jag borde förklara att första gången jag reste till italien med familjen sommaren 1985, så stod kaffefiltren och engångsbesticken och väntade på diskbänken i nyinköpta Tiimarikorgar redan i slutet av maj. Färdiga väntande hopar = pedantlycka!

Sen, i sinom tid, när jag äntligen har sorterat mina hopar klart så tänker jag packa ner dem i min nya resväska, Mr Ugly (förmånligt pris, lätt vikt och överträffas i fulhet enbart av sin broder Mr Uglier), och där kommer allt sen att skrynkla och korva sig och kräva ständig ompackning minst en gång om dagen, hela semestern igenom.

Stress.

Ja, och så har jag fallit för frestelsen att köpa "bekväma skor". Igår var en sån dag när jag svischade mitt kort fram och tillbaka över halva stan och brände en halv förmögenhet på praktiska men fula saker, däribland präktiga tyska (!) tantsandaler, no less. Jag gråter lite inombords och förbannar dem eftersom de lik förbannat klämmer på tårna och ger mig skavsår. Vis av skadan har jag idag bara köpt opraktiska men fabulous grejer som jag belåtet hopar upp.

berries for bears.

Om min mamma råkar läsa det här så är detta tillfället då pappa lämpligen kan kallas till datorn och man kan förklara för honom att så här ska ett björnbär se ut.

Sen regnar och stormar det hela tiden så några bär får vi knappast. Men ändå: alla de små vita plupparna är outslagna blomknoppar.

presenter!

... och så här fina grejer kan man få om ens syster åker till London:



Söt liten necessär, bok om troubled teen (en av mina favoritgenrer), liten anteckningsbok med rosa bambi på och jorgubbschoklad från Boots, s.k. Shapers. Jag älskar idén på choklad som slimmar och shape:ar upp en! Smakar ungefär som den där Mansku-chokladen som fanns här förr i tiden, men är mycket segare.

by popular demand: tantsoffan!

Här kommer den, tantsoffan från gårdagens loppisrunda! Som kanske inte var fullt så liten som jag mindes den, för av någon outgrundlig anledning ser allt alltid så mycket större ut hemma i vårt lilla hem än i någon jättelik möbelhall.



Men den är åtminstone tillräckligt stor för att en flicka och en katt ska lounge:a fint i den. Man kunde företrädelsevis vara iförd någon fin femtiotalsklänning.



Och så här ser den ut utbäddad. Precis som jag trodde är den så obekväm att man nästan stryker med: mycket träribbor och den sista delen är ganska mycket högre än resten, så det blir lite konstigt oavsett vilken kroppsdel man väljer att ha där. Det ideala kanske skulle vara att tre relativt korta barn eller dvärgar ligger tvärsöver?



Fast innertyget har någon slags fåglar på sig, det gillar vi med kissen. Vi tippar på att det är hägrar. Vi tycker det är mycket stiligt.



Efter att ha studerat den ur alla upptänkliga synvinklar konstaterar vi att vi är mycket nöjda!

exklusivitet överstyr

Jag vet hur svårt det är att formulera bra reklamtext, men har ofta väldigt roligt åt företag och produkter (och inredningstexter!) där man verkligen slagit knut på sig själv för att övertyga kunderna om sin exklusivitet och allmänna förträfflighet, som det här: vad sägs om ett vin som ger en livsstilskänsla när man dricker det... på ett lifestyleställe... med kuddar och soffor!

Jawohl! Jag tar gärna ett glas. Det är fredag, och det låter som precis vad jag behöver. Men stackars, stackars killen som blev uppringd, jag associerar genast till alla dåligt förberedda grupparbeten och föredrag man genomlevt i sitt liv, och hur man står där och våndas och babblar och inte har en aning om hur alla de fina begrepp man svänger sig med riktigt definieras.

Ingen kommer nånsin att kalla mig muffin.

På kvällarna innan vi går och lägger oss tittar vi på gamla avsnitt av Six Feet Under. Jag hade glömt hur bra och roligt och deprimerande det riktigt är. Familjen försöker äta köttfärslimpa och potatismos och prata om vad de gjort under dagen och mamman kläcker obönhörligen ur sig saker i stil med "I'm having sexual relations - with a hairdresser. Deal with it!" Alldeles oprovocerad och medan hon slevar upp kokta små ärter. Och familjen bara: "uh-mmm. okay." och himlar med ögonen åt varandra. Nu har Six Feet Under-mamman gått vidare från sin frisör (ett yrkesval som alltid verkade besvära henne) till ryske Nikolaj som äger blomaffären där hon jobbar. Han är så där temperamentsfull och dramatisk som ryssar alltid tenderar vara i amerikanska serier.

Och min N. påpekar lite förvånat hur alla alltid kallar mamman för "cup cake", varenda gång liksom, och hur det inte kan finnas någon serie där det ordet används lika frekvent som smeknamn. Och jag, helt naivt: "Men det är väl fint? Cupcake? Som muffins, liksom? Det är ju jättefint?" Han: Åh, men jag klarar bara inte av muffin, det får mig bara att tänka på DEN DÄR BOKEN!* Världens sorgligaste bok!"

Och jag försöker trösta, framhålla att herr Muffin hade ett långt och bra liv, med en fru han älskade och fina, lurviga barn och i sin ungdom var han så stark att han orkade bära en hel gurka. Herr Muffin var lycklig. Men det hjälper inte, det är för sent, han sitter redan och stirrar tomt framför sig. Och så blir jag lite ledsen också.

Hos oss kommer vi aldrig att sluta sörja ett fiktivt marsvins frånfälle.


* Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson.

modeblogg

Jag äger enbart billiga HM-toppar och noppiga svarta koftor. Allt jag har ser tråkigt ut. Jag känner mig scruffy och ful. Det borde åtgärdas snarast, eller åtminstone innan vi åker till Italien och helst på något annat sätt än genom att jag köper ÄNNU fler HM-toppar och svarta koftor.

Vivat Zuleika!

För att fortsätta på det romerska temat här nedan så vill jag verkligen rekommendera boken The Emperor's Babe (finns såvitt jag vet inte översatt till svenska). Upplägget påminner ganska mycket om Baz Luhrmanns tolkning av Romeo & Juliet eller Sofia Coppolas Maria Antoinette: Zuleika lever i 200-talets Londinium, men pratar modern slang och bär gärna Armani när hon hänger i sitt atrium och peristylium. Det tar några sidor att komma sig in i språket - den är skriven på vers - men den är rolig, sorglig och cool och historien känns konstigt nog förbluffande trovärdig. Läs, läs!



Ps. Gjorde ett halvtrött försök till bokbloggning härom veckan, men det kändes mycket, mycket ensamt... i klassen sista överlevande efter stor naturkatastrof alternativt kärnvapenkrig.

blood & gore & för mycket tv?

Men nej. Inte svimmade jag nu heller. Jag hålls vid fullt medvetande och alert genom alla morgonsamlingar och vaccinationer och blodprov, så jag får fortsätta vara nyfiken. Tittade bort medan sköterskan tappade upp tre rör blod, alldeles effektiv och business as usual, och plötsligt var jag så mycket nöjdare med mitt eget jobb. Det där tjocka, kletiga sipprandet och slurpandet fick mig att tänka på Eli. Försökte känna efter om jag ändå inte kände mig lite yr och svag. Men nej.

Eli svimmar inte heller.

Sex on the Beach som Bond?

Jag inser att eskorttjänster inte är ett alltigenom oproblematiskt ämne, men jag är beredd att tillfälligt bortse från både det och det faktum att Husis alienerat mig genom sin fula nya layout så länge de håller mig med galet roliga artiklar i stil med detta.

Jag har fnissat åt det här hela eftermiddagen, det är något med hur hela artikeln är formulerad: omnämnandet av paraplyet trots det strålande solskenet, den breda allmänbildningen, hans närmast matematiska formel för fysisk närhet till kunden, sättet att namedroppa Caesar och Marcus Aurelius (något man inte ser alla dagar) och framhållandet av skollatin som ett allmänt trumfkort i datingsammanhang och sen, mitt i allt, den något slipprigt förvirrade Bond-referensen.

Och jag som också har läst latin: jag lärde mig "slavinnan är på gården" och några andra lika catchy fraser, som jag redan glömt, men aldrig hade jag förstått att det skulle vara hårdvaluta vid raggning?

Är det på riktigt? Är det en act? Jag har en plyschkanin med en nästan identisk personlighet och framtoning, kan han anmälas?

Hell is other people, del II

Det är mycket nu: dålig smak gällande musik och män är en sak, det bryr jag mig egentligen inte om det minsta, men sen går det bara en dag och så läser jag det här. Iiiik! Vidrigt. Jag står inte ut med folk, seriously. Varför gör ni så här? Hur ska jag någonsin mer kunna semestra och bo på hotell?

Också utan att behöva läsa om sånt här snuskbeteende är jag en liten poolfascist som sitter och blänger och muttrar över alla som inte duschar före de kastar sig i, och gud att jag fick muttra senast vi var i Italien. Vi och en värdig gammal tant som makligt rasslade runt med guldsmycken, bling och matchande lädersolbränna var de enda som jag såg duscha på hela den vecka semestern räckte. Trots att det var obligatoriskt på fem språk. Jag blir så olycklig när folk inte kan läsa innantill och bara lyda. Men nej, alla andra sket i allt vad hygien hette och plaskade lyckligt runt med sina bakterier och jag satt och våndades och mådde illa.

Simhall har jag varit till jämnt en gång i år och nej tack: vattnet var fullt av osorterade små hår och otäckheter som fastnade i ens fingrar och det var så mycket folk att klordoften täcktes av en ånga av svett och billig parfym och i omklädningrummet mensblodade en fjortis ner hela golvet och jag trodde som vanligt att jag skulle dö. Jag ynkade mig hela bilresan hem och svor på att aldrig mer lämna hemmet utan min alldeles egna flaska klorin att spruta på folk som beter sig sunkigt.

populärkulturell osynk

Jaha, så Fairytale är en helt överväldigande jättebra låt, enligt den samlade europeiska övertygelse som är resultatet då både folket och någon slags "expertis" slagit sina kloka huvuden ihop, och inte nog med det, utan killen med det lätt maniska psycho-leendet är dessutom "såå söt"? Och fiolerna slank med av bara farten, för fioler are the shit nu i ESC-sammanhang, efter att grottbjörnsdansen tappat i popularitet på senare år? Jag vet inte, jag tycker alltid att det är något vagt alarmerande när man tänker "oj, så lillgammal" om personer som faktiskt redan är vuxna.

Själv kan jag inte sluta tänka på spegelfamiljen i Coraline, har de månne några medlemmar på vift?

Nej, hörni

Det blir inget jobb, istället blir det temadag för fransk och franskinspirerad pop! Så gör vi. Vi bestämmer det nu.

Och så en gammal favorit

Idag ägnar jag mig åt hemmajobbande då det går som allra sämst: klockan är nästan tio och jag har översatt cirka tre ord. Men jag har ätit gröt, druckit kaffe, bäddat, snart tvättat en maskin, lyssnat på en massa youtube-videor och läst allt som står på internet.

French Navy

Innan jag glömmer bort det: hurra, det blir en sommar i år också!

ehum, julklappstips?

Inte att jag är den som är främmande för någon typ av impulsshopping, men när jag stod där med en tio cm hög, anatomiskt korrekt pojkponny i plast från den där tyska serien av barnyard animals i lösvikt, så kunde jag inte för mitt liv komma på något som skulle ha motiverat ett inköp, just då och just där. Schleich, heter den tydligen, serien. Kolla in Andalusiern. Jag funderar på den och Haflinger-stoet lite längre ner på samma sida, jag tror att de skulle kunna få jättesöta föl tillsammans!

En krokodil skulle också vara ganska rolig att ha, krokodiler är så roliga djur. Alltid kring påsk brukar jag tänka att jag vill ha en liten krokodil att placera ut i påskgräset (som jag sedan alltid glömmer bort att så). Jag ser framför mig att jag skulle ta den på bar gärning en morgon med en liten orange plastfot i ena mungipan och gult piprensarfluff i ögonbrynen.

Deppblogg? Men... nja?

Han: bla, bla, ...men bloggen är ju ändå värdefull för en själv om inte annat, och man kan själv gå tillbaka i tiden och se vad som var aktuellt och som var betydelsefullt och upptog ens tankar just då... alltså den där själva dagboksaspekten...bla.

Jag: Men tycker du? Kanske vissa bloggar då, men inte min blogg. Jag upplever inte min blogg som en dagboksblogg. Min blogg är en sån där "sporadiska smålustiga anekdoter ibland"-blogg, den innehåller just ingenting av vad som egentligen upptar mina tankar. Om den skulle vara "betydelsefull" på det sättet skulle den behöva vara helt annorlunda.

Han: Ok, nä, kanske inte. Men skaffa en ny blogg då, en hemlig en, som du inte berättar om för mig, eller för mamma eller syster eller nån!

Jag: Typ "Marias hemliga deppblogg"?

Han: Ja typ, men kanske bra då att lämna bort detdär Maria, om du en gång ska vara helt anonym...

Jag: Deppbloggen?

Han: Frågan är ju då bara hur man ska få några läsare...

Jag: Nej, det låter kanske inte så säljande.

***

Till mitt framtida jag som eventuellt läser detta: jag utgår från att du/jag ändå inte är så naiv att vi verkligen på riktigt tror att sportande var det som upptog våra tankar och på något sätt definierade oss i maj 2009.

Peppning

Jag tjatar oupphörligen: När kommer jag att börja känna av de där omtalade endorfinkickarna? När kommer jag att flyga fram helt obehindrat, när kommer jag att tycka det är så ROLIGT att springa att jag inte kan låta bli?

Han: När det gäller dig så skulle jag säga aldrig.

Jag: Aldrig??!

Han: Neeh.

Jag: Nähäpp.

running up that hill

...och fram till den där skylten, men inte en meter till sen! 

Vi har börjat springa. Eller, rättare sagt, vi har köpt nya, fancy skor och masat oss runt en 2,5 km lång runda två-tre gånger. Den första gången låtsades vi inte ens springa, så jag antar att två gånger är närmare sanningen. Vårt system är en intrikat formel som inkluderar en del springande men promenad förbi där Söta Katten bor, ifall den vill hälsa, promenad ifall man möter Fina Hundar (ifall de vill hälsa) och säkerligen också promenad alltid när man möter någon annan som ser fin ut och verkar vilja hälsa eller man annars bara inte orkar. Vi möter aldrig några söta och fina individer och ingen vill hälsa.

Dessa två, ehum, "joggingturer" har enbart stärkt mig i min övertygelse att springande verkligen är en alltigenom motbjudande upplevelse, excuse me for saying so, men jag tycker verkligen det. Det finns liksom inget osexigare och ovärdigare än att med dålig kondis och sladdrig mage lufsa fram genom ghettoförorten.  Det är knappt så man kan ta in själva tanken på det.

- Men känns det inte BRA?, utropar N. där han lite nonchalant joggar baklänges några steg före mig.

- Nej, inte nånstans. 

Alkoholens mer okända faror.

Efter att ha ägnat en stor del av förmiddagen åt slösurfning istället för jobb och förirrat mig in på den fina (mode-?)fotobloggen nangilimaphotography och fått syn på det här:



...så står det plötsligt med all önskvärd tydlighet klart vad min syster och jag råkat ut för på den här bilden:



Vi har förstås också hackats medvetslösa av en förrymd veneziansk fågelmänniskohybrid med vass silvernäbb. Det vara bara Kissen som kunde ta ifrån sig.

dance, dance, dance

Nån som vill följa med och dansa med duvor på Köpenhamns centralstation?

nothing to report

Och ta-daa: inlägg nr tre i en serie av totalt intetsägande bloggar om precis ingenting.

Jo, bara för att förtydliga, jag är fullt medveten om att jag försummar bloggen helt katastrofalt, men hur hinner man, hur orkar man, hur fokuserar man? Hur hinner och orkar alla ni andra? Vad gör jag när ni är fokuserade och bloggar? Jag har ingen aning, ingenting tror jag. Jag har funderat över att jag borde ta bort avskavt bimbonagellack i över en vecka. Men förstås inte kommit mig för. Det har visst varit påsk här emellan också. Jag har investerat i gummistövlar för en påskbrasa som inte blev av, men de är fina. Ibland tar jag mina gummistövlar på mig när jag trippar ut för att se till mina sönderfrusna blomlökar, men oftast tar jag mina allra sladdrigaste fina tygsommarskor. Because we're so worth it, jag och skorna.

Jag har tokshoppat en massa grejer, jag har haft en mycket slösaktig period då jag inte kunnat gå in någonstans utan att köpa (t.o.m. på Claes Ohlson: "meh, ett Lost in Translation-paraply och en självlysande blomkruka - ååh, ge hit!"), tittat på första säsongen av Anna Pihl på dvd och väckt liv i min Köpenhamnsbesatthet, lyssnat på Fever Ray/Marit Bergman/A Camp på reapeat, varit sjuk, blivit frisk, äntligen träffat A., sett film, druckit vin, ätit godis, funderat, varit lite ledsen, försökt jobba, pseudomotionerat ca 1½ gång och väntat på våren. Har jag gjort något annat? Jag har ingen aning.

lite indiesvårmod är alltid rätt!

Om man klickar på bilden blir den eventuellt större. Eller jag vet inte, men prova för all del. Klicka, klicka! Från SvD.

tysk retro

Med anledning av att det på olika svenska bloggar på senare tid tycks ha rått någon slags generell ungdomsnostalgisk Blümchen-feber...



...så kan jag inte låta bli att reflektera över hur uråldrig man då inte måste vara om man minns till den här förlagan, från ca ytterligare femton år tillbaka? Titta så svängigt alla pojkarna dansar!



Min italienska krukväxtoleander som också hette Blümchen var uppkallad efter sångerskan. "Ich bin nur ein Blümchen", skulle den säga åt de tyska tullarna, men kanske tack vare att den hade en blommig badväska på huvudet största delen av tiden blev det aldrig aktuellt. Lika så skönt. Blümchen, den första krukväxten, är nu tyvärr sorgligen hädangången, men den har fär närvarande en (eller rättare sagt två) efterföljare, varav bara den ena har övertagit namnet. Allt annat skulle vara alltför förvirrande. Alla som har sett Gilmore Girls kan jämföra med konceptet the regning Lorelai, det fungerar likadant.

rödluvan

Det är det jag alltid har tyckt ända sedan jag var liten: det finns ingen ordentlig story i de här gamla folksagorna. Därför är de så tråkiga. De är som de allra första uppsatserna man själv skrev i skolan, som bara avslutades helt abrupt genom att man textade "SLUT", med versaler, oavsett var man blev i berättelsen.

the thought of a title just exhausts me, sorry

Efter att jag dystert hade övergett tankarna på att bli fashionable i sommar, ägnade vi resten av kvällen åt lite manuell snösmältning (helt i enlighet med devisen desperate times call for desperate measures), åt goda små ostfyllda, eh..., paprikor (?). Jag vet inte vad de riktigt var: små runda chilisar, kanske, men inte speciellt starka, utan mer söta? Vad heter sådana? Sådana vill jag odla, tillsammans med alla miljoner andra saker som inte blir till något och inte ger någon skörd. Vi såg också första avsnittet av familjen Babajou på SVT play. Obs, titta, titta! - jag tror det kan komma att bli jättebra. Den naiva fascinationen med "Afrika" som alla etniskt svenska rollfigurer har i serien är helt underbar: man vill så väl, men det blir lite som det blir.

Och så läste jag upp mig på bloggen black ascot som jag hittade via Therese, den känns som Bertolucci-filmen the Dreamers, fast i bloggformat och med moster/stepmonster av Miss Havisham-typ, 750 klänningar och fem kakelugnar. Åh!

oh, and the indignity of it all

Jag skulle sååå beställa efter Vintage Rose-klänningen från Kate Moss nya Topshopkollektion. Jag hade fyllt i alla uppgifterna och t.o.m. bemödat mig om att leta rätt på mitt telefonnummer (som jag aldrig kommer ihåg utantill), men sen när jag kommer till slutet och bara ska välja land så finns det plötsligt bara jättefå länder i Europa: Belgien och England och nåt land till (Sverige och Danmark, förstås. De länder där de ändå har fysiska butiker, antar jag). Men liksom, was? Hur snobbigt är inte det? Vi levererar inom EU, men naturligtvis inte alldeles vart som helst!



- Tänk om din syster skulle bo i Stockholm, då kunde hon kanske köpa den, utropar N. ever so helpful concerning all things fashion. Ja, tänk, eller tänk om min syster skulle bo i London, rentav? Då hade hon fått springa till Oxford Street redan på lunchen och roffa åt sig en som hon hade skickat i vaddapåsa tillsammans med lite andra små roliga storstadssaker. Men nu är det inte så. Jag tycker jättemycket om min syster på alla andra sätt, men hon bor i Mariehamn. Så om man vill ha 3 för 2-deal på Haribopåsar, then she's your girl.

Min syster bor på en holme mitt ute i havet och själv bor jag bakom järnridån och bloggar i en tre nummer för stor grå fleece och med sågspån och torkat fjolårsgräs på byxorna. Misär är vad det är.

med pensionärsjeans och gäddhäng, men glad ändå

Om jag bara alls skulle lyckas uppmana några tendenser till modebloggning kunde jag visa er dagens outfit, helt nyshoppad på Hullut Päivät, men neh... jag tror kanske inte det. Vi kan nöja oss med att konstatera att det är ganska illa ställt och pensionärsvarning through the roof när den enda gång man överhuvudtaget kommer sig till nya jeans är på Stockas galna dagar. Lite konstigt är det med tanke på att förutsättningarna för att prova saker i lugn och ro verkligen inte är de bästa, men tydligen funkar det på något sätt. Det är mer den maskulina shoppingstilen; man ser ett par som verkar bra, provar dem och de passar och eftersom man just spenderat en halvtimme av sitt liv med att svettas i en provrumskö så tänker man jahapp, men då tar jag väl dem då. Och så någon topp och lite krafs - snabba ryck och inget velande. Väldigt, väldigt okaraktäristiskt.. Och sen kommer man hem med en randig bomullströja som man tycker ser lite marint sportig ut sådär (nte för att man haft någon som helt dragning år varken det sportiga eller det marina, men likväl) och man undrar "att ser jag för mycket ut som A. i den här?" (A. är en tant på kontoret med många randiga trikåjumprar, typ marimekko) och pojkvän hjälpsamt bara: "nääh, den ska väl vara sådär lös", och jag "vaddå, ser den för stor ut? Det är för att den har lite såna här ärmar..." (vars namn jag onekligen skulle känna till om jag var en modebloggerska - pingvinärmar? pelikan? annan klumpig sjöfågel) varvid pojkvän i sin iver att vara till lags glatt utbrister "gäddhäng?!".

Mmkay... Så nej, det blir inga modebloggsbilder.