Peppning

Jag tjatar oupphörligen: När kommer jag att börja känna av de där omtalade endorfinkickarna? När kommer jag att flyga fram helt obehindrat, när kommer jag att tycka det är så ROLIGT att springa att jag inte kan låta bli?

Han: När det gäller dig så skulle jag säga aldrig.

Jag: Aldrig??!

Han: Neeh.

Jag: Nähäpp.

running up that hill

...och fram till den där skylten, men inte en meter till sen! 

Vi har börjat springa. Eller, rättare sagt, vi har köpt nya, fancy skor och masat oss runt en 2,5 km lång runda två-tre gånger. Den första gången låtsades vi inte ens springa, så jag antar att två gånger är närmare sanningen. Vårt system är en intrikat formel som inkluderar en del springande men promenad förbi där Söta Katten bor, ifall den vill hälsa, promenad ifall man möter Fina Hundar (ifall de vill hälsa) och säkerligen också promenad alltid när man möter någon annan som ser fin ut och verkar vilja hälsa eller man annars bara inte orkar. Vi möter aldrig några söta och fina individer och ingen vill hälsa.

Dessa två, ehum, "joggingturer" har enbart stärkt mig i min övertygelse att springande verkligen är en alltigenom motbjudande upplevelse, excuse me for saying so, men jag tycker verkligen det. Det finns liksom inget osexigare och ovärdigare än att med dålig kondis och sladdrig mage lufsa fram genom ghettoförorten.  Det är knappt så man kan ta in själva tanken på det.

- Men känns det inte BRA?, utropar N. där han lite nonchalant joggar baklänges några steg före mig.

- Nej, inte nånstans.