förresten...

Har jag berättat om hur jag på senaste tiden, typ sedan igår klockan 3, utvecklat en djup motvilja mot arkeologi?

Jepp. Så illa är det.

No Party!

Marit Bergman borde alltid bara få sjunga kaxiga depptexter till sina glada melodier. Vi vill ha mer drama, svek, otrohet, skilsmässor, porslin som slängs, vemod och inget party & inga vänner - ja tack!

nu har jag igen inte kunnat motstå

...att läsa kvällstidningarna. Marie Söderqvist på Expressen har semestrat en vecka i Finland och kommer tillbaka och sammanfattar sin vistelse med observationen att "Ingen dricker kaffelatte, alla är rågblonda och ingen verkar ha upptäckt högklackat, smink eller dyra handväskor."

Haha. Fast jag håller med henne i allt hon skriver om Muminvärlden i Nådendal. Och när jag senast var i Muminbutiken hade de inte ENDA svensk Muminbok att säljas. Det är så dåligt att det inte är likt nåt.

yep, that's me

Ni vet hur det ibland är svårt att placera in sig själv i relation till alla ideologier och rörelser som dyker upp, men sen, ibland, faller allt bara på plats helt naturligt?

Hej, jag heter Maria och jag är en popkatolik!

tillbaka igen

Iiiik! Jag har massor av jobb och av ren panik (och trots) så gör jag inte ett skit. Så moget.

Tillbaka i stan efter fem veckor i Oravais, Vasa, Stockholm, Göteborg(2 gånger), Skagen, Århus, Köpenhamn, Jeppis, Munsala och kanske en par, tre ställen till som jag nu glömt men som åtminstone då alla kändes betydligt mer appealing än här. Det är en så otroligt ofräsch stad det här! Jag orkar inte med alla som jamsar om "jamen, det är så vackert vid Aura å, och Domkyrkan och bla bla..." Folk är ohygieniska och det städas aldrig och urk. Mycket folk är det också, för en som tillbringat fem veckor på landet. Igår krockade jag bara med folk hela tiden och när jag klagade över hur ingen liksom ser sig för utan de bara är överallt och i vägen, så undrade N. om jag liksom förväntar mig att alla ska väja och liksom gå runt mig? Och sen när jag igen drog den där historien om stackars litet barfotalantisbarn som inte är van vid så många människor och intryck överallt, så fick jag bara en tveksam blick och motfrågan hur jag aldrig verkar ha några problem när vi är i riktiga storstäder, utomlands, med verkligt mycket folk?

Bra går det, men så kan folk där i allmänhet också ta sig fram utan att bumpa i folk till höger och vänster; det är det där att man bara försöker gå igenom mig som jag opponerar mig mot.

I övrigt var stan sig ganska lik, förutom Akademen som var helt omgjort och kändes mycket otryggt. Strök olyckligt omkring en lång stund och förstod ingenting tills jag igen hade lokaliserat mina gamla vänner och favoriter. Förutom att de fått nya hyllor, har de också gjort något mer genomgripande, som typ sorterat om? Enligt ämne? Men på ett nytt sätt än förr? Sedan träffade jag Bamse och Lille Skutt också, på Universitetsgatan. Bamse var 2,5 meter lång och Lille Skutt bara obetydligt kortare. Konstigt, jag hade föreställt mig dem som tja, mindre?

Var och såg på ett hus igår igen. Det var jättefint, men gården var mystisk/icke-existerande och sen var det alldeles för dyrt. Tyvärr missade vi den öppna visningen med ca en timme, så senare på kvällen när det blivit så pass mycket svalare att det gick att både nästan gå och tänka samtidigtvi cruisade vi bara lite nonchalant fram och tillbaka. Det var ett konstigt område; vartannat hus var nytt och blankt och fint och vartannat såg ut att vara senaste renoverat 1938. De sistnämnda kompletta med öldrickande farbröder i wife beaters och gamla lädersoffmöblemang som stod och vinglade ute i gruset.

Lite white trash i amerikanska södern, fast i centrala Åbo. Ganska exotiskt.

all set

Nåja. Nu har jag min outfit klar: det blev en liksom beige och lilarandig, ganska lång t-shirt. Det låter kanske lite skumt när man ser det så här i skrift och knappast något jag skulle ha köpt åt mig så där annars, men känns som en väldigt lämplig utstyrsel att stå och slå upp kaffe i. Nu fattas bara det svarta förklädet, men det får jag försöka klara mig utan.

Så om det är någon som har vägarna förbi Purmos hippaste happening/uteservering nu på lördag så kan jag ju bara meddela att vi börjar vara redo nu.

livet på landet

Okej. Nu har jag både gräsmatta och strand och hav på plats här, nu skulle jag kunna ta den extrema värmen från förra veckan, tack! Nu kan jag hantera den, i motsats till förra veckan när jag försmäktade i världens varmaste höghuslägenhet. Hallå? Det skulle passa nu...

Men nu regnar det förstås. Och när man går ut så är det så mycket olika grejer som flyger att man blir alldes yr: flygor och bromsar och mygg och knott och en miljon saker till som jag inte ens vet vad de heter och helst inte sväljer. Har det alltid varit så här eller är det jag som blivit känslig och vek och bortklemad? Urk, lantlig idyll kanske ändå är bäst på vykort. Eller på tv.

På lördag ska jag närvara på en bondauktion. Jag ska hjälpa till med att sälja kaffe och munkar och trip och loppisgrejer. Hurra, jag vill ha en t-shirt med "crew" på och tillbehör (som typ? öh? ja, vaddå? lämpliga accessories bara.) och penningskrin och gå runt och se cool och upptagen och betydelsfull ut. Det blir bra.

Forza Italia!

VI VANN!!!

ruisrock 06

...blev den kortaste versionen hIttills; vi kom fyra och var på väg därifrån halv nio. Nytt personbästa på sätt och vis, beroende på hur man ser det. Cardigans blir bättre och bättre och Nina Persson blir bara coolare. Men vad är det för fel på folk som står och skriker efter lovefool - please, har vi inte hört lovefool alldeles tillräckligt redan? Jag tycker hela Cardigans känns som ett helt annat band än på den tiden så kan vi inte lämna den bakom oss nu? Jag hade däremot trott vi skulle få höra Communication, men tydligen inte. Men Cardigans har så trevliga fans; ingen som trampar ner eller häller öl på en utan alla är hela och rena och glada. Och korta, framförallt, Cardigansfans består främst av den kategori människor som i festivalsammanhang är kända som s.k. "korta brudar". Yes.

Morrissey var också bra när jag väl kommit över chocken över att han såg ut som en farbror som borde undervisa på engelska insten. Typ nästa Realia-lärare. Jag antar att being British does that to you och det är något som bara inte kan hjälpas? Det blev en lite konstig känsla där ett tag, men när jag lyckades trycka undan de tankarna och han tuffade till sig så det blev bra till slut.

Men vad festivaler är ofräscht! Finns det inte något värdigare sätt att lura band till Finland? Har vi faktiskt försökt alla andra trick? Jag är för gammal och jag är för känslig, jag vet, men vad festivaler är fullkomligt vidriga tillställningar, egentligen. Hur går det ens till? Hur kan Åbos mest natursköna område på två dagar sabbas fullkomligt att det ser ut som om ett överfyllt flyktingläger på tredje året? Jag är enextremt olämpllig festivalbesökare, helt värdelös. När jag är på festival metamorferas jag till Linda Skugge, jag går runt och vill skrubba allt och alla med klorin, fast sen inser jag ju att old people inte överhuvudtaget borde gå festival utan hållas hemma med sin bacillskräck. Så jag gick hem och duschade och slängde alla kläderna i tvättmaskinen och är himla nöjd.

Bäst: How soon is now?'
Sämst: Hennaflickan med ullgarnshåret som bara skvätte svett omkring sig. Rugg. Jag är en överkänslig gamling som blir extremt olycklig om jag måste få svettiga hennaflickors kroppsvätskor på mig.

What does this city have to offer me?● I just can't see ● I just can't see...

Efter en rekordkort tripp till Sverige och så hem igen - hej bara! - så har jag spenderat veckan contemplating, thinkin' about thinkin' och i lätt chock över hur mycket roligare det alltid blir när man kommer bort och hur snabbt allt var över och man bara kraschlandar hemma igen: lite Vänernplask, lite magisk Ullevi-allsång och öl och chips och den grymmaste luftfuktighet jag någonsin upplevt insvept i ett miniatyrtält och lösviktspärlor i en litenliten påse: eufori och girly heaven.

Och sedan sitter man här i en sjukt dyr grön huppare och en skrynklig papperslapp som enda bevis på att I, too, was there. Faktiskt. Jag såg ingenting, så fråga inte vad som hände. Har ni tänkt på hur STORA svenskar är? Man är som en pygmé bredvid en svensk tjej som är i genomsnitt bortemot 178 cm lång och hennes biffige viking till pojkvän som är där runt mellan 196 och, tja, 210. Stora delar av konserten visste jag inte ens var - i vilken ända av scenen - hela Robbie befann sig.



Men jag tror vi tyckte om det. Väldigt mycket. Men note to self: Ullevi lämpar sig bättre för att se artister som själva befinner sig över tomtegränsen. Längdmässigt sett. Vi får se Robbie någon annanstans, helt enkelt, typ i Asien tror jag blir bra.

Sedan vi kom hem har vi mest ägnat kvällarna åt att köra runt och titta på olika hus och radhus. Det är en mycket deprimerande sysselsättning. Det finns nämligen tre olika kategorier av boende med gräsmatta (och det är det vi är ute efter):

1) De fina husen. Stora, ljusa luftiga med ljuvliga grönskande trädgårdar. Ett sånt hus som man skulle bli lycklig i. De är alldeles bisarrt och overkligt dyra.

2) De vanliga husen. Lagom stora och lagom fina. Sådana hus som man är van vid för att man själv och nästan alla man känner har vuxit upp i sådana, inget man blir jätteupphetsad över, men man tror att det skulle kunna bli riktigt bra i ett sådant, man vet liksom att de funkar. Kruxet är att de också är ungefär dubbelt så dyra som det som på något sätt skulle känns rimligt och möjligt att kunna betala inom de närmaste 50 åren.

3) De möjliga husen. Dessa finns antingen långt ute i buschen och beskrivs som "Mummonmökki" (= inget rinnande vatten, inget avlopp, ingen isolering, boendeyta 32 m2) eller är radhus modell bunker: mörkt tegel, små/inga/konstigt formade (10 cm höga, en meter breda) fönster. Ligger i områden som stilmässigt för tankarna till forna sovjetrepubliker och där frustrerade familjefäder plägar provskjuta hagelgeväret från balkongen på lördagkvällarna.

So, slummen here we come!

puh..

Det har varit lite turbulent den senaste veckan och typ alla har varit arga och det har varit allmänt jobbigt, så bloggen har i största allmänhet försummats och det har känts som ett ganska litet problem. Jag vet inte om man kan säga att det är "bra" nu, men det är åtminstone lite lugnare. Ikväll åker jag på en kort tripp till Sverige, tillbaka igen på måndag. Hejhej.

håller ställningarna på kontoret

Jag hade just besök av en lite äldre farbroderlig individ i blårutig skjorta och två yngre killar i någon slags official-looking blåställ. Jag har ingen aning om vem de var och vad de ville för jag är a) från österbotten (snabba och oväntade presentationer som innehåller en massa företagsnamn och är på finska går mig lätt förbi) b) bimbo (VVS-, el-, data-,? Hey - it's all the same to me...) och c) närsynt (försökte läsa i smyg vad det stod på den ena killens id-kort som var tejpat på bröstfickan, men lyckades inte).

I vilket fall som helst kikade de på olika el- och datakablar och ville veta var elskåpet var? Eh, ja, alltså nu har jag ju aldrig hamnat byta några proppar på jobbet, så jag visste verkligen inte. Jag hade inte ens reflekterat över att det kunde finnas ett. De kikade misstroget på mig som om jag hade sagt att jag inte visste vilken årstid det var och jag kände mig allmänt useless på det där sättet som man bara gör i sällskap av hantverkare.

Lite lyckades jag återskapa lite cred genom att vara den som slutligen hittade elskåpet - i vår pyttelilla köksskrubb, ovanför mikron och bakom vattenkokaren. Där var det nog inte i går, jag är ganska säker. Men farbrorn blev jätteglad och log uppmuntrande. Sedan gick de och sa att de kanske kommer tillbaka senare (för att göra vaddå sa ni?, på kvällen?, som med kofot då eller, typ som Björnligan?).

Så jag sa hejdå och vinkade (nä, inte egentligen) och gick tillbaka till min plats och försökte minnas vad det var jag höll på med och varför och sedan lyckades jag tappa ett gem i urringningen och gud vad det är jobbigt och fullt upp nästan jämt.

kolla!

- Totti! ♥

...who said life with imbecils would be easy?

Vi har fått ett ryck och börjat med kattuppfostring by the book här nu. Lite sent påkommet, kan det kanske tyckas, men ändå. Mat som inte äts tas genast upp igen, får plastfolie på sig och sätts in i kylskåpet på nytt. Nästa gång det skriks efter mat så försöker vi igen med samma portion. Hittills idag har Latz' oxköttsbitar åkt ut och in i kylskåpet fem gånger.

Det behöver knappast ens påpekas att Milla inte har något annat än förakt till övers för ett dylikt förfarande.

Hemkomna från vår extremt sommaridylliska Borgåhelg. Alldeles som planerat så har vi solat och badat och tittat på havet.


Lupiner fanns, men tyvärr blir jag tvungen att meddela att PONNYN inte var där. Några andra hästar fanns på plats men det var för varmt för att de riktigt skulle orka bry sig om att ta sig ända fram till någon okänd galning som stod borta vid grinden och tjoade och prasslade med knäckebröd (knäckebröd som f.ö. var enkom inköpt i den söta lilla butiken med kopieringsservice, så vi nu har vi sett den också; den påminde om den kiosk som mina farföräldrar hade: instant nostalgitripp!).


På lördag var vi in till stan och gick runt lite, det kändes som att vara i Rom - hett som bara vad och byggnadsställningar och kravallstaket framför kyrkan.


Annars var det jättesomrigt och lummigt och, som sagt, mördande idylliskt (Jag har ändrat mig! Sedan när jag börjar skriva en deckarserie ska den vara förlagd i Borgå; det är bättre än Nådendal - det blir perfekt! Mordiska galningar som förgiftar varandra med lupiner utanför WSOY..?). Jag skulle kunna tänka mig att bo på ett sådant ställe, om det inte skulle vara så långt borta från alla jag känner och om det inte skulle vara så att jag får rysningar av dialekten. Så det går nog inte. Men fint...


Medan vi gick där kom en något påstruken äldre herre fram och ville veta var knappaffären fanns, för han behövde absolut få en till knapp av samma typ som han hade i handen. Det visste vi ju inte, det gör man ganska sällan som turist. Men han verkade inte riktigt vara mottaglig för den sortens argument så vi smet diskret undan. Sedan började jag fundera på om det månne alls fanns någon knappbutik i Borgå mera sedan den ilskne knapphandlarn reste på sin egen vendetta upp till Jeppis för att spränga deras knappaffär - när det nu var, i början av -90 talet ? - och så tragiskt strök med själv istället. Men sedan kunde jag inte minnas om det i själva verket inte var så att den killen var i dragkedjebranschen istället och kanske inte alls hade något med knappar att göra annat än att knappar och dragkedjor brukar säljas på samma ställen...?

Anyway, det hela förblev väldigt oklart, men det kan alltså hända att det finns en farbror i Borgå med ett otillfredsställt knappbehov i det fall att någon har vägarna förbi och vill göra en insats.

so long

Nu snart ska jag och mina nylackade naglar i kulören "sommarbimbo" (förstår inte hur det gick till) åka till Borgå över helgen. Jag är mycket förväntansfull och spänd på om my darling ponnyn och alla lupinerna och den lilla bybutiken som marknadsför sig med glass och kopieringstjänst fortfarande finns kvar? Jag ska grilla och simma och shoppa onödigheter och försöka undvika att gå in i elstängslen. Gotta remember that one.

Saker jag inte får glömma: vattna på balkongen, packa sele och koppel åt Milla så hon kan tjudras och inte äter upp alla kaninerna samt köpa ponnyknäcke.

fullt upp

En av de största skillnaderna mellan att jobba hemifrån och verkligen gå till kontoret är att det går åt så förtvivlat mycket kläder när man jobbar hemma. Jag skojar inte! Ta t.ex. idag:

kl. 7.30-11.00 Gårdagens blommiga kjol och en röd topp.

kl. ca 11.00-11.30 Svarta träningsshorts och turkos träningstopp.

kl. 11.30-12.30 Bekväm jeanskjol (bra att jobba i) och röda toppen igen.

kl. 12.30-12.45 (hungrig, ingen mat hemma och ser inte så varmt ut ute) Militärgröna byxor och fortsättningsvis röda toppen + vit ribbad bomullskofta och röda fina Peak flipflops. Farligt nära Britneys beryktade sunkmammastil, och det utan barn t.o.m.

kl. 12.55 Laxpotatissallad på gröna byxorna.

kl. 13.00 - Tillbaka till jeanskjolen. Röda toppen kämpar fortfarande tappert.

Och klockan är inte ens två än! Vissa dagar hinner man nästan inte jobba alls.

men nu är det så här igen!

Gud, vad alla har blivit bruna helt plötsligt! Det har varit varmt i tre ynka dagar och nu idag var det bara jag och hårdrocksflickan kvar som fortfarande var klädsamt blåvita. Hur gick det till? Varför är det alltid så? Vad jag hatar att ha fräknar och inte bli brun! Alla andra blir bruna, utom just då jag och hårdrocksflickor och säkert också the odd gothflicka och och flickor i andra populärkulturella subgrupper som tillåter dem att vara vita. Man undrar alltid om de valt stil och musiksmak efter sin pigmentering eller om de tvärtom får anstränga sig för att bibehålla sin Nemi-look? Jag tippar det förstnämda: fiffiga tjejer väljer att identifiera sig med något där deras look är helt rätt, istället för att slåss mot någon ouppnåelig snyggbrun idealbild. Och så finns det jag då. Som inte insett mitt eget bästa och att antagligen jag passar bäst i Korn-tshirt,utan fortsättningsvis hoppas? Jag skiter i all 1700-talsestetik och är relativt mainstream och vill bara bli liksom bli lite lätt ljusbrun.


Som en kanin ungefär?

VM är här!

Min syster har gjort den bästa sammanfattning av fotbolls-vm som jag nånsin läst: ..."jag gillar spelare som inte längre spelar, lagen jag hejar på brukar aldrig lyckas, pojkarna gråter och Sverige skryter".

Fniss. Det är det som är så charmerande men knäckande med hela grejen: att de man hejar på oundvikligen kommer att förlora, företrädelsevis på straffar, och att de söta pojkarna blir så lessna och man får tycka synd om dem och om man råkar få någon ny favorit så vet man inte om man kommer att få se honom någon fler gång för det är hundra eller åtminstone fyra år tills nästa gång, och det blir liksom en love story som är över innan den riktigt kommer igång. Om man är lycklig nog att ha en dagstidning kan man klippa ut kram&gråtbilder på lockiga italienare som man sätter upp på kylskåpsdörren och som sedan sakta gulnar tills man tar ner den nån gång i slutet av augusti/början av september när sommaren tveklöst är förbi. Och sedan flera år senare har man bara vaga minnen av han, argentinaren med gummiband runt huvudet vadvardetnuHANhette? Men ingen i bekantskapskretsen minns.

Fotboll är vemod och melankoli. Det är väl därför vi tittar?

Mamma vet bäst!

Det är väskor som är the it-thing på loppisar i år?! Jag har sålt en handväska, en ryggsäck och en stor gul väska av den typen man har när man exempelvis åker tåg till Österbotten Så förvånande.

Undrar förresten hur många av de som rör sig på loppisarna som är där för att verkligen handla? Idag kändes det nämligen som om det stora flertalet bara var där för att smyga på sina egna stånd...

Klen tröst?

eller: Man kan ju undra hur vi kom oss till allt detta skräp till att börja med?

N: (viskandes, efter att ha återkommit från en runda för att hämta fler klädhängare) Jag mötte nån hemifrån!
M: Hemifrån? Liksom från Vasa eller från vårt hus-hemifrån?
N: Nä, inte från Vasa, en granne bara.
M: Jaha, vem var det? Såg han dig? Hälsade ni?
N: Nää.
M: Intressant! Såg du om de köpte eller sålde?
N: Vet inte, jag såg inte så noga.

- Ett ögonblicks tystnad -

N: Egentligen så är det ju ganska avslöjande det här - om ens smak och preferenser och så, när man ställer ut alla sina grejer till försäljning.
M: Mmm, sant, det är det.
N: Fast egentligen är ju det här saker vi vill bli av med. Det här är ju sådana saker som vi inte tycker om som vi säljer. Så man kanske inte kan säga att de representerar vår smak, egentligen..?
M: Precis, det är ju de som köper dem, inte vi.

om strumpor och en hund

Igår när vi pratade om allt möjligt kom jag helt ihåg något som jag helt glömt under många år: vår sedan länge döda hunds triumferande ansiktuttryck då den kom med en använd strumpa i munnen. Ren lycka kombinerad med en lätt känsla av skamsenhet så som det ofta blir när man gör något man vet att man inte får men som är helt oemotståndligt.

Den hämtade och bar saker hela tiden bara för att det var roligt. Det var en stor del av dess nöjesliv - det blir lätt så när man är en retriever - men det var något speciellt med strumporna som gjorde dem till klara favoriter. Eftersom de är så små att de i sin helhet ryms in i en stor hundmun, utan att minsta lilla del sticker ut, så ger de tydligen en speciell slags tillfredställelse och känsla av att nu har man äntligen, finally, överlistat sin familj...

Men familjen lärde sig ganska snart att se igenom både den överlyckliga minen och det lite småbulliga hamsterminen och sen fick man igen en gång bända upp käkarna och fiska upp en slemmig textilboll från djupt nere i en hundstrupe. En ganska speciell umgängesform, men både hund och människa blev ganska nöjda.

...

darn, hur ska man kunna koncentrera sig på jobbet när tanterna är ensamma där och råddar helt obehärskat i mina fina hopar och jag är inte ens där och kan vakta och städa och se sträng ut?

bag lady at large

Nu har vi varit och fört våra påsar och invigt loppisståndet! Himla spännande, fast jag har svårt att förstå de där som är så enormt ivriga att de inte kan ge sig till tåls tills man packat upp utan står med huvudet före i ens kassar och sliter och drar i alla tröjärmar och högljutt undrar vad allt riktigt är. Ursäkta, är inte en tröja ganska självförklarande, liksom?

Tänkte aldrig kunna slita mig därifrån för när jag var klar ville jag bara smyga runt och spionera på alla som närmade sig vårt stånd och vad de kunde tänkas vara intresserade av. Till sist sa N. att han tyvärr blir tvungen att åka tillbaka och jobba men att jag gärna får stanna kvar och smyga så kommer han och hämtar mig ikväll om inte butiksdetektiven kastat ut mig innan dess.

ready to go

Varit till loppisen och inspekterat vår plats samt ägnat största delen av kvällen åt att packa ner och prissätta våra ledsna soon to be-exsaker. Nu har vi hela bakluckan full med sneda HM-kläder, uddaglas och märkliga föremål. Jag hoppas på en strålande kommers och vill aldrig mer se något av det vi för dit efter imorgon. Saker som kommer tillbaka till en efter att ha tillbringat någon vecka på loppis har en om möjligt ännu sorgligare utstrålning än tidigare.

Mest är jag lite bekymrad över väskorna och jag har, förstås, en massa väskor. Min mamma hejar alltid hårt och hoppfullt på handväskorna och tror att det är där som de stora pengarna finns. Vi har sålt typ totalt 2 st väskor på alla loppisar genom tiderna, men det behöver man förstås inte låta sig nedslås av. Jag borde ha mer sådant som folk verkligen köper - typ porslinstjädrar - men det närmaste vi kommer är en Scooby Doo-figur i hårdplast som samtidigt är ett litet spel. Mycket dekorativ.

Any takers?

loppis!

Nu hörde de just av sig från loppisen dit vi köat för en plats. Hjälp... nu skulle det gälla att veta vad man vill ha kvar?!

kitsch-deprived

Hur i hela friden ska man kunna åstadkomma 50-/60-tals old school-sommarstugeinredning när man bor på ett ställe där man inte ens får tag på the bare essentials i form av madonneljus och färgglad vaxduk?




Ja, säg det.

Jag måste få skrikig vaxduk. Jag är väldigt orolig för att det ska bli för stylish annars och så kan vi ju verkligen inte ha det.

måndag

Så ultratypiskt måndag. Helgen var seg och tråkig och allmän existentiell angst och nu är det måndag och det är ännu tråkigt, men på ett annat sätt bara. Har massor med jobb, av sådant där segt och svårt och otäckt slag som man inte riktigt skulle idas röra i utan helst bara lägga åt sidan och hoppas att det försvinner av sig själv (eller också göra som min föregångare på ett gammalt sommarjobb som tydligen hade för vana att lägga alla reklamationer, oklarheter och svåra beställningar i en skild mapp, märkt "privat" och på så sätt enkelt och behändigt blev av med allt obehagligt som sabbade feng shui:n på skrivbordet).

Men jag köpte åtminstone jordgubbar, så kanske det ändå blir en bra dag. En jordgubbsdag har ändå alltid någon slags potential.

sommarinvigning

wine:ande och dine:ande med jobbet igår för att inviga sommaren. Det var trevligt - på sitt vis. Det mest bestående intrycket blev att den äldre generationen inte är något desto vidare gott exempel då det gäller ett happy ever after-familjeliv och evig trohet till death do us apart och allt det där...

mer film

Sådär. Nu har även vi, förstärkta med J. som visade sig komma ihåg precis varenda ynkedetalj ur boken (folk skrämmer mig ibland), sett da Vinci-filmen och den var väl sådär. Precis som man kunde vänta sig, inte fullt så dålig som det sagts men inget speciellt heller. Läste nån recenscent i nån svensk tidning (svd? minns ej...) som irriterade sig nåt helt omåttligt på att Tom Hanks går runt med samma ansiktuttryck i hela filmen och det stämde åtminstone. Men det tycker jag i.o.f.s. att han alltid gör, i alla filmer. I alla filmer jag sett åtminstone, vilket kanske inte är så många eftersom jag genrellt undviker Tom Hanks-filmer om det bara går. Och oftast går det helt utmärkt.

Men nu är gratisbiljetterna förbrukade så det blir ett naturligt slut på dessa ohejdade utsvävningar (man vet att man gått mycket på bio när de anställda nickar och ler "och här är ni igen" åt en när man kommer). Nu väntar jag bara på Marie-Antoinette och andra Pirates-filmen som borde komma i sommar. Där, my friends, har vi en man med en föredömligt livlig mimik!

bion

Ja, alltså, av de hela sex filmer som erbjöds så blev det sedan Failure to launch.
- Var den kort?
- Ja, det tycker jag, 1:34 bara.
- Var den dålig?
- Oh ja. Det var en sån film där man alltsom ofta blev tvungen att skämmas för skådespelarnas räkning... Den enda räddningen var Zooey Deschanel som SJP:s moody rumskompis på näktergalsjakt. Hon var fantastiskt rolig.

Det är alltid så, den missanpassade tjejkompisen är alltid den intressanta. Ta nästan vilken film eller tv-serie som helst: Lily i Veronica Mars, Rayanne i My So-Called Life, eller min barndomsidol Lynne i Girls Just Want to Have Fun. Det är birollskompisen med tufft hår som skolkarsuperhånglarrebellerarochblirmördad som är den coola. Det är hon man vill vara, inte den mer välartade och analytiska huvudpersonen.

tantkris?

Idag stod jag helt ovetande och fingrade intresserat på en topp som visade sig vara Marimekko! Hjälp - omedelbar personlighetskris - jag intresserar mig för tantmode! Det är nästan lite synd om mig.

Jag vet att både Marimekko och Nanso har hottat upp sig och vill vara modernt och ungdomligt och varför inte småhippt, men inte i min värld, jag är inte redo än. Det kan bra hända att det är helt ofrånkomligt och mitt i allt står man där som den finlandssvenska kulturtanten själv i Marimekkokläder från topp till tå och stora klumpiga träsmycken från Aarikka och skrikigt läppstift och, värst av allt, det där ytterplagget som är till hälften kappa och till hälften yllepläd. Men jag har redan gått obskyra ÖPU-kurser så det räcker för flera decennier till och jag passar inte i läppstift och sjalar kan jag inte heller ha för jag är rädd att jag, i brist på cabriolet, ska fastna i nån svängdörr och dö en tragisk Isadora Duncandöd. Dessutom gillar jag mest bara ytlig populärkultur, gärna amerikanska highschoolserier om jag får välja, tack. Så marimekkotoppar passar hemskt dåligt in i mitt liv nu just och jag måste bli mer selektiv, och bara titta rakt framåt när jag är på väg genom Stocka mot Zara. Men den var konstigt nog ganska fin, tyvärr hittade jag bara ingen bild på den.

Nu ska vi snart gå på bio, kriterierna för dagens filmval är lite udda: vi vill ha en film som är så kort som möjligt för vi har gratisbiljetter som går ut imorgon och det finns inget vi riktigt vill se och we're really only in it for the complimentary popcorn and the limsa. Lite som sån där pensionärsbio alltså: det är snacksen som är hela grejen och sen sjåsar det visst på nån film där i bakgrunden också. Jaja.

utflykt

Greps av en sudden urge efter lite natur igår, så vi åkte ut till Nådendal. Men Muminshoppen var stängd så jag kunde inte köpa någon Hemulhåv och någon glasskiosk hittade vi inte och sedan började det regna och vi blev lite modfällda och insåg att bara natur utan tillhörande shoppingopportunities inte kanske riktigt var vad vi var ute efter, trots allt. Så vi gick en kort sväng, för att se var man skulle kunna promenera om man bodde i Nådendal och hade en hund och det var så öde och folktomt överallt och bedrägligt idylliskt med blommande hägg, så där som det alltid är i små städer i gamla deckare alldeles precis innan det börjar dyka upp lik i buskarna. Så vi beslöt oss för att det nog får lov att bli en stor och scruffy hund och sedan åkte vi hem igen och ungefär 200 meter från vår port så köpte vi glass av världens gladaste hesa glassflicka och sedan satt vi i bilen och panikåt den för det var så kallt.

Total naturhalt: ca 7 %.

show me new tricks, you can get me on the beeper, I'm a pure new pleasure seeker

Vi har firat långhelg med hela familjen och det gick som vanligt i renoverandets tecken: nu är taket på andra våningen äntligen klart och så har jag fått ett nytt, fint trägolv nere. Och så har vi målat, målat, målat.

Det lustiga med familjeliv är hur likadant det alltid är och hur alla har sina givna roller som man automatiskt glider in i och hur svårt det är att komma ur det. När jag kommer hem är jag t.ex. alltid hon som har så hopplöst kort tålamod och aldrig, aldrig kan göra något klart utan lämnar allt vind för våg för att skutta vidare till nästa grej. Det är helt oifrågasatt att det är så, det vet alla. Det spelar liksom ingen roll att jag i mitt "egna", separata liv har slutfört två universitetsexamina, att jag alltid fortsatt gå till jobb där jag har vantrivts och alldeles oavsett hur mycket jag än syr, slipar, målar och bygger. I Åbo, med N., är det snarare tvärtom: där är jag den nästan maniskt envisa som sitter med mina projekt tolv timmar i sträck om det behövs utan att ens riktigt hinna äta och som skrev gradu långa varma sommarkvällar efter jobbet med bara en timmes simpaus mellan 21 och 22. Men hemma är jag känd för att vara den som är hopplöst inkapabel att slutföra ens den simplaste grej och jag tror att den uppfattningen baserar sig på att a) jag som barn gillade att tömma ut min mammas låda med fådda vykort över vardagsrumsgolvet medan det var ganska tråkigt att plocka in dem i lådan igen, b) att jag en gång som 4-5 åring har jag slängt min cykel i diket och gått hem istället för att snällt lära mig cykla och c) kanske också för att jag som sexåring fick en korsstygntavla med en katt på som jag sydde ungefär sju rader gräs på innan jag tröttnade och gav upp.

Det lustiga är att alla dessa händelser inträffade för cirka tjugofem-trettio år sedan och ingen av de här grejerna i efterhand framstår som speciellt extrema eller unika för just mig (vilken fyraåring gillar att plocka upp?, hur energiskt handarbetar man i förskoleåldern?). Men ändå har jag i en hel massa år själv också gått runt och liksom trott på den här definitionen av mig själv bara för att den allmänna övertygelsen om att det är sån jag är har varit så dominerande.

nya skor!

Jag funderade vad jag kunde blogga om idag och det enda jag kom att tänka på var mina nya skor, men sen tänkte jag att är det väl ytligt och det här är ju ändå ingen modeblogg, bla bla, men sen å andra sidan så vet jag inte om det nånsin förr ens hänt att jag kommit ut från en butik med två par nya impulsshoppade skor. Så här kommer en bild på mina praktiska "hasa runt på stan i"-skor:



Samt mina kalasskor, för att gröna skor är så himla roliga och för att det är ca 20 år sedan jag senast hade sådana:



Och jag vet inte riktigt varför det är bara en sko på bilderna, men jag tänkte whatthehell och slog på stort och tog både vänster och högersko av bägge paren. Det kändes mest symmetriskt så och jag är en stor anhängare av symmetri

boxmissbruk

Jag och syster sitter som klistrade framför OC-boxen, liksom helt oförmögna att stänga av. Känslan är lite samma som när man ligger och fryser hela natten så man knappt kan sova utan är halvvaken hela tiden men ändå inte tillräckligt vaken för att kunna agera och åtgärda sin situation. Ungefär så kändes det. Seth och company snurrar runt timme efter timme, utan avbrott, och varje gång det var nytt avsnitt var vi lika förvånade. "Kommer det ännu ett?" "Hur många finns det"? Lite lätt klagande och in disbelief. Tvåan var en underlig säsong på det sättet att det fokuserar så mycket på alla de här personerna man vet är ovidkommande och som kommer att försvinna snart: Lindsey, Alex, Caleb... Så det känns mest som ett nödvändigt ont innan vi igen är tillbaka på huvudspåret.

Speciellt Lindsey känns jobbig, jag väntar bara på att hon ska försvinna, varför vet jag inte. Hon är liksom ingen ordentlig person utan bara utfyllnad i en storyline som inte ledde nånstans. Eller kanske det är bara det att hennes hår ser så onaturligt friskt och blankt ut... Något spooky är det.

nobody's wife!!!

Idag blev jag kallad "rouva" av en tjock farbror i mjukispolyesterdräkt vars shopping bestod av ett oändligt antal burkar rödmjölk och 3 öltaxar. Han hade redan gått igenom kassan och jag stod och betalade mina varor när han märkte att han inte hade tagit några plastkassar. Så sluga farbror greppar sin kundvagn och tar den med sig när han börjar backa hela vägen tillbaka till kassarna. Och jag, som är så ovan vid att fru:as, fattar ju inte att han pratar med mig och märker knappt vad som sker innan han bestämt och med stor kraft har prejat in mig i kassaväggen.

Jag inser att jag länge varit tant för barn under skolåldern men har jag kommit till det skedet nu att farbröder som varken kan inta fast föda och eller gå fem steg utan stöd ser mig som en fruindivid?

Boken!

Jag hittade en bok på pocketshopen på Centralen i våras som jag ville ha, men inte köpte då och som jag senare inte hittat någonstans för jag visste varken vad författaren eller boken hette och knappt ens vad den handlade om. "Något om en bror och en syster och de kör någonstans i en bil. Ja, alltså, det verkade lite som the Dreamers och syskonen i Den hemliga historien och allt som på något vis ens lite påminner om Den hemliga historien måste bara vara bra och ehh..."

Men nu är jag ganska säker på att det var den här: "Fabulous Things: A Slightly Twisted Love Story" av någon som heter Kelly Braffet.

måndag

Mitt hem är proppfyllt med nya fina Stockholmspresenter, bara såna saker jag gillar som tidningar och ljuslyktor och kuddar och sånt. Och så har jag hemmaman, katt på videon och lillasyster i gästrummet. Det är väldigt trivsamt.

Annars inget särskilt; även om chocken lite har lagt sig går folk fortfarande runt och frågar varandra "SÅG du?" och alla tycks ha sett, mer eller mindre. N. sammanfattade det hela igår. "Nu har vi vunnit ishockey-vm en gång, och eurovisionen en gång. En gång är allt som krävs, nu kan ingen komma och säga något utan nu är vi också fullvärdiga världsmedborgare."

Att hålla på och vinna saker hela tiden är liksom så streberaktigt och banalt . Not for us. Huvudsaken är att vi har bevisat att vi kan, om vi vill. Sedan är det inte säkert att vi vill så ofta, utan det kan hända att vi har andra, mer ädla och upphöjda causes. Så är det.

Passar det med en blomsterkvast åt orchar? Skulle det inte ha varit bättre med någon slags offergåva - en get eller fladdermus eller död råtta eller nåt?

OCH Grekland!

Kalispera!!! VI HAR VUNNIT.

Island!

!!!

...

Polen! Storbritannien!!!!!

...

Och Norge och Estland! Vi leder? Så brukar det verkligenverkligenverkligen inte vara...

12 points again?

Och av Sverige?! This is not the world as I know it.

12 points

Vi fick 12 poäng från Danmark?!

Lemoncellon

Skal från 12 citroner (gärna ekologiskt odlade om man hittar, annars andra som ser fina ut)
1 liter vodka
5 dl socker
7 dl vatten

Skala citronerna (det yttersta gula skalet) och blanda skalen och vodkan i t.ex.en burk med lock. Låt stå mörkt i ca 40 dagar. När essensen är färdig, blanda socker och vatten i en kastrull och koka upp. Rör om tills sockret har löst upp sig, kyl sedan ner och blanda med essensen. Sila bort citronskalen och förvara kallt.

Superenkelt att göra och blev gott.

the wicked witch from the east watches eurovision song contest

1. Schweiz? Öh, trodde hela tiden det var Israel för det var så pass käckt. N. gillade hon med bruna klänningen bäst. Eller brunt hår? Jag kan inte minnas allt.
2. Moldavien. Lite lamt och en spansk låt och tjejer i bikini...? Ta hit mormor som slår på trumman, tack!
3. Nu kom Israel. En glad, trind svart kille and friends i vita kavajer? Smälltjockt med klichéer typ "Look into you soul" och "it's now or never" och sen lite hebreiska to spice it up? Israel var roligare när jag var barn: mera dans! Det kan aldrig bli för mycket dans...
4. Lettland. Hilfe. Nu måste det ha blivit något fel - ta bort! Och ännu mer människor i vit kavaj. Hatar detta, och varför den lilla roboten. Fattar nada!
5. Norge. Trist skogsrå-musik. Måste man ha vita kläder i år? Är det tvång och lag?
6. Spanien. Ketchupflickorna?! Vad fula kläder de har? Och vad handlar sången om?
7. Malta. Malta har alltid tråkiga och intetsägande bidrag typ ballader, men har nu poppat upp sig och fått tag på nån låt som Marie Serneholt kasserat. Hemskt. Alla med matadorklädsel är by definition hemska.
8.Germany. Rosa fluff-flicka i Törnroseklänning och tyska cowboygubbar - hur kommer de på allt?
9. Danmark. Glatt och guldkläder, känns lite Dolly Parton, kanske. N. klappar takten, så måste vara bra? Kisse bryr sig mycket lite.
10. Ryssland. Killen med vita linnet och spöktjejen i flygeln - det enda bidrag jag såg i semifinalen så vi är nästan gamla bekanta... Viftar lite mycket med armarna och jag fattar inte riktigt symboliken, men trippstegen är fina och poäng för lilla toppen.
11. Makedonien. Vet inte om hon vill vara Ruslana eller Elena P. Konstig strandklädsel med Mariah Carey-shorts.
12. Rumänien. Röda converse? Trist. Sjunger han på italienska och engelska och vaddå?
13. Bosnien-Hercegovina, Min körsjungande kollegas favorit, så säkert högkvalitativt och så smäktande , oh my god, men men, den eländiga vita kostymen igen, så det går inte an. Rugg.

---
(Varför ser jag alls på detta?) Jag har ju inte ens chips? Förr fick man alltid chips!
---
14. Litauen. Svarta kostymer! Ironisk låt skriven i fyllan? En farbror som liknar Kekkonen! Roligast hittills. Heja.
15. Storbritannien. Skoltjejerna coola, men den överåriga lekfarbrorn som tror han är Vanilla Ice, varför dök han upp? Hör han till? Tjejerna som sjunger refrängen är bra. Knästrumpor är himla fint!
16. Grekland. Greklands Cher. Ballader är trista. Hela låten är bara refräng.
17. Våra orchar! Med finsk flagghatt? Jag gillar honom med de små söta hornen, han är min favorit.
18. Ukraina. Är det en cheerleader? Har hon nattlinne? Är det Shakiras kusin?
19. Frankrike. Jag gillade Frankrikes bidrag i fjol,men det var bara jag i hela världen som gjorde det, så den låten fick två poäng. Minns ni? Stina Nordenstamaktig tjej med gul klänning? Det här är igen ett supertypiskt franskt bidrag...
20. Kroatien. Kosackfolkdansare. Poweretnofolk, säger N. Ny genre?
21. Irland. Ser väldigt irländsk ut, men alltför sentimental, alla irländare är så sentimentala och alla vi andra är cyniska, så det passar dåligt. Körsångarna verkar ha klänningar inspirerade av the potato famine. Fint att någon ännu minns att man förväntas poängtera sina kulturella särdrag.
22. Sverige. Jag gillade "Främling". Vi sjöng den hela resten av vårterminen i skolan. Kunde det inte ha slutat där? Och gud, vad fula kläder: guldtights- skulle det inte bli nakenchock? Den här låten är dålig och hon ser otäckt manisk ut. Sverige vinner visserligen jämt, men inte i år väl? Snälla?
23. Turkiet. Liknar lite Krisse Salminen. Svartklädda muskelpojkar som smyger runt.
24. Armenien. Ännu en med Ruslana som musiklisk förebild och självaste Rudolph Valentino som stilikon. Nyskapande kombiantion, I must say.

Det här är en mycket konstig tävling. Jag har inte ens nån favorit i år, så heja Finland!

try to rearrange this tired old line connect this line and keep it constant and selctive, blue

Lyssnat på Juliana, Marit Bergmans första album och Elastica och känner mig så nostalgisk. När jag hörde på Elastica senast skulle jag inte ha drömt om att släppa någon bloody motionscykel över tröskeln (hade inte ens tvättmaskin) men jag var ändå hur smal som helst och det kändes fullkomligt normalt att gå ut tre gånger i veckan, fast man aldrig hade några pengar. Jag har hört första elastica-skivan cirka en miljon gånger med cirka en miljon prosecco-flaskor med G. när jag bodde på Karinsgatan, mitt emot H. och vi brukade rapportera åt varandra om vi sett varandra ute på gården.

Nu, däremot, ska jag snart stänga av och på ett moget sätt titta på melodifestivalen. Det känns så där upplyftande.

weird shopping

Öh, idag har vi liksom impulsshoppat en motionscykel på på superrea?!? Den ser kanske aningens plastig ut, men trött blir man. Jag antar det är huvudsaken. Och så blev jag tvungen att ta en godispåse också, för säkerhets skull, så det inte skulle bli alltför stor chock för min stackars kropp. Milla blev så förskräckt över eländet att hon vägrar komma upp ur tvättkorgen. Nu har jag cyklat 8 km och ätit en seg körsbärskolagrej och en smultronfisk - ingen tvekan om vad som känns mer rätt och naturligt, direkt.

O.C. och nytt räkgegg

Äntligen är andra O.C.-boxen här. Hurra! Jag har letat ända sedan i vintras och nu finns den plötsligt överallt. Så glad jag blir. En sån blir det genast efter jobbet.

Sen kan jag ju passa på att varna för något som HK kallar "Kevyt Katkarapusalaatti" och som måste vara bland det otäckaste jag har ätit: det var räkor och typ ananas och nåt vitt, som enligt innehållsförteckningen säkert var selleri, dränkt i frakliga mängder gulvitt tja, slem, är väl i brist på bättre ett rätt beskrivande ord. Hu. Jag klarade nätt och jämt av tre små gaffeltag...

Däremot hade Fontana i förra veckan väldigt goda tonfiskciabattor med ärtskott och soltorkade tomater , så vill man envisas med att äta lunch (i Åbo) så kan man med fördel ta en sån istället.

(almost like) under the Tuscan sun

Efter att under de senaste veckorna nästan ha druknat i pysselträsket ska jag nu igen ägna mig åt att jobba lite mer energiskt åtminstone ett tag framåt. Så nu blir det kanske lite färre hemslöjdsobjekt här på bloggen, men medan vi ännu är inne på detta diy-tema så kan jag ju bara meddela att Lemoncellon nu är klar och blev supergod. Så nästa spritrelaterade projekt får nog blir att utveckla vårt eget Mapo mapo-recept.

Sen är det bara den Toscanska landsbygden som saknas...



och kanske, eventuellt, en stor sprättig hund. Fast det är valfritt.

Beach 2006

Förutom prickigt tror Steven också hårt på randigt inför badsäsongen 2006.

how the story ended

Det blev ett sängtäcke! Till boden. Naturligtvis.

och när det knölar sig...

Jag står inte ut. Jag har huset fullt av tyger som sku borda bli olika saker - men när det inte går...

Perfection is my middle name

Att gilla tyger men avsky att sy är en olycklig kombination.

Jag HATAR när det blir snett!

Veckans gästbloggare: Steven förevisar sommarens mode

Namn: Steven
Hemort: Oravais
Längd: 27
Vikt: -
Favoritfärg: Grön
Favoritstad: Pisa, Italien
Intressen: Torn, resor

...

Jag inser att det jag stolt kallar "hus" på bilderna ännu mest liknar en lada, fast nu vitmålad. Men för det första: boden är inte riktigt så photogenique som man kanske skulle önska, och för det andra: det blir bättre och bättre. Nu i helgen kändes det faktiskt ganska mycket som ett riktigt hus. Promise!

Och bara vi får dit lite nödvändiga detaljer - bord, stolar, säng, gristavla - så blir det nog alldeles perfekt.

Mer byggbilder

Vet inte hur informativt det blev, men det är svårt att få med tillräckligt mycket... Det blev inget tak denna gång för det regnade och var 4 grader varmt på lördag, så ingen vill måla bräder. Men nästa gång blir det tak - och golv! Golv är spännande.

Så går det när man har gangsterbyxorna hos frissan!

... minns ni hur Johnny Depps hår i Chocolat? Varmt brunt, med mörkblonda och liksom rödbruna slingor i? Det är looken (minus längden & lockarna då, de känns som överkurs) som jag har försökt beskriva att skulle kunna vara snyggt. Men frissan tyckte att en look som Jay Manuel (från America's Next Top Model) var bättre.

Fniss.

I'm with blondie?

Man blir lite lätt orolig när N. kommer från frissan konstaterandes att "Tur att jag har öronen i behåll!" och fortsätter i nästa andetag, att "hon förstod mig inte alls, det blev inga mörkblonda slingor, utan jag är nu helt blond..."

Oj, gulp, det här visar alla tecken på att skapa samma otrygghetskänsla som den där beryktade sommaren som alla minns då pappa rakade av sig mustachen!

My god, jag har alltid haft rätt i min misstanke om att det är potentiellt livsfarligt att gå och klippa sig,

om saker

Läs detta. Underbart, men sorgligt, skrivet om minnen, släktskap och vår relation till egna och andras saker...

Jag har en sån sak, ett litet oansenligt glas utan något som helst värde för någon annan, som jag skulle bli alldeles jätteledsen över om det gick sönder. För det är allt jag har som bevis på att den personen någonsin levat.

Hennes hus var världens underbaraste för mig som liten - det var litet och rött och fyllt från golv till tak med konstiga, udda tavlor, småplock och föremål som jag inte hade sett någon annanstans: kuddar med dockor på, uppstoppade ejdrar, gungstolar och exotiska blommor. Så ville jag ha det när jag blev stor. Nu har jag varken några foton på henne eller hennes hus, men jag har glaset.

♥ tree hugger at heart ♥

Vy från vår bakgård. Och jo, vi får gå ut när vi vill, muren till trots...

Närbild av litet vänligt, träd som bor ute på gården...

samt stans ståtligaste körsbärsträd.

Dum dumle

Nu har de klåpat med chokon på Cloetta Fazer! Nya Dumleplattan har absolut inget av Dumle i sig; den är alldeles för söt, kolafyllningen är på tok för rinnig och smakar helt fel. Den är i själva verket en Plopp som infiltrerat sig och nu kommer förkladd i Dumleskepnad.

Väldigt otäckt, ta bort.

Men in violet

Nyss hemkommen efter att ha tillbringat hela dagen omgiven av distingerade äldre män i svart kostym och grannlila skjorta. Så stiligt, så käckt, så rent av uppiggande!. Jag har alltid varit lite fascinerad av biskopar, de är liksom så mycket mer flash och rock n'roll än vanliga kreti och pleti församlingspräster.

Jag försökte verkligen blogga en fin bild på någon kyrklig dignitär till er förnöjelse, men datorn lyder dåligt, den ursäktar sig för olägenheten den orsakar och tillkallar ingenjörer och sen, i sin allmänna vilja att på något sätt ändå vara till lags, envisas den med att istället helt omotiverat starta garage band-programmet... Men jag hinner inte skriva nån sång just nu, tyvärr, så det är ganska onödigt.

på tal om på den tiden

Ett av de allra säkraste tecknen på att man har blivit vuxen är att man äter tillredd varm mat på restaurang när man är ute och reser. Det känns som ett svaghetstecken, en naturlig följd av åldrandets oundgängliga förfall och alltid, alltid lite som ett nederlag. Sådana människor som reser utomlands för att uppleva lokalt cuisine tycker antagligen att jag är galen, men det kan inte hjälpas. Nu när jag är vuxen så har jag visserligen fallit till föga och äter oftast snällt ute och här hemma njuter jag t.o.m. av det, men något i mig tycker fortfarande att det är djupt suspekt.

Strategin fick sin början när jag var femton och var i Köpenhamn en vecka och levde uteslutande på granny smith-äpplen och kom hem tre kilo lättare och förbluffad över hur enkelt det hade varit att inte äta. Tre år senare i London med min dåvarande skolklass så shoppade vi som galningar hela dagarna och hängde på pubar hela kvällarna och åt ungefär en smörgås om dagen. Därifrån kom jag hem med början till lunginflammation och var sängliggande hela sportlovet och halva veckan därefter, men det var det värt.

Men den ultimata minimalistgastronomiska resan var ändå den till London när jag var typ 22?, 23? och systern kanske 16. Det var IRA och bombhot i alla tunnelbanor och vi förstod bara lite och ibland av alla grötiga varningsmeddelanden omkring oss.

Ingen av oss var typen som backpackade runt Indien efter grundskolan så vi var fortfarande tillräckligt naiva för att tycka att allt var extremt coolt och ändå tillräckligt kaxiga för att tycka att alla andra på samma resa, som var gamla typ över 30 och deltog i det arrangerade programmet, var fullkomligt hopplösa och vi skämdes å deras vägnar hela vägen från flygplatsen in till hotellet och alltid när vi såg till någon av dem. Vi shoppade som galningar på Top shop och Miss Selfridge och HMW och Virgin Megastore och satt sedan på hotellrummet hela kvällarna och sorterade våra påsar (med Oasis och Blur och Shed Seven och Terrovision och Echobelly och Lush och älsklingsElastica och i princip allt som fanns med på indielistan. Det är första och sista gången i mitt liv som indielistan och vanliga topplistan varit så gott som identiska och som jag glatt omfamnat allt, utan urskiljning). Och ännu i denna dag är jag lite förvånad över att det inte spelas Joan Osbournes "One of Us" och Terrorvisions "Whales and Dolphins" när jag kommer in på Top Shop. Det känns som att det borde göra det.

Vi var aldrig ute, utom typ en kvart den ena kvällen, vi kände oss antagligen för bortkomna och syster var kanske för ung, men vi klädde upp oss i våra nya coola Londonkläder och åkte in till Piccadilly och gick och minglade i skivbutiker och kvällsshoppade ännu mera indiepopsinglar och små chipspåsar. För det var verkligen resan som karaktäriserades av en djup kärlek till fun fingerfood; vi satt och frös i parker, på vårt nedslitna hotellrum och på trappsteg på udda sidogator till Oxford Street och åt babychipspåsar, trekantssmörgåsar, kycklingpastasallad, 1 punds pizzaslice, citronmousse på burk och nypressad juice från Marks & Spencer. Jag tror inte att vi åt en enda måltid sittandes vid ett bord på hela resan, förutom frukost. Frukost fick vi av tanten som varje morgon väste Do you want this (cornflakes) or English Brrrreakfast?" Jag såg inte en enda gäst som vågade be om English brrreakfast mer än den första morgonen, sedan förstod alla vad som förväntades av dem och åt snällt cornflakes med varm mjölk och grön marmelad. Jag tror att tanken var att vårt sätt att äta skulle vara ett billigt alternativ, som skulle göra att det blev mer shoppingpengar över, men jag undrar så här i efterskott om det verkligen var så att kassvis med små söta delikatesser från M&S:s deliavdelning verkligen var det förmånliga sättet att bli mätt eller om det var något annat mer svårgreppbart som vi var ute efter?

Kanske det bara var ännu ett led i vår strävan att på en ynka vecka lära oss att se ut som om vi hörde till? Som om vi aldrig någonsin ätit annat än meal deal-lunchmat från Boots på stående fot för att det var det naturliga valet och det enda sätt att äta som vi kände till?

mind the gap

alldeles mitt i stan, ett kvarter från mitt jobb, har vi en stor grop i gatan - liksom en vallgrav utan vatten. Så har det varit nu så länge jag kan minnas, sedan i typ februari eller kanske t.o.m. redan i höstas. Ibland är den avspärrad och ena körbanan avstängd, ibland är alla sådana arrangemang avlägsnade och det är fritt fram att köra över en liten utlagd plåbro. Allt som oftast står det någon lastbil och går på tomgång framför, bakom eller på sidan om och vid något enstaka tillfälle tror jag mig t.o.m. ha sett en grävskopa. En gång har jag sett en person nere i gropen. Han tittade på något - jag vet inte vad - och flera andra gånger, liksom idag, har jag sett andra män som betraktat den allvarsamt inspekterande uppifrån och på avstånd. De är alla av samma sort, inte speciellt långa, intetsägande kläder, inga särskilda yttre kännetecken förutom en satt kroppshydda och en likgiltigt butter uppsyn och det är omöjligt att säga säkert hur gamla de är, det kan vara vad som helst mellan 20 och 60, och de är den typen som ser ut att spotta oftare än de frivilligt pratar. Gropen ser också ständigt likadan ut, det är svårt att se att något vare sig skulle ha lagt till eller tagits bort.

Jag antar att de håller på med någon ytterst angelägen typ av underhåll, men hur ändras aldrig något och varför blir det aldrig färdigt???

sommarens första riktiga möte med havet

Igår när vi kom ut till Runsala så låg det nästan en tung sensommarvärme i luften fast det bara var mitten av maj och när vi dessutom genast efter vi stigit ur bilen möttes av en lång rad någon slags nedsågade lövträd så kändes allt som i Virgin Suicides och man förstod att det här måste bli bra. Jag skulle så gärna vilja skriva att träden var almar, men jag har verkligen ingen aning. Jag vet inget om träd. I vilket fall som helst var det riktiga träd, dvs. inte något av de där tråksorterna som finns hemma: tallgranbjörkal.

Men vattnet var kallt och fötterna blev alldeles stela fast lyckliga. Och stranden var full med folk som picknickade och alla hade fula hundar. Jag är i allmänhet inte svår att få nöjd då det gäller hundar, jag gillar att se på hundar, men igår var den ena hunden verkligen mer anskrämlig än den andra: skabbiga rottweilers och flåsande överviktiga bulldoggar och sådana som bara såg allmänt konstiga ut utan att man riktigt kunde sätta fingret på varför. Den enda som såg ut som om man skulle släppa in den innanför dörren var halvstor och ljus och burrig och satt och såg allvarlig ut. "Vad var det där?" sa N. "den såg ut som en schnauzer, men den var liksom vit och lockig och trasslig?" Vad var det där för en schnauzer, så där ser de ju inte ut..." "Nä, jag vet", svarade jag, "de fick den säkert på billigt, kanske."

Vi var ute för att titta på hus som vi aldrig kommer att ha råd med, så där som vi brukar, och jag satt på en platt sten och tittade på tullbåtar och myror och tänkte att om jag får ett sånt här hus med torn och havslukt och kan driva min lilla sommarkiosk snett nedanför och bara ha öppet när jag har lust så kommer jag att vara lycklig.

duh!

Ibland känner man sig trögare än vanligt, men ända tills idag hade jag ingen aaaning om att han den där läkarkillen Jack i Lost är samma typ som storebrorsan Charlie i Party of Five! Nu har han ju visserligen biffat till sig ordentligt på de här tio+ åren, men ändå, det är något i den där ständigt indignerat förebrående blicken som jag ju rimligtvis borde ha känt igen...

shopping - a.k.a. what was I thinking?

Gud, att jag är ett hopplöst case när det gäller shopping... Alla butiksägares darling. I förrgår var jag på stan för att jag hade bestämt att jag skulle köpa en tunn tröja alternativt kofta att ha på jobbet. Lite så där vuxen och sofistikerad och lagom varm för sådana här dagar när det är + 8 på morgonen och + 22 på eftermiddagen. Och dessutom skulle den vara ett led i min strävan efter en classy ny dress code. Efter två timmars butiksresearch och provning och trettio sekunders hjärnsläpp kom jag trots alla goda föresatser hem med en grön och vitprickig rygglös bomullstrikåtopp! Och den är riktigt fin nog på sitt sätt, men inte en kofta och inget att ha på jobbet och jag vet inte i vilket universum den skulle kunna kallas för "tidlös glamour"...

Sedan blev jag tvungen att köpa 2 nya HM-necessärer också - stor gul och liten, tja, turkos eller (veochfasa!) kanske t.o.m. mintgrön?, för att färgerna var så somriga och för att de kommer att se så glada ut när de står där i boden med mina flaskor och burkar i... Men det bisarraste av alla mina inköp var ändå en liten gul ögonskugga för att den såg så fin ut i den lilla necessären. Den motiveringen för inköp av konstigt smink måste väl ändå kvala in ganska högt på topplistan? För jag kan ärligt talat inte se så hemskt många tillfällen när jag skulle behöva eller klä i en gul ögonskugga?

Kvar på önskelistan står ett nytt exemplar av The Secret History, som jag har läst över tio gånger för att jag inte har den på engelska och för att omslaget är snyggt. Och så skulle jag kanske behöva något att ha till den nya toppen, kanske, tja, en liten tunn kofta? Och så tror jag att jag skulle behöva en gul väska inför sommarsäsongen (att matcha med nya ögonskuggan).

Antagligen var jag en Amishflicka i mitt förra liv. Någon orsak måste det finnas till allt detta irrationella beteende. Väl?

Sommarbo

Nu skulle jag egentligen ha postat foton på vårt fina lilla hus, men när vi har slarvat kameran efter oss så blir det inget med det. Jag får försöka berätta lite istället: vi har alltså fått oss ett snett och vingligt hus, som är ungefär 3x4 meter stort och består av två våningar. Man kan nätt och jämt stå rak ibland och på vissa utvalda ställen, lite beroende på hur kort alternativt kutryggig man är. Dörren är extra låg och det i kombination med att trappan sjunkit ner i mossan gör att man hamnar att ta ett jättekliv för att komma upp på avsatsen utanför dörren innan man panikduckar för att gå in. Sedan kan man igen räta lite på ryggen om man bara minns att akta sig för de tvärgående takbalkarna. Ett steg åt höger leder sedan en ganska brant stege upp till andra våningen och där, mitt under taknocken, är det ganska tryggt och riktigt svårt att desto vidare slå huvudet i något.

Så när man renoverar och rör sig mycket ut och in och upp och ner blir det helt omedvetet så att man lägger sig till ett rörelsemönster som Gollums: man går kutryggigt framåtböjd hela tiden men med långa, skuttigt krafsiga kliv. Mycket elegant.

Men nu har vi målat så gott som hela huset ett varv på insidan (utom sådana ställen som kändes otäcka/farliga/hopplösa eller bara behövde dammsugas) och har nästan ett 3/4-delars paneltak. Tyvärr blir färgen gulfläckig när den torkar och panelbräderna tog slut och nu är vi här igen och nu händer inget igen på flera veckor.

Boring.

valborgsrenovering

Lite bilder från helgens renoveringsprojekt:

Här målas takbräder...
Kaffepaus. Notera Paris Hilton-shadesen...
Bodmålning.
Nya villatrappan!

ghosts in the machinery

Bloggen har tagit över och gör härmed som den vill. Jag trodde jag hade tagit bort och ändrat det gula påsktemat, men märkte sedan att det hade jag tydligen inte alls för det gula poppade tandkrämsfläcksenvist upp gång på gång fast det inte rimligtvis borde, och sedan till slut så orkade jag inte med det längre, utan tänkte: fine, någon annan mer energirik dag, i någon annan dimension, i något annat liv och så sket jag helt i att ens försöka spara mina ändringar. Men så plötsligt, ett halvt dygn senare, så var det gula ändå borta. Vi fick rött istället. Hoppas alla kan leva med det tills bloggen vill byta färger nästa gång.

Sen trodde jag att jag postade ett inlägg också tidigare i dag, men tydligen ansågs det för kort och dåligt och fel för det dök aldrig upp här.

Så nu fösöker jag ödmjukast se om vi skulle kunna komma överens. Jag har inget vidare viktigt att säga, tänkte bara jubla lite över att sommaren äntligen har kommit och att jag har varit ute i världen utan strumpor, men med skavsår på lilltån. Så där som det brukar vara. Det var allt. Tack.

Sommar

För första gången känns det så där sommarljumt i luften och jag är ute i världen utan strumpor men med skoskav. Allt är som det ska vara alltså.

Konstiga shopping experiences

Element i Åbo har en ny, fullkomligt slumpmässig prissättningspolicy. Samma wesc-kjol som jag köpte på deras outlet store för tre veckor sedan för 30€ har nu flyttat in i en av deras "riktiga" butiker och kostar 90 €. Precis samma. Och ur årets kollektion?

Sen var jag och skulle köpa lunch också men istället kom jag ut med en såndär stor flaska jordgubbsessans som de brukar ha på barer att blanda t.ex. smoothies och strawberry margaritas av. Underbart! En sån har jag önskat mig hur länge som helst. Hädanefter skall vi enbart äta mat med konstgjord jordgubbsarom i. Vissa dagar känns det mer än vanligt som om Stocka är det enda som räddar den här staden...

hamsteravatar?

Sällan har jag förstått så lite av en svensk text. Ett spel där man interaktar med sin hamster? For real?

Jag citerar: "... försöker du undkomma en avatar som kontrolleras av en mänsklig hamster som jagar ett motoriserat lockbete vilket motsvarar dig...". Först en vanlig hamster och sen ännu en mänsklig hamster dessutom? Vad pratar de riktigt om? Varför är jag så trög idag?

Tur att jag är släkt med en flicka med hamster. I'm dying to find out.

Eh?

Har Linda Skugge infört en ny, separat betalblogg? Är det så det ska tolkas? Om man betalar 69,- så får man läsa om hennes trädgård och graviditet? Meh! Varför skulle man? När så många andra bloggar så mycket roligare och bättre gratis?

Snälla, säg att jag har missuppfattat och att ingen är fullt så sniken...

mitt nya, mogna jag?

Nu har jag fått veta från båda mina grupper av potentiella vappgäster, att nej, tyvärr, de kommer inte att komma över i år och för bara några år sedan så skulle jag ha blivit sur och jättebesviken över att inte ens fått ha illusionen av en sådan typisk Åbovapp med vänner och bubbel och picknick och extra allt, men nu känns det riktigt ok, konstigt nog.

Det positiva är att nu behöver jag inte stressa runt som besatt alla kvällar efter jobbet för att hitta sommarkläder, skor, jacka, perfekt picknickmat och dryck, fundera var man borde boka bord och vart man borde gå sen. Sen är alltid det jobbigaste. Utan istället packar jag mitt rosa postorderverktygsset och jeans och så ägnar jag långhelgen åt att skrapa och spika och måla på mitt lilla hus.

Det blir bra. Hoppas jag.

Wow, nu är den här!

Skynda, skynda och läs! Hereby I'm proudly presenting: Enolas blogg!
Enola, ska lägga in dig i länklistan också bara jag hinner...

dagens vy från en trädgård

Ser ni vad jag har???!

Svar: rabarber.

balkongen by night

Så här såg det ut på vår balkong igår kväll: vattenfall och stjärnhimmel.

Sunday - Day of the Gardening Pin-up

Dagens rollmodell för gårdagen - att inspireras och ta lärdom av: hårdpermanentad odlingspinuppa à la 1952.

Se och ta lärdom. Att man håller på och fixar med trädgården är ingen orsak att avstå från vare sig den röda finklänningen eller strumpebanden! Något att hålla i minnet inför nästa år...

Vi har också fixat vår "trädgård" i ordning nu, tyvärr bara med mycket mindre glamorös mundering, mer typ fleecejacka.

titta!

Vad jag hittade när jag letade bild från Onedinlinjen: bilder från den där Muminserien som ingen annan än jag verkar minnas och som jag redan hade börjat tro att jag drömt ihop.


Här är t.ex. Muminmamman med sin handväska och så hittade jag en bild på en figur som jag verkligen inte minns till, men som på engelska kallas Edward the Booble. Känner ni Edward? Han ser ganska rolig ut.








Mer bilder finns här.

Onedinlinjen på mitt hallgolv

Det kom ett vykort från en vän idag. Den förtryckta texten lyder "Dia de 15 de Fevereiro de 1986. Veloc. Max. do Vento 250 kms/h. Altura de Rebentacão 60m." Under står det hastigt nedkrafsat med blyerts "T/S Helena håller på att gå upp i sömmarna, men hoppas vi kommer till Europa iallafall." Och sen inget mer.

Hjälp! Sån dramatik! Men vad lite man får veta? Har de hamnat amputerat nån med kökskniv? Har lillkillen uppe i masten klarat sig från att spolas överbod? Har de böldpest ombord och hur utbredd är skörbjuggen? Och hur ska det gå med vårt kaffe och vår bomull och alla våra exotiska kryddor!



Nej, men seriously, nu är jag lite orolig - borde man skicka ut en räddningspatrull?

ännu en grej...

Jag vet att det är trist att bara referera till kvällstidningarna och jag vet att det inte egentligen angår mig, men jag kan inte låta bli.

Vad är det för fel på Angelina???

Vem åker till Namibia för att föda? Är det slugt? Liksom för att man tycker det är ett coolt land? Trots livsfarliga sjukdomar och allmänt minst sagt skraltig sjukvård? Är det inte ett besynnerligt statement - åka runt i världen och föda barn på de platser man tycker verkar natursköna? Finns det inget vettigare sätt att hedra landet eller vad hon nu sa att hon ville göra, typ donera pengar till något sjukhus för alla de som tvingas föda där och inte tycker att det är så himla glamoröst att ligga i bushen och förblöda utan när som helst mer än gärna skulle byta med Angelina och istället åka till Californien och föda på något posh Hollywoodsjukhus omringad av läkare och specialister. Jag tror nämligen inte att de desto vidare uppskattar hennes generösa gest.

Dagens enkätfråga får alltså bli:

Vilket är värre - att tvingas föda barn i Namibia eller att ha Tom Cruise som står och dreglar över en redo att hugga in på moderkakan?

sorg

Mina fina ståtliga pelargoner kom hem från sin vintervila som små flämtande intensivvårdsfall. Jag tänker aldrig mer klippa ner några växter, jag tänker inte sluta vattna dem till vintern. När jag tidigare år bara har gjort ingenting så har de stått och sett gröna och fina ut hela vintern och börjat blomma i mitten av mars och varit stans ståtligaste fram till mitten av september. Och nu när jag har agerat efter konstens alla regler så är de i så dåligt skick att de nästan inte finns. Jag trodde inte ens att det gick att få död på pelargoner?

Tydligen går det.

straight from the ministry of funny walks

En sak som man inte så ofta tänker på är hur lustig en afghanhund blir när den går i motvind: hög svajig benföring, extremt smal framtill och övergår en stor fluffig plym från ungefär mitt på hunden och bakåt.

Bokstavligen som om den dragits genom en tät granhäck och sedan sprayats med Ultra strong hold.

post-påsk

Det har varit en hård påsk i år, men på ett positivt sätt. För en gång skull har jag inte bara pressat ner godis utan verkligen gjort saker. Jag är så nöjd. Jag har motionscyklat, jag har byggt ett hus (nästan), jag har 27-kalasat, haft litterära diskussioner (den där gröna där längst uppe till vänster, vad är det för en? Och var är Dockornas Dal då?), begrundat påskens olika skeden (vem Jesus mötte när, vad som sades och var Åsnan riktigt kom in i bilden), bränt the påskbrasa of the century (brann i 6 h, give or take), planterat om plantbabysarna och invigt utesäsongen på balkongen.

Nu är jag tillbaka på jobbet. Det känns särdeles otillfredsställande.

Mango

Vår mangobutik har öppnat! Och ingen har sagt något. Jag missar allt nuförtiden... Men idag var jag där och det verkade trevligt. Jag gillar den där nyöppnad butik-stämningen, förväntningsfulla expediter, ljusa, rena och fräscha lokaler och något ditrest skyltningsproffs som har hängt upp alla kläderna snyggt och färgkoordinerat så att allt framstår som så mycket mer åtråvärt än det egentligen är. I want to be deceived, thankyouverymuch. Speciellt förtjust är jag i den där luftigheten som kännetecknar nya butiker, varför kan de aldrig hålla kvar den längre än vecka ett?

De hade bl.a. en vit handväska i något kladdigt plastliknande material som påminde om en av mammas gamla avlagda som jag lekte med som liten. Den var perfekt att stoppa legogubbar och pärlhalsband i när man skulle gå på diverse bjudningar eller annars bara. Får kanske fundera på den.

liten vårnyhet

Jag ville egentligen bara säga att Prismas kesäpiha äntligen har öppnat! Vilket betyder att våren officiellt är här nu!

Titta bara så fint det blev! Mina egna sådda penséer är ca 1 cm höga och har ett ynka struttblad åt vart håll så vi får återkomma till dem lite senare på säsongen...

everything must go

Vi ska sälja allt vi äger på loppis. Eller åtminstone nästan. Kvällarna går åt till att åka runt och rekogonsera på olika ställen: vad folk säljer, prisnivå, klientel... Och sen kommer vi hem och raidar lådor och skåp och trycker ner linnekjolar och ostkupor i ljusröda plastsäckar som det står 3,50 på. För att vara beredda och kunna rycka ut sedan när det väl blir av! Ljuvligt. Bara själva förberedelseprocessen är befriande. Föremål som hittills helt fredligt bara legat och drällt ses plötsligt med nya ögon och man tänker MenVadÄrDetHär? Och plötsligt vill man inte alls kännas vid någon relation till föremålet i fråga: att man själv valt ut det och t.o.m. betalt för det, utan sakerna är bara främlingar som existerar oberoende av en själv, bara på samma utrymme, och som nu SKA BORT. Och nu, när det ligger inpackat i påsar så är det liksom inte vårt problem längre, vi har redan kapat banden. Det är dom som inte betalat och hämtat sakerna ännu, vi bara förvarar dem under tiden.

"Kirppis", sa N. igår, "vad heter det nu igen på svenska. Lumppis?"

excusez-moi...

men är det någon mer än jag som tycker att 11 000 kronor är ett överpris för att måla sina kylskåpsluckor så att de ser ut som rostfritt stål?

tips mottages

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: jag behöver en ny stil. Jag är trött på alla HM-toppar som man knappt ens vill ha när man ser dem i butiken. Men sen tar man dem ändå, för det är det som finns och som man tycker man har råd med och man vill ha något nytt. För man tror att det blir roligare då och det blir det visserligen ibland, men oftast blev man bara ägare till ytterligare en märklig topp som inte riktigt passar med något annat man har.

Jag tror jag vill ha någon slags tidlös glamourstil, men ändå tuff. Något som åldras med stil och som jag kan ha i trädgården sedan när jag är en excentrisk tant som bara pratar med tagetesarna och igelkottarna. Och som ännu då har ett visst skimmer över sig och andas en svunnen storhet.

Lite Brideshead revisited, lite rocknroll och lite skogsälva. Och som tål kattklor och inte är för fladdrigt.

Hjälp mig. Vad borde jag köpa?

tidningsjunkie

Linda Skugge är riktigt ordentligt rolig igen, för första gången sedan typ 1995 då hon var överlägset roligast hela tiden... Hon målar upp ett framtidsscenario som känns skrämmande nära. Jag är ett år äldre än henne och känner mig redan träffad: barfota - jo, ibland, speciellt på sommaren; linne - jo, basplagg no 1; dyra jeans - ja tack, gärna; allt det där brukar jag vara och ha, nu är det bara lådvinet det gäller att akta sig för. Annars kan det hända att man blir sån här, och det verkar minst sagt ganska vidrigt. Lådvinsbegäret och ordningsmanin driven till sin spets och man får en liten skotsk by som framstår som lika avslappnad och naturlig som den pastelliga villaidyllen i Edward Scissorhands.

Själv gillar jag som vanligt Linna bäst. Hon är så cool. Alltid när de här mediadebatterna - oavsett ämne - för länge sedan urartat till att mest bestå av diverse personangrepp och tjafs, och honsa och hansa och jagbara, så dyker hennes inlägg i frågan upp och hon sätter alltid fingret på någon helt ny synvinkel som alla andra förbisett och säger "hey, kan vi inte diskutera det här istället" och man tänker: Ja!, precis, just det, så är det ju.

Och slutligen, gorillababyn mår uppenbarligen bättre. Skönt.

ny vårlook

Hjälp, vad det finns mycket fula bloggtemplates i världen, jag häpnar.

defeated

Jag förlorar, det går långsamt men obevekligt. Resultatet kommer att bli det samma hur mycket jag än spottar och fräser och kämpar emot. Vilket jag gör.

En ful nylonfrisbee.

När vi istället kunde ha fått en stor happybouncy badboll med somrig nyplastlukt. Snyft.

Mary Ellen Mark

... sen så var söndagen även en dag för kulturella utsvävningar, vilket var bra mycket intressantare.

Såg den amerikanska fotografen Mary Ellen Marks fotoutställning i Salo. Tyvärr finns den inte längre kvar där, annars skulle jag uppmana alla att åka dit och se den. Vackra, men ofta också obehagliga svartvita bilder på bl.a. tvillingpar, amerikansk fattigdom samt enstaka kändisar och floridapensionärer.

Och hjälp, vad hennes Johnny Deppbild skulle pigga upp hemma hos oss!

Jag har varit på trädgårdmässan "Trädgårdens Vår". Den var tråkig. Det fanns ett par miljarder blomlökar, ganska många salladskrukor, sådana där muik-fiskar (vad-de-nu-heter-på-svenska?) och just inget mer. Och så delade de ut smakprov på nutrilett. Så konstigt.

Inga trädgårdsmöbler. Inga roliga stenar och buskar. Inga fina krukor och burkar. Inga fancy små dammar med vattenfall och fontäner. Inga spottande grodor och sedesamt blyga david-statyer. Inga studsmattor, gungor eller broar att gå över sin lilla damm på. Nada. Inte ens något litet asiatiskt lusthus.

En sån fantasilös vår det kommer att bli för trädgården! Bara en massa, massa dahlior och tulpaner och sen inget mer? Hur hög glamfaktor är det på det?

Och hur kan man få för sig att arrangera en trädgårdmäsa utan att ha lyckats få med en enda liten trädgårdstomteförsäljare?

Now people, this is what a garden looks like...

Mitt problem är nu att jag allt till trots ändå lurades att köpa sådana där blomlökar jag också (meh, detvar ju allt som fanns!), trots att jag är lite rädd för dem. När jag kom hem insåg jag genast mitt misstag och sparkade snabbt in dem i ett hörn bakom torkställningen to be dealt with later. Så nu ligger de där i sin påse och gläfser ilsket.

N. tyckte att han också behövde ha ett odlingsprojekt så han köpte frön till eukalyptusträd. Jag är mycket spänd på att få se resultatet. Det kan bli över hundra meter högt så jag tror att det kommer att pryda sin plats på balkongen.

desperate housewife

Klockan är bara halv tio och jag har dammsugit hela hemmet, är redan på min andra tvättmaskin och planerar nu resten av min förmiddag: plantera om apelsinträdet, så oleander eller göra min egen citronlikör? Observanta läsare märker genast att det är en mycket viktig ingrediens som saknas här för att göra bilden komplett: den toscanska villan! Det är ack så mycket coolare att plantera apelsintäd och göra citronlikör i den toscanska villan än i den finländska höghuslägenheten.

Varför matchar aldrig mina omgivningar med aktiviteterna? Det skulle vara så mycket mera prydligt så.

opålitligt fluff

Oj, så stora fluffiga snöflingor. Var höll ni hus i, säg, december??? Det här är ju helt fel. "Mars, april har knopp i håret" heter det ju så käckt. Ge mej några bloody knoppar nu nån gång...