for my sister

Ett stycke kalhygge, med tillhörande nästan helt nymålad bod.

Pluto, my darling

Okej, det här har hunnit bli lite inaktuellt i och med att jag missade att blogga om det då för en vecka sedan när det var nytt. Men jag tänkte bara meddela att jag är emot det här med att Pluto inte länge får vara en planet! Så här säger Nationalencyklopedin:

"På IAU:s möte i Prag genomfördes den 24 augusti en votering om en resolution som definierade begreppet planet. Resolutionen antogs med bred majoritet. Dock var endast en tjugondel av alla röstberättigade IAU-medlemmar på plats, vilket av meningsmotståndare till resolutionen har ansetts underminera beslutets förankring. Meningsmotståndarna ansåg att resolutionen var förhastad och inte hade hunnit diskuteras tillräckligt och att en definition baserad delvis på celest mekanik var svårtolkad.
Enligt resolutionen har en planet följande tre egenskaper:
• att gå i omloppsbana kring solen • att ha tillräcklig massa för att självgravitationen ska övervinna materialets hållfasthet och skapa en i det närmaste rund kropp • att ha rensat bort material nära sin bana
Enligt denna definition har solsystemet åtta planeter, även benämnda de klassiska: Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.
Kroppar som uppfyller de två första kriterierna men inte det sista och som dessutom inte är satelliter till någon mer massiv kropp benämns dvärgplaneter. Då detta skrivs hänförs åtminstone tre objekt till dvärgplaneterna: de största kända transneptunska objekten Pluto och 2003 UB313 samt den största asteroiden, Ceres."

Vad är det här? Pluto får inte vara planet för att den "inte har rensat bort material nära sin bana"? Nu blir ju min "Så funkar världen"-bok helt inaktuell, för att inte säga felaktig! Allt jag kan om rymden, åska och jordbävningar kommer från den boken, så det här känns inte riktigt rättvist, faktiskt. Pluto var ju gubben med det lilla, lilla huvudet som hamnade att springa det allra längsta varvet och nu får han inte ens vara med längre?

Jag är precis som de antika människorna som trodde att jorden bärs upp av jättesköldpaddor och solen cirklar runt oss och månen är en stor gulgrön ost och tyckte det var ett trivsamt och bra system och att Copernicus och Galilei & co var irriterade knäppskallar så där i största allmänhet. Precis sådan är jag, fast i modern tappning. Jag gillar min världsbild, so don't mess!

sista desperata försöken till sommar

Vi burit ut tonvis med jord och kvistar och semidöda växter och kvalster och löss och gegg, så nu är kompostbehållaren full och vår balkong alldeles ovanligt luftig. Den stolta vinbärsbusken står och ser helt kal ut som om det var mitt i februari.

Sorgligt, men det är same procedure everrry year, James: förr eller senare slår den stora massdöden till och det kryllar av ohyra överallt och det är bara att häva ut rubbet. Egentligen klarade vi oss ganska länge i år, men nu såg det verkligen helt bedrövligt ut. De som klarade sig undan var 2 st vingliga pelargoner, en liten planta salvia, fem sladdriga stjälkar rabarber och så två halvdöda buskar (vinbär och björnbär) samt den svårt sjuka oleandern Blümchen från Italien.

Och sen helgens nytillskott som står och håller sig försiktigt på sin kant och vet att deras dagar nu är räknade.

I som här inträder, låten hoppet fara -Dante Alighieri

Anledningen till att jag så sällan behöver gå ut med soporna...

Till husse i Montreal, Canada.

Snälla människor har räddat mig, din plyschhund, ur containern i soprummet. Jag sitter nu i en trädgårdsstol i deras bastu och torkar. Man kan bara inte slänga mjukisdjur i roskis, så gör man helt enkelt bara inte...

Hälsningar, en hund

Muminmamman modebloggar

Det gick jättebra i Hesa, alla vi skulle träffa var mycket trevliga och ingen var så där överdrivet angststylish. Men jag har ändå lite problem med att komma över höstens mode: det förutsätter en hel massa saker, som att man har långa, smala ben och markerad midja och en hel massa sådant som man glatt har kunnat glömma under de senaste säsongerna. Jag vet inte hur många par byxor - alla jättesmala - som jag har provat denna vecka och som alla fick mig att se ut mer som Muminmamman än som Kate Moss; rund mage som övergår i en allmänt spolformad kropp och med ett par korta små ben som sticker ut undertill. Det känns inte sådär väldigt lyckat. Vart får man klaga? Annars märkte jag att de blanka, glansiga tightsen kommit tillbaka. Åh, monumental nostalgitripp: jag hade sådana på typ vartenda skoldisco hela åttan... Och alla mina kompisar också. Jag undrar om tiden är mogen för a second coming?

Saker på min önskelista just nu: ett murmeldjur, hus med trädgård, en snygg höstkappa och nytt lipgloss.

villaavslutningen, lite sent

new nerd in town

Hmmm? Här sitter jag och on line-supportar i datafrågor till höger och vänster bara... Mycket ovan känsla, så brukar det verkligen inte vara.

nygammal vän!

...eller typ min äldsta vän, om man räknar i år vi känt varandra och inte i absolut ålder, nu här med en brand spanking new blogg och tillhörande liv. Se länklistan: Times are achanging.

bah

Ja, jag borde blogga lite bilder från villaavslutningen, jag borde städa i länklistan till andra bloggar för största delen är ändå inaktiva eller har storslaget meddelat att nu, nu slutar de, och så borde jag äntligen byta ut de där eländiga böckerna som jag inte har läst i på tre månader nu. Jag vet, jag vet, och bloggbilden är från fotbollsvm och det är dåligt ställt här nu på det hela taget.

Tyvärr måste jag jobba lite först bara. Och så måste jag ha kläder till ett semiformellt tillfälle i Hesa och jag har ingen aaanning om vad det skulle kunna vara? Hur klär man sig i Hufvudstaden? Snyggt men casual? Jag har bara slafsiga sommartoppar, alltför varma tröjor och bootcuttade jeans, typ, och det är det allra sämsta och mest bespottade man kan ha i klädväg nu just. Fråga vemsomhelst. Det är lite synd om mig.

utkonkurrerad

Imorse när jag stod och väntade på Föri på väg in till stan träffade jag världens finaste hund. Tyvärr hade jag förstås ingen kamera med, men den var grå och lockig och halvstor och såg mest ut som en blandning mellan Benji och en irländsk varghund. Typ, så här:

+

Den var en hittehund från Estland men har nu bott i Finland i en två tre år och hela Föri-överfarten satt den snällt och fint på mina fötter och lutade sig tungt mot mig, medan matte stod tre meter bort. Sedan när vi kom till andra stranden så hann den plötsligt inte med mig längre, för den fick så fullt upp med att skälla glatt på en bassetflicka. Så fin!

too much of everything is just enough...

okej, att vilja få exakt rätt proportioner och alla ingredienser ska gå jämt ut är en behjärtansvärd strävan och allt det, men en hel 2 liters mixerkanna med hallonsmoothie är ganska mycket för en person.

mer om böcker

...det är för övrigt svårt att köpa en bok som enbart citerar recensioner från Woman & Home magazine och The Denver Post, även om den annars verkar vara en sån man skulle kunna tycka om. Det verkar lite suspekt.

Jag har inget problem med oseriös litteratur i sig, jag gillar oseriös litteratur, men jag vill åtminstone ha den sortens oseriösa litteratur som blivit omnämnd i riktiga tidningar som någon någonsin hört om. Husmorstidningar och t.ex. typ alla irländska tidningar är liksom automatiskt illavarslande, för då tror jag att det rör sig om något riktigt otäckt klämkäckt.

Så det gick inte. Jag ska försöka på nytt imorgon. Annars kikade jag också på en tunn men svår röd bok med ett långt, obegripligt förord av T.S. Elliott som handlade om det glammiga 1920-talet samt en som jag redan har på italienska och inte läst mer än baksidespärmen av. Den är ganska fin för den har ett svartvitt foto på en flicka med en trollslända på pärmen. På Borgåvillan finns det mycket trollsländor och de verkar vara roliga djur, om än något meningslösa. Och fladdermöss. Fast bara tio minuter per kväll och dessutom bara ibland. Men jag har alltså inte läst boken och vet inte riktigt vad den handlar om.Typ relationer eller något annat lika originellt. Existentiell angst kanske? I vilket fall som helst är den säkert bra.

Note to self: det är lite onödigt att köpa böcker på språk man inte kan läsa.

observation

Franska tjejer pratar btw världens coolaste engelska (om de är duktiga på det alltså), jag vill också vara fransyska! Eller isländska, de har också en underbar accent, fast fransk brytning är nästan ännu bättre.

Jag borde alltså flytta till Frankrike för att få en sexig accent på min engelska? Så jobbigt.

inte tycka om aktivist...

Jag vet ju inte hur det är på andra håll i världen, men här i Åbo har det blivit så att man övehuvudtaget nästan inte kan röra sig på stadens gågata. På de kanske 200 metrarna som det är mellan mitt jobb och Stockahörnet, påträffar man varje dag, vardag som helg, en cirka 8 olika människor som alla vill värva ens själ och cash för olika behjärtansvärda syften: Unicef, Röda Korset, Greenpeace, WWF och Amnesty utgör kärntruppen som alltid finns representerade och så finns det en liten klick, typ Hare Krishna och diverse mer obskyra djurrättsorganisationer, som alternerar.

Att alla de här människorna håller på och attackerar folk hela dagarna har liksom lämnat sina spår i gatubilden: ingen vågar längre titta upp utan alla glor envist ner i backen och försöker undvika ögonkontakt med allt och alla och kryssar sedan fram och tillbaka för att hålla sig så mycket ur vägen som det bara går. Klarar man sig in på antingen Anttila eller Stocka är man räddad, där är det lugnt och tryggt, bara enerverande muzak och tanter med knotiga fingrar och hundra ringar på var hand att akta sig för. Ibland råkar man gå och tänka på något annat och då får man skylla sig själv, då är det bara fråga om sekunder så står någon ivrig världförbättrare där med sin irriterande uppsyn och sitt käcka "Hei, kiinnostaisiko ihmisoikeudet"? Och då kan man a) stanna och prata, b) ljuga och säga att man har bråttom eller c) glatt säga nej. Det har jag börjat med, det är alldeles lysande: man känner sig inte bara som en genomdålig människa utan dessutom som en komplett idiot. "Nä, liksom, jag tycker inte mänskliga rättigheter verkar vara så viktigt, jag är bara bimbo här"... Hur intelligent verkar man?

Men eftersom jag inte står ut med alla de här påflugna människorna så har jag blivit en sådan som inte tycker mänskliga rättigheter verkar vara så himla intressant, inte kunde bry mig mindre om östersjöns tillstånd och är kallt likgiltig inför de svältande barnen som inte får gå i skola. Om fler är som jag så bådar det inte gott för världen.

Vad är det ni vill, egentligen? Är inte det här ett något märkligt sätt att värva anhängare? Ni behöver inte oroa er, jag känner till era organisationer och betalar t.o.m. till flera av er, men man måste kunna få röra sig fritt på stan. Som det är nu så är det bara löjligt. En "mr sensitive ponytail-guy"-kille (minns någon Kyra Sedgwicks loserpojkvän i Singles? Där har ni ärketypen!) halvsprang bredvid mig i flera hundra meter och ville berätta för mig om amnesty," ja alltså vi tycker mänskliga rättigheter är viktiga och vi jobbar i typ många olika länder bl.a. bl.a.", men sen när jag sa "okej, ge mig ett inbetalningskort" så hade han inget att ge mig, utan han ville jag skulle fylla i mina uppgifter på stående fot på den blankett han hade i sin djävulska lilla pärm. Give me strength. Vad är det för ett system? Går han tillbaka till moderskeppet och får kvittera ut en ny bankgiroblankett när den första är ifylld då, eller? Är man ute och värvar folk måste man kunna ge ut inbetalningskort, man kan inte behöva stå och anmäla sig till världsförbättring mitt i hällregnet. Det eventuella ekonomiska svinn som eventuellt uppkommer av att folk ändå kastar sina lappar får man bara ta.

Jag vägrar gå med i något som inte kan ge mig ett inbetalningskort med hem och jag vill inte stå och diskutera något. Vad är det för vits? Hur många, förutom någon liten dikatator här och där, är emot mänskliga rättigheter så där av princip? Hur konstruktiv diskussion blir det?

babyface strikes again...

Var och shoppade på JC och igår och titta vad jag fick! En ♥ skolkalender ♥! Expediten frågade inte ens om jag ville ha eller nåt utan stuvade bara beslutsamt ner en i påsen. N., som verkligen på riktigt studerar, fick ingen och blev inte ens tillfrågad om han skulle ha velat ha. Och det här var alltså utan att jag hade mina nya, preppy skolflickskläder på mig, dessutom.

Den verkar för övrigt riktigt bra, synd bara att jag inte har några läxor & prov att skriva upp. Och så finns det en massa specialfeatures, bl.a. färdiga lappar där det står "olet söpö" som man kan klippa ut och skicka åt söta pojkar. Mycket praktiskt.

Young folks - Peter Bjorn and John feat. Victoria Bergsman

När ni tittat klart på katten och nu ska jag verkligen jobba lite.

Förklaringen till de tokhöga vattenräkningarna

...äntligen vet vi vad kisse roar sig med hela dagarna!




(ja, alltså, katten Gizmo i filmen är inte vår katt och inte flickan som skrivit brevet heller, för den delen...)

and then, friends again...

efter allt vaga missnöje och gnäll, så visar sig stan plötsligt från sin bästa sida; svänger om och blir mjuk och glad med lyktor i träden under ljumma mörka augustikvällar och människorna har kommit tillbaka men ännu inte hunnit bli vinterfula och ilskna och Moulin Rouge som oväntat flimrar på en mörk bakgård och jag smälter fullkomligt.

regn? skor? höst?

i dag regnar det och jag har för första gången sedan i typ april? riktiga skor på fötterna. Skor som gör att man inte ser sina egna tår. Det känns nästan lite exotiskt.

16 000 km sedan i mars?

...dessutom är jag ibland avundsjuk på folk som kommer från stora städer, inte för att det nödvändigtvis är något så extremt coolt i sig, utan för att det verkar ge en så självklar identitet. En sån som man bara får om man vuxit upp, utbildat sig och sedan börjat jobba i en och samma stad där också största delen av ens barndomskompisar bor kvar, och ens syskon, kusiner och mostrar och farfar och ingen har behövt eller ens reflekterat över att flytta, för det naturliga är ju att man bor kvar. Sådana städer där man tycker att alla andra pratar konstiga dialekter utom en själv, för själv kommer man ju från staden och pratar på det enda rätta sättet, ju!

Det är liksom helt fundamentalt annorlunda mot att komma från landet eller en småstad där hela ens liv cirklar kring dagen då man ska få flytta därifrån, och sen flyttar man och trivs bra med det, men sen då? När man sakta inser den nya staden inte heller känns som hemma på riktigt för att allt i ens liv händer någon annanstans - alla fester, bröllop, dop, begravningar och 50-årskalas som plötsligt dyker upp, antingen i hålan man lämnat bakom sig eller så på andra motsvarande hopplösa ställen dit ens f.d. studiekompisar - med motsvarande småstadsrötter - hamnat... Med det resultatet att man ständigt står med kattburen i högst hugg och all sin lediga tid tillbringar man i bilen eller på tåget. Och det känns ju också lite konstigt.

Så det jag undrar är: om man en gång börjat flytta, hur vet man när man har flyttat klart?